Som en manussamling.

Jag är hemma efter en helg i Göteborg.
Tågresa dit å tågresa hem. Konduktören på den sista hade uppenbarligen en dålig dag, det va vi alla rörande överens om när hon ropade ut i högtalaren att tåget va fullbokat så tomma stolar inte skulle slösas på väskor, fötter å annat krafs. Hennes ord alltihop.
SJ var dock i tid å jag fick sitta på samma plats hela tiden fast jag inte hade platsbokning.
Cred när det förtjänas.

Det händer ofta när jag reser att jag fylls som av en blandning av känslor. Där mitt bland alla människoöden i den varma, å nästan lite kvava, tågvagnen.
Som att lycka å vemod får plats på samma gång och jag inte riktigt behöver välja vad som känns mest.
Då får jag skrivlängtan.
Jag hittar på historier om mina medresenärer. Utgår från det uppenbara å ger dem därefter påhittade liv.
Tänker att kvinnan me rökrynkigt ansikte, hemmaklippt slitet hår i osmaklig åttitalsfrisyr å piercing i näsan är någon man nog tycker synd om ändå.
Precis som kvinnan jämte henne - jag iaktar henne snett bakifrån när jag står å väntar på att toan ska bli ledig - som har en ordentlig mustasch. Vilken fjunig fjortisgrabb som helst hade blivit avis.
Har man inget val när man ser ut så, eller har man helt enkelt ingen lust att bry sig?
Bakom mig sitter två kvinnor. Den ena berättar om ett barn som träffar sin pappa ibland, utan att veta att det är pappan han träffar. De serverar omedvetet en historia till mig.
En märklig historia. En märklig situation. Jag vill nästan lägga mig i, ge min syn på det som sägs, men det slår mig när historien fortsätter om nån som har cancer, att jag faktiskt inte vet vad jag skulle säga.
Vem är jag att döma? 

Igårkväll på en fest fick jag frågan om vad jag gör om tio år.
Svaret kom inte helt självklart och jag blev lite förvånad själv när jag pratade om författardrömmar.
Följdfrågan om varför jag inte satsar på det redan nu var enklare att besvara. Jag har inte storyn än.
Kanske är resande vad som krävs. Min manussamling.


Jag får för övrigt fortfarande samma känsla varje gång tåget rullar in mot centralstationen, in i stan jag har älskat så länge. Lyckan i magen är på riktigt. Precis som blåsten som sveper upp lite för häftigt i mitt ansikte när jag kliver ut.
Älskade havsluft. En kärlekshistoria i sig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0