Som luft under mina vingar.
Det blåste kallt, men ändå. Jag inser såhär i efterhand - för efterklok är det lättaste klok att vara - att jag borde varit utomhus mer i helgen. Andats havsluft som en tok, eftersom den inte finns att tillgå i skogen. Alltså, skogen som i Rondellstaden mitt mellan kusterna.
Vem vet när det blir tillfälle för havsluft igen. Om man ändå kunde spra den i en burk eller så.
Märkligt hur det kan vara sån skillnad på luft å luft, å hur en sort kan få en att verkligen leva medan en annan sort mest håller en levande. Eller i värsta fall, å mörka nätter, bara överlevande.
Men oavsett skog eller hav så doftar luften åtminstone vår nu.
Det är bra nog. I guess.
Vem vet när det blir tillfälle för havsluft igen. Om man ändå kunde spra den i en burk eller så.
Märkligt hur det kan vara sån skillnad på luft å luft, å hur en sort kan få en att verkligen leva medan en annan sort mest håller en levande. Eller i värsta fall, å mörka nätter, bara överlevande.
Men oavsett skog eller hav så doftar luften åtminstone vår nu.
Det är bra nog. I guess.
Drömmar å rödvin.
Inatt drömde jag som vanligt massor me saker.
Jag är lite osäker på hur mycket av det man drömmer som man bör analysera å hur mycket som man faktiskt bara ska avfärda som betydelselöst drömmande.
Det som hände inatt var att jag blev inslängd framför micken i Rockklassiker, vårt andra stora radionätverk, för att sända nationellt. Man sa lixom inte så mycket mer till mig än att jag skulle gå OnAir om typ en halv minut. Men jag hade egen tekniker.
När jag senare var klar med sändningen, som jag för övrigt snabbspolade i drömmen å därför inte vet nåt mer om, hade jag bråttom att hinna me en buss. Bussterminalen byggdes om å jag sprang.
Detta kan säkert betyda massa konstiga saker, men jag väljer nog ändå att inte bry mig mer om det.
Idag är sista dagen av bästa månaden. Åtminstone bästa sen gammalt. Jag är inte sämre än att jag kan ändra uppfattning om nån annan månad vill tävla om titeln. Bring it on!
Tänkte först ta denna dagen som ett avstamp för några alkoholfria veckor. Sånt som man kan behöva ibland, men framförallt om man vill fokusera lite extra på träning å nyttigheter.
Fem veckor framåt tänkte jag. Tills jag åker till Barcelona några dagar me jobbet, för då funkar det helt enkelt inte längre.
Enkel plan. Tänkte jag alltså.
Känner redan hur rödvinstarmen muttrar nåt om en fredagskväll i soffan. Hur rödvin inte är rakt igenom onyttigt å ibland faktiskt nödvändigt när man måste vara fredagsskön efter en radiosändning eller så.
Så jag fokuserar på träningen, det gör jag. Å så ger jag fan i alkoholen. Utom det röda i undantagsfall.
En ganska bra kompromiss tycker jag.
Som en manussamling.
Jag är hemma efter en helg i Göteborg.
Tågresa dit å tågresa hem. Konduktören på den sista hade uppenbarligen en dålig dag, det va vi alla rörande överens om när hon ropade ut i högtalaren att tåget va fullbokat så tomma stolar inte skulle slösas på väskor, fötter å annat krafs. Hennes ord alltihop.
SJ var dock i tid å jag fick sitta på samma plats hela tiden fast jag inte hade platsbokning.
Cred när det förtjänas.
Det händer ofta när jag reser att jag fylls som av en blandning av känslor. Där mitt bland alla människoöden i den varma, å nästan lite kvava, tågvagnen.
Som att lycka å vemod får plats på samma gång och jag inte riktigt behöver välja vad som känns mest.
Då får jag skrivlängtan.
Jag hittar på historier om mina medresenärer. Utgår från det uppenbara å ger dem därefter påhittade liv.
Tänker att kvinnan me rökrynkigt ansikte, hemmaklippt slitet hår i osmaklig åttitalsfrisyr å piercing i näsan är någon man nog tycker synd om ändå.
Precis som kvinnan jämte henne - jag iaktar henne snett bakifrån när jag står å väntar på att toan ska bli ledig - som har en ordentlig mustasch. Vilken fjunig fjortisgrabb som helst hade blivit avis.
Har man inget val när man ser ut så, eller har man helt enkelt ingen lust att bry sig?
Bakom mig sitter två kvinnor. Den ena berättar om ett barn som träffar sin pappa ibland, utan att veta att det är pappan han träffar. De serverar omedvetet en historia till mig.
En märklig historia. En märklig situation. Jag vill nästan lägga mig i, ge min syn på det som sägs, men det slår mig när historien fortsätter om nån som har cancer, att jag faktiskt inte vet vad jag skulle säga.
Vem är jag att döma?
Igårkväll på en fest fick jag frågan om vad jag gör om tio år.
Svaret kom inte helt självklart och jag blev lite förvånad själv när jag pratade om författardrömmar.
Följdfrågan om varför jag inte satsar på det redan nu var enklare att besvara. Jag har inte storyn än.
Kanske är resande vad som krävs. Min manussamling.
Jag får för övrigt fortfarande samma känsla varje gång tåget rullar in mot centralstationen, in i stan jag har älskat så länge. Lyckan i magen är på riktigt. Precis som blåsten som sveper upp lite för häftigt i mitt ansikte när jag kliver ut.
Älskade havsluft. En kärlekshistoria i sig.
Tågresa dit å tågresa hem. Konduktören på den sista hade uppenbarligen en dålig dag, det va vi alla rörande överens om när hon ropade ut i högtalaren att tåget va fullbokat så tomma stolar inte skulle slösas på väskor, fötter å annat krafs. Hennes ord alltihop.
SJ var dock i tid å jag fick sitta på samma plats hela tiden fast jag inte hade platsbokning.
Cred när det förtjänas.
Det händer ofta när jag reser att jag fylls som av en blandning av känslor. Där mitt bland alla människoöden i den varma, å nästan lite kvava, tågvagnen.
Som att lycka å vemod får plats på samma gång och jag inte riktigt behöver välja vad som känns mest.
Då får jag skrivlängtan.
Jag hittar på historier om mina medresenärer. Utgår från det uppenbara å ger dem därefter påhittade liv.
Tänker att kvinnan me rökrynkigt ansikte, hemmaklippt slitet hår i osmaklig åttitalsfrisyr å piercing i näsan är någon man nog tycker synd om ändå.
Precis som kvinnan jämte henne - jag iaktar henne snett bakifrån när jag står å väntar på att toan ska bli ledig - som har en ordentlig mustasch. Vilken fjunig fjortisgrabb som helst hade blivit avis.
Har man inget val när man ser ut så, eller har man helt enkelt ingen lust att bry sig?
Bakom mig sitter två kvinnor. Den ena berättar om ett barn som träffar sin pappa ibland, utan att veta att det är pappan han träffar. De serverar omedvetet en historia till mig.
En märklig historia. En märklig situation. Jag vill nästan lägga mig i, ge min syn på det som sägs, men det slår mig när historien fortsätter om nån som har cancer, att jag faktiskt inte vet vad jag skulle säga.
Vem är jag att döma?
Igårkväll på en fest fick jag frågan om vad jag gör om tio år.
Svaret kom inte helt självklart och jag blev lite förvånad själv när jag pratade om författardrömmar.
Följdfrågan om varför jag inte satsar på det redan nu var enklare att besvara. Jag har inte storyn än.
Kanske är resande vad som krävs. Min manussamling.
Jag får för övrigt fortfarande samma känsla varje gång tåget rullar in mot centralstationen, in i stan jag har älskat så länge. Lyckan i magen är på riktigt. Precis som blåsten som sveper upp lite för häftigt i mitt ansikte när jag kliver ut.
Älskade havsluft. En kärlekshistoria i sig.
Lite fel först bara.
Å ibland hoppar man på fel buss, för att man är lite stressad å inte vill stå en endaste sekund ute i blåsten, trots att den är full av havsdoft, å fast man borde lärt av misstagen att lillebror inte har den blekaste aning om vilka busslinjer som är de rätta.
Me andra ord åkte jag fel. Jag som avskyr fel.
Jag som inte vill vara turistig ens på andra sidan jordklotet å än mindre i min andra stad.
Fel buss i Göteborg. Damn.
Men det blev bra till slut. Fredagskvällen bjöd på rödvin å snack me lillebror, innan vi somnade i soffan.
Helt rätt.
Me andra ord åkte jag fel. Jag som avskyr fel.
Jag som inte vill vara turistig ens på andra sidan jordklotet å än mindre i min andra stad.
Fel buss i Göteborg. Damn.
Men det blev bra till slut. Fredagskvällen bjöd på rödvin å snack me lillebror, innan vi somnade i soffan.
Helt rätt.
Som att vänta på vår tid.
Det va väl ett jävla tjatande om vår, den kommer när den kommer. Förresten har hon särskrivit vårtid, hon som avskyr särskrivningar för att det inte är en naturlig paus i ordet när man pratar å därmed inte heller när man skriver.
Så tänker ni kanske när ni läser min rubrik?
Men då tänker ni fel. För även om jag å kollegan konstaterade igår på lunchrasten att vi längtar efter dagar då man kan gå ut å va avslappnad, utan att ha axlarna uppe vid öronen i sin stora tjocka jacka, så var det inte den vår jag syftade på.
Inte denna gången.
Jag menar vår, som i din å min. Eller i mitt specifika fall, min å någons.
I visan heter det "Vår bästa tid är nu" och jag begriper helt å fullt poängen i den, att leva i nuet som är det enda påverkbara i stunden. Men Vår tid tyder på ett Vi.
Jag är som konstaterat inget Vi. Jag är Jag. Å möjligen är Min bästa tid nu.
Men jag tänker att när tiden blir Vår så kan den vara kall eller varm å som i sången den bästa, oavsett vilket så är den delad.
Kakan är alltid godast precis innan, eller möjligen alldeles i början, av ätandet. Det är sen gammalt och gäller oavsett om man är singel eller i förhållande. Men när man är runt 30 (eller som dottern påpekade, snart 31 å börjar bli gammal) så vill man trots all den härliga och självständiga å stundtals ljuvliga friheten ändå vara Vi. Förr eller senare.
Det där töntiga säget att delad glädje är dubbel glädje har nämligen en poäng.
Så jag väntar. På Vår.
Så tänker ni kanske när ni läser min rubrik?
Men då tänker ni fel. För även om jag å kollegan konstaterade igår på lunchrasten att vi längtar efter dagar då man kan gå ut å va avslappnad, utan att ha axlarna uppe vid öronen i sin stora tjocka jacka, så var det inte den vår jag syftade på.
Inte denna gången.
Jag menar vår, som i din å min. Eller i mitt specifika fall, min å någons.
I visan heter det "Vår bästa tid är nu" och jag begriper helt å fullt poängen i den, att leva i nuet som är det enda påverkbara i stunden. Men Vår tid tyder på ett Vi.
Jag är som konstaterat inget Vi. Jag är Jag. Å möjligen är Min bästa tid nu.
Men jag tänker att när tiden blir Vår så kan den vara kall eller varm å som i sången den bästa, oavsett vilket så är den delad.
Kakan är alltid godast precis innan, eller möjligen alldeles i början, av ätandet. Det är sen gammalt och gäller oavsett om man är singel eller i förhållande. Men när man är runt 30 (eller som dottern påpekade, snart 31 å börjar bli gammal) så vill man trots all den härliga och självständiga å stundtals ljuvliga friheten ändå vara Vi. Förr eller senare.
Det där töntiga säget att delad glädje är dubbel glädje har nämligen en poäng.
Så jag väntar. På Vår.
Fredagsfrossa!
Det är redan fredag. Fast det alldeles nyss var måndag.
Tillåme tisdagen smet, sina många å intensiva timmar till trots, ganska snabbt å obemärkt förbi.
Galet är ordet. Galet å just idag ganska härligt.
Vi har förresten en superhärlig lineup till eftermiddagens radioprogram, sport å rock å mat å teater å skratt i den ljuvligaste kombination, missa för allt i världen inte det hörrni! 102,4 för er som är Kronobergare, gold24.fm för er som inte är det.
Med dubbla känslor firar jag sista helgen i februari. Det är ju trots allt min bästa månad som nu är slut, men samtidigt betyder ju det att våren är allt närmare.
Jag firar helg i Göteborg, vilket är det bästa stället att fira. Det hör man ju.
B ä s t -kusten.
Imorn ska jag dessutom fira födelsedagar så det står härliga till. Kompisarnas fina lilla ettåring, lillebror som fyller 29 å senare på kvällen två 30åringar. Tre olika kalas alltså.
Som svar på frågan: ja, jag inbillar mig att mina dygn innehåller lite fler timmar än normalt.
By the way, det där me fredagsmys är ju en jävligt uttjatad grej. Jag har aldrig anammat, eller ens gillat det ordet. Tänkte att det är dax för ett nytt.
F r e d a g s f r o s s a ! Känn på den!
Alltså, man kan själv välja om man vill frossa i mat, vin, tacos, party, självömkan, skumpa, musik, lycka. Eller mys, om man nu gärna vill hålla kvar vid det gamla.
