Som tänkvärt.
"Livet är det som pågår medan vi är upptagna med att göra upp andra planer"
Man har lätt att glömma sånt ibland. Det där me att bara leva.
Vissa dagar måste planeras i minuter, medan andra tas lite mer som de kommer men är då ändå på nåt sätt planerat oplanerade. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan min kalender.
Fast jag har bivit bättre på att bara vara, det har jag. För bara ett år sen var jag så messed up att jag inte kunde bara vara utan att göra nåt alls i en endaste liten sekund. Effektiv, alltid effektiv.
Nu försöker jag lite oftare ställa mig frågan om vem som egentligen gynnas av mitt stressande, för det är ju bara fånigt att stressa som en tok om ingen ens märker nån större skillnad utan är fullkomligt nöjda med mitt näst bästa för att det bästa ju inte finns att jämföra med.
Visst är det förresten lättare att leva, sådär över lag, när det är vår?
Även när det regnar, som idag i Rondellstaden (aka Regnstaden) å det skvätte upp lera å vatten ända upp till knävecken på mina jeans där jag gick på ombyggnadsmark. Jag säger som farmor alltid sa när vi var små å spillde, varje gång, det slog lixom aldrig fel, på den nya duken: "den skulle ändå tvättas".
Jag skulle väl ändå tvätta de här jeansen då.
! Göteborgshumorvarning: Lera är ingen anledning att sörja. !
Man har lätt att glömma sånt ibland. Det där me att bara leva.
Vissa dagar måste planeras i minuter, medan andra tas lite mer som de kommer men är då ändå på nåt sätt planerat oplanerade. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan min kalender.
Fast jag har bivit bättre på att bara vara, det har jag. För bara ett år sen var jag så messed up att jag inte kunde bara vara utan att göra nåt alls i en endaste liten sekund. Effektiv, alltid effektiv.
Nu försöker jag lite oftare ställa mig frågan om vem som egentligen gynnas av mitt stressande, för det är ju bara fånigt att stressa som en tok om ingen ens märker nån större skillnad utan är fullkomligt nöjda med mitt näst bästa för att det bästa ju inte finns att jämföra med.
Visst är det förresten lättare att leva, sådär över lag, när det är vår?
Även när det regnar, som idag i Rondellstaden (aka Regnstaden) å det skvätte upp lera å vatten ända upp till knävecken på mina jeans där jag gick på ombyggnadsmark. Jag säger som farmor alltid sa när vi var små å spillde, varje gång, det slog lixom aldrig fel, på den nya duken: "den skulle ändå tvättas".
Jag skulle väl ändå tvätta de här jeansen då.
! Göteborgshumorvarning: Lera är ingen anledning att sörja. !
Som social.
Jag har en extrem förmån i mitt jobb, när det gäller att träffa människor. Alla sorters människor i alla sorters situationer. Det är bilmekare, strama direktörer, skojfriska kvinnor å män me trivsamma jobb, artister och olika mer eller mindra kända personer. Tvära kast.
Idag gjorde jag en intervju med Pernilla Andersson, inför morgondagens radioshow. Fyra minuter snack, som fullkomligt bryter mitt, för stunden ganska träliga, kontorsjobb.
Lyckligtvis är jag en extremt social person - även om det finns stunder då jag bara vill ligga under en filt i soffan å inte snacka med någon för att jag bara inte ooooorkar me folk. Men mestadels är möten me människor nåt av det bästa som finns.
Snälla Gud (om du finns, för jag har starka skäl att tvivla) låt mig aldrig bli en bitter gammal enslig typ som svär åt skrattande människor. Aldrig.
Idag gjorde jag en intervju med Pernilla Andersson, inför morgondagens radioshow. Fyra minuter snack, som fullkomligt bryter mitt, för stunden ganska träliga, kontorsjobb.
Lyckligtvis är jag en extremt social person - även om det finns stunder då jag bara vill ligga under en filt i soffan å inte snacka med någon för att jag bara inte ooooorkar me folk. Men mestadels är möten me människor nåt av det bästa som finns.
Snälla Gud (om du finns, för jag har starka skäl att tvivla) låt mig aldrig bli en bitter gammal enslig typ som svär åt skrattande människor. Aldrig.
Som sushifrälst.
När jag hittar något som jag gillar blir jag lätt ganska intensiv. Lite som beroende kan man säga. Det kan gälla mat - vem minns inte det passionerade olivberoendet - , människor, kärlek, träning, sånger. Jag knarkar exempelvis fortfarande avocado, vilket blir extra tydligt i den lycka som uppstår när jag hittar en perfekt mogen avocado. (vi låtsas inte om det knäppa i det)
Den/ de som får min kärlek får den rakt igenom, inga jävla halvmesyrer. Jag älskar som fan eller inte alls.
Nu har turen kommit till sushi. Jag har ju ätit det innan, men inte blivit riktigt frälst förrän ganska nyligen. Nu när jag har hittat min favorit, å oxå fått rätt bra kläm på det där me pinnarna, ser jag ingen anledning att inte äta det så fort möjligheten ges.
Onsdagar är ju enligt nyskapad tradition dagen då fina P å jag försoffar oss å plöjer tv-favvosar under 3-4 timmar, efter just en god sushimåltid. Bästa traditionen ever, julgröt å midsommarsill bleknar i jämförelse, å jag har ytterligare en anledning att älska onsdagar.
Den/ de som får min kärlek får den rakt igenom, inga jävla halvmesyrer. Jag älskar som fan eller inte alls.
Nu har turen kommit till sushi. Jag har ju ätit det innan, men inte blivit riktigt frälst förrän ganska nyligen. Nu när jag har hittat min favorit, å oxå fått rätt bra kläm på det där me pinnarna, ser jag ingen anledning att inte äta det så fort möjligheten ges.
Onsdagar är ju enligt nyskapad tradition dagen då fina P å jag försoffar oss å plöjer tv-favvosar under 3-4 timmar, efter just en god sushimåltid. Bästa traditionen ever, julgröt å midsommarsill bleknar i jämförelse, å jag har ytterligare en anledning att älska onsdagar.
