Som världens bästa.

Låt mig bara ta några minuter av er tid att skryta om mannen. För att han är värd det, och för att jag kan.
Långhelgen i Lusekoftland kunde inte varit mer strålande, trots att novemberkylan och det grå som oftast följer den var närvarande. Mannen mötte mig på busstationen - resan startade okristligt tidigt i Rondellstaden, och det tog mig mycket kaffe å många timmar med både buss å tåg att komma fram - med ett stort leende å en lika stor bukett röda rosor. Sån är han.
Det fanns en plan, fast med plats för ändringar och spontanitet, för hela helgen. En plan som gick ut på att visa mig staden (och tvärtom), för att jag skulle få se och förstå hur livet ser ut för honom de där dagarna å kvällarna när vi pratar i telefon å jag får höra om människor å ställen som han besökt, för att ge vännerna ett ansikte på den som enligt dem gjort honom, om möjligt, ännu gladare, och för att skämma bort mig med att fullkomligt släppa kontrollen och ändå vara alldeles lugn i vetskapen om att allt blir perfekt. Sån är han.
Det var ljuvliga middagar, långa promenader med turistpekningar på byggnader, lunchpicnick med häftigaste utsikten, bubbel  - vid flertalet tillfällen, för det kan man faktiskt aldrig få för mycket av  - och stadens bästa apple martinis. Det var vänner, skratt så tårarna rann, hemmamys, och kaffe (speciellt vid de där rätta tillfällena eftersom han har lärt sig att se när jag behöver få tillbaka lite energi i blicken - "det är som att se hur livet återvänder redan efter en klunk eller två").
Jag skulle, som jag har skrivit innan, kunna berätta tusen små saker som han säger och gör, sånt som lixom överraskar mig när jag trodde att det nog inte kunde bli bättre, men det görs inte rättvisa i mina jämförelsevis små ord.
Vi kan absolut konstatera att Oslo är fint, tillåme på novemberdagar med spårvagnsgnissel och bitande vind. Men tänk ändå, att det finaste med den där staden på andra sidan gränsen skulle visa sig vara mannen som kom till mig med en västkustvind på en sommardag, utan planer på att försvinna igen. Sån är han.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0