Det ger lixom lite mer valmöjlighet.
Jag ska fredagsfrossa me studiolycka, rödvin å lillebror.
Man väljer själv. Vad väljer du?
Tillåme tisdagen smet, sina många å intensiva timmar till trots, ganska snabbt å obemärkt förbi.
Galet är ordet. Galet å just idag ganska härligt.
Vi har förresten en superhärlig lineup till eftermiddagens radioprogram, sport å rock å mat å teater å skratt i den ljuvligaste kombination, missa för allt i världen inte det hörrni! 102,4 för er som är Kronobergare, gold24.fm för er som inte är det.
Med dubbla känslor firar jag sista helgen i februari. Det är ju trots allt min bästa månad som nu är slut, men samtidigt betyder ju det att våren är allt närmare.
Jag firar helg i Göteborg, vilket är det bästa stället att fira. Det hör man ju.
B ä s t -kusten.
Imorn ska jag dessutom fira födelsedagar så det står härliga till. Kompisarnas fina lilla ettåring, lillebror som fyller 29 å senare på kvällen två 30åringar. Tre olika kalas alltså.
Som svar på frågan: ja, jag inbillar mig att mina dygn innehåller lite fler timmar än normalt.
By the way, det där me fredagsmys är ju en jävligt uttjatad grej. Jag har aldrig anammat, eller ens gillat det ordet. Tänkte att det är dax för ett nytt.
F r e d a g s f r o s s a ! Känn på den!
Alltså, man kan själv välja om man vill frossa i mat, vin, tacos, party, självömkan, skumpa, musik, lycka. Eller mys, om man nu gärna vill hålla kvar vid det gamla.
Det ger lixom lite mer valmöjlighet.
Jag ska fredagsfrossa me studiolycka, rödvin å lillebror.
Man väljer själv. Vad väljer du?
Som 85% ungefär.
Det är inte så att jag inte försöker. För det gör jag verkligen. Men hur det än är kan jag inte riktigt förmå mig att tagga till ordentligt.
Trots att jag, åtminstone igår när solen sken, fick en känsla av att våren snart är här så är det inte förrän vi kan sudda ut snartet som det är fullt möjligt.
När vårskrik är avklarat å man inte behöver komma ut på morgonen bara för att inse att ett nytt lager snö lagt sig över bilen. Då. Då kan jag tagga till på riktigt.
Jag har förvisso överlevererat i jobbet de senaste månaderna, jag har tagit tag i träning å fått ett program att följa, jag har hittat lite extra tid me dottern, jag har bytt kuddar i soffan så att den är redo för våren.
Men jag har inte taggat till ordentligt. Den där sista lilla biten.
Som vanligt pendlar jag upp å ner. Mellan glädje å tråk. Ena stunden lycklig å förväntansfull, nästa uttråkad å jävligt gnällig. Jag är sån. Oavsett årstid. Fast ändå lite bättre nu än för två månader sen.
Nu är jag uppskattningsvis 85% av vad jag kan vara.
När de sista femton procenten har kommit ifatt mig ska jag måla om hallen.
Till det händer fortsätter jag me träningen som ger mig värk i armarna, smygdrömmarna och de hoppfulla Winnerbäcksångerna.
"Som ett åtråvärt hopp
i en tung tristess
jag hade nästan gett opp
det var så grått tills dess
men du sa att du hörde mig
på radion idag
du var den enda som kom fram och det var det enda du sa
allt jag ser
allt jag hör
är din röst din blick ditt skratt
du har ögon som berusar en natt
så jag väntar
jag väntar
om tiden vill ifatt.."
Trots att jag, åtminstone igår när solen sken, fick en känsla av att våren snart är här så är det inte förrän vi kan sudda ut snartet som det är fullt möjligt.
När vårskrik är avklarat å man inte behöver komma ut på morgonen bara för att inse att ett nytt lager snö lagt sig över bilen. Då. Då kan jag tagga till på riktigt.
Jag har förvisso överlevererat i jobbet de senaste månaderna, jag har tagit tag i träning å fått ett program att följa, jag har hittat lite extra tid me dottern, jag har bytt kuddar i soffan så att den är redo för våren.
Men jag har inte taggat till ordentligt. Den där sista lilla biten.
Som vanligt pendlar jag upp å ner. Mellan glädje å tråk. Ena stunden lycklig å förväntansfull, nästa uttråkad å jävligt gnällig. Jag är sån. Oavsett årstid. Fast ändå lite bättre nu än för två månader sen.
Nu är jag uppskattningsvis 85% av vad jag kan vara.
När de sista femton procenten har kommit ifatt mig ska jag måla om hallen.
Till det händer fortsätter jag me träningen som ger mig värk i armarna, smygdrömmarna och de hoppfulla Winnerbäcksångerna.
"Som ett åtråvärt hopp
i en tung tristess
jag hade nästan gett opp
det var så grått tills dess
men du sa att du hörde mig
på radion idag
du var den enda som kom fram och det var det enda du sa
allt jag ser
allt jag hör
är din röst din blick ditt skratt
du har ögon som berusar en natt
så jag väntar
jag väntar
om tiden vill ifatt.."
Som Emma. Någons fru.
Hon heter Emma å jag är jätteavis på henne.
Hennes blogg är väldigt läst å alldeles förtjusande skriven. Där berättar hon nämligen om sitt alldeles underbara liv me sin alldeles underbara man i sitt alldeles underbara hus.
Första gången blev jag lite rädd att hon bara var någon som var just någons fru. Inte mer.
Ett liv definierat på någon annan är aldrig av godo. Det visade sig att jag inte kunde ha mer fel.
Jag är jätteavis. På allt utom hundarna möjligen. Nog för att de är fina, men jag är lixom ingen hundmänniska.
Emma har ett jobb där hon reser ibland å säkert är viktig, men ändå har tid att hinna skriva en massa härliga inlägg som gör att man nästan är me henne där.
Hon är någons fru. Vilket verkar passa henne utmärkt.
Mannen verkar så bra, me alla sina egenheter som detaljerat å extremt kärleksfullt beskrivs, så jag tänker att han skulle kunna va påhittad om det hade varit möjligt att låtsas sån kärlek. Men det är det inte.
De gamla skåpen hon inte bara köper, utan nästintill knarkar, tillhör hennes hus redan innan de är på plats.
Nu har hon dessutom en bebis i magen. Som körsbäret på grädden på det perfekta moset.
Jag är jätteavis. Fast på det där bra sättet så man hoppas att allt fortsätter lika underbart.
När jag blir stor ska jag oxå ha det så.
Ett underbart liv me en underbar man i ett underbart hus.
När jag blir stor ska jag oxå vara någons fru.
www.attvaranagonsfru.se
Hennes blogg är väldigt läst å alldeles förtjusande skriven. Där berättar hon nämligen om sitt alldeles underbara liv me sin alldeles underbara man i sitt alldeles underbara hus.
Första gången blev jag lite rädd att hon bara var någon som var just någons fru. Inte mer.
Ett liv definierat på någon annan är aldrig av godo. Det visade sig att jag inte kunde ha mer fel.
Jag är jätteavis. På allt utom hundarna möjligen. Nog för att de är fina, men jag är lixom ingen hundmänniska.
Emma har ett jobb där hon reser ibland å säkert är viktig, men ändå har tid att hinna skriva en massa härliga inlägg som gör att man nästan är me henne där.
Hon är någons fru. Vilket verkar passa henne utmärkt.
Mannen verkar så bra, me alla sina egenheter som detaljerat å extremt kärleksfullt beskrivs, så jag tänker att han skulle kunna va påhittad om det hade varit möjligt att låtsas sån kärlek. Men det är det inte.
De gamla skåpen hon inte bara köper, utan nästintill knarkar, tillhör hennes hus redan innan de är på plats.
Nu har hon dessutom en bebis i magen. Som körsbäret på grädden på det perfekta moset.
Jag är jätteavis. Fast på det där bra sättet så man hoppas att allt fortsätter lika underbart.
När jag blir stor ska jag oxå ha det så.
Ett underbart liv me en underbar man i ett underbart hus.
När jag blir stor ska jag oxå vara någons fru.
www.attvaranagonsfru.se
Som trollhår å vårlängtan.
En alltigenom bra dag vill jag påstå. Trots isande kyla utom å träningsvärk inom.
Redan före klockan tio i morse hade jag fått tre komplimanger för mitt hår.
Tre! För att se ut som ett penntroll!
Om ändå allt vore så enkelt.
Jobbmöten rullade lixom på som sig bör å jag kände mig på nåt sätt lika full av energi framåt eftermiddagen som när jag kom till kontoret vid halv åtta i morse, vilket va bara tolv timmar efter att jag gick därifrån igår.
Det kan vara våren. Den som väntar alltså.
För visst känns det ända ner i tårna att den snart kommer. Solen gör sitt bästa i striden mot snö å minusgrader, kämpar förtvivlat me strålar som ännu inte ger särskilt mycke värme, men som ändå värmer.
Som bubblande i hela mig väntar jag, precis som Ronja Rövardotter, på att få skrika mitt vårskrik.
Jag har väntat länge nu.
Vitsippor, cykelturer på nysopade gator, ljusare kvällar. Å doften. Den där doften av vår som är så ljuvlig som bara en vårdoft kan vara. Möjligen låter det löjligt, eller galet, men mitt blod blir alldeles rusigt bara jag tänker på det.
Snart. Hur snart som helst.
Dagen avrundades för övrigt med en dotter som påpekade att jag börjar bli gammal nu, å senare frågade mig vad kåt betyder.
Det är uppenbarligen inte bara jag som blir äldre.
Redan före klockan tio i morse hade jag fått tre komplimanger för mitt hår.
Tre! För att se ut som ett penntroll!
Om ändå allt vore så enkelt.
Jobbmöten rullade lixom på som sig bör å jag kände mig på nåt sätt lika full av energi framåt eftermiddagen som när jag kom till kontoret vid halv åtta i morse, vilket va bara tolv timmar efter att jag gick därifrån igår.
Det kan vara våren. Den som väntar alltså.
För visst känns det ända ner i tårna att den snart kommer. Solen gör sitt bästa i striden mot snö å minusgrader, kämpar förtvivlat me strålar som ännu inte ger särskilt mycke värme, men som ändå värmer.
Som bubblande i hela mig väntar jag, precis som Ronja Rövardotter, på att få skrika mitt vårskrik.
Jag har väntat länge nu.
Vitsippor, cykelturer på nysopade gator, ljusare kvällar. Å doften. Den där doften av vår som är så ljuvlig som bara en vårdoft kan vara. Möjligen låter det löjligt, eller galet, men mitt blod blir alldeles rusigt bara jag tänker på det.
Snart. Hur snart som helst.
Dagen avrundades för övrigt med en dotter som påpekade att jag börjar bli gammal nu, å senare frågade mig vad kåt betyder.
Det är uppenbarligen inte bara jag som blir äldre.
Som ett penntroll.
Dilemma.
Träning ikväll igen. Enligt mitt nya program.
Vilket, precis som igår, innebar armträning.
När jag hade duschat ikväll fixade jag håret på ett lite roligare sätt än vanligt. Av ingen annan anledning än att jag gillar att förändra mitt utseende i allmänhet å håret i synnerhet.
Nu dilemmat.
Imorn när jag vaknar kommer frisyren garanterat inte va sådär fixad längre utan behöver göras om. Dilemmadelen i det är att jag, tack vare två dagars träning, inte kommer kunna lyfta mina armar. På riktigt. Känner redan hur motståndet gör sig redo.
Ser ni nån imorn som ser ut som ett galet litet penntroll, fast me armarna hängande vid sidorna, är det bara jag.
Vem snodde mina armar?
Halka in på ett bananskal.
Glida me på en räkmacka.
Grädde på moset.
Nu är det kokta fläsket stekt.
Man vet ju vad de där grejerna betyder, men det är ju helt ologiska liknelser egentligen.
Vem kom på vilken mat som skulle stå för vad?
Egentligen bryr jag mig inte. Är nog mest lite hungrig.
Det har varit en lång dag som inte är över än på länge. Men för att va en tisdag har den skött sig riktigt bra, så det är ändå helt ok.
Jag har haft bra flyt, nice lunchmöte, fantastiska timmar i studion då jag förberedde fredagens sändning (som för övrigt kommer att bli aaaawesome, glöm inte att lyssna!) å nu avslutar jag jobbet med förberedelse inför morgondagens möte innan jag drar till gymmet.
Igår skrev jag inget om det, men jag hade träningsgenomgång me PT-Åsa. Egentligen heter hon såklart inte så, men i detta fallet så är PT en väsentlig del eftersom det står för Personlig Träning å jag fick ett träningsprogram som skulle va nåt slags anpassat till mig.
Efter det passet var jag lite rädd. Trodde att nån hade snott mina armar eller nåt.
Visade sig att de visst hängde där längs sidorna, mer att jag inte orkade lyfta dem.
Jag skämtar inte. Den kraft som en gång fanns va borta.
Kände mig ungefär som en 80åring. Pinsamt orkeslös.
Idag är det nya tag.
Som sagt, ingen ska kunna säga till mig att jag inte kan.