Som en ganska härlig onsdag.
Min klocka ringer alltid lite för högt på morgonen. Dessutom flera gånger, eftersom jag alltid snoozar mer än nödvändigt. Denna onsdag var inget undantag.
Ändå blir det trots allt lite lättare för varje dag som går. Fast vi ställde fram klockan i helgen å därmed fick börja om lite me ljuset på morgonen så blir det lättare.
Jag vaknade å hörde vad som fick bli dagens soundtrack, nynnade med innan jag ens fattade vilken låt det var, eller att den bara spelades i mitt huvud. Att jag sen snoozade ändå - för att det lixom hör till hela grejen med morgon å att sängen aldrig är så skön som just då - är en annan sak.
Jag hör att det är stopp i Stockholms kollektivtraffik idag (igår led de av både snöfall å strömavbrott) vilket gör att jag är ganska nöjd över att bo i Rondellstaden där jag kör till jobbet på några minuter. Me solbrillor på näsan å allt. Möjligen tillhör det Avdelningen För Positivt-tänkande-som-ren-reflex-för-att-hindra-storstadslängtan, men i vilket fall funkar det ganska bra.
Jobbmässigt är denna onsdag ungefär som vanligt, me andra ord utan spektakulära händelser fast med varierande innehåll. Lite möten, lite pappersjobb, lite telesnack. Vad jag vet nu, ska tilläggas. Ibland överraskas man.
Efter jobbet ska jag träffa nån som jag vet tre saker om; vad han heter i förnamn, vart han jobbar, å att han är rädd för hundar. Vi ska dricka kaffe. That´s it.
Varför kanske du undrar? För att han frågade, svarar jag. För att han frågade, å jag inte kunde komma på en endaste tillräckligt bra anledning till varför inte. That´s why.
Oavsett hur din onsdag ser ut så hoppas jag att den är alldeles ljuvlig!
Ändå blir det trots allt lite lättare för varje dag som går. Fast vi ställde fram klockan i helgen å därmed fick börja om lite me ljuset på morgonen så blir det lättare.
Jag vaknade å hörde vad som fick bli dagens soundtrack, nynnade med innan jag ens fattade vilken låt det var, eller att den bara spelades i mitt huvud. Att jag sen snoozade ändå - för att det lixom hör till hela grejen med morgon å att sängen aldrig är så skön som just då - är en annan sak.
Jag hör att det är stopp i Stockholms kollektivtraffik idag (igår led de av både snöfall å strömavbrott) vilket gör att jag är ganska nöjd över att bo i Rondellstaden där jag kör till jobbet på några minuter. Me solbrillor på näsan å allt. Möjligen tillhör det Avdelningen För Positivt-tänkande-som-ren-reflex-för-att-hindra-storstadslängtan, men i vilket fall funkar det ganska bra.
Jobbmässigt är denna onsdag ungefär som vanligt, me andra ord utan spektakulära händelser fast med varierande innehåll. Lite möten, lite pappersjobb, lite telesnack. Vad jag vet nu, ska tilläggas. Ibland överraskas man.
Efter jobbet ska jag träffa nån som jag vet tre saker om; vad han heter i förnamn, vart han jobbar, å att han är rädd för hundar. Vi ska dricka kaffe. That´s it.
Varför kanske du undrar? För att han frågade, svarar jag. För att han frågade, å jag inte kunde komma på en endaste tillräckligt bra anledning till varför inte. That´s why.
Oavsett hur din onsdag ser ut så hoppas jag att den är alldeles ljuvlig!
Som oviss väntan.
Det känns lite som att jag väntar idag.
Som att nåt är nära, mycket nära, fast jag inte riktigt vet vad det är.
Kanske är det våren, men den har jag vant mig vid att vänta på och faktum är att den mer eller mindre är här nu. Igår när jag joggade runt sjön så insåg jag varför det kallas vårkänslor - solen sken och fast inget riktigt blivit grönt än kunde man ana det under alla gamla löv runtomkring - jag ville lixom bara le sådär töntlyckligt mot alla jag mötte, mitt i mitt flåsande.
Jag är inte mycket för att vänta, å ännu mindre för att inte veta, så dagens kombination känns en aning frustrerande, I tell you. Den som väntar på något alls väntar alltid för länge, enligt min mening.
Men kanske att detta är undantaget ändå.
Ikväll är det i vilket fall kökshäng. Både hos Plura och i Cougar Town.
Det behöver jag bara vänta några timmar på.
Som att nåt är nära, mycket nära, fast jag inte riktigt vet vad det är.
Kanske är det våren, men den har jag vant mig vid att vänta på och faktum är att den mer eller mindre är här nu. Igår när jag joggade runt sjön så insåg jag varför det kallas vårkänslor - solen sken och fast inget riktigt blivit grönt än kunde man ana det under alla gamla löv runtomkring - jag ville lixom bara le sådär töntlyckligt mot alla jag mötte, mitt i mitt flåsande.
Jag är inte mycket för att vänta, å ännu mindre för att inte veta, så dagens kombination känns en aning frustrerande, I tell you. Den som väntar på något alls väntar alltid för länge, enligt min mening.
Men kanske att detta är undantaget ändå.
Ikväll är det i vilket fall kökshäng. Både hos Plura och i Cougar Town.
Det behöver jag bara vänta några timmar på.
Som att hitta den rätte - med formulär.
Jag å min fina lilla vän Stina lunchdejtade härrom dagen. Som vanligt sushi å som vanligt fantastiskt roligt.
Vi pratade, som vanligt, om killar å förhållanden. Både de vi har haft (hmmm..) å de vi - egentligen mest jag, eftersom hon nu är sambo - kan tänkas ha framöver.
Med andra ord - Stina skaffade sig omgående ett mission.
