Som längt.
Jag var sexton-sjutton år och gick på gymnasiet i Kungälv, massa mil hemifrån, med en tonårings oförnuft å orädsla; studiebidraget räckte aldrig längre än två dagar men allt löste sig alltid på nåt sätt ändå. Jag ville massor men visste inte vad och balettklasserna var aldrig särskilt roliga.
Hanna och jag skolkade - tidvis lite för mycket - å satt istället i evigheter på stans kafé där vi köpte te och tog gratis påtår tills tebladen inte färgade vattnet alls längre. Efter massa timmar av prat - tårar eller skratt beroende på livets innehåll - ramlade vi ut därifrån i ett moln av rök.
Sen slutade Hanna i min klass å såsmåningom försvann vi ur varandras liv, sådär odramatiskt som man ju gör ibland. Vi hittade varandra igen för några år sen, men kontakten är svår att fördjupa mer än via facebook å twitter när man bor långt från varandra å liven är fyllda me så mycket annat ändå.
Idag läste jag iallafall på twitter hur Hanna gjorde chokladbollar, tänkte på skrivsommarläger å kom på vad hon ville bli när hon blev stor. Då, precis just då, tänkte jag hur vi borde prata lite om det där, å om att va singelmammor me seperationsångest, å om att längta så man nästan dör lite ibland efter västkustluft.
Två sekunder senare läser jag i hennes nästa inlägg om hur hon har längt efter vin å skvaller. Me mig! Lite scary, men så jävla härligt att min tanke kom redan innan jag hade läst det. (eftersom twitter inte tillåter mer än 140 tecken per inlägg, å det hade blivit en jävla massa inlägg, skrev jag allt det här i bloggen istället Hanna. Men fatta vilken magi.)
Så nu m å s t e vi ses i Stockholm där Hanna bor nu, senast i sommar, sitta på en filt å dricka vin, prata om allt vi visste då - för ungefär hundra år sen eller så -, å vad vi inte har en aning om idag. Jag tror att vi kan lösa världsproblem tillsammans. Å om inte, så kan vi iallafall få bena fulla av vin å fnittra oss genom natten på Söder.
Hanna och jag skolkade - tidvis lite för mycket - å satt istället i evigheter på stans kafé där vi köpte te och tog gratis påtår tills tebladen inte färgade vattnet alls längre. Efter massa timmar av prat - tårar eller skratt beroende på livets innehåll - ramlade vi ut därifrån i ett moln av rök.
Sen slutade Hanna i min klass å såsmåningom försvann vi ur varandras liv, sådär odramatiskt som man ju gör ibland. Vi hittade varandra igen för några år sen, men kontakten är svår att fördjupa mer än via facebook å twitter när man bor långt från varandra å liven är fyllda me så mycket annat ändå.
Idag läste jag iallafall på twitter hur Hanna gjorde chokladbollar, tänkte på skrivsommarläger å kom på vad hon ville bli när hon blev stor. Då, precis just då, tänkte jag hur vi borde prata lite om det där, å om att va singelmammor me seperationsångest, å om att längta så man nästan dör lite ibland efter västkustluft.
Två sekunder senare läser jag i hennes nästa inlägg om hur hon har längt efter vin å skvaller. Me mig! Lite scary, men så jävla härligt att min tanke kom redan innan jag hade läst det. (eftersom twitter inte tillåter mer än 140 tecken per inlägg, å det hade blivit en jävla massa inlägg, skrev jag allt det här i bloggen istället Hanna. Men fatta vilken magi.)
Så nu m å s t e vi ses i Stockholm där Hanna bor nu, senast i sommar, sitta på en filt å dricka vin, prata om allt vi visste då - för ungefär hundra år sen eller så -, å vad vi inte har en aning om idag. Jag tror att vi kan lösa världsproblem tillsammans. Å om inte, så kan vi iallafall få bena fulla av vin å fnittra oss genom natten på Söder.
Kommentarer
Trackback