Allra minst jag själv.
Glida me på en räkmacka.
Grädde på moset.
Nu är det kokta fläsket stekt.
Man vet ju vad de där grejerna betyder, men det är ju helt ologiska liknelser egentligen.
Vem kom på vilken mat som skulle stå för vad?
Egentligen bryr jag mig inte. Är nog mest lite hungrig.
Det har varit en lång dag som inte är över än på länge. Men för att va en tisdag har den skött sig riktigt bra, så det är ändå helt ok.
Jag har haft bra flyt, nice lunchmöte, fantastiska timmar i studion då jag förberedde fredagens sändning (som för övrigt kommer att bli aaaawesome, glöm inte att lyssna!) å nu avslutar jag jobbet med förberedelse inför morgondagens möte innan jag drar till gymmet.
Igår skrev jag inget om det, men jag hade träningsgenomgång me PT-Åsa. Egentligen heter hon såklart inte så, men i detta fallet så är PT en väsentlig del eftersom det står för Personlig Träning å jag fick ett träningsprogram som skulle va nåt slags anpassat till mig.
Efter det passet var jag lite rädd. Trodde att nån hade snott mina armar eller nåt.
Visade sig att de visst hängde där längs sidorna, mer att jag inte orkade lyfta dem.
Jag skämtar inte. Den kraft som en gång fanns va borta.
Kände mig ungefär som en 80åring. Pinsamt orkeslös.
Idag är det nya tag.
Som sagt, ingen ska kunna säga till mig att jag inte kan.
Allra minst jag själv.
Cash is king. Andra är utbytbara.
"Den som saknar kontakter, kropp och cash slösar bort sin tid i köer där tålamod inte längre belönas."
Jag läser orden i boken 'Stureplan'.
Skriven för flera år sen och i vissa avseenden fullkomligt inaktuell.
Men det viktiga finns på nåt sätt kvar fortfarande.
Även om de kända namnen till stor del har bytts ut.
Underrubriken berättar att det handlar om det vackra folket och de dolda makthavarna.
Väldigt Snabba Cash.
Grejen me kontakter, kropp å cash är inte bara essensen i boken.
Det gäller det riktiga Stureplan. Å visst fan gäller det faktiskt världen i allmänhet.
Den del av världen som har råd me attityd vill säga.
Jag kan inte bestämma mig.
Känner nån slags skräckblandad förtjusning inför det vackra folket.
För det är inte yta som i yta me djup under. Det är yta. Punkt.
Vänner är bara vänner sålänge du har något de vill ha. I den världen är cashen kung. Andra enkelt utbytbara.
Men såklart finns ändå något där som attraherar.
Makt har den förmågan. Liksom skönhet.
Så vad är en bal på slottet egentligen..?
Jag läser orden i boken 'Stureplan'.
Skriven för flera år sen och i vissa avseenden fullkomligt inaktuell.
Men det viktiga finns på nåt sätt kvar fortfarande.
Även om de kända namnen till stor del har bytts ut.
Underrubriken berättar att det handlar om det vackra folket och de dolda makthavarna.
Väldigt Snabba Cash.
Grejen me kontakter, kropp å cash är inte bara essensen i boken.
Det gäller det riktiga Stureplan. Å visst fan gäller det faktiskt världen i allmänhet.
Den del av världen som har råd me attityd vill säga.
Jag kan inte bestämma mig.
Känner nån slags skräckblandad förtjusning inför det vackra folket.
För det är inte yta som i yta me djup under. Det är yta. Punkt.
Vänner är bara vänner sålänge du har något de vill ha. I den världen är cashen kung. Andra enkelt utbytbara.
Men såklart finns ändå något där som attraherar.
Makt har den förmågan. Liksom skönhet.
Så vad är en bal på slottet egentligen..?
Som filmfångad.
"Sadness be gone, let´s be people who deserve to be loved, who are worthy, cause we are worty."
Så jag såg en film ikväll. Romantisk komedi. Very Angiestyle.
Jag gillar helt enkelt filmer som får mig att må bra. Som får mig att tro lite mer på mänskligheten å som får mig att tycka att de vissnande tulpanerna i vasen på bordet fortfarande är nåt av det vackraste.
Att filmen sen får mig att vilja ringa någon å lämna ett perfekt meddelande på telefonsvararen, som han ska sitta jämte telefonen å lyssna på för att sedan komma hit å ta mig me storm me en "You had me at hello"-kommentar, är en sidogrej. Telefonen i fallet är för övrigt en fast telefon me en svarare som blinkar när det finns ett meddelande att lyssna av. Tänk hörni, när man fick vänta tills man kom hem för att få den blinkande lampans dom. Ibland har man anledning att sakna världen innan mobilerna.
Som sagt, totally sidogrej.
Men trots alla sidogrejer jag fastnar i, för tro mig att de är många, så har ju filmen gett mig det som önskades. En bra känsla i grunden.
Jag tror att den också fick mig att våga gå lite till. Om du snubblar, res på dig, borsta bort smutsen, å `walk it off´. Ibland är det precis så enkelt.
Att det inte blev som man trodde betyder nödvändigtvis inte att det inte blir bra ändå.
HappyThankYouMorePlease
Det är en konst i sig att va tacksam för det man har, men ändå våga be om mer.
Så jag såg en film ikväll. Romantisk komedi. Very Angiestyle.
Jag gillar helt enkelt filmer som får mig att må bra. Som får mig att tro lite mer på mänskligheten å som får mig att tycka att de vissnande tulpanerna i vasen på bordet fortfarande är nåt av det vackraste.
Att filmen sen får mig att vilja ringa någon å lämna ett perfekt meddelande på telefonsvararen, som han ska sitta jämte telefonen å lyssna på för att sedan komma hit å ta mig me storm me en "You had me at hello"-kommentar, är en sidogrej. Telefonen i fallet är för övrigt en fast telefon me en svarare som blinkar när det finns ett meddelande att lyssna av. Tänk hörni, när man fick vänta tills man kom hem för att få den blinkande lampans dom. Ibland har man anledning att sakna världen innan mobilerna.
Som sagt, totally sidogrej.
Men trots alla sidogrejer jag fastnar i, för tro mig att de är många, så har ju filmen gett mig det som önskades. En bra känsla i grunden.
Jag tror att den också fick mig att våga gå lite till. Om du snubblar, res på dig, borsta bort smutsen, å `walk it off´. Ibland är det precis så enkelt.
Att det inte blev som man trodde betyder nödvändigtvis inte att det inte blir bra ändå.
HappyThankYouMorePlease
Det är en konst i sig att va tacksam för det man har, men ändå våga be om mer.
Som nödvändigt ont.
Försöker komma igång me träningen igen.
Vi kan väl säga såhär: det får gärna bli vår nu direkt, men om sommaren väntar ett tag till känns helt ok.
Bikinitankar ger mig ont i magen.
Nästan så jag funderar på att börja röka igen om det skulle innebära en minskning.
Men det ska jag såklart inte.
Istället springer jag. Dejtar löpbandet så ofta jag hinner, vilket tyvärr inte är ofta nog för en stadig relation.
Men allt är bättre än inget har jag hört nånstans, så det får jag väl tro då.
Nu har det hänt flera gånger, när jag kämpat på bandet, att jag blivit onödigt påmind om vissa människors hurtighet. Som om det skulle behövas.
När jag flåsar på som bäst å ändå har en bra känsla så händer det. Löpbandet jämte bli ockuperat av den intensivaste hurtbullen i stan. Åtminstone känns det så just då.
Tjejen är ungefär hälften så stor som jag, hoppar på bandet, å springer som om hennes liv hängde på det. Plötsligt blir mitt joggande en slowmotionvideo. Å då menar jag inte ens på det där Baywatchläckra sättet.
Tjejen jämte springer så nära mätpanelen så det känns som att hon ska forsera den vilken sekund som helst å jag kan inte låta bli att önska lite i smyg att hon ska snubbla till å smacka in i väggen bakom. Inte för att jag på nåt sätt vill att hon ska göra sig illa, utan mer för att jag önskar att det nånstans ska finnas en rättvisa.
Om den visar sig sitta i väggen, so be it.
Imorn är det jag som träffar en PT.
Skrattar bäst som springer snabbast.
Vi kan väl säga såhär: det får gärna bli vår nu direkt, men om sommaren väntar ett tag till känns helt ok.
Bikinitankar ger mig ont i magen.
Nästan så jag funderar på att börja röka igen om det skulle innebära en minskning.
Men det ska jag såklart inte.
Istället springer jag. Dejtar löpbandet så ofta jag hinner, vilket tyvärr inte är ofta nog för en stadig relation.
Men allt är bättre än inget har jag hört nånstans, så det får jag väl tro då.
Nu har det hänt flera gånger, när jag kämpat på bandet, att jag blivit onödigt påmind om vissa människors hurtighet. Som om det skulle behövas.
När jag flåsar på som bäst å ändå har en bra känsla så händer det. Löpbandet jämte bli ockuperat av den intensivaste hurtbullen i stan. Åtminstone känns det så just då.
Tjejen är ungefär hälften så stor som jag, hoppar på bandet, å springer som om hennes liv hängde på det. Plötsligt blir mitt joggande en slowmotionvideo. Å då menar jag inte ens på det där Baywatchläckra sättet.
Tjejen jämte springer så nära mätpanelen så det känns som att hon ska forsera den vilken sekund som helst å jag kan inte låta bli att önska lite i smyg att hon ska snubbla till å smacka in i väggen bakom. Inte för att jag på nåt sätt vill att hon ska göra sig illa, utan mer för att jag önskar att det nånstans ska finnas en rättvisa.
Om den visar sig sitta i väggen, so be it.
Imorn är det jag som träffar en PT.
Skrattar bäst som springer snabbast.
En vanlig dag bara.
När jag å dottern blev osams på shoppingrundan idag insåg jag att det ändå precis har börjat.
Hon är snart tio å lik mig. Ett jäkla temprament å en extrem ovilja att ta ett nej om det inte är i linje me vad som önskas.
Det kommer me andra ord bli sju resor värre. Minst.
Jag väljer att inte tänka mer på det just nu. Den tiden kommer snart nog ändå.
Ikväll var det lördagshäng bestående av nio vuxna å nio barn. Plus en gravidmage. I en trea.
Inget konstigt alls för oss som var där men det skulle förmodligen ses som fullkomligt kaos för vilken utomstående som helst. Särskilt när alla skulle äta.
Det gick finfint, även om vi i efterhand konstaterade att tacos trots allt är smidigare å snabbare i sammanhanget.
I vilket fall härliga skratt å samma gamla låga nivå på skämten som alltid. Ett hjärta kan värmas av mindre, I tell you.
Jag hörde för övrigt inte en ton av melodifestivalen, men förstod ganska snart att jag inte direkt hade missat nåt.
Däremot såg jag QX Gaygala när vi va hemma igen. I mina ögon den härligaste galan av dem alla. Människor som inte bara vågar vara sig själva utan faktiskt oxå är stolta över vilka de är bör alltid hyllas.
Kan efter den konstatera:
Carina Berg är underbar. Hon skulle lätt få flytta in hos mig vilken dag som helst.
Tommy Körberg är, trots allt, fortfarande en otroligt bra sångare.
Eric Saade på gaygalan är verkligen som pizza på Robinssonön.
September är grym, verkligen, men Mikrofonkåt har snart gjort sitt.
Björn Ulveus i gammal Abba-glitter-outfit gör världen lite bättre.
Lördagen kom å lördagen gick.
En ovanligt vanlig dag i mitt vanligt ovanliga liv.
Hon är snart tio å lik mig. Ett jäkla temprament å en extrem ovilja att ta ett nej om det inte är i linje me vad som önskas.
Det kommer me andra ord bli sju resor värre. Minst.
Jag väljer att inte tänka mer på det just nu. Den tiden kommer snart nog ändå.
Ikväll var det lördagshäng bestående av nio vuxna å nio barn. Plus en gravidmage. I en trea.
Inget konstigt alls för oss som var där men det skulle förmodligen ses som fullkomligt kaos för vilken utomstående som helst. Särskilt när alla skulle äta.
Det gick finfint, även om vi i efterhand konstaterade att tacos trots allt är smidigare å snabbare i sammanhanget.
I vilket fall härliga skratt å samma gamla låga nivå på skämten som alltid. Ett hjärta kan värmas av mindre, I tell you.
Jag hörde för övrigt inte en ton av melodifestivalen, men förstod ganska snart att jag inte direkt hade missat nåt.
Däremot såg jag QX Gaygala när vi va hemma igen. I mina ögon den härligaste galan av dem alla. Människor som inte bara vågar vara sig själva utan faktiskt oxå är stolta över vilka de är bör alltid hyllas.
Kan efter den konstatera:
Carina Berg är underbar. Hon skulle lätt få flytta in hos mig vilken dag som helst.
Tommy Körberg är, trots allt, fortfarande en otroligt bra sångare.
Eric Saade på gaygalan är verkligen som pizza på Robinssonön.
September är grym, verkligen, men Mikrofonkåt har snart gjort sitt.
Björn Ulveus i gammal Abba-glitter-outfit gör världen lite bättre.
Lördagen kom å lördagen gick.
En ovanligt vanlig dag i mitt vanligt ovanliga liv.
