Som att få lov.

Verkligheten blev ett litet slag i ansiktet när jag satte foten innanför dörren på kontoret. Jag har lyckats hålla mig därifrån (detta sägs me stolthet i rösten från en som sällan kan släppa jobbet) nästan hela semestern, så när jag idag kom dit var det me blandade känslor. Men det gick bra ändå.
Lite semesterhjärna var uppenbart då jag hade svårt att va fullkomligt närvarande i sändning, men i övrigt var det en fröjd å skrattfest från början till slut å jag önskade för en stund att livet alltid skulle rulla på som sångerna mellan pratorna. Eller, åtminstone nån gång.
Man kan säga att jag ibland undrar om det nånsin ska va så.
Det finns för mycket att skriva om det, å jag är för trött för att reda ut allt just nu, men Lasse sjunger allt jag menar: "Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg."
Jag antar att det handlar om att hitta nån man kan dansa i takt med helt enkelt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0