Hon kom fram till att jag nog behöver nån som vid första anblicken verkar lite tråkig. "Du behöver nån som ser lite tråkig ut", precis så sa hon. Fortsatte med "alldaglig kille som lixom inte slåss me dig om utrymmet" ... "fast som såklart är superintressant, rolig å uppfriskande när man lär känna honom"
Grejen är att jag fattar exakt vad hon menar. Exakt. En klok å till synes lugn 'gubbe' i en alldeles vanlig, låt oss säga 28-årings, kropp - fortsättningsvis yngre, enligt cougarmetoden - med jeans å sneakers som kan balansera mitt yviga jag me mitt oranga hår, överraska me tokroliga saker å ta ner på mig jorden när det kan tyckas behövas, även om jag själv för all del tycker att jag står stadigt där för jämnan. Det är nog exakt vad jag behöver.
Vi (Stina) kom fram till att ett formulär egentligen vore det ultimata, så man inte behöver en massa process alldeles i onödan, vilket går emot allt vi sa stunden innan, om att man inte ska leta alls. Att jaga människor me ett formulär i högsta hugg känns väldigt mycket som motsatsen till att inte leta alls, men what the hell.
Formulär alltså. Eventuellt med poängsystem på frågorna, som innebär att man kan tappa på en fråga, men ändå väga upp det på andra.
- Gillar du barn? följdfråga: Vill du ha egna? Snart?
- Föräldrar? följdfråga: Vilket slags förhållande har ni? Bor de nära?
- Hur mycket är, enligt din uppskattning, femton centimeter?
Ni vet, en massa av de där väsentliga frågorna. Spilla tid på saker som inte leder nån vart är härmed över.
Visst låter det skrämmande? Så brutalt jävla ärligt. Men när man tänker efter, den som inte kan ta det, kan förmodligen inte ta mig heller.
"If you can´t handle me at my worst, you sure as hell don´t deserve me att my best"
Vi pratade, som vanligt, om killar å förhållanden. Både de vi har haft (hmmm..) å de vi - egentligen mest jag, eftersom hon nu är sambo - kan tänkas ha framöver.
Med andra ord - Stina skaffade sig omgående ett mission.
Hon kom fram till att jag nog behöver nån som vid första anblicken verkar lite tråkig. "Du behöver nån som ser lite tråkig ut", precis så sa hon. Fortsatte med "alldaglig kille som lixom inte slåss me dig om utrymmet" ... "fast som såklart är superintressant, rolig å uppfriskande när man lär känna honom"
Grejen är att jag fattar exakt vad hon menar. Exakt. En klok å till synes lugn 'gubbe' i en alldeles vanlig, låt oss säga 28-årings, kropp - fortsättningsvis yngre, enligt cougarmetoden - med jeans å sneakers som kan balansera mitt yviga jag me mitt oranga hår, överraska me tokroliga saker å ta ner på mig jorden när det kan tyckas behövas, även om jag själv för all del tycker att jag står stadigt där för jämnan. Det är nog exakt vad jag behöver.
Vi (Stina) kom fram till att ett formulär egentligen vore det ultimata, så man inte behöver en massa process alldeles i onödan, vilket går emot allt vi sa stunden innan, om att man inte ska leta alls. Att jaga människor me ett formulär i högsta hugg känns väldigt mycket som motsatsen till att inte leta alls, men what the hell.
Formulär alltså. Eventuellt med poängsystem på frågorna, som innebär att man kan tappa på en fråga, men ändå väga upp det på andra.
- Gillar du barn? följdfråga: Vill du ha egna? Snart?
- Föräldrar? följdfråga: Vilket slags förhållande har ni? Bor de nära?
- Hur mycket är, enligt din uppskattning, femton centimeter?
Ni vet, en massa av de där väsentliga frågorna. Spilla tid på saker som inte leder nån vart är härmed över.
Visst låter det skrämmande? Så brutalt jävla ärligt. Men när man tänker efter, den som inte kan ta det, kan förmodligen inte ta mig heller.
"If you can´t handle me at my worst, you sure as hell don´t deserve me att my best"
Som att balansera.
Balans i tillvaron, balans i livet, balans med höga klackar på kullerstensgator i Rondellstaden som garanterat inte har en kvinnlig stadsarkitekt.
I visan sjunger man om elefanter som balanserar på en liten liten spindeltråd. En barnvisa som vuxna me största sannorlikhet kan relatera till. Balans mellan hopp å förtvivlan, mellan trygghet å panik.
Är man riktigt våghalsig, tvungen - eller möjligen tillräckligt korkad - jonglerar man samtidigt. Livets cirkus kan man säga.
Jag har gått genom vintern me kilklack utan räfflad sula. Kompromissande, som ett sätt att balansera på vintrig mark med bibehållen halkrisk. Jag är inte den som går i grova kängor, praktisk har aldrig riktigt varit min grej. Däremot har jag lärt mig att det är dumt att gå emot alla tänkbara odds när de uppenbaras i form av en meter snöelände. Som balans mellan våghals å idiot.
Nu är det me innerlig glädje jag snart plockar fram klackskorna igen.
En elefant balanserade...
I visan sjunger man om elefanter som balanserar på en liten liten spindeltråd. En barnvisa som vuxna me största sannorlikhet kan relatera till. Balans mellan hopp å förtvivlan, mellan trygghet å panik.
Är man riktigt våghalsig, tvungen - eller möjligen tillräckligt korkad - jonglerar man samtidigt. Livets cirkus kan man säga.
Jag har gått genom vintern me kilklack utan räfflad sula. Kompromissande, som ett sätt att balansera på vintrig mark med bibehållen halkrisk. Jag är inte den som går i grova kängor, praktisk har aldrig riktigt varit min grej. Däremot har jag lärt mig att det är dumt att gå emot alla tänkbara odds när de uppenbaras i form av en meter snöelände. Som balans mellan våghals å idiot.
Nu är det me innerlig glädje jag snart plockar fram klackskorna igen.
En elefant balanserade...
Som syskonkärlek.
Förra helgen var en fullkomlig syskonboonanza för mig. Tre bröder å tre systrar, jag träffade dem alla, vilket inte tillhör vanligheterna nu för tiden eftersom vi är många, utspridda å upptagna.
Alla har sina jobb, sina vänner, sina liv.