Som stötfull.
Trött. Förvirrad. Elektrisk.
Dagens tre adjektiv.
Trött är ju inget nytt, jag sover för lite å vaknar för sent me en känsla av att någon skämtar när klockan ringer. Inte en gång har det varit ett uppskattat skämt, I tell you.
Förvirrad är till viss del oxå sen gammalt, fast ändå inte.
I vilket fall ligger fokus på elektrisk.
Jag är elektrisk. Vilket ju är coolt om man sjunger på engelska å kanske inte menar det bokstavligt, eller om det innebär att man åtminstone kan ladda mobilen på sig själv.
Jag. Är. Elektrisk.
Bokstavligt talat.
Jag får stötar av allt, hela tiden. Idag, på väg till bilen, fick jag plötsligt tre snabba stötar utan att ens röra nåt.
Om jag är så full av energi borde jag väl iallafall känna mig piggare?
Lixom laddad.
Nu är jag mest som en stötfångare. Me flygigt hår.
Dagens tre adjektiv.
Trött är ju inget nytt, jag sover för lite å vaknar för sent me en känsla av att någon skämtar när klockan ringer. Inte en gång har det varit ett uppskattat skämt, I tell you.
Förvirrad är till viss del oxå sen gammalt, fast ändå inte.
I vilket fall ligger fokus på elektrisk.
Jag är elektrisk. Vilket ju är coolt om man sjunger på engelska å kanske inte menar det bokstavligt, eller om det innebär att man åtminstone kan ladda mobilen på sig själv.
Jag. Är. Elektrisk.
Bokstavligt talat.
Jag får stötar av allt, hela tiden. Idag, på väg till bilen, fick jag plötsligt tre snabba stötar utan att ens röra nåt.
Om jag är så full av energi borde jag väl iallafall känna mig piggare?
Lixom laddad.
Nu är jag mest som en stötfångare. Me flygigt hår.
Som en snupp.
Ok, jag inser att förra inlägget inte va så kul.
Ingen vill påminnas om döden.
Men sånt som passerar mina tankar passerar oxå bloggen, å efter ett sorgligt avsnitt av Sofias änglar i tisdags så har jag tänkt lite på döden. Men jag är klar me det nu.
Så, vi pratar om norska istället tycker jag.
För ärligt, ingen kan bli ledsen av det. Säg vad som helst på norska å det blir lixom bara glatt å mysigt.
Jag blev tidigare idag kallad snupp. Av en norrman.
Vilket ofrånkomligt för tankarna till nåt man kanske inte vill kallas. Men det visade sig att man nog visst ska va glad för det ändå. Eftersom det betyder ungefär babe, å inte alls snopp eller snippa som annars var den direkta tanken.
Hei snupp = hey babe. Inte som hej bebis.
Snupp-mannen är för övrigt sångare i ett band som heter Outshine, och om du ens är i närheten av att gilla rock så tycker jag absolut att du ska leta upp dem på spotify eller youtube å ge dem en chans. Grymma!
Förhoppningsvis kommer de till Växjö nån gång i vår, håll ögon å öron öppna!
Också kul grej, min bil klarade sig genom besiktning idag. U.a som man säger.
Kanske inte haha-kul, å egentligen inte så kul på nåt sätt alls för nån annan än mig, men ändå.
Tror jag ska sälja den nu.
Ingen vill påminnas om döden.
Men sånt som passerar mina tankar passerar oxå bloggen, å efter ett sorgligt avsnitt av Sofias änglar i tisdags så har jag tänkt lite på döden. Men jag är klar me det nu.
Så, vi pratar om norska istället tycker jag.
För ärligt, ingen kan bli ledsen av det. Säg vad som helst på norska å det blir lixom bara glatt å mysigt.
Jag blev tidigare idag kallad snupp. Av en norrman.
Vilket ofrånkomligt för tankarna till nåt man kanske inte vill kallas. Men det visade sig att man nog visst ska va glad för det ändå. Eftersom det betyder ungefär babe, å inte alls snopp eller snippa som annars var den direkta tanken.
Hei snupp = hey babe. Inte som hej bebis.
Snupp-mannen är för övrigt sångare i ett band som heter Outshine, och om du ens är i närheten av att gilla rock så tycker jag absolut att du ska leta upp dem på spotify eller youtube å ge dem en chans. Grymma!
Förhoppningsvis kommer de till Växjö nån gång i vår, håll ögon å öron öppna!
Också kul grej, min bil klarade sig genom besiktning idag. U.a som man säger.
Kanske inte haha-kul, å egentligen inte så kul på nåt sätt alls för nån annan än mig, men ändå.
Tror jag ska sälja den nu.
Döden döden.
När Astrid Lindgren pratade med någon av sina döttrar i telefon började de alltid samtalet med "döden döden". För att lixom ha klarat av det ämnet, som ändå var oundvikligt, å sedan kunna fokusera på det andra.
Döden är ju faktiskt en av de mest naturliga delarna av livet, å det enda vi kan va säkra på att kalla vårt slut, men ändå pratar vi inte om det till vardags.
Förmodligen för att det är ett jävligt deprimerande ämne. Men oxå för att det skrämmer oss.
Jag har funderat lite på min inställning till döden.
Kommit fram till att den varken gör till eller från. Den finns där å man kommer inte ifrån den.
Mer än så tänker jag inte på den. Kanske för att jag är rädd för att tänka för mycket, kanske för att jag för en gång skull har insett att mina funderingar inte gör mig klokare alls.
Självklart vill jag inte att döden ska komma än på länge, varken till mig eller någon annan som anses för ung för den, men förutom det är det ju ingen mening att gå å va rädd. Jag tror nog lite att när det är dax så är det.
Det är med den tanken jag flyger tillexempel.
Man har ju hört historierna om nån som undkom döden i de mest märkliga å ofattbara situationer, för att sedan inte klara sig i den enklaste. Det va alltså dax. På ett eller annat sätt.
Precis som man hör historier om någon som skulle befunnit sig i byggnaden som rasade, eller missade planet som störtade..
Man måste tro att allt har en mening.
Även om det ibland verkar som det mest orättvisa som nånsin har hänt.
dÖDEn.
Döden är ju faktiskt en av de mest naturliga delarna av livet, å det enda vi kan va säkra på att kalla vårt slut, men ändå pratar vi inte om det till vardags.
Förmodligen för att det är ett jävligt deprimerande ämne. Men oxå för att det skrämmer oss.
Jag har funderat lite på min inställning till döden.
Kommit fram till att den varken gör till eller från. Den finns där å man kommer inte ifrån den.
Mer än så tänker jag inte på den. Kanske för att jag är rädd för att tänka för mycket, kanske för att jag för en gång skull har insett att mina funderingar inte gör mig klokare alls.
Självklart vill jag inte att döden ska komma än på länge, varken till mig eller någon annan som anses för ung för den, men förutom det är det ju ingen mening att gå å va rädd. Jag tror nog lite att när det är dax så är det.
Det är med den tanken jag flyger tillexempel.
Man har ju hört historierna om nån som undkom döden i de mest märkliga å ofattbara situationer, för att sedan inte klara sig i den enklaste. Det va alltså dax. På ett eller annat sätt.
Precis som man hör historier om någon som skulle befunnit sig i byggnaden som rasade, eller missade planet som störtade..
Man måste tro att allt har en mening.
Även om det ibland verkar som det mest orättvisa som nånsin har hänt.
dÖDEn.
Inte helt sämsta dagen ändå.
Förresten har det ändå hänt några roliga saker idag.
Onsdagen var me andra ord inte fullkomligt tisdagig.
Sånt är viktigt att påpeka.
Ett besök i mc-butiken gav mig hopp om vår.
Killen som jobbar där gav mig dessutom en komplimang för "det härliga skrattet i radion".
Lakers vann mot Almtuna.
Göteborg är bokat nästa helg.
Barcelona är bokat i april.
Mina tulpaner på soffbordet är fortfarande de vackraste.
Jag fick dessutom till ett ganska bra skämt förut.
Daniel DaSilva skrev:
"Jävla fittköer. Blir tokig."
Jag svarade:
"Vad sägs om att bli kåt, glad å tacksam istället? Om de nu står på kö menar jag."
Han skrattade. Men så är han ju från Göteborg oxå.
Onsdagen var me andra ord inte fullkomligt tisdagig.
Sånt är viktigt att påpeka.
Ett besök i mc-butiken gav mig hopp om vår.
Killen som jobbar där gav mig dessutom en komplimang för "det härliga skrattet i radion".
Lakers vann mot Almtuna.
Göteborg är bokat nästa helg.
Barcelona är bokat i april.
Mina tulpaner på soffbordet är fortfarande de vackraste.
Jag fick dessutom till ett ganska bra skämt förut.
Daniel DaSilva skrev:
"Jävla fittköer. Blir tokig."
Jag svarade:
"Vad sägs om att bli kåt, glad å tacksam istället? Om de nu står på kö menar jag."
Han skrattade. Men så är han ju från Göteborg oxå.
Lite som sjuk. Fast inte.
Med risk för att överdramatisera en gnutta, men jag tror jag är nära att frysa ihjäl.
Sitter å dricker kokhett te, inlindad i en filt, på en fårskinnsfäll i soffan, me yllekofta å fårskinnstofflor på mig, samt tända värmeljus i hela rummet. Dessutom me en laptop, som har fläkten under å alstrar mer värme än ett kärnkraftverk, i knät.
Jag hade alltså inte kunnat få mer värme om jag så hade krypit in i ett får. I en bastu.
Ändå fryser jag.
Ok, tjejen har feber, är den logiska tanken för dig som läser nu.
Men näpp, ingen feber här inte. Under 37.
Skulle man lägga ihop det faktum att jag knappt orkade stiga upp i morse, min bristande ork å dagens dåliga humör, med mitt frysande å en lätt huvudvärk så kan man ju ana att nån slags sjukma troligtvis är på intåg.
Men nu jobbar jag inte så.
Jag har jobb att sköta, radio att sända, dotter att ta hand om, bil att besikta, shopping att göra..
Sjuk är inte min grej, har verkligen varken tid eller ork att vara det.
Därför gnäller jag bara över att jag fryser lite på gränsen till ihjäl.
So, just call me a dramaqueen then.
Sitter å dricker kokhett te, inlindad i en filt, på en fårskinnsfäll i soffan, me yllekofta å fårskinnstofflor på mig, samt tända värmeljus i hela rummet. Dessutom me en laptop, som har fläkten under å alstrar mer värme än ett kärnkraftverk, i knät.
Jag hade alltså inte kunnat få mer värme om jag så hade krypit in i ett får. I en bastu.
Ändå fryser jag.
Ok, tjejen har feber, är den logiska tanken för dig som läser nu.
Men näpp, ingen feber här inte. Under 37.
Skulle man lägga ihop det faktum att jag knappt orkade stiga upp i morse, min bristande ork å dagens dåliga humör, med mitt frysande å en lätt huvudvärk så kan man ju ana att nån slags sjukma troligtvis är på intåg.
Men nu jobbar jag inte så.
Jag har jobb att sköta, radio att sända, dotter att ta hand om, bil att besikta, shopping att göra..
Sjuk är inte min grej, har verkligen varken tid eller ork att vara det.
Därför gnäller jag bara över att jag fryser lite på gränsen till ihjäl.
So, just call me a dramaqueen then.
Vill ni se en stjärna...
Nöjesnytt har horoskop för 2011 i sitt första nummer för året.
Jag vet inte om jag gör rätt i att försöka tyda å reflektera, men jag tänker ändå göra ett försök.
För jungfrun står följande tydligen i stjärnorna:
Över lag: "Korrekta detaljer fyller dig med samma tillfredställelse som ett riktigt bra förspel. (Det är sen gammalt!) Det är i samspel med din GPS som du når total befrielse i och med att beslutsmödan minskar. Om du vill och kan så siar stjärnorna om ett år fyllt av uppmäksamhet och berömmelse. (Vill å kan är väl alltid två viktiga faktorer oavsett vad man gör?)
Du lägger stor vikt vid de små detaljerna vilket leder till att du ser saker och ting för vad de är, inte vad du vill de ska vara. Sådan klarsynthet för aldrig något gott med sig.(Storleken HAR alltså betydelse)"
Kärlek: "Precis som alla Jungfrur är du övertygad om att den stora kärleken finns där ute. (Ja här inne finns den iaf inte) Det gäller bara att hitta den. (No shit, Sherlock!) I maj månad kommer förmodligen din mamma att tröttna på ditt evinnerliga sökande och lägga upp en dejtingprofil. Det har hänt förr. `Jungfru, 36, icke rökande. Söker den stora kärleken.´" (30! Jag är faktiskt bara 30! Men för all del numera en stolt icke-rökare, å det vore typiskt min mamma att påpeka det.)
Pengar: "Med merkurius som den dominerande planeten i ditt stjärntecken är du praktiskt taget en pengamagnet. Du kommer att hitta pengar överallt. I skorna (ja, me tanke på alla pengar jag lägger på skor så..), på banken (konstigt?), under en joggingtur (till banken?) eller hos en potentiell partner (bankman?). Riksbanken hade inte kunnat skaka fram pengar fortare än du. (Skaka? Så vad det egentligen står är `shake that moneymaker`?)"
