Som molnigt.
Jag knarkar vackra bilder å vemodig musik, fast jag egentligen borde fortsätta peppa mig me bästa gladmusiken. Molnen ligger fortfarande regntunga och Håkan Hellström sjunger för mig om hur kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Han berättar att det vi bryr oss om är att från samma säng lyssna till samma regn å att aldrig ge hjärtat rakt ut. Kanske är det så.
Jag går i en prålig värld av mingel med Winnerbäck, vi går där å tror att vi fattar alltihop fast vi egentligen bara hoppas att tiden vill ifatt.
Nånstans där balanserar jag alltså mellan lyckoruset som får mig att flyga och rädslan över att deras ord är sanna, att jag aldrig borde bli kär igen. Inte så att det är jobbigt, utan snarare att jag måste grunda å stabilisera mig själv lite för att behålla fötterna på jorden. Molniga dagar är bra för sånt.
Å nog för att man ska leva i nuet - jag är faktiskt ganska bra på det för det mesta - men mitt hjärta kan möjligen sprängas lite av all den där längtan som trängs därinne.
Jag går i en prålig värld av mingel med Winnerbäck, vi går där å tror att vi fattar alltihop fast vi egentligen bara hoppas att tiden vill ifatt.
Nånstans där balanserar jag alltså mellan lyckoruset som får mig att flyga och rädslan över att deras ord är sanna, att jag aldrig borde bli kär igen. Inte så att det är jobbigt, utan snarare att jag måste grunda å stabilisera mig själv lite för att behålla fötterna på jorden. Molniga dagar är bra för sånt.
Å nog för att man ska leva i nuet - jag är faktiskt ganska bra på det för det mesta - men mitt hjärta kan möjligen sprängas lite av all den där längtan som trängs därinne.
Kommentarer
Trackback
