Packa kappsäck.
Borde egentligen va klar me det.
Eftersom jag knappt har nån tid mellan nu å till vi åker.
Men jag är klar me första delen iaf.
Den som betyder att lägga fram a l l t som ska packas.
Eller, kanske packas.
För oftast har man hälften kvar när väskan är full.
Å då har man ändå för mycke me sig.
Man i detta fallet är alltså jag.
A l l t i d f ö r m y c k e p a c k n i n g.
För att slippa stå där sen.
Å känna att jag nog borde haft me nåt jag inte packade.
Som om jag åker till världens ände utan affärer.
Vi ska till ett varmt land.
Förhoppningsvis dagar som innebär sol å bad.
Den vetskapen har jag.
Men ändå.
Tyngsta väskan på bagagebandet kommer att va min.
Den vetskapen har jag oxå.
Så då ska kappsäcken resväskan bara packas nu då.
Små stora ord.
Ibland kan de minsta orden oxå va de största.
Nåt av d finaste måste ändå va stora ord.
Kanske handskrivna på en liten lapp.
Kärlek i sin renaste form.
Om så på baksidan av ett kvitto.
En tanke menad för någon att se.
Fint.
Ord är oxå bra på att lånas.
I meningar som nån redan knåpat ihop. Gärna me en melodi till.
En sång av nån annan.
Som för att förklara precis den känslan man vill förmedla själv.
När tankar är för stora å ord känns för små.
Vitaminerad.
Å mer förkylning.
Me andra ord läge att bunkra upp vitaminförråd.
Ska bara komma på vilken jag behöver mest.
Så jag vet vart fokus ska läggas.
Sånadär tabletter me lite av varje är inte min grej.
Jag vill helst tokfokusera på en vitamin-bokstav.
B-vitaminer gillar jag.
Förra året va de verkligen min grej.
Inbillade mig att de behövdes ordentligt.
Så jag köpte några rör av brusvarianten.
Fast jag verkligen ogillar brustabletter.
Tvingade i mig en om dagen.
Å kände mig därmed superultranyttig.
Nyttighetsupptäckten gjordes egentligen först när tagit jag min sista Bvitamin-brus ur röret.
Tänkte mig nytt köp.
Jag hade ju lite förlikat mig vid tanken att varje dag börjades me äckligt B-brus.
På väg till apoteket gick jag förbi hälsokostaffären.
Misstänkte att deras vitaminutbud ändå va större.
Klev in. Å bekräftade.
Oh my god! För en liten stund förvandlades jag till en B-vitaminjunkie.
Kände mig lite som i himlen. Den där vitaminer har betydelse då.
Efter mycket tittande blev det en ny variant.
Den jag från början hade velat hitta på apoteket.
B-vitaminer i tablettform minsann.
Dessutom me högre RDI.
Men så hette de oxå Mega B. Logiskt.
Hurra va såklart min första tanke.
Sen insåg jag att jag ändå skulle sakna bruset.
Inte trots att jag tyckte det är äckligt. Utan just därför.
Äckelkänslan gav oxå en nyttighetskänsla.
För en liten stund kände jag mig som en sundare å bättre människa när jag hade tvingat i mig en brustablett i minimal mängd vatten.
Äckel för sundhet lixom.
Sånt får man ju lära sig som liten.
Gott är onyttigt.
Med följden att nyttigt är mindre gott.
Fast nu är jag ju vuxen.
Så jag gillar både nyttigt å onyttigt gott.
Frukt ÄR godis.
Fast det är godis också.
Lilla världen.
Man säger ju ofta så.
Men faktum är att det stämmer.
Världen ÄR liten.
För att inte tala om vårt land.
Å absolut Rondellstaden som jag lever mesta delen av mitt liv i.
På nåt sätt känner alla alla.
Eller åtminstone nån som känner nån.
Tydligen är man typ sex handskakningar från alla i hela världen.
Det är en hisnande tanke.
Amerikas president.
Madonna.
Den snygga killen på tv.
Sex handskakningar bort.
Å världen blir mindre.
Även om människorna blir fler.
