Som att hitta den rätte - med formulär.
Jag å min fina lilla vän Stina lunchdejtade härrom dagen. Som vanligt sushi å som vanligt fantastiskt roligt.
Vi pratade, som vanligt, om killar å förhållanden. Både de vi har haft (hmmm..) å de vi - egentligen mest jag, eftersom hon nu är sambo - kan tänkas ha framöver.
Med andra ord - Stina skaffade sig omgående ett mission.
Hon kom fram till att jag nog behöver nån som vid första anblicken verkar lite tråkig. "Du behöver nån som ser lite tråkig ut", precis så sa hon. Fortsatte med "alldaglig kille som lixom inte slåss me dig om utrymmet" ... "fast som såklart är superintressant, rolig å uppfriskande när man lär känna honom"
Grejen är att jag fattar exakt vad hon menar. Exakt. En klok å till synes lugn 'gubbe' i en alldeles vanlig, låt oss säga 28-årings, kropp - fortsättningsvis yngre, enligt cougarmetoden - med jeans å sneakers som kan balansera mitt yviga jag me mitt oranga hår, överraska me tokroliga saker å ta ner på mig jorden när det kan tyckas behövas, även om jag själv för all del tycker att jag står stadigt där för jämnan. Det är nog exakt vad jag behöver.
Vi (Stina) kom fram till att ett formulär egentligen vore det ultimata, så man inte behöver en massa process alldeles i onödan, vilket går emot allt vi sa stunden innan, om att man inte ska leta alls. Att jaga människor me ett formulär i högsta hugg känns väldigt mycket som motsatsen till att inte leta alls, men what the hell.
Formulär alltså. Eventuellt med poängsystem på frågorna, som innebär att man kan tappa på en fråga, men ändå väga upp det på andra.
- Gillar du barn? följdfråga: Vill du ha egna? Snart?
- Föräldrar? följdfråga: Vilket slags förhållande har ni? Bor de nära?
- Hur mycket är, enligt din uppskattning, femton centimeter?
Ni vet, en massa av de där väsentliga frågorna. Spilla tid på saker som inte leder nån vart är härmed över.
Visst låter det skrämmande? Så brutalt jävla ärligt. Men när man tänker efter, den som inte kan ta det, kan förmodligen inte ta mig heller.
"If you can´t handle me at my worst, you sure as hell don´t deserve me att my best"
Vi pratade, som vanligt, om killar å förhållanden. Både de vi har haft (hmmm..) å de vi - egentligen mest jag, eftersom hon nu är sambo - kan tänkas ha framöver.
Med andra ord - Stina skaffade sig omgående ett mission.
Hon kom fram till att jag nog behöver nån som vid första anblicken verkar lite tråkig. "Du behöver nån som ser lite tråkig ut", precis så sa hon. Fortsatte med "alldaglig kille som lixom inte slåss me dig om utrymmet" ... "fast som såklart är superintressant, rolig å uppfriskande när man lär känna honom"
Grejen är att jag fattar exakt vad hon menar. Exakt. En klok å till synes lugn 'gubbe' i en alldeles vanlig, låt oss säga 28-årings, kropp - fortsättningsvis yngre, enligt cougarmetoden - med jeans å sneakers som kan balansera mitt yviga jag me mitt oranga hår, överraska me tokroliga saker å ta ner på mig jorden när det kan tyckas behövas, även om jag själv för all del tycker att jag står stadigt där för jämnan. Det är nog exakt vad jag behöver.
Vi (Stina) kom fram till att ett formulär egentligen vore det ultimata, så man inte behöver en massa process alldeles i onödan, vilket går emot allt vi sa stunden innan, om att man inte ska leta alls. Att jaga människor me ett formulär i högsta hugg känns väldigt mycket som motsatsen till att inte leta alls, men what the hell.
Formulär alltså. Eventuellt med poängsystem på frågorna, som innebär att man kan tappa på en fråga, men ändå väga upp det på andra.
- Gillar du barn? följdfråga: Vill du ha egna? Snart?
- Föräldrar? följdfråga: Vilket slags förhållande har ni? Bor de nära?
- Hur mycket är, enligt din uppskattning, femton centimeter?
Ni vet, en massa av de där väsentliga frågorna. Spilla tid på saker som inte leder nån vart är härmed över.
Visst låter det skrämmande? Så brutalt jävla ärligt. Men när man tänker efter, den som inte kan ta det, kan förmodligen inte ta mig heller.
"If you can´t handle me at my worst, you sure as hell don´t deserve me att my best"
Kommentarer
Trackback
