Som en dag på ön.
Hela lilla staden är full av glada turister som lallar runt på gatorna å tar alldeles för mycket plats i bredd å går alldeles för sakta. Jag har inte bråttom nånstans, jag vill bara komma fram. Ibland får tillåme jag för mycket av folk å sorl å liv, särskilt när det gestaltar sig i form av rödbrända kroppar å foppatofflor.
Jag förstår hur folket som alltid bor på ön behöver turisterna. Jag förstår oxå hur de andas ut när alla åker härifrån. Med fler dagar på ön än i Rondellstaden de senaste veckorna har det blivit lite som ett hemma, å jag behöver egentligen inga fler än de jag har omkring mig, eller i närheten fast för långt bort ändå.
Dottern är å leker med en kompis, vännen målar en gammal gungstol, å själv sitter jag bara å väntar på att tiden ska gå men samtidigt att den bara ska stanna en liten stund till. En chans att andas. En chans att reflektera över vad jag drömde inatt å varför det gav mig en liten obehaglig, å väldigt ovälkommen, klump i magen.
Eller så låter jag bara tiden rulla på, precis som jag har sagt att jag ska göra, tar på mig mina sandaler å går ner för att beblanda mig me de rödbrända kropparna, foppatofflorna å världen utanför min egen lilla bubbla.
.
Så går en dag i våra liv, å kommer aldrig åter.
Kommentarer
Trackback
