Som att livet faktiskt blir bättre.

Hela mitt liv har jag varit duktig, å det är nu ungefär två år sedan jag mådde sådär riktigt dåligt så att jag nästan inte orkade mer just på grund av det. Jag började aldrig knarka, har inte ens provat nåt tungt, men jag kanske lika gärna kunde gjort det. Jag började heller aldrig svälta mig, eller kräkas flera gånger om dagen, eller träna tills knäna gick sönder, men jag kanske lika gärna kunde gjort det. För hur knasigt det än låter är det typiskt Fröken Duktig att göra sånt, om det innebär att hon kan bli ännu duktigare, eller känna mindre ångest över att inte alltid vara bäst.
Det slår mig när jag tittar på Livet blir bättre på tv, där Sanna Bråding, som har gjort allt det där ovanstående, intervjuas. Jag satt aldrig i fängelse, men jag förstår känslan när hon säger att det var en lättnad, för då var hon tvungen att bara vara sig själv å att inte vara bäst på något annat än det. För mig var det en slags lättnad att bli sjukskriven, att "tvingas" ta det lugnt. Då kunde jag åtminstone vara duktig på det ett tag.
Den stora skillnaden mellan min å Sannas historia tror jag är att hon nånstans stängde av känslorna, å missade vad hon faktiskt kände, medan jag alltid har låtit mig känna - på gott å ont - fullt ut.
Hon var betydligt mycket längre ner i djupet än vad jag nånsin var, å hon har fortfarande lång väg kvar upp, medan jag ärligt kan säga att jag  - sämre dagar till trots - mår riktigt bra nu. Och som tillägg kan jag säga att jag på nåt sätt är glad att en av de människor som fick mig att tro att jag inte var tillräckligt värdefull, i en tid i mitt liv då jag behövde det som mest, faktiskt kan vara ett stort stöd för någon annan.
Det är sant som de säger - livet blir bättre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0