Som att det ordnar sig. Det gör det alltid.

Det är svårt att bryta upp från vad man har, om man inte säkert vet vad man kommer att få, men jag hade inte tvekat. Hade det varit enklare, vilket det sällan är, eller närmare, vilket det aldrig kommer bli, så hade jag troligen redan bott där nu. I Lusekoftland med min fina man i en nybyggd lägenhet på Prinsens Gate.
Jag hade ganska snabbt blivit hejåkompis med personalen på de omkringliggande kaffebarerna å jag hade promenerat med min kaffemugg i handen längs Karl Johan varje dag, för att ta del av människoströmmen, pulsen å de visdomsord som står skrivna på gatan.

Men nu är det som bekant varken enklare eller närmare, så vi pendlar på helgerna å önskar att dagarna till dess vi ses igen försvinner som i en ögonblinkning. Om det så hade varit slottet själv som erbjöd en våning är det inte ett alternativ, eftersom min egna prinsessa fyller elva alldeles om några dagar å jag vill inte missa mer av hennes liv - eller beröva henne den del jag inte är - än vad jag redan gör.
Kanske väntar vi på ett litet mirakel, något som gör det möjligt att vakna tillsammans även på regniga skittisdagar i november när livet är mindre glamouröst, men jag tänker att det nog finns fler mirakel än vi tror å att det ordnar sig. Det gör det alltid.  


I övrigt är Oslo en himla trevlig stad, inte helt olik Göteborg, som jag gillar skarpt. Å med tanke på mitt språkintresse, samt det faktum att jag är dialektschizofren - man kan säga att jag byter dialekt lite beroende på vem jag pratar med, utan att märka det själv, vilket dialekterna själva är omedvetna om - är det tacksamt att språket i princip bara är ytterligare en variant. Morsomt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0