Angies Värld

Årets första månad. Bara en sån sak.
Januari tenderar lätt att bli månaden för eftertanke å nystart.
Gymmen säljer medlemsskap som aldrig förr, folk trängs runt salladsbufféerna å funderar över hur bra deras äktenskap egentligen är.
Själv tränar jag, till mitt förtret inte mer än normalt, äter sallad när jag känner för det å har inget äktenskap alls att grubbla över. Allt är alltså precis som vanligt.
Förutom en sak. Denna månaden har jag fått hopp om våren.
Att den kommer snart. Eller åtminstone alls.
Dessutom har jag äntligen fått sällskap i min längtan. Av de flesta, verkar det som.
Att det ska ta så många månader för andra att förstå det jag har känt sen i oktober.

Man funderar i regel lite extra över sin livssituation oxå när det är nytt år.
Jag är som sagt inget undantag.
Min finaste vän å jag har ätit salladsluncher medan vi försökt jobba oss genom frågor om kärlek. Trivsamma luncher, men tveksamt om nån av oss blev så mycke klokare, även om vi delade många klokheter.
Jag hörde mig själv rabbla motsägelser och hejade på vännens skeptiska blick mot mig. Hade jag haft en spegel där hade jag gett mig själv densamma.
Ibland blir man lixom inte klok på sig själv å sitt tänk.

Januari är för övrigt en pank månad. Det är sen gammalt.
Julklappar har för längesen öppnats, å säkert glömts, men det märks ändå fortfarande i plånboken.
Därför ser jag fram emot nästa veckas lön.

Jag tänker helt enkelt att denna månaden får sätta lägstanivån för resten av året.
Inte för att den har varit dålig, mer för att resten ska bli bättre.