Bortsett från mina två helsyskon har jag, på pappas sida, två småsyskon. Mer jämngamla me min dotter än me mig, varför jag ibland nästan glömmer att de är mina syskon.
På mammas sida har jag två bonussyskon, lite mer jämnåriga me mig, som dessutom har tillfört familjen ytterligare storlek i form av sambos.
Vi är alltså många vid alla samlade tillfällen, och förra helgen var inget undantag, även om det var uppdelat på två dagar då pappasyskonen träffades ena dagen å mammasyskonen den andra.
Lillebror hade kommit ner från Göteborg, det skulle födelsedagsfiras å mysas i största allmänhet.
Det blir många människor när syskon med respektive träffas, å jag antar att det ibland kan uppfattas som minst sagt stökigt. Men det är ett ljuvligt stök. Lite sådär så att jag nästan var tvungen att nypa mig i armen där jag satt bland dem å vi skulle få ihop en middag för åtta i ena syrrans lilla etta - grabbarna va ute å grillade i skenet av en gatlykta å köket är inte gjort för mer än en person - för allt var bara så mysigt å innerligt.
Denna helgen var det åter dags för syskonträff, fast med andra syskon än mina.
Fina P har två bröder och en tradition att bjuda varandra på middag en gång i månaden. Igår var jag medbjuden, vilket egentligen känns ganska logiskt då jag å P är så mycket tvillingsystrar man kan vara utan en droppe blodsband.
Oavsett om man får rätt syskon av sina föräldrar eller inte, kan man ändå alltid skaffa fler själv.
"En syster är en person som sträcker sig efter din hand, och rör ditt hjärta"
Alla har sina jobb, sina vänner, sina liv.
Bortsett från mina två helsyskon har jag, på pappas sida, två småsyskon. Mer jämngamla me min dotter än me mig, varför jag ibland nästan glömmer att de är mina syskon.
På mammas sida har jag två bonussyskon, lite mer jämnåriga me mig, som dessutom har tillfört familjen ytterligare storlek i form av sambos.
Vi är alltså många vid alla samlade tillfällen, och förra helgen var inget undantag, även om det var uppdelat på två dagar då pappasyskonen träffades ena dagen å mammasyskonen den andra.
Lillebror hade kommit ner från Göteborg, det skulle födelsedagsfiras å mysas i största allmänhet.
Det blir många människor när syskon med respektive träffas, å jag antar att det ibland kan uppfattas som minst sagt stökigt. Men det är ett ljuvligt stök. Lite sådär så att jag nästan var tvungen att nypa mig i armen där jag satt bland dem å vi skulle få ihop en middag för åtta i ena syrrans lilla etta - grabbarna va ute å grillade i skenet av en gatlykta å köket är inte gjort för mer än en person - för allt var bara så mysigt å innerligt.
Denna helgen var det åter dags för syskonträff, fast med andra syskon än mina.
Fina P har två bröder och en tradition att bjuda varandra på middag en gång i månaden. Igår var jag medbjuden, vilket egentligen känns ganska logiskt då jag å P är så mycket tvillingsystrar man kan vara utan en droppe blodsband.
Oavsett om man får rätt syskon av sina föräldrar eller inte, kan man ändå alltid skaffa fler själv.
"En syster är en person som sträcker sig efter din hand, och rör ditt hjärta"
Sommartiden är här!
Sommartider hej hej!
Ä n t l i g e n har vi puttat fram den långa visaren på klockan ett varv - vilket gör att min klocka på väggen i vardagsrummet går rätt igen, eftersom den alltid går på sommartid. Inte för att jag känner en väldig längtan över att få en timme mindre till mitt förfogande, men det har blivit som ett statement.
Sommartid = vintern är på inget sätt ok längre. För någon. För mig är den ju lixom aldrig ok oavsett vad klocka eller månad säger men nu får jag dessutom stöd av almanackan.
Ljusare å varmare tider ger mer energi, det är sen gammalt.
Varför man nånsin skulle vilja ha nåt annat är för mig en gåta.
Ä n t l i g e n har vi puttat fram den långa visaren på klockan ett varv - vilket gör att min klocka på väggen i vardagsrummet går rätt igen, eftersom den alltid går på sommartid. Inte för att jag känner en väldig längtan över att få en timme mindre till mitt förfogande, men det har blivit som ett statement.
Sommartid = vintern är på inget sätt ok längre. För någon. För mig är den ju lixom aldrig ok oavsett vad klocka eller månad säger men nu får jag dessutom stöd av almanackan.
Ljusare å varmare tider ger mer energi, det är sen gammalt.
Varför man nånsin skulle vilja ha nåt annat är för mig en gåta.
Som Angies kök.
Man brukar säga att köket är hemmets hjärta, festens självklara samlingspunkt, The place to be helt enkelt.
Det blir allt mer tydligt när man tittar på Plura å hans härliga kök, eller det underbara kökshäng man brukar ägna sig åt i Cougar Town.
För att vara en tjej me sjukt litet matlagningsintresse är jag extremt intresserad av kökstid. Särskilt ett kök där vin å vänner är så självklart som i de båda ovan nämnda fallen. Jag vill ha det likadant.
Efter att ha funderat lite kom jag fram till att det bara finns en vettig lösning på det. Angies kök.
Jag bjuder helt sonika hem ett gäng sköna människor för att hänga å dricka vin - konstaterade ganska snabbt att vi blir för många för att laga mat - å så blir allt precis sådär otvingat härligt som man vill att det ska va. Den som vill får mer än gärna spela gitarr å sjunga, den som känner sig bekväm i bar överkropp är välkommen att köra det stuket oxå. Inget knussel i mitt kök inte.
Det blir allt mer tydligt när man tittar på Plura å hans härliga kök, eller det underbara kökshäng man brukar ägna sig åt i Cougar Town.
För att vara en tjej me sjukt litet matlagningsintresse är jag extremt intresserad av kökstid. Särskilt ett kök där vin å vänner är så självklart som i de båda ovan nämnda fallen. Jag vill ha det likadant.
Efter att ha funderat lite kom jag fram till att det bara finns en vettig lösning på det. Angies kök.
