Som världens bästa man.
Det är vackra blombuketter budade till min dörr, fina middagar som han lagar i mitt kök medan jag uppmanas att bara hålla sällskap å 'vara söt' - vilket helt ärligt mest är en omskrivning för att jag kanske inte direkt har svart bälte i matlagning å att han klarar det bättre utan min "hjälp" - , små innerliga sms, eller en godmorgonpuss när jag vaknar. Det kan vara fem påsar av mitt favorittuggummi, en välplanerad helg i en för mig ny stad, eller de rätta orden vid det rätta tillfället. Han gör sånadär saker för att uppvakta och uppskatta, å jag älskar varje sekund med honom, för oavsett nära eller långt bort så finns han där för mig.
Det kan vara så att mannen har den finaste själ jag nånsin mött. Han får mig att lova att aldrig glömma det som är viktigt, å kallar mig vackrast när jag vaknar med håret på alla håll å ögon som är svåra att öppna.
Kanske är det bara det liv och de år som passerat som har gjort oss båda tillräckligt kloka för att förstå vad det handlar om, kanske har vi nåt märkligt band som lixom var menat innan vi ens träffades, men det känns som att tre månader lika väl kunde vara tretti år för han hör vad jag säger utan att jag ens sagt ett ord. Ibland, när vi står tätt intill varandra, kan han tillåme svara högt på något som jag har tänkt, och det är som den mest självklara sak i världen. Det är när jag tänker på det som jag kan bli sådär alldeles förfärligt lycklig - jag säger förfärligt, eftersom det är en lite för stor känsla för att ens greppa, å lite för ömtålig för att tappa - ungefär som att jag kan få tårar i ögonen utan att riktigt kunna förklara varför och jag tänker att detta är varför människor skriver dikter och sånger om kärlek. För att man inte vet vart man ska göra av orden å känslorna när blodet rusar så intensivt att det hotar att spränga allt inifrån samtidigt som det skyddar från allt ont som nånsin hänt runtomkring. Lite som att all sårbarhet å styrka har samlats i ett enda andetag.
Fast jag faktiskt vet svaret så undrar jag ändå ibland hur jag förtjänar honom å allt det fina han för med sig.
Hur eller hur så är han världens bästa man. För mig, i min värld.
Det kan vara så att mannen har den finaste själ jag nånsin mött. Han får mig att lova att aldrig glömma det som är viktigt, å kallar mig vackrast när jag vaknar med håret på alla håll å ögon som är svåra att öppna.
Kanske är det bara det liv och de år som passerat som har gjort oss båda tillräckligt kloka för att förstå vad det handlar om, kanske har vi nåt märkligt band som lixom var menat innan vi ens träffades, men det känns som att tre månader lika väl kunde vara tretti år för han hör vad jag säger utan att jag ens sagt ett ord. Ibland, när vi står tätt intill varandra, kan han tillåme svara högt på något som jag har tänkt, och det är som den mest självklara sak i världen. Det är när jag tänker på det som jag kan bli sådär alldeles förfärligt lycklig - jag säger förfärligt, eftersom det är en lite för stor känsla för att ens greppa, å lite för ömtålig för att tappa - ungefär som att jag kan få tårar i ögonen utan att riktigt kunna förklara varför och jag tänker att detta är varför människor skriver dikter och sånger om kärlek. För att man inte vet vart man ska göra av orden å känslorna när blodet rusar så intensivt att det hotar att spränga allt inifrån samtidigt som det skyddar från allt ont som nånsin hänt runtomkring. Lite som att all sårbarhet å styrka har samlats i ett enda andetag.
Fast jag faktiskt vet svaret så undrar jag ändå ibland hur jag förtjänar honom å allt det fina han för med sig.
Hur eller hur så är han världens bästa man. För mig, i min värld.
Kommentarer
Trackback
