Angies Värld

Kanske är jag bara trött efter natten som blev kort och halvvägs igenom ganska ensam. Kanske låter jag mig påverkas av Lasses vemodiga ord, där jag sitter ihopkrupen i soffan med ett glas rött, omringad av värmeljus, för något i mig brister och jag får hålla emot för att inte all den där lyckan jag har samlat på mig under ett tag nu ska rinna ut å riskera att dunsta bort.

Det är lite fånigt, å fullkomligt mänskligt, att då å då tvivla på om man räcker till, men det är en klen tröst på en kylig måndag i slutet av november, när tiden verkar gå alldeles för fort men inte fort nog å livet känns framför men samtidigt inte långt nog.

Det blåser fortfarande - inte längre en hjärtslitande storm, men nära nog - och den värmande rösten som ska säga att allt ordnar sig är lite för långt borta. Så här sitter jag å är lite ynklig en stund till.