Som att få en diagnos.

Jag fastnade för ett uttryck idag; "Känslomässig inkontinens". Ha! Jag har det, men har lixom aldrig riktigt kunnat sätta ord på det. Nu kan jag.
Känslomässig inkontinens. En slags diagnos på mitt tillstånd som, trots knipövningar, aldrig är helt under kontroll.
Blir jag ledsen så gråter jag, blir jag väldigt glad så gråter jag också. Dessutom skrattar jag alldeles för högt, särskilt vid tillfällen som gör att skrattet kan kallas skadeglädje, och jag har förmågan att stundtals nästan dö av kärlek.
Jag skulle aldrig bli en bra livepokerspelare, jag kan sällan dölja mitt intresse för någon, å jag hade fått betala mer för min bil om inte min bror skött affären åt mig via telefon eftersom hela mitt jag skrek att jag ville ha den redan tio tusen kronor tidigare.
Me andra ord är jag en känslospruta som är lika svårläst som en öppen pekbok.
Det är alltså nu jag kan säga det alla redan vet. Hej, jag heter Angelica. Jag är känslomässigt inkontinent.
Hej Angelica.


"du har rock’n’roll i dina bröst
du har blues i dina lår
du har visor i ditt hår
och poesi i dina sår..."

Ja du Lasse, å nu har jag tydligen ett samlingsuttryck för allt det där å lite till.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0