Låt mig begrunda detta en stund.
Om man ska sammanfatta innebär 2011 alltså att jag ska bli känd, min mamma ska hitta en rik man åt mig, men att jag kommer vara smart nog att inse vad som händer, vilket uppenbarligen är nåt dåligt.
Me andra ord ska jag bli en tv-hemmafru, fast me hjärna, då eller?
Jag vet inte om jag gör rätt i att försöka tyda å reflektera, men jag tänker ändå göra ett försök.
För jungfrun står följande tydligen i stjärnorna:
Över lag: "Korrekta detaljer fyller dig med samma tillfredställelse som ett riktigt bra förspel. (Det är sen gammalt!) Det är i samspel med din GPS som du når total befrielse i och med att beslutsmödan minskar. Om du vill och kan så siar stjärnorna om ett år fyllt av uppmäksamhet och berömmelse. (Vill å kan är väl alltid två viktiga faktorer oavsett vad man gör?)
Du lägger stor vikt vid de små detaljerna vilket leder till att du ser saker och ting för vad de är, inte vad du vill de ska vara. Sådan klarsynthet för aldrig något gott med sig.(Storleken HAR alltså betydelse)"
Kärlek: "Precis som alla Jungfrur är du övertygad om att den stora kärleken finns där ute. (Ja här inne finns den iaf inte) Det gäller bara att hitta den. (No shit, Sherlock!) I maj månad kommer förmodligen din mamma att tröttna på ditt evinnerliga sökande och lägga upp en dejtingprofil. Det har hänt förr. `Jungfru, 36, icke rökande. Söker den stora kärleken.´" (30! Jag är faktiskt bara 30! Men för all del numera en stolt icke-rökare, å det vore typiskt min mamma att påpeka det.)
Pengar: "Med merkurius som den dominerande planeten i ditt stjärntecken är du praktiskt taget en pengamagnet. Du kommer att hitta pengar överallt. I skorna (ja, me tanke på alla pengar jag lägger på skor så..), på banken (konstigt?), under en joggingtur (till banken?) eller hos en potentiell partner (bankman?). Riksbanken hade inte kunnat skaka fram pengar fortare än du. (Skaka? Så vad det egentligen står är `shake that moneymaker`?)"
Låt mig begrunda detta en stund.
Om man ska sammanfatta innebär 2011 alltså att jag ska bli känd, min mamma ska hitta en rik man åt mig, men att jag kommer vara smart nog att inse vad som händer, vilket uppenbarligen är nåt dåligt.
Me andra ord ska jag bli en tv-hemmafru, fast me hjärna, då eller?
Som att inte riktigt orka.
Bitchalert! Jag är på ett utomordentligt dåligt humör utan att riktigt veta varför.
Började dagen me att knappt börja den.
Va alltså länge väldigt tveksam till om jag skulle kliva ur sängen eller ligga kvar å bara låta dagen gå. Låta livet fortsätta utanför å lixom ta en timeout.
Mitt jävla alarm har en hög å irriterande signal som gör att man borde vilja stiga upp direkt, men ändå snoozade jag typ en timme. Kom såklart för sent till jobbet.
Ful i håret dessutom.
Kanske är det den satans vintern, som i mitt tycke pågått ca fyra månader för länge nu.
Kanske är det en brist på närhet.
Kanske är det känslan av att allt står å stampar.
Eller är det bara en såndär dag helt enkelt.
Började dagen me att knappt börja den.
Va alltså länge väldigt tveksam till om jag skulle kliva ur sängen eller ligga kvar å bara låta dagen gå. Låta livet fortsätta utanför å lixom ta en timeout.
Mitt jävla alarm har en hög å irriterande signal som gör att man borde vilja stiga upp direkt, men ändå snoozade jag typ en timme. Kom såklart för sent till jobbet.
Ful i håret dessutom.
Kanske är det den satans vintern, som i mitt tycke pågått ca fyra månader för länge nu.
Kanske är det en brist på närhet.
Kanske är det känslan av att allt står å stampar.
Eller är det bara en såndär dag helt enkelt.
Flowerpower.
Idag fick jag blommor å choklad. Igen.
Älskar när det händer!
Jag låtsas att det inte alls har me gårdagen att göra, utan att det bara är en härlig tisdagspresent utan anledning alls. Vilket jag förvisso vet att det faktiskt lika väl skulle kunna vara.
Hade inte haft nåt emot om detta är början på en ny tradition. Blommor å choklad lite sådär varannan dag. Eller, en gång i veckan kanske räcker. Gärna på tisdagar då, eftersom de stackarna kan behöva all hjälp de kan få att bli lite roligare.
Blommor har verkligen en gladeffekt som heter duga. Särskilt tulpaner.
Presenter över lag är ju underskattat. Särskilt såna där oväntade.
Förra veckan när jag kom hem satt en rosa ballong på min dörr, me texten "Välkommen hem Angie".
En fin gest att mötas av, efter typ ett dygns resande.
Har dock fortfarande ingen aning om vem som lämnat den. Dotterns förslag var Ica, ett enligt henne uppenbart svar me tanke på loggan som prydde ena sidan. "Det står ju här mamma! Ica." Jag förklarade att jag inte är en så viktig kund för dem samtidigt som jag började klura på annorlunda å roliga sätt att göra riktad reklam.
Anyhow. Present är kul, både att ge å få.
Blandar man dessutom engelska me en bit göteborgshumor blir det ännu roligare:
"Don't let the past steal your present. "
Älskar när det händer!
Jag låtsas att det inte alls har me gårdagen att göra, utan att det bara är en härlig tisdagspresent utan anledning alls. Vilket jag förvisso vet att det faktiskt lika väl skulle kunna vara.
Hade inte haft nåt emot om detta är början på en ny tradition. Blommor å choklad lite sådär varannan dag. Eller, en gång i veckan kanske räcker. Gärna på tisdagar då, eftersom de stackarna kan behöva all hjälp de kan få att bli lite roligare.
Blommor har verkligen en gladeffekt som heter duga. Särskilt tulpaner.
Presenter över lag är ju underskattat. Särskilt såna där oväntade.
Förra veckan när jag kom hem satt en rosa ballong på min dörr, me texten "Välkommen hem Angie".
En fin gest att mötas av, efter typ ett dygns resande.
Har dock fortfarande ingen aning om vem som lämnat den. Dotterns förslag var Ica, ett enligt henne uppenbart svar me tanke på loggan som prydde ena sidan. "Det står ju här mamma! Ica." Jag förklarade att jag inte är en så viktig kund för dem samtidigt som jag började klura på annorlunda å roliga sätt att göra riktad reklam.
Anyhow. Present är kul, både att ge å få.
Blandar man dessutom engelska me en bit göteborgshumor blir det ännu roligare:
"Don't let the past steal your present. "
Som mer kär än lek.
"You're not perfect, sport. And let me save you the suspense. This girl you met, she's not perfect either. But the question is, whether or not you're perfect for each other."
Ingen är perfekt. Så är det.
Vet man det så blir kärlek oftast lite enklare att hantera, därmed inte nödvändigtvis särskilt enkel ändå.
Jag vet att jag har blivit mer cynisk. Det har väl me vuxengrejen att göra kan jag tro. Ju äldre man blir, å ju mer man lever, så lär man sig. Inget är enkelt.
Vid dagens lunch avhandlades återigen ämnet Att lära känna någon. Eller dejta, som det oxå kallas.
Har konstaterat att det är överskattat. Visst, det kan vara spännande å så, men det är ju inte på riktigt. Det är en lära-känna-fas. Innan man lär känna varandra på riktigt. Som jag har skrivit innan, det häftiga är ju att lära känna någon som man redan känner.
När alla de där praktiska sakerna är avklarade, när man har träffat familjen, när man vet vad som önskas å vad som förväntas.
När man har lärt sig vilka grejer som underlättar ett taskigt morgonhumör, eller vad som önskas efter en jävlig tisdag.
När man förstår det lilla som behövs för att göra de stora orden verkliga.
När man inte behöver fråga om det ska va mjölk i kaffet eller hur många minuter ägget ska koka.
När man kan vara vacker me nyvakna ögon i en sliten t-shirt.
När man har bestämt sig.
Det är då man har insett att personen i fråga inte är perfekt, bara en i världen. Men mycke mer än så ändå.
Jag vet, som singel glorifierar man förhållanden. Precis som man gör tvärtom när man i ett förhållande för hundrade gången svär över otvättade strumpor som slängts på golvet, eller nåt annat trivialt.
Det kanske är då man borde börja dejta varandra istället.
Då när man känner varandra sådär lite för väl.
Då kan det vara dax att titta me nya ögon. I en hel å ren t-shirt.
Det kan helt enkelt finnas en anledning att det heter kär-lek.
Först kär. Sen lek.
För om du inte känner personen i fråga är det svårt att leka me samma regler.
Ingen är perfekt. Så är det.
Vet man det så blir kärlek oftast lite enklare att hantera, därmed inte nödvändigtvis särskilt enkel ändå.
Jag vet att jag har blivit mer cynisk. Det har väl me vuxengrejen att göra kan jag tro. Ju äldre man blir, å ju mer man lever, så lär man sig. Inget är enkelt.
Vid dagens lunch avhandlades återigen ämnet Att lära känna någon. Eller dejta, som det oxå kallas.
Har konstaterat att det är överskattat. Visst, det kan vara spännande å så, men det är ju inte på riktigt. Det är en lära-känna-fas. Innan man lär känna varandra på riktigt. Som jag har skrivit innan, det häftiga är ju att lära känna någon som man redan känner.
När alla de där praktiska sakerna är avklarade, när man har träffat familjen, när man vet vad som önskas å vad som förväntas.
När man har lärt sig vilka grejer som underlättar ett taskigt morgonhumör, eller vad som önskas efter en jävlig tisdag.
När man förstår det lilla som behövs för att göra de stora orden verkliga.
När man inte behöver fråga om det ska va mjölk i kaffet eller hur många minuter ägget ska koka.
När man kan vara vacker me nyvakna ögon i en sliten t-shirt.
När man har bestämt sig.
Det är då man har insett att personen i fråga inte är perfekt, bara en i världen. Men mycke mer än så ändå.
Jag vet, som singel glorifierar man förhållanden. Precis som man gör tvärtom när man i ett förhållande för hundrade gången svär över otvättade strumpor som slängts på golvet, eller nåt annat trivialt.
Det kanske är då man borde börja dejta varandra istället.
Då när man känner varandra sådär lite för väl.
Då kan det vara dax att titta me nya ögon. I en hel å ren t-shirt.
Det kan helt enkelt finnas en anledning att det heter kär-lek.
Först kär. Sen lek.
För om du inte känner personen i fråga är det svårt att leka me samma regler.
Som kärlek.
"Love is being stupid together."
Alla hjärtans dag.
Jag tycker nog att man alltid bör visa kärlek å kramas me varandra. Oavsett vad man kallar dagen.
Men nu är det uppenbarligen någon som kommit på att man kan tjäna pengar på andra människors känslor, å då blir det såhär.
Själv spenderar jag dagen me jobb. Kontorsarbete å möten under dagen, styrelsemöte me marknadsföreningen ikväll. Är det inte kärlek så säg.
Fast jag fick faktiskt blommor å choklad igår. Å en önskan över telefon om att kunna vara nära.
Förra året spenderade jag denna dagen i Stockholm. Det va mys å en förhoppning om att det härliga aldrig skulle ta slut, vilket det såklart gjorde.
"Why do all good things come to an end?" Jag vet inte, men sagor gör oftast så.
Fast just då var jag lyckligt ovetande och min Stockholmsweekend lite extra kärleksfull.
På Sergels torg stod två glada människor å delade ut gratiskramar. En väldigt fin gest måste jag säga.
Faktum är att det finns så många som lixom aldrig får kramas. Med någon. En dag som denna är då inte till nån glädje utan snarare en ännu större, å plågsamt uppenbar, påminnelse om ensamheten.
Tänk på det, du som har någon att krama.
Va rädd om sagan.
"Once in a while, right in the middle of an ordinary life,
Love gives us a fairytale"
Som plan.
Hämtade kollegan från flygplatsen förut. Det känns alltid lite tråkigt att va på flygplatsen utan att faktiskt själv få flyga nånstans. Flygplan utan mig är den sämsta varianten.
Kollegan hade haft en Stockholmsweekend.
Vi pratade om hur fort inte bara helgen, utan hela veckan, har gått. Å hur fort all tid går.
Man hinner knappt blinka.
Å trots att jag sov längre än vanligt både igår å idag så är jag en ganska otuff hög i soffan just nu. Som om åldern tar ut sin rätt kanske. Åldern å livet.
Jag försöker planera det sistnämnda. Timme för timme, dag för dag, vecka för vecka.
Vi kan vara överens om att effektivitet inte bara är ett ledord utan snarare en livsstil.
So what om jag inte flyger så ofta som jag vill. Plan som plan.
Luft å kalender är allt som behövs oavsett.
Kollegan hade haft en Stockholmsweekend.
Vi pratade om hur fort inte bara helgen, utan hela veckan, har gått. Å hur fort all tid går.
Man hinner knappt blinka.