Jag bjuder helt sonika hem ett gäng sköna människor för att hänga å dricka vin - konstaterade ganska snabbt att vi blir för många för att laga mat - å så blir allt precis sådär otvingat härligt som man vill att det ska va. Den som vill får mer än gärna spela gitarr å sjunga, den som känner sig bekväm i bar överkropp är välkommen att köra det stuket oxå. Inget knussel i mitt kök inte.
Som ett Ark-farväl.
Intervjudax med The Ark å jag blir lite svettig - inte bara för att det redan nu är typ hur varmt som helst i studion - utan för att det ju är s l u t e t.
Snart slutar de vara The Ark.
Jag som typ aldrig blir nervös för såna saker känner nu att allt är viktigare än vanligt. Jag har säkerligen gjort en massa intervjuer som varit både första å sista för mig, men på nåt sätt har det inte känts så definitivt som nu för så länge artisten/bandet fortfarande finns så finns ju möjligheten att göra fler.
Grabbarna från Växjö-trakterna, som inte är det minsta märkvärdiga som människor men större än stora som band, blir en symbol för att allt har ett slut.
Snart slutar de vara The Ark.
Jag som typ aldrig blir nervös för såna saker känner nu att allt är viktigare än vanligt. Jag har säkerligen gjort en massa intervjuer som varit både första å sista för mig, men på nåt sätt har det inte känts så definitivt som nu för så länge artisten/bandet fortfarande finns så finns ju möjligheten att göra fler.
Grabbarna från Växjö-trakterna, som inte är det minsta märkvärdiga som människor men större än stora som band, blir en symbol för att allt har ett slut.
"Well, I don’t know where we were headed
but I know that’s where we are now
and that our holy mission ended
on the way somewhere, somehow
Now we’re standing here together
and the crowd calls out for more...
Spelningen igår kväll va såklart magisk, hur skulle den kunna vara något annat med ett band som kommer till hemstaden för en av sina sista spelningar ever och som har gett scenshowen ett ansikte målat me glitter. Ola Salo är en otroligt begåvad människa och han besitter en dragningskraft som är få förunnad.
Jag började konserten bland fotograferna i "pressdiket" precis framför scenen. Så nära man kan komma. Förutom att jag kände mig lite fånig där jag stod utan en stor kamera - vågar bara inte ens tänka på det totala värdet på pressfotografernas samling - men med en liten iPhone å knäppte bilder, så var det fantastiskt.
Det var som att vara med om en bit historia. Slutet av nåt stort. Nåt viktigt för alla som var där å nåt viktigt för Rondellstaden.
...So let’s not keep them waiting anymore
Let all the trumpets blow
Give them a hell of a show
Rip it up and let it go" /The Apocalypse Is Over, The Ark
Vi har all anledning att vara stolta över dem, nu å för alltid. Grabbarna från Rondellstadsskogarna som flyttade iväg å blev stora - men inte för stora för att komma ihåg vart de kommer ifrån - och som själva är stolta över sin stad.
Ola Salo förkunnar, där han står med svarta änglavingar på ryggen, att "One of us is gonna die young". The Ark dör som 20-åring, men jag är ganska säker på att deras musik kommer leva vidare i närmare en evighet.
Som mitt i onsdagsracet.
"Nobody chooses to be a freak. Most people don't realize they're a freak until it's way to late to change it. No matter how much of a freak you end up being, chances are there's still someone out there for you. Unless of course, they've already moved on. Because when it comes to love, even freaks can't wait forever."
Nu är det Greys-time!
Det här onsdagsupplägget som jag å fina P har startat känns bara bättre å bättre för varje vecka. Lite som att nåt annat vore otänkbart. Alla borde ha det såhär tycker jag.
Sushi, Glee, Grey´s, Of the map, te å choklad.
Bästa bästa!
Nu är det Greys-time!
Det här onsdagsupplägget som jag å fina P har startat känns bara bättre å bättre för varje vecka. Lite som att nåt annat vore otänkbart. Alla borde ha det såhär tycker jag.
Sushi, Glee, Grey´s, Of the map, te å choklad.
Bästa bästa!
Som en finsmakare.
Jag längtar efter en ost-och-vin-kväll. Verkligen l ä n g t a r.
Å då menar jag ingen halvmesyr, utan en total jäkla frossa. Skit i kexen å allt annat krafs som brukar vara tillbehör vid såna tillfällen, bara fram me ostarna å vinerna.
Sitta där å mumsa ostar me rätt vin till, som värsta finsmakaren, det är fanimej livskvalitét.
En fin grej me mitt jobb är att jag kan bjuda in gäster till radion. Tillexempel kan jag bjuda nån som har en ostbutik, för att göra en liten ostprovning eller så.
Det kan nog råka hända snart tror jag. Väldigt snart.
Å då menar jag ingen halvmesyr, utan en total jäkla frossa. Skit i kexen å allt annat krafs som brukar vara tillbehör vid såna tillfällen, bara fram me ostarna å vinerna.
Sitta där å mumsa ostar me rätt vin till, som värsta finsmakaren, det är fanimej livskvalitét.
En fin grej me mitt jobb är att jag kan bjuda in gäster till radion. Tillexempel kan jag bjuda nån som har en ostbutik, för att göra en liten ostprovning eller så.
Det kan nog råka hända snart tror jag. Väldigt snart.
Som att hitta den rätte.
Min radiokollega Charlotte brukar berätta om diverse undersökningar som gjorts. Idag var det återigen på ämnet kärlek. Frågan i luften var om man har träffat den rätte.
Mitt svar är uppenbarligen nej. Åtminstone långsiktigt. Har däremot träffat flera som - ofta sett med min blåögda blick -varit rätt just då.
Charlotte sa, att man som kvinna ska ha hunnit med att kyssa tjugotvå killar, ha fyra långvariga relationer å fått hjärtat brustet fem gånger, innan man träffar HAN den där som kallas Mr. Right.
