Som tiden ungefär.

Den sliter sönder mig litegrann, den där känslan av att inte riktigt räcka till. Den där känslan av att vi springer å springer för att hinna så mycket, när allt vi borde göra är att stå still å bara hålla om varandra.
Det sliter sönder mig litegrann att vi var en tapper liten del av familjen som firade lillasysters födelsedag när vi borde varit mer än dubbelt så många - vi behövde inte ens dra fram iläggsskivorna i bordet som vi annars trängs runt - å alldeles sådär härligt stökiga å högljudda som bara vi kan vara. Men mannen kämpar i Lusekoftland - jag hör på honom hur trött han faktiskt är - å något närmare, men inte nära nog, finns en bror som kanske kommer hem en annan dag. I en säng ligger en syster å hennes ofödda barn för att vila, i ett annat hem vilar en farmor med brutet lårben, å i en sjukhussäng ligger en farfar å tynar bort.
Det sliter sönder mig litegrann att jag inte kan finnas där hos dem allihop, på samma gång.
Det sliter sönder mig hur vi springer å springer för att hinna så mycket, när allt vi borde göra är att stå still å bara hålla om varandra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0