Å trots att jag sov längre än vanligt både igår å idag så är jag en ganska otuff hög i soffan just nu. Som om åldern tar ut sin rätt kanske. Åldern å livet.
Jag försöker planera det sistnämnda. Timme för timme, dag för dag, vecka för vecka.
Vi kan vara överens om att effektivitet inte bara är ett ledord utan snarare en livsstil.
So what om jag inte flyger så ofta som jag vill. Plan som plan.
Luft å kalender är allt som behövs oavsett.
Som livet.
"Ibland är det som om livet plockade ut en av sina dagar och sa: ’Dig ska jag ge allt! Du ska bli en av de där rosenröda dagarna som skimrar i minnet när alla andra är glömda.’"
Om idag hade varit en sommardag skulle jag bjuda alla mina vänner till spontanfest i trädgården. Det är lixom en sån dag då det hade passat sig. Vänner å vin å kärlek i all enkelhet men ändå i överflöd.
På förmiddagen gick jag, å ungefär halva Rondellstadens befolkning, varvet runt sjön. Jag gick där å log för att allt bara var så ljuvligt. Solen i ögonen å musik i öronen.
Vissa dagar är som sagt såna. Härliga i sig själva.
Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att jag faktiskt också är ganska härlig. När jag vill.
Ingen kan nånsin säga till mig att jag inte klarar nåt. Allra minst jag själv.
Så därför drog jag förut på de gula gummihandskarna, ställde fram spannen å vred om vattenlåset. En perukmakare hade blivit avundsjuk på allt det hår som jag drog ut därifrån, jag lovar, men kanske inte så mycket på den blandning av tvål å smink det befanns i.
Jag gjorde det alltså. Rensade bort stoppet i handfatet alldeles själv. Utan att kräkas, även om det stundtals rådde tvivel på den bedriften, å utan kaustiksoda.
Vissa dagar är nog gjorda för små mirakel tror jag.
Uppåner neråupp. Livet.
Som fredagsfull.
"Det var en sådan kväll då man längtar, fast man vet inte vart."
Jag är så obeskrivligt trött.
Större delen av veckan har varit som i en dimma. Veckans sista jobbtimmar spenderades i studion där jag med samlade krafter gjorde mitt bästa för att inte somna på plats.
Jag hade massor kul förfrågningar för kvällen, i kategorierna partajande, drinksurr eller sushimys. Men det gick inte. Soffan blev min räddare å ett glas rött mitt sällskap.
Nu går jag på nån slags övertid. Energi som inte finns på riktigt.
Ibland vill man så mycket mer än vad som är möjligt. Ibland måste man det man inte vill.
Denna helgen är den enda helt obokade innan påsk. Jag inser att vila är ett måste.
Förnuftet hittar sin plats då å då.
Fredagar är ju såna nu för tiden. Såna som man snubblar sig igenom för att landa i soffan. Inte direkt häftigast i stan heller.
När slutade man vara fredagsfull å började bli full av fredagströttma?
När blev På spåret mer underhållande än en kväll på krogen?
När fan blev jag vuxen egentligen?
För övrigt är jag full. Av längtan.
Som takt-full?
Det är nåt som händer när människor blandar alkohol å musik. Som att man inte kan stå stilla fast man kanske i vanliga fall fullkomligt saknar takt.
För inte längesen fick jag en sån total upplevelse av fenomenet när jag, relativt nyktert, stod vid sidan av och blickade ut över dansgolvet.
Fenomenet bestod av medelålders män som druckit lite för mycket för en torsdag och nånstans på vägen blev de snyggaste å mest dansanta killarna i stan. Släng er i väggen Let´s Dance-amatörer typ.
Kostymer som saknar överdel för att vara komplett, en slips på sned, eller i extrema fall runt huvudet, å den där självklara kungen-av-dansgolvet-blicken.
På hotellet i Malmö, strax efter 23, var de plötsligt där. I samlad trupp, med kostymen å taktbristen som enda gemensamma nämnare. De vevade me armar, sprattlade med ben å nästan hackade sig fram som tuppar. Man kunde se hur de tidigare på dagen suttit på kontoret, möjligen varit hemma å bytt slips, för att senare pussa frugan hejdå. Party på en tordag, jomen tjenare man får ju passa på när det bjuds.
Och de dansade. Oh. my. God. va de dansade.
Vi stod jämte å bara gapade. Skrattade å gapade.
De såg så befriat lyckliga ut att man inte kunde annat.
Ärligt, vem behöver rytmen i kroppen när det finns alkohol?
Takt-full är inte så svårt att bli ändå.
För inte längesen fick jag en sån total upplevelse av fenomenet när jag, relativt nyktert, stod vid sidan av och blickade ut över dansgolvet.
Fenomenet bestod av medelålders män som druckit lite för mycket för en torsdag och nånstans på vägen blev de snyggaste å mest dansanta killarna i stan. Släng er i väggen Let´s Dance-amatörer typ.
Kostymer som saknar överdel för att vara komplett, en slips på sned, eller i extrema fall runt huvudet, å den där självklara kungen-av-dansgolvet-blicken.
På hotellet i Malmö, strax efter 23, var de plötsligt där. I samlad trupp, med kostymen å taktbristen som enda gemensamma nämnare. De vevade me armar, sprattlade med ben å nästan hackade sig fram som tuppar. Man kunde se hur de tidigare på dagen suttit på kontoret, möjligen varit hemma å bytt slips, för att senare pussa frugan hejdå. Party på en tordag, jomen tjenare man får ju passa på när det bjuds.
Och de dansade. Oh. my. God. va de dansade.
Vi stod jämte å bara gapade. Skrattade å gapade.
De såg så befriat lyckliga ut att man inte kunde annat.
Ärligt, vem behöver rytmen i kroppen när det finns alkohol?
Takt-full är inte så svårt att bli ändå.
Som ensamma mamman. På riktigt.
Ensamma mamman i serieform är festlig. Hon har tonårsbarn som hon förvirrat försöker förstå, medan de verkar till synes helt oberörda av hennes oro.
Pratbubblorna låter oss förstå att det där gör henne galen. Men det roar oss.
Verkligheten är egentligen inte långt därifrån, skillnaden är att det inte finns rutor å pratbubblor där vi går. Det är dock inte lika roande. 
Den är tydlig. Den där känslan av att vara själv. Å ärligt talat är jag så jävla trött på den.
För hur mycket jag vill så räcker jag aldrig riktigt till. Inte bara jag.
Jag ger å ger, allt vad jag förmår, men det räcker aldrig riktigt hela vägen.
Barn eller inte, ett ensamhushåll kräver mer tid än ett tvåsamt. Å mer pengar.
Hyra, el, mat å bil ska betalas oavsett om det är en eller två löner som dras in.
Man kan inte turas om att hämta å lämna barn, be nån ta me soporna ut, eller skicka ett sms för att påminna om att handla på vägen hem.
Det man inte gör själv blir inte gjort.
Jag har typ stopp i mitt handfat, det har varit på gång länge, men är nu omöjligt att förneka längre. Det måste rensas. Typiskt jobb för mannen som jag inte har, förutom noll tid är jag nämligen lite för klökig för sånt rens.
Men det måste göras. Rensa - klöka - rensa - klöka.
Stressade föräldrar i kärnfamiljer kan säkert va avundsjuka ibland. När jag kan välja att träna direkt efter jobbet, ta en aw på en torsdag, en sovmorgon på en söndag, eller dra på weekendtripp till Stockholm bara för att komma bort ett tag.
Det verkar ju så enkelt. Och fritt.
Det är varken enkelt eller särskilt fritt, I tell you.
För även dagarna när dottern inte är hos mig är jag fortfarande hennes mamma, å en del av hennes liv. Åtminstone försöker jag vara det. Det dåliga samvetet över att inte vara heltidsnärvarande slåss alltid mot rädslan över att hon klarar sig utmärkt ändå. Att pappans nya kärnfamilj är vad hon kommer att kalla sin barndom medan jag är hennes weekendresor till Stockholm.
Pusslet är bara mitt att lägga. Jag försöker febrilt få in varenda bit. Vrider å vänder, ibland lite för hårdhänt, i mina försök att passa ihop allt.
Dottern å hennes innebandymatcher/ fotbollsträningar/ gympauppvisningar/ utvecklingssamtal, karriären som jag förvisso valt själv, vännerna som saknas å försummas, träningen som får mer tid i schemat än i verkligheten, disk, tvätt, städ, bilbesiktning å föreningsmöten.
Jag får oftast hjälp av familj å vänner när jag ber om det, vilket jag faktiskt blivit bättre på att göra, men det är fortfarande mitt pussel.
Så även om man kan bli bekväm i att göra sina egna regler är det, precis som alla spel och lekar, roligare när man är två.
Livet är inget undantag.
Som att flyga fritt.
När jag var liten ville jag bli flygvärdinna. Ingen konstig dröm alls för en liten flicka.
Det vill jag dock inte längre.
För helt ärligt, nåt mer oglammigt jobb får man nog leta efter. Å de flesta piloter är inte ens snygga.
Däremot är jag fortfarande fascinerad av själva flygandet.
Tvärtemot mitt kontrollbehovs förnuft gillar jag att flyga. Fast jag egentligen är helt utlämnad åt mitt öde då. I nån annans kontroll.
Men just där bryr jag mig inte. Que sera sera! Antingen landar vi å jag överlever eller så störtar vi å jag dör. Vissa saker kan man lixom inte påverka ändå.
Så alltså, flyga känns märkligt nog bra.
Till och från helgens kickoff i Palma blev det några flygningar. Kastrup - Berlin - Palma å samma väg tillbaka.
Jag vill säga att allt stök runtomkring flygning inte alls gillas. Incheckning, köande, säkerhetskontroller, taxfeebutiker, väntande.. Efter några omgångar av det där är man rätt trött på det. Kan va så att jag tillåme uttryckte att parfymstinkande taxfreebutiker kan dra åt helvete.
Anyhow. Sånt glöms snart bort.
Däruppe i luften, när sikten är klar å Alperna breder ut allt sitt vackra, så glöms det bort.
Inflygningen över Berlin var oxå en ett litet stycke magi i sig. Så nära hustaken så det kändes som man kunde nudda dem, tusen miljoner lampor å oändligt många fler drömmar. Allt ur ett uppifrån-perspektiv. Sånt ger mig lyckoilningar.
Det viktigaste är inte alltid vart man flyger. Eller hur långt.
Ibland handlar det bara om att flyga alls.
Lämna kontrollen å flyga fritt.
Inte onsdagens fel.
Vissa dagar kan lixom vara sådär härliga i sig.
Sköna dagar utan att va särskilt märkvärdiga. Som idag.
Jag har verkligen inte haft en särskilt stimulerande dag på jobbet, eller upplevt nåt extraordinärt alls. Tvärtom. Klockan ringde okristligt tidigt, dottern vaknade på fel sida och bilrutorna va frostiga.
Trots det är själva dagen i sig skön.
Det är inte onsdagens fel hur övrigt händer. Eller inte händer för den delen.
Så jag har en bra känsla i grunden, även om jag i stunder varit som ett åskmoln.
Det kan ha en hel del me solen att göra. I kombination me doften av vår.
Sol i ögonen måste va ett av de mest angenäma problemen ever.
Det kan oxå ha lite att göra me att jag vann en tävling, klev ytterligare lite över kvartalsnivån och fick bekräftat att det blir Barcelona i april. Med tillhörande match på Camp Nou.
För övrigt är det ju februari. Å hur intensivt jag än ogillar vinter så har februari haft en förmåga att alltid vara god mot mig. Leverera bra.
So far, so good. Jag hoppas innerligt att den trenden håller i sig.
Kanske man borde passa på att bli kär.
En onsdag i februari vore passande. Som Bo Sundström sjunger; "det här är en dag att bli kär på".
Sannerligen. Det här är en dag att bli kär på.
Sköna dagar utan att va särskilt märkvärdiga. Som idag.
Jag har verkligen inte haft en särskilt stimulerande dag på jobbet, eller upplevt nåt extraordinärt alls. Tvärtom. Klockan ringde okristligt tidigt, dottern vaknade på fel sida och bilrutorna va frostiga.
Trots det är själva dagen i sig skön.
Det är inte onsdagens fel hur övrigt händer. Eller inte händer för den delen.
Så jag har en bra känsla i grunden, även om jag i stunder varit som ett åskmoln.
Det kan ha en hel del me solen att göra. I kombination me doften av vår.
Sol i ögonen måste va ett av de mest angenäma problemen ever.
Det kan oxå ha lite att göra me att jag vann en tävling, klev ytterligare lite över kvartalsnivån och fick bekräftat att det blir Barcelona i april. Med tillhörande match på Camp Nou.
För övrigt är det ju februari. Å hur intensivt jag än ogillar vinter så har februari haft en förmåga att alltid vara god mot mig. Leverera bra.
So far, so good. Jag hoppas innerligt att den trenden håller i sig.
Kanske man borde passa på att bli kär.
En onsdag i februari vore passande. Som Bo Sundström sjunger; "det här är en dag att bli kär på".
Sannerligen. Det här är en dag att bli kär på.
Choklad+ havssalt= sant.
