Angies Värld

Anekdot från ön 2:

Vi satt ett gäng tjejer på det mest lokala stället i den lilla turistorten och var väl egentligen inte helt i vårt esse eftersom det hårda livet började göra sig ordentligt påmint.  M var dock någorlunda igång och när de två stackars killarna - jag säger stackars eftersom de varken visste vad som väntade dem, eller vad klientel betydde - vid bordet bakom oss gjorde tappra försök till kontakt genom att bjuda på shots var hon inte sen att förklara för dem att HON (pekade på mig) är kändis! Vårt lilla interna skämt - uppkomsten till det är en annan historia, men går enkelt förklarat ut på att ända sedan jag intervjuade Hoffmaestro å sedan tog me M på efterfest med dem, så har det varit så - blev plötsligt mindre internt å mina försök att diskret förklara för M att en del av att vara kändis är att folk faktiskt vet vem man är, vilket ju faller lite när man skämtar om det å de ser helt oförstående ut. M viftade bestämt bort mitt försök till lindrande av pinsamheten i det hela, som om hon bara hade en liten bananfluga surrande framför ansiktet, och sa i förklarande tonläge till killarna att jag är  r a d i o k ä n d i s. De sa att de inte lyssnar på reklamradio å  - för första gången sedan jag började jobba me radio och hörde det påståendet, vilket då brukar föranleda en diskussion från min sida -  andades ut lite i tron på att vi skulle släppa ämnet. Det skulle vi tydligen inte. Efter förvecklingar hit å dit, å nåt slags försök från min sida att hitta ett hål i marken att sjunka ner genom, försökte M viska till mig att vi skulle låta dem tro det nu, eftersom det ju är festligt för dem att komma hem å säga att de träffat kändisar. Det va då en av killarna vände sig mot mig å meddelade att såna saker då bör viskas utan att de faktiskt hör. Det var oxå då jag på riktigt ville dö lite.

Vi satt ett gäng tjejer på det mest lokala stället i den lilla turistorten och var väl egentligen inte helt i vårt esse eftersom livet började göra sig ordentligt påmint. M var dock någorlunda igång och när de två stackars killarna - jag säger stackars eftersom de varken visste vad som väntade dem, eller vad klientel betydde - vid bordet bakom oss gjorde tappra försök till kontakt genom att bjuda på shots sa M att HON (pekade på mig) är kändis! Vårt lilla interna skämt - uppkomsten till det är en annan historia, men går enkelt förklarat ut på att ända sedan jag intervjuade Hoffmaestro å sedan tog me M på efterfest med dem, så har det varit så - blev plötsligt mindre internt å mina försök att diskret förklara för M att en del av att vara kändis är att folk faktiskt vet vem man är, vilket ju faller lite när det inte är så. M viftade bestämt bort mitt försök till lindrande av pinsamheten i det hela, som om hon bara hade en liten bananfluga surrande framför ansiktet, och sa i förklarande tonläge till killarna att jag är  r a d i o k ä n d i s. De sa att de inte lyssnar på reklamradio och jag andades - för första gången sedan jag började jobba me radio och hörde det påståendet, vilket annars brukar föranleda en diskussion från min sida - ut lite i tron på att vi skulle släppa ämnet. Det skulle vi tydligen inte. Efter förvecklingar hit å dit, samt nåt slags försök från min sida att hitta ett hål i marken att sjunka ner genom, försökte M viska till mig att vi skulle låta dem tro det nu, eftersom det ju är festligt för dem att komma hem till vart de än kom från å säga att de träffat kändisar.

Det va då en av killarna vände sig mot mig å meddelade att såna saker i så fall bör viskas utan att de faktiskt hör det hela.

Det var oxå då jag på riktigt ville dö lite.

Anekdot från ön 1:

Vi (jag, vännen H och vännen M, som bor i samma lägenhet) spenderar ganska mycket tid på balkongen, vilket innebär att grannarna omkring skulle kunna skriva världens roligaste (?) bok eftersom vi där avhandlar alla händelser - fyllepinsamheter, männen i våra liv, bajsbekymmer, allmänna lågvattenmärken osv - och inte har speciellt stort filter på nåt alls av det som berättas.

I vilket fall satt vi en dag där då porten i huset jämte öppnades. Tjej och kille gick ut från huset - killen hade vanliga kläder och tjejen klänning som var lite för fin för förmiddagspromenad, med tillhörande höga klackskor som hon hade uppenbara problem att gå i. Vi drog den enda rimliga slutsats man kan dra: Bortamatch!

Jag skulle helst velat berätta för henne att hon förhoppningsvis kommer lära sig att ta med platta sandaler i väskan, just för såna tillfällen (bonus är att man kan byta när man går från krogen även om det inte är snack om match alls, men kanske för att fötterna är klara efter ett dansgolvssmaraton). H å andra sidan kände inte alls att tjejen i fråga nog skulle behöva kloka råd, utan bestämde sig istället för att förvärra situationen lite genom att tre gånger i stigande volym proklamera att vi bevittnade en Walk of shame.

Det hördes nog inte alls på mitt skratt då, men jag led faktiskt med henne, det gjorde jag.

