Som längtvärk.
Det gör på riktigt ont i mig av längtan efter våren.
Som att varje del av min kropp värker av väntan på snödroppar å krokus, maskiner som sopar bort gruset från gatorna, solen som värmer mer mentalt än fysiskt men som ändå torkar kullerstenarna å väcker träden.
Då när de sista dropparna is har ramlat från taken å gräset bara göms på ett fåtal ställen.
Å den där doften som är bättre än alla andra dofter.
Doften av vår.
Jag är inte gjord för vinter. Min kropp är som ett enda stort solcellsaggregat som behöver solljus för att ens fungera.
Motsägelsefullt nog ska jag direkt från jobbet till ishallen nu.
Inte så mycket vår eller sol där vill jag lova.
Men det är ju inte meningen heller. I en ishall får det gärna va vinter jämt, jag behöver ju ändå inte bo där.
Ikväll är det hockeymatch men jag ska dit redan innan. Reka läget lite å förbereda för nåt som tids nog kommer att bli synligt..
Det längtar jag oxå efter.
Dagens soundtrack är för övrigt en vacker å på nåt sätt hoppfull liten visa. Som om Winnerbäcks ord nästan är mina. Fast jag är flyttfågeln som försöker stanna kvar.
En stannfågel ger sig av.
"Jag har lämnat mina rader
så länge jag minns
med ett tvivelaktigt mål
för att du syns överallt
är det inte säkert att du finns
det är en konst att bara fylla hål
Jag minns vad jag minns
och jag har glömt vad jag glömt
det behöver inte ens ha hänt
det kan ha varit länge sen
men jag kan också ha drömt
det är en känsla som jag alltid känt
Jag tror det lugnar sig nu
alla tvära kast
det lilla hjärtat det pulserar än
jag har suttit här och lyssnat
till en sträng som brast
nu har jag lust att ta ton igen
Jag ska ingenstans
jag bara bryter lite is
det sägs att allting vänder
och det stämmer väl på sätt och vis
när en stannfågel ger sig av.."
