Som en storm.

Det stormade intensivt inatt - träden piskades å slets och regnet slog mot fönsterbläcken å gjorde ljud som kunde gjort vilken trumslagare som helst avundsjuk - men jag lyckades somna på mannens arm. När vi vaknade förut var klockan fortfarande mitt i natten men allt hade blivit alldeles stilla å tyst. Mannen klädde på sig å pussade mig hejdå, för att köra hälften av de hundratio mil han kör för vår skull varje vecka, tillbaka till Lusekoftland å jobb.
Man kan säga att stormen tog fart igen då, piskade å slet, likt ett oväder utan planer på att bli stilla förrän nästa helg. Så känns det, varje gång han lämnar mig, även om det bara är för en liten stund. Som att vinden är alldeles för hård å kall å som att dånet från regnet försöker överrösta min förmåga att tänka klart. Det gör ont, trots att jag vet att tiden går fort å att vi ses snart igen. Trots att det nästan bara är ett ögonblick bort.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0