Angies Värld

Anekdot från ön 2:

Vi satt ett gäng tjejer på det mest lokala stället i den lilla turistorten och var väl egentligen inte helt i vårt esse eftersom det hårda livet började göra sig ordentligt påmint.  M var dock någorlunda igång och när de två stackars killarna - jag säger stackars eftersom de varken visste vad som väntade dem, eller vad klientel betydde - vid bordet bakom oss gjorde tappra försök till kontakt genom att bjuda på shots var hon inte sen att förklara för dem att HON (pekade på mig) är kändis! Vårt lilla interna skämt - uppkomsten till det är en annan historia, men går enkelt förklarat ut på att ända sedan jag intervjuade Hoffmaestro å sedan tog me M på efterfest med dem, så har det varit så - blev plötsligt mindre internt å mina försök att diskret förklara för M att en del av att vara kändis är att folk faktiskt vet vem man är, vilket ju faller lite när man skämtar om det å de ser helt oförstående ut. M viftade bestämt bort mitt försök till lindrande av pinsamheten i det hela, som om hon bara hade en liten bananfluga surrande framför ansiktet, och sa i förklarande tonläge till killarna att jag är  r a d i o k ä n d i s. De sa att de inte lyssnar på reklamradio å  - för första gången sedan jag började jobba me radio och hörde det påståendet, vilket då brukar föranleda en diskussion från min sida -  andades ut lite i tron på att vi skulle släppa ämnet. Det skulle vi tydligen inte. Efter förvecklingar hit å dit, å nåt slags försök från min sida att hitta ett hål i marken att sjunka ner genom, försökte M viska till mig att vi skulle låta dem tro det nu, eftersom det ju är festligt för dem att komma hem å säga att de träffat kändisar. Det va då en av killarna vände sig mot mig å meddelade att såna saker då bör viskas utan att de faktiskt hör. Det var oxå då jag på riktigt ville dö lite.

Vi satt ett gäng tjejer på det mest lokala stället i den lilla turistorten och var väl egentligen inte helt i vårt esse eftersom livet började göra sig ordentligt påmint. M var dock någorlunda igång och när de två stackars killarna - jag säger stackars eftersom de varken visste vad som väntade dem, eller vad klientel betydde - vid bordet bakom oss gjorde tappra försök till kontakt genom att bjuda på shots sa M att HON (pekade på mig) är kändis! Vårt lilla interna skämt - uppkomsten till det är en annan historia, men går enkelt förklarat ut på att ända sedan jag intervjuade Hoffmaestro å sedan tog me M på efterfest med dem, så har det varit så - blev plötsligt mindre internt å mina försök att diskret förklara för M att en del av att vara kändis är att folk faktiskt vet vem man är, vilket ju faller lite när det inte är så. M viftade bestämt bort mitt försök till lindrande av pinsamheten i det hela, som om hon bara hade en liten bananfluga surrande framför ansiktet, och sa i förklarande tonläge till killarna att jag är  r a d i o k ä n d i s. De sa att de inte lyssnar på reklamradio och jag andades - för första gången sedan jag började jobba me radio och hörde det påståendet, vilket annars brukar föranleda en diskussion från min sida - ut lite i tron på att vi skulle släppa ämnet. Det skulle vi tydligen inte. Efter förvecklingar hit å dit, samt nåt slags försök från min sida att hitta ett hål i marken att sjunka ner genom, försökte M viska till mig att vi skulle låta dem tro det nu, eftersom det ju är festligt för dem att komma hem till vart de än kom från å säga att de träffat kändisar.

Det va då en av killarna vände sig mot mig å meddelade att såna saker i så fall bör viskas utan att de faktiskt hör det hela.

Det var oxå då jag på riktigt ville dö lite.