Som nödvändigt ont.

Försöker komma igång me träningen igen.
Vi kan väl säga såhär: det får gärna bli vår nu direkt, men om sommaren väntar ett tag till känns helt ok.
Bikinitankar ger mig ont i magen.
Nästan så jag funderar på att börja röka igen om det skulle innebära en minskning.
Men det ska jag såklart inte.
Istället springer jag. Dejtar löpbandet så ofta jag hinner, vilket tyvärr inte är ofta nog för en stadig relation.
Men allt är bättre än inget har jag hört nånstans, så det får jag väl tro då.

Nu har det hänt flera gånger, när jag kämpat på bandet, att jag blivit onödigt påmind om vissa människors hurtighet. Som om det skulle behövas.
När jag flåsar på som bäst å ändå har en bra känsla så händer det. Löpbandet jämte bli ockuperat av den intensivaste hurtbullen i stan. Åtminstone känns det så just då.
Tjejen är ungefär hälften så stor som jag, hoppar på bandet, å springer som om hennes liv hängde på det. Plötsligt blir mitt joggande en slowmotionvideo. Å då menar jag inte ens på det där Baywatchläckra sättet.
Tjejen jämte springer så nära mätpanelen så det känns som att hon ska forsera den vilken sekund som helst å jag kan inte låta bli att önska lite i smyg att hon ska snubbla till å smacka in i väggen bakom. Inte för att jag på nåt sätt vill att hon ska göra sig illa, utan mer för att jag önskar att det nånstans ska finnas en rättvisa.
Om den visar sig sitta i väggen, so be it.

Imorn är det jag som träffar en PT.
Skrattar bäst som springer snabbast.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0