Som uppbokad.
Göteborg - Växjö - Helsingborg - Göteborg - Växjö - Malmö - Öland - Stockholm. Sådär ser mina helgplaner för de närmsta två månaderna ut ungefär. Däremellan ska jag - bortsett från att jobba, vilket såklart tar större delen av min vardagstid å energi - hinna fira födelsedag och en massa annat som kräver viss planering å engagemang. Missförstå mig rätt, jag älskar när det händer saker, jag har bara lite svårt att hinna med mig själv ibland. Å jag vill så mycket!
Har alla det såhär? Så att man ibland måste planera de "lediga" minuterna man har varje dygn för att ens hinna köpa mjölk, eller klippa tånaglarna för den delen. Det tar ju lixom aldrig slut; hemmet, bilen (tvättas, lagas, besiktigas), träning, mat (som tydligen både måste handlas å ätas), möten, skor som ska lämnas på lagning, dotter som ska hämtas å lämnas från träning eller skola, presenter att fixa, tågresor att boka (=förseningar att räkna med), apoteket å systemet som gärna får utöka sina öppettider, vänner att träffa, mamma att ringa, räkningar att betala, fester, jobbresor å tandläkarbesök. Det ska dessutom handlas regnkläder, höstskor å bröllopsklänning, tvättas kläder och följas med på skolträffar av olika slag... Som sagt, det tar aldrig slut.
Nu ska jag ge dig som har en sambo/ fru/ man en tanke: Ni är två! Förvisso vet jag inte många hem där det inte tjatas lite om vad som måste göras, men det finns åtminstone nån att tjata på om det, nån som delar ansvaret för att det blir gjort. Eller nån man åtminstone kan skylla på om det missas.
När man är själv så är man själv. Man har iofs friheten att dra iväg över helgen utan att lämna någon kvar, men å andra sidan är det just det - man saknas inte hemma och allt ser likadant ut när man kommer tillbaka som när man lämnade det. Pusslet är mitt och bara mitt.
Men alltså, jag ska andas havsluft var å varannan helg framöver, och det är tillräckligt - och fullkomligt nödvändigt - för att orka pussla lite till.
Har alla det såhär? Så att man ibland måste planera de "lediga" minuterna man har varje dygn för att ens hinna köpa mjölk, eller klippa tånaglarna för den delen. Det tar ju lixom aldrig slut; hemmet, bilen (tvättas, lagas, besiktigas), träning, mat (som tydligen både måste handlas å ätas), möten, skor som ska lämnas på lagning, dotter som ska hämtas å lämnas från träning eller skola, presenter att fixa, tågresor att boka (=förseningar att räkna med), apoteket å systemet som gärna får utöka sina öppettider, vänner att träffa, mamma att ringa, räkningar att betala, fester, jobbresor å tandläkarbesök. Det ska dessutom handlas regnkläder, höstskor å bröllopsklänning, tvättas kläder och följas med på skolträffar av olika slag... Som sagt, det tar aldrig slut.
Nu ska jag ge dig som har en sambo/ fru/ man en tanke: Ni är två! Förvisso vet jag inte många hem där det inte tjatas lite om vad som måste göras, men det finns åtminstone nån att tjata på om det, nån som delar ansvaret för att det blir gjort. Eller nån man åtminstone kan skylla på om det missas.
När man är själv så är man själv. Man har iofs friheten att dra iväg över helgen utan att lämna någon kvar, men å andra sidan är det just det - man saknas inte hemma och allt ser likadant ut när man kommer tillbaka som när man lämnade det. Pusslet är mitt och bara mitt.
Men alltså, jag ska andas havsluft var å varannan helg framöver, och det är tillräckligt - och fullkomligt nödvändigt - för att orka pussla lite till.
Kommentarer
Trackback