Vi (jag, vännen H och vännen M, som bor i samma lägenhet) spenderar ganska mycket tid på balkongen till nämnda lägenhet, vilket innebär att grannarna omkring skulle kunna skriva världens roligaste (?) bok eftersom vi där avhandlar alla händelser - fyllepinsamheter, männen i våra liv, bajsbekymmer, allmänna lågvattenmärken osv - och inte har speciellt stort filter på nåt alls av det som berättas.

I vilket fall satt vi en dag där då porten i huset jämte öppnades. Tjej och kille gick ut från huset - killen hade vanliga kläder men tjejen däremot en klänning som var lite för fin för förmiddagspromenad, med tillhörande höga klackskor som hon hade uppenbara problem att gå i. Vi drog den enda rimliga slutsats man kan dra: Bortamatch!

Jag skulle helst velat berätta för tjejen i fråga att hon förhoppningsvis kommer lära sig att ta med platta sandaler i väskan, just för såna tillfällen (alternativt för att byta när man går från krogen även om det inte är snack om match alls, men kanske för att fötterna är klara efter ett dansgolvssmaraton - som det kan bli om man möjligtvis haft 30 år på sig att misshandla dem).

H å andra sidan kände inte alls att tjejen i fråga nog skulle behöva kloka råd, utan bestämde sig istället för att förvärra situationen lite genom att tre gånger i stigande volym proklamera att vi bevittnade en W a l k  o f  s h a m e.

Det hördes nog inte alls på mitt skratt då, men jag led faktiskt med henne, det gjorde jag.

Dagens enda mission är tragiskt nog att köpa en sladd, å jag fruktar redan att jag kommer få frågan om vilken slags uttag det ska vara eftersom deras sortiment garanterat är det största man kan tänka sig just när det gäller den sortens sladd jag ska ha. Jag kommer att stå där - uppenbart tacksam över den lilla trösten att jag åtminstone inte är blond, men samtidigt med önskan att jag hade kunnat skylla på det - och egentligen bara vilja ge en liten lista på tekniska saker som jag faktiskt kan, till männen i butiken.

Jag drar detta worstcase innan jag går ut, för just nu är jag en aning labil å det kan tänka sig att om ovanstående skulle utspela sig i samband med att nåt mer går fel idag - jag har några alternativ som är fullt tänkbara - så skulle det kunna vara så att jag bara säger att vi skiter i vilket slags uttag det är, om sladden är tillräckligt stark att hänga sig i.

Det skulle kunna vara så, om jag hade tendenser att överdramatisera alltså.

Sånt händer mig.

Det är helt möjligt så att konstant kramp i vaderna är ett tydligt tecken på att man har vätskebrist, och att jag, om inte annat så för min gångstils skull, bör komma ikapp med vätskenivån i min kropp.

Vissa tecken är helt enkelt för smärtsamma för att ignorera.

Jag älskar mitt jobb, men när jag tänker på hur snabbt semesterdagarna försvinner får jag faktiskt lite ont i magen, trots att jag inte kan göra nåt åt det nu ändå. En inloggning på mailen - å en utloggning lika snabbt igen eftersom det är omöjligt att ens bry sig om vad alla de hundratals avsändarna vill mig när jag har semester - låter mig förstå att den där inkorgen kommer hålla mig sysselsatt när jag kommer tillbaka.

.

För övrigt hade jag fel när jag trodde att livet på ön aldrig var svårare än vad man gör det. Dessutom är det oxå en av de där sakerna som måste få ett slut. Uppenbarligen, men inte riktigt än.

All good things must come to an end.

.

.

Min kropp är trött, mitt huvud likaså. Om jag visste vart jag kunde söka lä från alla stormar skulle jag vila mig hel igen, men något säger mig att det inte kommer hända idag heller.

.

Istället satt jag kvar med Håkan som visslade lite falskt. Som att allt skulle fixa sig självt om jag bara satt tillräckligt stilla, tillräckligt länge. Rondellstaden bjöd på nån slags ingentinghet utanför, kanske precis som den alltid gör, fast nu med soundtrack som passade.

Missförstå mitt rätt, det där hjärtat slår fortfarande å stegen är relativt lätta, det är tankarna som ibland är lite tunga och obegripliga där de snurrar värre än en karusell på Liseberg.

Att vara vuxen, det är såhär det är. Ett evigt fixande för att få allt att rulla och hamna rätt. Kanske är det därför låtsaslivet på ön - där inget är svårare än vad man gör det - är så förförande. Ät när du är hungrig, sov när du är trött (om ens då) dansa, älska, lev, ta ett glas rosé klockan tolv på dagen eller baka scones mitt i natten.

Gör vad du vill - för att du kan.

Jag ber om ursäkt till försummade vänner, de som förmodligen tycker att jag har blivit som någon annan eller försvunnit för långt bort. Jag är fortfarande jag, trots att rondellerna till stor del är utbytta mot sand och vindar, och jag kommer tillbaka till verkligheten på riktigt när jag måste, vilket tyvärr är alldeles för snart. Jag måste bara få bygga slott av sand, luft och drömmar ett litet tag till. Kanske kommer jag hem med tårar rinnande nedför smutsiga kinder för att slottet sköljdes bort av saltvatten, eller trampades sönder av en pojke som inte ens sa förlåt. Kanske river jag slottet själv för att jag inte behöver det längre. Eller helt enkelt för att jag kan.