Tillåt mig att småle! Eller skämmas, vad vet jag. För de där tjugotvå kyssarna kommer man väl ganska snart upp till ändå? Mr. Right Now finns det nämligen gott om. Lite hångel är ju alltid trevligt oavsett om mannen i fråga inte är pojkvänsmaterial. Å mitt hjärta har nog blivit krossat mer än fem gånger. Däremot har jag bara haft tre riktigt långvariga relationer, om man me långvariga menar minst ett år.
Betyder det då att jag ska ha ytterligare en innan det blir på riktigt? Isåfall skiter jag nog fanimej hellre i det helt å hållet tror jag.
Mitt svar är uppenbarligen nej. Åtminstone långsiktigt. Har däremot träffat flera som - ofta sett med min blåögda blick -varit rätt just då.
Charlotte sa, att man som kvinna ska ha hunnit med att kyssa tjugotvå killar, ha fyra långvariga relationer å fått hjärtat brustet fem gånger, innan man träffar HAN den där som kallas Mr. Right.
Tillåt mig att småle! Eller skämmas, vad vet jag. För de där tjugotvå kyssarna kommer man väl ganska snart upp till ändå? Mr. Right Now finns det nämligen gott om. Lite hångel är ju alltid trevligt oavsett om mannen i fråga inte är pojkvänsmaterial. Å mitt hjärta har nog blivit krossat mer än fem gånger. Däremot har jag bara haft tre riktigt långvariga relationer, om man me långvariga menar minst ett år.
Betyder det då att jag ska ha ytterligare en innan det blir på riktigt? Isåfall skiter jag nog fanimej hellre i det helt å hållet tror jag.
Som en favvogubbe i ett kök.
Härliga härliga Plura besökte Äntligen Morgon i morse.
Ikväll är det nån slags nypremiär för programmet som heter Pluras Kök. Det är en verklig favvo, precis som Plura själv har blivit. Jag vill lixom flytta in i hans kök å bara bo där. Alltid.
Mat, vin å sång tillsammans me fina människor måste väl vara en av de bästa kombinationerna i världen. Å trots att Plura springer omkring me sin stora mage utan tröja - vilket ju är vansinnigt äckligt i vilken miljö som helst, men framförallt i ett kök - så är han förlåten det å lite till för allt annat är så ljuvligt.
Det jävliga i kråksången är att 'Pluras kök' sänds precis samtidigt som världens bästa 'Cougar Town' å jag har ingen såndär nymodighet som gör att man kan spela in ett program å titta på ett annat. Damnit.
Meeeen, jag har ju tidigare sagt att jag vill bo i Cougar Town, å nu säger jag att jag vill bo i Pluras kök. Om vi bortser från min förkärlek att flytta till tv-program - även om Pluras kök kanske är lite mer verkligt ändå - så vore ju den perfekta lösningen att Plura flyttar till CT, jag flyttar till hans kök å får det bästa av två världar.
Piece of cake?
Ikväll är det nån slags nypremiär för programmet som heter Pluras Kök. Det är en verklig favvo, precis som Plura själv har blivit. Jag vill lixom flytta in i hans kök å bara bo där. Alltid.
Mat, vin å sång tillsammans me fina människor måste väl vara en av de bästa kombinationerna i världen. Å trots att Plura springer omkring me sin stora mage utan tröja - vilket ju är vansinnigt äckligt i vilken miljö som helst, men framförallt i ett kök - så är han förlåten det å lite till för allt annat är så ljuvligt.
Det jävliga i kråksången är att 'Pluras kök' sänds precis samtidigt som världens bästa 'Cougar Town' å jag har ingen såndär nymodighet som gör att man kan spela in ett program å titta på ett annat. Damnit.
Meeeen, jag har ju tidigare sagt att jag vill bo i Cougar Town, å nu säger jag att jag vill bo i Pluras kök. Om vi bortser från min förkärlek att flytta till tv-program - även om Pluras kök kanske är lite mer verkligt ändå - så vore ju den perfekta lösningen att Plura flyttar till CT, jag flyttar till hans kök å får det bästa av två världar.
Piece of cake?
Som sjukmarädsla.
Min kropp känns misstänksamt lik hur den brukar kännas när nån slags sjukma försöker flytta in. Fast jag somnade strax efter tio igår å sov bättre än vanligt inatt är jag helt slut. Fortsatt geléiga armar å ben, antydan till tjockma i halsen å ett huvud som är tyngre än vanligt hjälper till me känslan.
Jag är verkligen helt slut.
Att det bara är tisdag å jag har fyra träningspass, en AW, en radiosändning me ettårsjubileum å massa jobb kvar denna veckan känns för tillfället obegripligt. Jag var glad att jag ens tog mig till jobbet förut.
Så, 'bryt ihop å kom igen' är ett välkänt uttryck.
Jag tänkte dock hoppa över det där me att bryta ihop å bara komma igen nu.
Eventuellt i sällskap av Herr Alvedon.
Jag är verkligen helt slut.
Att det bara är tisdag å jag har fyra träningspass, en AW, en radiosändning me ettårsjubileum å massa jobb kvar denna veckan känns för tillfället obegripligt. Jag var glad att jag ens tog mig till jobbet förut.
Så, 'bryt ihop å kom igen' är ett välkänt uttryck.
Jag tänkte dock hoppa över det där me att bryta ihop å bara komma igen nu.
Eventuellt i sällskap av Herr Alvedon.
Som en typisk måndag.
Jag suckar högt. Eller djupt. Vilket som än ger bäst effekt för själva meningen med sucken.
Anledningen är idag, å suckarna tycks aldrig ta slut.
Denna måndag började i allra högsta grad måndagigt.
På frågan jag ställde härom dagen, om hur länge jag kan tänkas va i mitt bra flow, va tydigen svaret: till NU. Med den nyfunna vetskapen svarade jag på mailet där jag bekräftade tvåhundratusen kronor minus. För att förtydliga; det är fem nollor å en jävla massa jobb. Sånt svider.
I samma veva fick jag sms från finfina vännen som hade en minst sagt crappy morgon, å har hon det så har jag det automatiskt. Svårt att komma tillbaka efter en sån intensiv skitstart på en dag.
