Som han sjunger det.

Jag känner hur jag lixom får som en lyckorusning rakt genom hela kroppen när jag berättar om mannen å kärleken som blåste in från väst och stormade mig utan att jag riktigt fattade vad som hände. När jag hör mig själv prata om hur allt det där jag önskade så innerligt plötsligt log mot mig och omfamnade mig med hela sin ljuvlighet måste jag nästan påminna mig om självklarheten för att inte tappa allt till en dröm.
Jag berättade för lilla Stina med den stora preggomagen om hur jag träffade honom. Han den där som vi pratat om så många gånger utan att varken veta hans namn eller ansikte, han som vi har väntat skulle komma och sudda bort allt det tidigare. Hon sa att det märks, å jag vet att hon har rätt för stegen är lättare nu.




"Och jag har lämnat allt som tynger mig på vägen hem till dig..."


Det är på riktigt, å jag är så vansinnigt förälskad att det nästan gör ont att andas ibland.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0