Facebook hjälper till där.
Jag kan förundras över folk som känner varandra.
Gemensamma vänner utan annan gemensam nämnare.
Bara nån som känner nån.
I landet facebook.
För om det faktiskt hade varit ett land hade det varit världens fjärde största.
Det är tamejfan helt galet.
Å jag älskar det.
Det bevisar också ett annat vanligt säg;
Allt handlar om kontakter. Allt. Å alla.
Hattifnatt.
Troligtvis en hatt.
Innan det blir riktigt mössaväder.
Väger för- å nackdelar me hattstorlek.
Stor hatt är coolt.
Kan enkelt dölja dåliga hårdagar.
Men kan också bli mer som ett farligt vapen på stan.
Av samma variant som paraply.
Liten hatt är me coolt.
Å då ser man dessutom håret. På de bra dagarna.
På håll kan den dock se ut mer som om det bara fastnat skräp på huvudet.
Känner jag mig själv rätt köper jag flera.
I varierande storlekar.
Lika nödvändiga på sitt sätt.
Dra mig baklänges.
Inget särskilt me henne.
Har ingen aning om vem hon va.
En vanlig liten flicka helt enkelt.
Men hon gick baklänges.
På ett sådär skönt Pippi Långstrump-sätt som bara barn kan.
Baklänges till skolan.
Obrydd om världen runtomkring.
En vuxen skulle aldrig få för sig att gå baklänges.
Åtminstone inte fysiskt.
Kanske för att vi har en förmåga att ibland gå baklänges på andra sätt.
Baklänges blir i vuxenvärlden nåt dåligt.
Undrar när det händer.
När man plötsligt inte kan tänka sig att gå baklänges längre.
Eller klättra i träd för den delen.
Sånadär saker utan särskilt mål.
Som man gör bara för att d är härligt.
Å för att man kan.
Jag tror alla skulle må lite bättre av sånt.
Faktum är att man faktiskt kan få ut nåt av det oxå.
För man kan se saker på ett annat sätt.
Uppifrån ett träd eller baklänges får man andra perspektiv.
Det kan behövas ibland.
Kanske för att kunna gå vidare framåt.
Eller klättra högre.
I livet.
Väderlek.
Som gick ut på att jämföra mig me en väderkarta.
Det va berg å öken.
Högtryck, lågtryck å torka.
Väldigt fyndigt.
Å ganska träffande.
Faktum är att alla människor är som ett eget väder.
Åskmoln å solsken om vartannat.
Inte alltid så synkat me omgivningen.
Eller möjligt att förutspå.
Förhoppningsvis varierande.
Å helst mer soligt än regnigt.
Dagens väder presenterades på tv som krispigt.
Jag vet inte riktigt vad det är.
Men jag är ganska säker på att jag inte är det idag.
Eventuellt aldrig framöver heller.
Krispig låter som något man möjligen är före tretti.
Det, å uppnosiga bergstoppar, är därmed en svunnen tid.
Rondell.
Måste ändå säga att jag gillar rondeller.
Bättre flyt i körningen än me trafikljus.
Å jag gillar flyt.
Alla behöver vi det.
Baksidan me rondeller är att man lätt kommer tillbaka.
Vilket man kanske inte lika ofta vill.
Åtminstone inte om man bara använder rondeller som metaforer.
Jag gör både och.
"Runt, det går runt, det går runt,
å klänningens tyg är så tunt.
Kom kyss mig igen,
vet du hur det känns
när man lever på en enda sekund..."
Ibland får rondeller lixom va med i sånger oxå.
För att det kan kännas så.
Bra start.
Det innebar uppstigning en timme tidigare än normalt.
Inte så lajbans just när klockan ringer.
Väl på plats är den tidiga timmen dock glömd.
Massa härliga människor å god frukost.
Jag fick dessutom en "oj-va-du-är-vacker"-komplimang.
Det borde alla få. Särskilt på morgonen.
Ovanligare, å därmed lite härligare, än på en kväll.
Då ofta i en annan miljö för övrigt.
Å möjligen oxå me en bakomliggande tanke.
Alltså, bra start på dagen.