Kan inte riktigt bestämma mig för min ståndpunkt i ett högaktuellt ämne.
Om huruvida den som kom på det där att choklad å havssalt är en bra kombination ska få nåt slags pris, eller nåt slags straff.
Ämnet är högaktuellt endast för att jag älskar choklad i allmänhet, å den me havssalt i synnerhet.
Man kan ju då tycka att ett pris ligger närmast till hands vid första anblicken, men icke.
Choklad ställer ju faktiskt till det oxå. Ger hål i tänderna å krossar bikinidrömmar. Fast lite bra för hjärtat är det ju samtidigt har jag hört. Å det frigör lycka i kroppen minsann, som om man är kär.
Det tål nog vidare fundering det här, men jag lutar åt prisvarianten. Ros vinner på nåt sätt alltid över ris i slutänden.
Det gör choklad oxå.
Om huruvida den som kom på det där att choklad å havssalt är en bra kombination ska få nåt slags pris, eller nåt slags straff.
Ämnet är högaktuellt endast för att jag älskar choklad i allmänhet, å den me havssalt i synnerhet.
Man kan ju då tycka att ett pris ligger närmast till hands vid första anblicken, men icke.
Choklad ställer ju faktiskt till det oxå. Ger hål i tänderna å krossar bikinidrömmar. Fast lite bra för hjärtat är det ju samtidigt har jag hört. Å det frigör lycka i kroppen minsann, som om man är kär.
Det tål nog vidare fundering det här, men jag lutar åt prisvarianten. Ros vinner på nåt sätt alltid över ris i slutänden.
Det gör choklad oxå.
Rösträtt.
Ibland när jag är trött så hörs det på min röst. Den ramlar lixom ner några tonlägen å blir hes. Helt fel.
Idag skulle jag inte klara en röstidentifiering om mitt liv hängde på det.
Helgen har alltså fortfarande spår kvar.
Förut ringde jag en kund å möttes då av min egen röst på telefonsvararen. Pigg å ohes förklarade jag att man har åtta olika val. Jag valde förresten det sista.
Det blir ju lite sådär konstigt att låta som jag gör idag när man har rösten som ett av sina arbetsredskap. Men det blir ännu värre när jag tappar rösten. Det händer nämligen oxå då å då. När jag, som tenderar att prata ganska mycket, inte kan prata alls. Man blir nästan som någon annan då. Oidentifierad.
En gång hände rösttappet precis vid lucia. Jag var femton år å en av nio i Lions luciatåg där varje röst va viktig.
Det märkliga då var att jag faktiskt kunde sjunga precis som vanligt.
Inte prata ett endaste ord - men sjunga. Har väl att göra me hur man använder stämbanden.
I vilket fall var det då en man som efteråt berömde min sång trots halvsproblem å sen uppmanade mig att va rädd om brösten. Brösten! Jag bara stod å gapade.
Såklart sa han inte brösten, utan rösten. Uppenbarligen hade jag även fel på öronen då. Tur att han inte förväntade sig nåt svar.
Nu för tiden passar jag mest på att göra lite roliga röstjobb när jag är hes.
Tyvärr kommer inte hesman att sitta i tills på fredag, då jag ska sända radio igen, annars är det en perfekt rockröst.
Allt handlar om hur man vinklar problemet.
Ibland blir felstämd ändå rösträtt.
Idag skulle jag inte klara en röstidentifiering om mitt liv hängde på det.
Helgen har alltså fortfarande spår kvar.
Förut ringde jag en kund å möttes då av min egen röst på telefonsvararen. Pigg å ohes förklarade jag att man har åtta olika val. Jag valde förresten det sista.
Det blir ju lite sådär konstigt att låta som jag gör idag när man har rösten som ett av sina arbetsredskap. Men det blir ännu värre när jag tappar rösten. Det händer nämligen oxå då å då. När jag, som tenderar att prata ganska mycket, inte kan prata alls. Man blir nästan som någon annan då. Oidentifierad.
En gång hände rösttappet precis vid lucia. Jag var femton år å en av nio i Lions luciatåg där varje röst va viktig.
Det märkliga då var att jag faktiskt kunde sjunga precis som vanligt.
Inte prata ett endaste ord - men sjunga. Har väl att göra me hur man använder stämbanden.
I vilket fall var det då en man som efteråt berömde min sång trots halvsproblem å sen uppmanade mig att va rädd om brösten. Brösten! Jag bara stod å gapade.
Såklart sa han inte brösten, utan rösten. Uppenbarligen hade jag även fel på öronen då. Tur att han inte förväntade sig nåt svar.
Nu för tiden passar jag mest på att göra lite roliga röstjobb när jag är hes.
Tyvärr kommer inte hesman att sitta i tills på fredag, då jag ska sända radio igen, annars är det en perfekt rockröst.
Allt handlar om hur man vinklar problemet.
Ibland blir felstämd ändå rösträtt.
Låg batterinivå.
Både resan å målet tog extremt mycke på krafterna.
Jag är trött, av nån konstig anledning lite hungrig, me huvudet fullt av intryck som fortfarande inte hunnit sorteras å tankar sen tidigare som inte hunnit klarna.
Som ett dåligt batteri i laddningsbehov. På inget sätt i takt med en ny vecka.
Men det kommer.
Ikväll är det soffläge trots tusen saker som behöver göras. Laddning.
Imorn hämtar jag dottern efter jobbet, handlar, tvättar kläder å har en fullkomligt vanlig tisdag. Ny uttömning.
Måste planera å strukturera lite. Minst fram till midsommar som det känns.
Våren är lite lurig så, me alla sina löften om ljus å värme, som gör att man intet ont anande kan springa för fort i ren glädje å förhoppning. Planering å struktur är därför viktig.
Lite hjälp skadar inte heller emellanåt.
Jag är inne i en bokläsarsväng igen. Maler böcker. Helt utan medvetet val har det blivit böcker om balanserande kvinnor. Såna som försöker göra allt, samtidigt som de reder ut livet å vad de vill me sina runt 30.
Lite igenkänning alltså.
Livet är ofta en balansgång mellan ordning å kaos. På höga klackar.
Felet många gör är att gå ensam, utan att för den skull sakna sällskap. Snubbelrisken ökar markant då, I tell you.
En sak har jag lärt mig. Ensam är sällan stark.
Ensam är bara ensam.
Jag är trött, av nån konstig anledning lite hungrig, me huvudet fullt av intryck som fortfarande inte hunnit sorteras å tankar sen tidigare som inte hunnit klarna.
Som ett dåligt batteri i laddningsbehov. På inget sätt i takt med en ny vecka.
Men det kommer.
Ikväll är det soffläge trots tusen saker som behöver göras. Laddning.
Imorn hämtar jag dottern efter jobbet, handlar, tvättar kläder å har en fullkomligt vanlig tisdag. Ny uttömning.
Måste planera å strukturera lite. Minst fram till midsommar som det känns.
Våren är lite lurig så, me alla sina löften om ljus å värme, som gör att man intet ont anande kan springa för fort i ren glädje å förhoppning. Planering å struktur är därför viktig.
Lite hjälp skadar inte heller emellanåt.
Jag är inne i en bokläsarsväng igen. Maler böcker. Helt utan medvetet val har det blivit böcker om balanserande kvinnor. Såna som försöker göra allt, samtidigt som de reder ut livet å vad de vill me sina runt 30.
Lite igenkänning alltså.
Livet är ofta en balansgång mellan ordning å kaos. På höga klackar.
Felet många gör är att gå ensam, utan att för den skull sakna sällskap. Snubbelrisken ökar markant då, I tell you.
En sak har jag lärt mig. Ensam är sällan stark.
Ensam är bara ensam.
Kickoffad.
2011 års kickoff med SBS Radio kan mycket väl gå till historien som den bästa ever.
156 partyglada människor i ett soligt Palma.
Det blev på tok för mycket vin, å på tok för lite sömn, precis som förutspått. Men trots en obeskrivlig tröttma så var det värt varenda en av de totalt tjugofem restimmarna med fyra tågresor, fyra fligter med lock för öronen och en jävla massa flygplatsväntan som det tog oss.
En spännande blandning av säljare, programledare, trafikare, tekniker, ekonomer, webbare, marknadsfolk å chefer som nånstans ändå är lite samma, är anledningen. Härliga människor helt enkelt.
Som någon uttryckte det:
"Något är fel i bolagets rekryteringsprofil….det ska inte gå att hitta så många underbara knäppgökar på ett och samma bolag. Är radion bara ett extraknäck för ostoppbara partajmänniskor…?"
Jag är beredd att hålla med.
När vi vill så kan vi. På bästa sätt.
Om man ska plocka fram nåt minus så är det väl framförallt av det självförvållade slaget.
Jag va extremt trött å bakis på lördagen, sådär så att jag fick avbryta shoppingen efter tjugo minuter pga skakningar å hjärtklappning, å enda räddningen var en återställare i form av Sangria. Den hjälpte fint. Precis som de följande glasen.
Efter några timmar kunde jag återuppta shoppingen. Förvisso hade jag bara tio minuter kvar på mig då, men lyckades ändå spendera bra.
Egentligen finns det nog inte så mycket mer att säga om saken just nu.
Vi åt gott, drack gott, skrattade massor å mådde fantastiskt bra tillsammans. Dessutom under en tokblå himmel å strålande sol.
Så skulle februari alltid vara om ni frågar mig.
156 partyglada människor i ett soligt Palma.
Det blev på tok för mycket vin, å på tok för lite sömn, precis som förutspått. Men trots en obeskrivlig tröttma så var det värt varenda en av de totalt tjugofem restimmarna med fyra tågresor, fyra fligter med lock för öronen och en jävla massa flygplatsväntan som det tog oss.
En spännande blandning av säljare, programledare, trafikare, tekniker, ekonomer, webbare, marknadsfolk å chefer som nånstans ändå är lite samma, är anledningen. Härliga människor helt enkelt.
Som någon uttryckte det:
"Något är fel i bolagets rekryteringsprofil….det ska inte gå att hitta så många underbara knäppgökar på ett och samma bolag. Är radion bara ett extraknäck för ostoppbara partajmänniskor…?"
Jag är beredd att hålla med.
När vi vill så kan vi. På bästa sätt.
Om man ska plocka fram nåt minus så är det väl framförallt av det självförvållade slaget.
Jag va extremt trött å bakis på lördagen, sådär så att jag fick avbryta shoppingen efter tjugo minuter pga skakningar å hjärtklappning, å enda räddningen var en återställare i form av Sangria. Den hjälpte fint. Precis som de följande glasen.
Efter några timmar kunde jag återuppta shoppingen. Förvisso hade jag bara tio minuter kvar på mig då, men lyckades ändå spendera bra.
Egentligen finns det nog inte så mycket mer att säga om saken just nu.
Vi åt gott, drack gott, skrattade massor å mådde fantastiskt bra tillsammans. Dessutom under en tokblå himmel å strålande sol.
Så skulle februari alltid vara om ni frågar mig.
En weekend till våren.
Om våren inte kan komma till mig så får jag åka till våren.
Just nu finns det bra vår på Mallis med soliga 14 grader.
Det är iofs inte min vårlängtan som tar mig dit i första hand, utan företaget jag jobbar för.
SBS Radio på kickoff.
Flera av mina kollegor bildbloggar, så håll utkik på www.mixmegapol.se under helgen om ni är nyfikna, de kommer säkert att uppdatera där.
Själv tänker jag ta ett pyttelitet bloggbreak å kickoffa som fan. Kan säga redan nu att det kommer bli livat, å när jag är tillbaka så lovar jag att berätta allt. Åtminstone det som går igenom censuren..
Hasta la vista!
Just nu finns det bra vår på Mallis med soliga 14 grader.
Det är iofs inte min vårlängtan som tar mig dit i första hand, utan företaget jag jobbar för.
SBS Radio på kickoff.
Flera av mina kollegor bildbloggar, så håll utkik på www.mixmegapol.se under helgen om ni är nyfikna, de kommer säkert att uppdatera där.
Själv tänker jag ta ett pyttelitet bloggbreak å kickoffa som fan. Kan säga redan nu att det kommer bli livat, å när jag är tillbaka så lovar jag att berätta allt. Åtminstone det som går igenom censuren..
Hasta la vista!
Regnfest bitte.
Vet att det inte är särskilt snällt mot alla som faktiskt inte ska iväg nånstans, men jag hoppas innerligt att det bli regnfest i Rondellstaden i helgen.
Det vore underbart att komma hem på måndag å se asfalt utan isbeläggning.
Även om jag är tveksam över att isen på jobbparkeringen nånsin kommer att försvinna. Den är så hårt packad å totalt livsfarlig där. Jag har testat fall-läget. Det är konstant.
Jag gillar förresten asfalt. Tycker att den i regel får på tok för lite uppmärksamhet.
Aldrig nån som tittar ner på det som trampas på.
Mer asfalt åt folket säger jag.
Helst redan på måndag då.
Det vore underbart att komma hem på måndag å se asfalt utan isbeläggning.
Även om jag är tveksam över att isen på jobbparkeringen nånsin kommer att försvinna. Den är så hårt packad å totalt livsfarlig där. Jag har testat fall-läget. Det är konstant.
