Angies Värld

Det va väl ett jävla tjatande om vår, den kommer när den kommer. Förresten har hon särskrivit vårtid, hon som avskyr särskrivningar för att det inte är en naturlig paus i ordet när man pratar å därmed inte heller när man skriver.
Så tänker ni kanske när ni läser min rubrik?
Men då tänker ni fel. För även om jag å kollegan konstaterade igår på lunchrasten att vi längtar efter dagar då man kan gå ut å va avslappnad, utan att ha axlarna uppe vid öronen i sin stora tjocka jacka, så var det inte den vår jag syftade på.
Inte denna gången.
Jag menar vår, som i din å min. Eller i mitt specifika fall, min å någons.
I visan heter det "Vår bästa tid är nu" och jag begriper helt å fullt poängen i den, att leva i nuet som är det enda påverkbara i stunden. Men Vår tid tyder på ett Vi.
Jag är som konstaterat inget Vi. Jag är Jag. Å möjligen är Min bästa tid nu.
Men jag tänker att när tiden blir Vår så kan den vara kall eller varm å som i sången den bästa, oavsett vilket så är den delad.
Kakan är alltid godast precis innan, eller möjligen alldeles i början, av ätandet. Det är sen gammalt och gäller oavsett om man är singel eller i förhållande. Men när man är runt 30 (eller som dottern påpekade, snart 31 å börjar bli gammal) så vill man trots all den härliga och självständiga å stundtals ljuvliga friheten ändå vara Vi. Förr eller senare.
Det där töntiga säget att delad glädje är dubbel glädje har nämligen en poäng.
Så jag väntar. På Vår.