Som Fröken Vissen.
På tal om blomvattning, jag kan verkligen inte få blommor att överleva i mitt hem om de inte är nån form av orkidéer. Kan inte. Å andra sidan är ju orkidéer nåt av det dyraste å jag är sjukt nöjd över hur bra de trivs hemma hos mig.
Köpte för ett tag sen vackra Våreld med rosa blommor som jag ställde i mitt köksfönster i ett försök att göra allt lite mer vårigt i väntan på det stora som skulle hända ute.
De var verkligen vackra. Nu - not so much. Mer sorgliga.
Jag plockar fram göteborgshumorn å beskriver mig som ganska vissen på området blommor.
Min mamma, hennes syskon, deras föräldrar å förmodligen alla släktingar bakåt i tiden på den sidan av mitt släktträd är trädgårdsfantaster. De odlar å rensar å gör eget nässelvatten, som luktar apa men som tydligen är bra näring för växterna när det hälls på jorden, för att sedan ha ljuvliga blomsterland och egna grönsaker av alla de slag. Och det är ju en fröjd, att kunna dra upp en morot ur landet för att sen - efter att ha torkat av den mesta jorden mot gräset men garanterat få nån liten sten i munnen ändå - äta den direkt där å då. Eller plocka solvarma tomater som lixom är en liten bit salighet där man sitter me nakna fötter på det varma altangolvet å just då inte behöver mer än enkelheten i livet.
Inget av detta följde alltså med i generna till mig. Jag äter mer än gärna morötterna, tomaterna eller vad det än må vara, jag går mer än gärna in i växthuset - om det inte är nyvattnat med nässelvatten därinne - för att bara dra in alla de underbara dofterna, å jag älskar de vackra blommorna. Älskar.
Men att odla, rensa å sköta är helt enkelt inte min melodi.
Lyckligtvis fick jag massa andra fina egenskaper från min mammas dna-stege. Typ tålamod. Eller nej, det va inte jag som fick det. Förmågan att pedagogiskt förklara saker! Inte det heller förresten.
Hela husmorsdelen kan vi ju egentligen oxå räkna bort.
Då har vi.. då har vi... eeeeuum.. jamen empati ffs! En hel del omtänksamhet, som jag för övrigt önskar att jag hann utöva ännu mer, för även om tanken räknas är det ju kul om folk får veta att man då faktiskt åtminstone tänker på dem.
Jag fick äppelkinder oxå. Det närmaste trädgårdskänsla man kan komma, I guess.
Köpte för ett tag sen vackra Våreld med rosa blommor som jag ställde i mitt köksfönster i ett försök att göra allt lite mer vårigt i väntan på det stora som skulle hända ute.
De var verkligen vackra. Nu - not so much. Mer sorgliga.
Jag plockar fram göteborgshumorn å beskriver mig som ganska vissen på området blommor.
Min mamma, hennes syskon, deras föräldrar å förmodligen alla släktingar bakåt i tiden på den sidan av mitt släktträd är trädgårdsfantaster. De odlar å rensar å gör eget nässelvatten, som luktar apa men som tydligen är bra näring för växterna när det hälls på jorden, för att sedan ha ljuvliga blomsterland och egna grönsaker av alla de slag. Och det är ju en fröjd, att kunna dra upp en morot ur landet för att sen - efter att ha torkat av den mesta jorden mot gräset men garanterat få nån liten sten i munnen ändå - äta den direkt där å då. Eller plocka solvarma tomater som lixom är en liten bit salighet där man sitter me nakna fötter på det varma altangolvet å just då inte behöver mer än enkelheten i livet.
Inget av detta följde alltså med i generna till mig. Jag äter mer än gärna morötterna, tomaterna eller vad det än må vara, jag går mer än gärna in i växthuset - om det inte är nyvattnat med nässelvatten därinne - för att bara dra in alla de underbara dofterna, å jag älskar de vackra blommorna. Älskar.
Men att odla, rensa å sköta är helt enkelt inte min melodi.
Lyckligtvis fick jag massa andra fina egenskaper från min mammas dna-stege. Typ tålamod. Eller nej, det va inte jag som fick det. Förmågan att pedagogiskt förklara saker! Inte det heller förresten.
Hela husmorsdelen kan vi ju egentligen oxå räkna bort.
Då har vi.. då har vi... eeeeuum.. jamen empati ffs! En hel del omtänksamhet, som jag för övrigt önskar att jag hann utöva ännu mer, för även om tanken räknas är det ju kul om folk får veta att man då faktiskt åtminstone tänker på dem.
Jag fick äppelkinder oxå. Det närmaste trädgårdskänsla man kan komma, I guess.
Kommentarer
Postat av: Rosina
Men gumman...då ska du ju vara stolt!! Det som folk brukar ha svårt att få att överleva(däribland jag) e ju just orkideer...en av de "känsligaste" blommor som finns!! Samt att de e otroligt vackra...så bra för dig! O grattis =)
Trackback
