Som att vara tillbaka, fast inte längre där.
En inflygning över vilken stad som helst ger mig alltid en lyckokänsla i magen. Alla de hustak som skyddar oändliga möjligheter, alla de lampor som vittnar om liv. Stockholm är inget undantag.
Så andas jag återigen den där blandningen av hav och betong.
Bara en tvärgata bort spenderade jag ljuvliga stunder, i vad som känns som en evighet sedan, men som jag samtidigt minns som igår. I en annan del av stan har jag dansat bort timmar å nätter och i små gränder på Söder drömde jag om nåt nytt. Här har jag skrattat, gråtit, älskat å levt, i vad som var så nära men aldrig riktigt mitt. Men det var då och nu är nu.
Jag konstaterar att var sak har sin tid, å fastän Stockholm har blivit lite kallare ryms fortfarande värme i form av älskade vänner och rött vin.
