Som möda för lönen.
Ibland undrar jag själv hur vi lyckas - även om det ibland är snubblande - att reda ut vårt pussel. Denna veckan är tveklöst den intensivaste på länge, för mig, men framförallt för mannen.
På sextio mils avstånd gör vi vårt yttersta för att räcka till på alla håll, å önskar båda att vi oxå kunde vara nära för att stötta å hjälpa varandra samtidigt som man bara önskar sig att få ramla ihop i soffan framför nån gammal repris på tvn.
Vi hinner smita iväg nåt sms mitt på dagen å byta några snabba ord i telefon på kvällen - innan jag somnar av utmattning, medan han fortsätter pussla några timmar till. Sen kommer helgen, med släktkalas, uppklädda i fina kläder å sorglösa leenden.
Just så passerar dagarna som kallas livet.
Vad jag säger är att vi kan ta semester me gott samvete i år. Också.