Dottern hade studiedag idag, alltså ingen skola, å jag blev lixom mer å mer övertygad ju längre dagen gick att vi borde stannat kvar i sängen å ätit glass hela dagen. Nu gjorde vi inte det, utan jag använde lunchen för att flytta henne från ena sida stan till den andra. Från en hjälpande hand till en annan - allt enligt pussellivets alla regler.
Efter jobbet hämtade jag dottern i skoaffären där hon va me kompisen - jag vägrade köpa sommartygskor till henne å va typ världens knäppaste för ALLA har redan såna i skolan - tränade med svt play i iPhonen som barnunderhållning jämte mig tills kroppen blev fullkomlig gelé (vilket gick oroväckande snabbt idag), fixade mat, käkade (dottern på bättre humör å kunde tillåme tänka sig lite keso till kycklingen), å duschade innan jag dog i soffan samtidigt som jag hjälpte till me matteläxan. Typ.
Det finns dagar då jag helt sonika vill
- börja röka igen, fast jag vet att det inte gör nåt alls bättre
- byta jobb, till nåt helt meningslöst där man inte behöver använda hjärnan alls
- be nån (egentligen vem som helst, men helst nån lyckad människa) dra åt helvete
Detta är en sådan dag.
Är. Så. Trött.
Anledningen är idag, å suckarna tycks aldrig ta slut.
Denna måndag började i allra högsta grad måndagigt.
På frågan jag ställde härom dagen, om hur länge jag kan tänkas va i mitt bra flow, va tydigen svaret: till NU. Med den nyfunna vetskapen svarade jag på mailet där jag bekräftade tvåhundratusen kronor minus. För att förtydliga; det är fem nollor å en jävla massa jobb. Sånt svider.
I samma veva fick jag sms från finfina vännen som hade en minst sagt crappy morgon, å har hon det så har jag det automatiskt. Svårt att komma tillbaka efter en sån intensiv skitstart på en dag.
Dottern hade studiedag idag, alltså ingen skola, å jag blev lixom mer å mer övertygad ju längre dagen gick att vi borde stannat kvar i sängen å ätit glass hela dagen. Nu gjorde vi inte det, utan jag använde lunchen för att flytta henne från ena sida stan till den andra. Från en hjälpande hand till en annan - allt enligt pussellivets alla regler.
Efter jobbet hämtade jag dottern i skoaffären där hon va me kompisen - jag vägrade köpa sommartygskor till henne å va typ världens knäppaste för ALLA har redan såna i skolan - tränade med svt play i iPhonen som barnunderhållning jämte mig tills kroppen blev fullkomlig gelé (vilket gick oroväckande snabbt idag), fixade mat, käkade (dottern på bättre humör å kunde tillåme tänka sig lite keso till kycklingen), å duschade innan jag dog i soffan samtidigt som jag hjälpte till me matteläxan. Typ.
Det finns dagar då jag helt sonika vill
- börja röka igen, fast jag vet att det inte gör nåt alls bättre
- byta jobb, till nåt helt meningslöst där man inte behöver använda hjärnan alls
- be nån (egentligen vem som helst, men helst nån lyckad människa) dra åt helvete
Detta är en sådan dag.
Är. Så. Trött.
Som att cykla för livet.
I förra veckans sändning lovade jag och mina kollegor att vi skulle delta i något som kallas Spin of Hope, vilket är en spinningaktivitet som pågår över hela landet på lördag, för Barncancerfonden. Man ska i lag hålla en cykel igång under tolv timmar och trampa för att fler barn ska få chans att överleva.
Behjärtansvärt.
Problemet är att mina två - manliga och inte alltid så smidiga - kollegor lovade bra mycke mer än de kunde hålla. De är inte ens i stan på lördag. Till skillnad från mig.
Nu slipper jag tack å lov att cykla alla tolv timmarna själv, men ändå. Känner att de förtjänar en hämnd för att jag får svettas i Gold-tröjan utan dem.
Om någon skulle känna sig sugen på att cykla en timme för detta väldans fina ändamål så finns det möjlighet! Gå in på www.spinnofhope.se å läs mer om hur.
Behjärtansvärt.
Problemet är att mina två - manliga och inte alltid så smidiga - kollegor lovade bra mycke mer än de kunde hålla. De är inte ens i stan på lördag. Till skillnad från mig.
Nu slipper jag tack å lov att cykla alla tolv timmarna själv, men ändå. Känner att de förtjänar en hämnd för att jag får svettas i Gold-tröjan utan dem.
Om någon skulle känna sig sugen på att cykla en timme för detta väldans fina ändamål så finns det möjlighet! Gå in på www.spinnofhope.se å läs mer om hur.
Som Fröken Vissen.
På tal om blomvattning, jag kan verkligen inte få blommor att överleva i mitt hem om de inte är nån form av orkidéer. Kan inte. Å andra sidan är ju orkidéer nåt av det dyraste å jag är sjukt nöjd över hur bra de trivs hemma hos mig.
Köpte för ett tag sen vackra Våreld med rosa blommor som jag ställde i mitt köksfönster i ett försök att göra allt lite mer vårigt i väntan på det stora som skulle hända ute.
De var verkligen vackra. Nu - not so much. Mer sorgliga.
Jag plockar fram göteborgshumorn å beskriver mig som ganska vissen på området blommor.
Min mamma, hennes syskon, deras föräldrar å förmodligen alla släktingar bakåt i tiden på den sidan av mitt släktträd är trädgårdsfantaster. De odlar å rensar å gör eget nässelvatten, som luktar apa men som tydligen är bra näring för växterna när det hälls på jorden, för att sedan ha ljuvliga blomsterland och egna grönsaker av alla de slag. Och det är ju en fröjd, att kunna dra upp en morot ur landet för att sen - efter att ha torkat av den mesta jorden mot gräset men garanterat få nån liten sten i munnen ändå - äta den direkt där å då. Eller plocka solvarma tomater som lixom är en liten bit salighet där man sitter me nakna fötter på det varma altangolvet å just då inte behöver mer än enkelheten i livet.