Jag gillar förresten asfalt. Tycker att den i regel får på tok för lite uppmärksamhet.
Aldrig nån som tittar ner på det som trampas på.
Mer asfalt åt folket säger jag.
Helst redan på måndag då.
En dejt?
Det där med att dejta är knepigt tycker jag.
Å då har jag ändå läst boken "Stora dejtingboken" som en omtänksam vän gav mig i 30-årspresent.
Vad räknas som en regelrätt dejt?
Kan man dejta flera samtidigt innan man vet vad man vill?
När slutar man dejta å börjar bli ihop?
Det finns så mycket oskrivna regler å så många frågetecken. Jag gillar inte frågetecken. Jag vill veta saker. Utropstecken å punkt är mer min grej.
Framförallt tror jag att det jag tycker är mest jobbigt är hela processen det innebär att lära känna någon. Å att nån ska lära känna mig. Tålamod är inte en av mina starkaste sidor.
Visst, det finns en tjusning med att lära känna någon, att inte riktigt veta vad som ska hända, undra om han ska ringa eller inte. Men det är inget mot tjusningen att lära känna någon som man redan känner. Det som gör någon speciell. Personen bakom favoritfärg, syskonredovisning å annat som vem som helst kan få veta.
Helt enkelt när man har slutat dejta.
Å då har jag ändå läst boken "Stora dejtingboken" som en omtänksam vän gav mig i 30-årspresent.
Vad räknas som en regelrätt dejt?
Kan man dejta flera samtidigt innan man vet vad man vill?
När slutar man dejta å börjar bli ihop?
Det finns så mycket oskrivna regler å så många frågetecken. Jag gillar inte frågetecken. Jag vill veta saker. Utropstecken å punkt är mer min grej.
Framförallt tror jag att det jag tycker är mest jobbigt är hela processen det innebär att lära känna någon. Å att nån ska lära känna mig. Tålamod är inte en av mina starkaste sidor.
Visst, det finns en tjusning med att lära känna någon, att inte riktigt veta vad som ska hända, undra om han ska ringa eller inte. Men det är inget mot tjusningen att lära känna någon som man redan känner. Det som gör någon speciell. Personen bakom favoritfärg, syskonredovisning å annat som vem som helst kan få veta.
Helt enkelt när man har slutat dejta.
Cougar-trend.
Min kollega Pär Lernström har uppfattat trenden.
Den som jag skrivit om förut. Cougar Town style.
Han vände på alltihop å fokuserade på män/pojkar som skulle må bra av en äldre kvinna vid sin sida.
Sen gjorde han en lista.
Finfina Pär, trendkänslig å listig i ett.
http://www.mixmegapol.se/on-air/eftermiddag-med-par/item/8173-topp-5-yngre-män-som-borde-bli-tillsammans-med-äldre-kvinnor
Den som jag skrivit om förut. Cougar Town style.
Han vände på alltihop å fokuserade på män/pojkar som skulle må bra av en äldre kvinna vid sin sida.
Sen gjorde han en lista.
Finfina Pär, trendkänslig å listig i ett.
http://www.mixmegapol.se/on-air/eftermiddag-med-par/item/8173-topp-5-yngre-män-som-borde-bli-tillsammans-med-äldre-kvinnor
Ljuvligt.
Åååhh! Mauro och Pluras kök. I love it!
Har iofs precis börjat titta, men jag gillar det so far. Å varför inte?
De dricker vin, lagar mat å snackar skit. Me Winnerbäck dessutom.
Bortsett från Pluras extremt osexiga å oklädda överkropp är det en perfekt onsdagsunderhållning.
Särskilt eftersom jag oxå dricker ett glas rött nu.
Är nämligen klar me min packning. Redan!
Ska nog införa belöningssystem för mig själv varje gång jag ska packa.
Alltid rött vin å choklad.
Och alltid Winnerbäck.
Ljuvligt var ordet.
Har iofs precis börjat titta, men jag gillar det so far. Å varför inte?
De dricker vin, lagar mat å snackar skit. Me Winnerbäck dessutom.
Bortsett från Pluras extremt osexiga å oklädda överkropp är det en perfekt onsdagsunderhållning.
Särskilt eftersom jag oxå dricker ett glas rött nu.
Är nämligen klar me min packning. Redan!
Ska nog införa belöningssystem för mig själv varje gång jag ska packa.
Alltid rött vin å choklad.
Och alltid Winnerbäck.
Ljuvligt var ordet.
Packpanik. Rutinerat.
Gör nåt tillräckligt mycket å du skaffar en viss rutin.
Man kan ju tycka att jag borde ha lite rutin på det där me att packa en helgväska. Åker ju hej svejs lite då å då, i vilka väder som helst.
Så att packa för en liten tripp till Palma me jobbet är ju lixom inga konstigheter. Kan man tycka alltså.
Jag funkar inte så. Alls. Har istället fullkomlig packpanik varje gång jag ska va borta ens en natt.
Det är tänk-om-människan i mig som panikar. I nära samråd me kontrollmänniskan å hon som aldrig hittar några kläder i garderoben. (Lägg därtill att uppenbarligen behöva packa för multipel personlighet.)
Jag började redan igår. Skrev en lista. La fram kläder på sängen.
Superenkelt!
Det svåra började när jag skulle minska på klädhögen för att faktiskt få plats med det i väskan.
På tok för mycket hög kvar när väskan va full. Å då hade jag inte ens kommit i närheten me badrumsprylarna. Eller skorna.
Ikväll fortsätter jag mina tappra försök.
Motiverar mig me vin å choklad som belöning efteråt.
Resultatet kommer att bli en väska me på tok för mycke packning för tre dagar, I know it.
Det kallas inte rutin för inte.
Man kan ju tycka att jag borde ha lite rutin på det där me att packa en helgväska. Åker ju hej svejs lite då å då, i vilka väder som helst.
Så att packa för en liten tripp till Palma me jobbet är ju lixom inga konstigheter. Kan man tycka alltså.
Jag funkar inte så. Alls. Har istället fullkomlig packpanik varje gång jag ska va borta ens en natt.
Det är tänk-om-människan i mig som panikar. I nära samråd me kontrollmänniskan å hon som aldrig hittar några kläder i garderoben. (Lägg därtill att uppenbarligen behöva packa för multipel personlighet.)
Jag började redan igår. Skrev en lista. La fram kläder på sängen.
Superenkelt!
Det svåra började när jag skulle minska på klädhögen för att faktiskt få plats med det i väskan.
På tok för mycket hög kvar när väskan va full. Å då hade jag inte ens kommit i närheten me badrumsprylarna. Eller skorna.
Ikväll fortsätter jag mina tappra försök.
Motiverar mig me vin å choklad som belöning efteråt.
Resultatet kommer att bli en väska me på tok för mycke packning för tre dagar, I know it.
Det kallas inte rutin för inte.
Vin å godis i Cougar Town.
Varning för hög Cougar Town-nivå i detta inlägg. Eller låg, beroende på hur man ser det.
Det bästa me alla tisdagar är denna halvtimmes skrattfest.
Om jag var smalare, snyggare å tio år äldre (motsägelsefullt) så vore jag nästan Jules.
Fast me en dotter istället.
Ikväll bondade vi ännu mer. På riktigt påhittade Jules å jag alltså.
Hon konstaterade - jag håller med. Mer eller mindre iallafall.
Det bästa med att va vuxen - Rödvin.
Näst bäst - köpa eget godis när man vill.
Båda grejerna är verkligen förbehållet vuxna. Vilken dag i veckan man vill. Om man vill.
Åh, om ändå vin å choklad vore kalorifritt.
Det bästa me alla tisdagar är denna halvtimmes skrattfest.
Om jag var smalare, snyggare å tio år äldre (motsägelsefullt) så vore jag nästan Jules.
Fast me en dotter istället.
Ikväll bondade vi ännu mer. På riktigt påhittade Jules å jag alltså.
Hon konstaterade - jag håller med. Mer eller mindre iallafall.
Det bästa med att va vuxen - Rödvin.
Näst bäst - köpa eget godis när man vill.
Båda grejerna är verkligen förbehållet vuxna. Vilken dag i veckan man vill. Om man vill.
Åh, om ändå vin å choklad vore kalorifritt.
Husmorstisdag.
Jag va hemma å VABade några timmar idag.
Vård Av Barnet som igår eftermiddag var jättehängig å feberfrossig, men idag plötsligt pigg som en lärka.
Vi spelade ett evighetslångt spel som var gjort för mindre händer än mina, samtidigt som jag passade på att springa upp å ner me tvätt, svara sarkastiskt på ett mail, göra packlista inför helgen, leta efter passet, flytta telefonkontakter, hjälpa dottern me matteläxa, och däremellan jobba lite via telefonen.
Jag har sagt det förut; varför göra en sak när man kan göra allt?
Och ja. Jag kunde faktiskt h j ä l p a henne me matten.
Allt detta hände för övrigt innan lunch.
I vanliga fall äter jag lunch ute på vardagarna, men eftersom vi ju va hemma idag fick jag lösa det på annat sätt.
Jag lagade helt enkelt maten själv. Jag, knäcketjejen, lagade riktig mat på en vanlig tisdag.
Och inte nog med det - jag gjorde matlåda till imorgon!
Jag var så förvånad över mitt eget beteende att jag tvättade bäddmadrasser och mattor av bara farten.
Som svar på frågan om vad som har hänt: jag vet inte.
Det kanske bor en liten husmor i mig trots allt.
Typiskt av henne att komma fram på en tisdag.
Vård Av Barnet som igår eftermiddag var jättehängig å feberfrossig, men idag plötsligt pigg som en lärka.
Vi spelade ett evighetslångt spel som var gjort för mindre händer än mina, samtidigt som jag passade på att springa upp å ner me tvätt, svara sarkastiskt på ett mail, göra packlista inför helgen, leta efter passet, flytta telefonkontakter, hjälpa dottern me matteläxa, och däremellan jobba lite via telefonen.
Jag har sagt det förut; varför göra en sak när man kan göra allt?
Och ja. Jag kunde faktiskt h j ä l p a henne me matten.
Allt detta hände för övrigt innan lunch.
I vanliga fall äter jag lunch ute på vardagarna, men eftersom vi ju va hemma idag fick jag lösa det på annat sätt.
Jag lagade helt enkelt maten själv. Jag, knäcketjejen, lagade riktig mat på en vanlig tisdag.
Och inte nog med det - jag gjorde matlåda till imorgon!
Jag var så förvånad över mitt eget beteende att jag tvättade bäddmadrasser och mattor av bara farten.
Som svar på frågan om vad som har hänt: jag vet inte.
Det kanske bor en liten husmor i mig trots allt.
Typiskt av henne att komma fram på en tisdag.
Nummersamlare.
Jag är lite som en samlare.
Inte på det där där läskiga sättet som man ser exempel på i tv-dokumentärer, eller som Pippi på sakletarrunda som ser värde i allt, utan mer normalt.
Jag kan absolut slänga. Samlar inte heller trasiga eller helt värdelösa grejer.
Egentligen är det väl mer så att jag tvekar innan jag gör mig av med grejerna, snarare än att jag direkt samlar.
Gillar att behålla sånt som kan va bra att ha å ogillar extemt när jag behöver nåt som jag vet att jag har haft, men kastat.
Förut satt jag me en telefon i varje hand å ägnade mig åt det fantastiskt tråkiga i att skriva över de kontakter å nummer som inte fick plats på sim-kortet, från den ena till den andra. Det va många.
Då slog det mig.
Jag samlar på telefonnummer!
Kontakter som kan va bra att ha. Troligen i nån helt oförutsedd å oväntad situation.
Ett telefonnummer som nån gång använts eller behövt kommas ihåg finns för alltid kvar. För vem vet när jag måste ringa Scandic Karlskrona nästa gång.
Eller Lasse Berghagen.
"Sånt där som andra brukar samla kan jag gott va utan
men dig å dina tillbehör vill jag ha omkring mig tills jag dör
å det är väl just precis därför jag samlar på dig..."
Inte på det där där läskiga sättet som man ser exempel på i tv-dokumentärer, eller som Pippi på sakletarrunda som ser värde i allt, utan mer normalt.
Jag kan absolut slänga. Samlar inte heller trasiga eller helt värdelösa grejer.
Egentligen är det väl mer så att jag tvekar innan jag gör mig av med grejerna, snarare än att jag direkt samlar.
Gillar att behålla sånt som kan va bra att ha å ogillar extemt när jag behöver nåt som jag vet att jag har haft, men kastat.
Förut satt jag me en telefon i varje hand å ägnade mig åt det fantastiskt tråkiga i att skriva över de kontakter å nummer som inte fick plats på sim-kortet, från den ena till den andra. Det va många.
Då slog det mig.
Jag samlar på telefonnummer!
Kontakter som kan va bra att ha. Troligen i nån helt oförutsedd å oväntad situation.
Ett telefonnummer som nån gång använts eller behövt kommas ihåg finns för alltid kvar. För vem vet när jag måste ringa Scandic Karlskrona nästa gång.
Eller Lasse Berghagen.
"Sånt där som andra brukar samla kan jag gott va utan
men dig å dina tillbehör vill jag ha omkring mig tills jag dör
å det är väl just precis därför jag samlar på dig..."
