Som en semestertisdag.
Jag har nog me material för att skriva den där boken som jag tjatat om ett tag nu. Den å flera efterföljande, om man ska va ärlig. Senaste storyn skulle bli en perfekt berättelse om kärlek, hopplöshet och att ta beslut som inte ens existerar i tanken men som är det enda som faktiskt finns. Människor omkring mig hjälper, mer eller mindre medvetet, till med material varje dag och jag behöver bara fortsätta att hålla alla sinnen öppna, vilket också är min stora förbannelse ibland.
.
Dagen (behöver vi ens påpeka att det faktiskt är tisdag?) började med att jag trampade på en glasbit. Kanske borde jag låtit den sitta kvar där, å fokuserat på vad som är konkret. Istället dricker jag nu ett andra glas rosé - klockan är mitt på dagen å jag gör det för att jag kan - och försöker slå ihjäl den envisa flugan som uppenbarligen har bestämt sig för att jag är the shit. Bokstavligt talat.
Jag kan inte förklara varför, bara att, livet aldrig är så enkelt som man önskar. Jag kan inte flytta till en västkustö - som i en imaginary värld har blivit den plats som är fortsättningen på life as we know it, för att referera till en underbar film - och jag kan inte åka hem även om det vore det enda rätta. Jag kan bara sitta här och vänta på att tiden gör sitt jobb - det där som enligt alla är det enda tiden egentligen har som uppgift - även om jag är ganska osäker på att det verkligen är rätt uppgift eftersom det sällan visat sig funka särskilt bra. Så jag sitter här, knarkar låtar, och förundras över hur exakt den där textraden på min arm faktiskt är.
Through the storm we reach the shore. Min moster frågade härrom dagen vad meningen faktiskt betyder och jag gav nån slags förenklad och fri översättning på det hela, eftersom att förklara meningen med meningen på riktigt inte går. Ändå konsterade hon klokt att stormar kan va olika stora. Jag svalde och höll med.
Through the storm we reach the shore. Kanske finns det en anledning att jag faktiskt befinner mig på en ö.
Kommentarer
Trackback