Det går nästan inte att ogilla fredagar.
De är i princip dömda att lyckas.
För man kan va dömd på bra sätt.
Åtminstone om man är en fredag.
Å solig.
Bil-list.
Jag gillar bilar.
Inte så att jag på nåt sätt vill mecka me dem.
Eller tvätta å putsa för jämnan.
Bilen ska bara fungera.
Å helst va snygg utan massa jobb.
Skön att köra.
Lite kraft under huven skadar såklart inte heller.
När jag tänker på det är det samma som med män.
Hur som helst.
Nu pratar vi bilar.
Jag gillar att köra fort.
Det ska hända nåt när man gasar.
En stark motor som reagerar på ett enkelt tryck.
Tänker inte ens göra jämförelse med män där.
Min bil är inte snygg.
Inte heller ny. Eller felfri.
Definitivt inte ren.
Det skapar ett litet problem.
Förutom det naturliga som medförs me gammal, smutsig bil.
När jag är på dåligt humör vill jag ha hög musik.
Gärna av den arga sorten så jag kan känna bandets sympatier.
Å så vill jag köra fort.
Köra fort å lyssna högt är bra när man är arg.
Faktum är att det funkar väldigt bra när man är glad oxå.
Köra fort funkar dock inte i stan.
Alltså blir det bara lyssna högt.
Å där, precis där, faller allt.
En mörkgrön Volvo V40. Årsmodell 01.
I en stad där det i bästa fall är 50km/h.
Å en rondell var tjugonde meter.
Ni hör ju själva hur otufft det är.
Lyssna högt är inte heller ett alternativ alltså.
Jag behöver helt enkelt en ny bil.
Med ovanstående kriterier vad gäller snygghet, komfort å styrka.
Dito man oxå förresten.
30-väg.
Boende i staden me alla rondeller.
Tänkte lite på det där.
Hur man antas vara vuxen då.
När man är 30 menar jag.
Rondellerna har inte så mycke me den saken att göra.
De snurrar mest till det.
Men alltså, hurdan är man då?
Kanske fortfarande boende i stan.
Men trivs me lugnet utanför innersta centrum.
Som på Söder där jag bor tillexempel.
Lugnt å skönt.
Äppelträd å gräsklippning.
Förmodligen en sprakande kamin innanför, de me omsorg valda, gardinerna.
Ungar som cyklar till skolan å mammor som gör karriär.
Pappor me viktiga jobb som är pk nog att dela vabbandet.
Cykelfester där alla blir lite för fulla. Men det är ok.
Å oftast enda anledningen att man cyklar en dag per år.
Eller nä. Vänta nu.
Visst är det nog lite så.
Fast inte för att man har fyllt 30.
Eller ens är vuxen för den delen.
Sådär är det mer för att det är så det blir.
Eller så det ska vara.
Åtminstone tror man det.
När grannen har bytt gardiner å man gör detsamma.
Fast man är nöjd me de som hänger där.
Jag undrar mest om man måste bli sån.
För jag gillar min enkla helvita gardin.
Äppelträden å gräsklippningen sköts av min hyresvärd.
Å jag vill inte bli som alla andra.
Även om jag ibland avundas dem i smyg på söndagarna.
Men min 30-väg finns inte på kartan.
Så jag kör helt enkelt vidare.
Hamnar där jag hamnar.
Å lever på vägen dit.
Mitt liv.
Me en enkel vit gardin.
Solen i ögonen.
En skön känsla fyller min kropp.
Som att bra saker är på väg.
Smygande. Alldeles runt nästa knut.
Älskar den känslan!
Vet att intensiva perioder väntar.
Men ändå på ett bra sätt.
Det är lite som dagens väder.
Först regn. Sen sol.
Så som man säger att det alltid är.
Lite blåsigt till å från såklart.
Livet funkar oftast så.
Precis som vädret.
Jag sitter med solen i ögonen kan man säga.
Ett problem att bli lite bländad.
Men ack så angenämt ändå.
Solen i ögonen betyder skuggorna bakom sig.
Då vet man att man går åt rätt håll.
