Angies Värld

Istället satt jag kvar med Håkan som visslade lite falskt. Som att allt skulle fixa sig självt om jag bara satt tillräckligt stilla, tillräckligt länge. Rondellstaden bjöd på nån slags ingentinghet utanför, kanske precis som den alltid gör, fast nu med soundtrack som passade.

Missförstå mitt rätt, det där hjärtat slår fortfarande å stegen är relativt lätta, det är tankarna som ibland är lite tunga och obegripliga där de snurrar värre än en karusell på Liseberg.

Att vara vuxen, det är såhär det är. Ett evigt fixande för att få allt att rulla och hamna rätt. Kanske är det därför låtsaslivet på ön - där inget är svårare än vad man gör det - är så förförande. Ät när du är hungrig, sov när du är trött (om ens då) dansa, älska, lev, ta ett glas rosé klockan tolv på dagen eller baka scones mitt i natten.

Gör vad du vill - för att du kan.

Jag ber om ursäkt till försummade vänner, de som förmodligen tycker att jag har blivit som någon annan eller försvunnit för långt bort. Jag är fortfarande jag, trots att rondellerna till stor del är utbytta mot sand och vindar, och jag kommer tillbaka till verkligheten på riktigt när jag måste, vilket tyvärr är alldeles för snart. Jag måste bara få bygga slott av sand, luft och drömmar ett litet tag till. Kanske kommer jag hem med tårar rinnande nedför smutsiga kinder för att slottet sköljdes bort av saltvatten, eller trampades sönder av en pojke som inte ens sa förlåt. Kanske river jag slottet själv för att jag inte behöver det längre. Eller helt enkelt för att jag kan.