Som en framtidsglimt.
Jag åkte tåg i torsdags, från kusten tillbaka till Rondellstaden, genom skogar och små bortglömda samhällen där tågen för längesen slutat stanna. Mina tankar var, som vanligt när jag reser i ensamhet, lika många som träden utanför tågfönstret och eftersom tröttheten tog överhand lät jag dem virvla runt utan större engagemang.
Där i snurret flög så en tanke snabbt förbi, en tanke som fick mig att komma ihåg det där pirret man får i magen när man är kär. Plötsligt och helt utan förvarning kom jag ihåg det, och jag blev så förvånad att jag glömde tanken som fick mig att känna så. Jag hade alltså något efterlängtat i min hand, men tappade det innan jag fattat vad det var.
Fast det kanske var lika bra, vad vet jag. Det kanske inte skulle kommas ihåg riktigt än egentligen, jag känner mig förvånandsvärt lugn i den tron. När tiden är rätt så kommer den tillbaka och om inte så var den nog aldrig verklig ändå.
Come what may.
Lundell sjunger i en vacker sång om att inte vilja komma till slutet av boken, att ses några sidor längre fram när det är så självklart att knacka på dörrn. Det är kolsvart hår och gröna ögon som porträtteras och om jag inte hade varit så rädd för det sorgliga kunde jag tänkt mig att vara den som dansar genom natten å skrattar så det hörs hela vägen.
Där i snurret flög så en tanke snabbt förbi, en tanke som fick mig att komma ihåg det där pirret man får i magen när man är kär. Plötsligt och helt utan förvarning kom jag ihåg det, och jag blev så förvånad att jag glömde tanken som fick mig att känna så. Jag hade alltså något efterlängtat i min hand, men tappade det innan jag fattat vad det var.
Fast det kanske var lika bra, vad vet jag. Det kanske inte skulle kommas ihåg riktigt än egentligen, jag känner mig förvånandsvärt lugn i den tron. När tiden är rätt så kommer den tillbaka och om inte så var den nog aldrig verklig ändå.
Come what may.
Lundell sjunger i en vacker sång om att inte vilja komma till slutet av boken, att ses några sidor längre fram när det är så självklart att knacka på dörrn. Det är kolsvart hår och gröna ögon som porträtteras och om jag inte hade varit så rädd för det sorgliga kunde jag tänkt mig att vara den som dansar genom natten å skrattar så det hörs hela vägen.
Kommentarer
Trackback