Jag är lite tom på ämnen kan man säga. Mitt huvud är snarare fyllt av semester, kärlekstankar som ännu inte är för utredda för att delas, och en röst från bilverkstan som ekar kvar om att de önskar råna mig på sjutton tusen kronor.

Så... ämnen gott folk! Ämnen! Vad ska jag skriva, vad vill ni veta, vad ska ges en version av från mitt perspektiv? Vill ni ha skratt, tårar eller önsketänkande? Veta mina gamla jävligheter, nya härligheter - det finns en massa av tvärtomvarianter oxå för den delen - eller hur det känns att ha en drös yngre syskon som verkar springa om en i livet där man står med sin lapp i handen å undrar om kösystemet inte är värt nåt alls längre? Ska vi snacka om hur less man kan bli på folk som sitter å jämför sina barn i värsta solsidanstyle, eller vuxna som inte fattat att de hunnit fylla femton flera gånger? Glittra å sjunga om hur underbar en soluppgång kan vara, eller hur människor har en förmåga att vara bättre än vad de själva ger sig cred för?

Galla eller glädje? Bara ge mig ämnen! Tack.

Jag förstår hur folket som alltid bor på ön behöver turisterna. Jag förstår oxå hur de andas ut när alla åker härifrån. Med fler dagar på ön än i Rondellstaden de senaste veckorna har det blivit lite som ett hemma, å jag behöver egentligen inga fler än de jag har omkring mig, eller i närheten fast för långt bort ändå.

Dottern är å leker med en kompis, vännen målar en gammal gungstol, å själv sitter jag bara å väntar på att tiden ska gå men samtidigt att den bara ska stanna en liten stund till. En chans att andas. En chans att reflektera över vad jag drömde inatt å varför det gav mig en liten obehaglig, å väldigt ovälkommen, klump i magen.

Eller så låter jag bara tiden rulla på, precis som jag har sagt att jag ska göra, tar på mig mina sandaler å går ner för att beblanda mig me de rödbrända kropparna, foppatofflorna å världen utanför min egen lilla bubbla.

.

Sålänge kan jag bara meddela att jag är sjukt sugen på choklad, behöver färga håret, har hysteriska blåmärken på smalbenen efter helgens möhippa - jo, jag vet att blåmärken tillhör svensexor, men vankas det tävling så kommer djävulen fram - å nu åker jag å dottern (som ganska nyligen lärt sig att älska gröna oliver) till ön.

Det kan för övrigt vara så att paus är nån slags ledord i mitt liv just nu. Till augusti eller så.

Men förmågan av alla manliga förmågor - den som jag minst en gång om dagen önskar att jag hade, i diverse olika situationer - är förmågan att koppla bort. Inte koppla av, utan bort. Så fort man behöver fokusera på en sak - koppla bort allt annat. Om det behöver städas, men man hellre gör nåt roligare - koppla bort städbehovet å kliv över soppåsen som står i hallen. Om man inte vet hur en situation me en tjej ska hanteras - koppla bort tanken på henne. Eller hela henne för den delen.

Jo. Jag vet att ni kan det grabbar, å jag är jäkligt avis på er för det.

Solen gick verkligen ner å upp igen där i havet, medan vi satt runt en lägereld å älskade livet - och alla var rörande överens om att perfektion ser ut precis sådär. Å nog för att jag är mycket för ord, men nån dag ska ni få se de vackraste bilderna, just för att bilder då å då kan säga så mycket mer än vad mina stora ord nånsin kan uttrycka.

Det blev alltså alldeles för få sovtimmar, massa rosé, skratt å sand mellan tårna, allt precis som sig bör när man spenderar en vecka på det sätt jag nyss gjort. Men det blev oxå oväntade vändningar å lite regn - för vi vet ju sen gammalt att inget nånsin ska va enkelt.

Nu packar jag om väskan för lite äventyr på andra kusten innan det är dax för mamma-dotter-vecka, men sen åker jag igen. Både för att jag kan - å för att det känns som att jag nog faktiskt måste.

Det är saker att reda ut för sig själv ibland å dagar å nätter att leva, vilket gör att orden blir ihopblandade å lite svåra att sätta samman i meningar som gör dem rättvisa, men jag är snart tillbaka. Alldeles alldeles snart.

Inte så att jag önskar mig hela scenariot - jag har tillräckligt me omständigheter i mitt försök till kärleksliv ändå - men jag vill fortfarande väldigt gärna ha åtminstone själva essensen av slutscenen. Nån gång. Känslan av att någon minsann står upp för allt som är VI och att det får kosta vad det kostar vill. "Nobody puts Baby in a corner!"

Skulle denna någon dessutom lyckas klämma in sången 'The time of my life' i samma veva skulle det såklart inte göra nåt heller.

Just saying.