Inget av detta följde alltså med i generna till mig. Jag äter mer än gärna morötterna, tomaterna eller vad det än må vara, jag går mer än gärna in i växthuset - om det inte är nyvattnat med nässelvatten därinne - för att bara dra in alla de underbara dofterna, å jag älskar de vackra blommorna. Älskar.
Men att odla, rensa å sköta är helt enkelt inte min melodi.
Lyckligtvis fick jag massa andra fina egenskaper från min mammas dna-stege. Typ tålamod. Eller nej, det va inte jag som fick det. Förmågan att pedagogiskt förklara saker! Inte det heller förresten.
Hela husmorsdelen kan vi ju egentligen oxå räkna bort.
Då har vi.. då har vi... eeeeuum.. jamen empati ffs! En hel del omtänksamhet, som jag för övrigt önskar att jag hann utöva ännu mer, för även om tanken räknas är det ju kul om folk får veta att man då faktiskt åtminstone tänker på dem.
Jag fick äppelkinder oxå. Det närmaste trädgårdskänsla man kan komma, I guess.
Köpte för ett tag sen vackra Våreld med rosa blommor som jag ställde i mitt köksfönster i ett försök att göra allt lite mer vårigt i väntan på det stora som skulle hända ute.
De var verkligen vackra. Nu - not so much. Mer sorgliga.
Jag plockar fram göteborgshumorn å beskriver mig som ganska vissen på området blommor.
Min mamma, hennes syskon, deras föräldrar å förmodligen alla släktingar bakåt i tiden på den sidan av mitt släktträd är trädgårdsfantaster. De odlar å rensar å gör eget nässelvatten, som luktar apa men som tydligen är bra näring för växterna när det hälls på jorden, för att sedan ha ljuvliga blomsterland och egna grönsaker av alla de slag. Och det är ju en fröjd, att kunna dra upp en morot ur landet för att sen - efter att ha torkat av den mesta jorden mot gräset men garanterat få nån liten sten i munnen ändå - äta den direkt där å då. Eller plocka solvarma tomater som lixom är en liten bit salighet där man sitter me nakna fötter på det varma altangolvet å just då inte behöver mer än enkelheten i livet.
Inget av detta följde alltså med i generna till mig. Jag äter mer än gärna morötterna, tomaterna eller vad det än må vara, jag går mer än gärna in i växthuset - om det inte är nyvattnat med nässelvatten därinne - för att bara dra in alla de underbara dofterna, å jag älskar de vackra blommorna. Älskar.
Men att odla, rensa å sköta är helt enkelt inte min melodi.
Lyckligtvis fick jag massa andra fina egenskaper från min mammas dna-stege. Typ tålamod. Eller nej, det va inte jag som fick det. Förmågan att pedagogiskt förklara saker! Inte det heller förresten.
Hela husmorsdelen kan vi ju egentligen oxå räkna bort.
Då har vi.. då har vi... eeeeuum.. jamen empati ffs! En hel del omtänksamhet, som jag för övrigt önskar att jag hann utöva ännu mer, för även om tanken räknas är det ju kul om folk får veta att man då faktiskt åtminstone tänker på dem.
Jag fick äppelkinder oxå. Det närmaste trädgårdskänsla man kan komma, I guess.
Som att tänka på danska.
Jag har alltså nån slags tänktid nu. Fast jag egentligen är lite för trött för att kunna sortera de där tankarna så som de borde sorteras, å fast jag är lite rädd för hur stor plats de kan komma att ta när min tröttma riskerar att ge dem mer än vad som är rimligt.
Mina tankar handlar om det gamla vanliga, typ hur länge jag kommer befinna mig i mitt härliga jobbflow, om jag ska köpa den där supersnygga - och för en singelmamma på tok för dyra! - C70 cabben som ju faktiskt är lite onödig när man bor i Rondellstaden där regnet trivs så bra, vart jag ska åka på min semester, och hur länge jag egentligen ska vara just en singelmamma.
Varje tanke innehåller sidospår me minst tio nya tankar. Jag försöker så gott det går att jobba me dem alla samtidigt, även om det mest gör allt lite grötigare å mer svårförståligt.
Som danska ungefär.
Kanske är det den där månen som ställer till det? Månen är alltid bra att skylla på, om man har svårt att sova å sådär, å nu är den tydligen vansinnigt nära jorden så det borde väl vara mer lovligt än nånsin tänker jag. Fast det är klart, den störda sömnen denna helgen kan nog ha mer att göra med dottern som delar min säng - eftersom hennes morbror tillfälligt flyttat in i hennes rum - å som har en tendens att lixom ta väldigt mycket plats.
Borde väl ändå försöka sova snart.
Nära månen me mina danska tankar.
Mina tankar handlar om det gamla vanliga, typ hur länge jag kommer befinna mig i mitt härliga jobbflow, om jag ska köpa den där supersnygga - och för en singelmamma på tok för dyra! - C70 cabben som ju faktiskt är lite onödig när man bor i Rondellstaden där regnet trivs så bra, vart jag ska åka på min semester, och hur länge jag egentligen ska vara just en singelmamma.
Varje tanke innehåller sidospår me minst tio nya tankar. Jag försöker så gott det går att jobba me dem alla samtidigt, även om det mest gör allt lite grötigare å mer svårförståligt.
Som danska ungefär.
Kanske är det den där månen som ställer till det? Månen är alltid bra att skylla på, om man har svårt att sova å sådär, å nu är den tydligen vansinnigt nära jorden så det borde väl vara mer lovligt än nånsin tänker jag. Fast det är klart, den störda sömnen denna helgen kan nog ha mer att göra med dottern som delar min säng - eftersom hennes morbror tillfälligt flyttat in i hennes rum - å som har en tendens att lixom ta väldigt mycket plats.
Borde väl ändå försöka sova snart.
Nära månen me mina danska tankar.
Som tänktid.
"We are all looking for answers. In medicine, in life, in everything. Sometimes the answers we were looking for were hiding just below the surface. Other times, we find answers when we didn't realize we were asking a question. Sometimes, the answers can catch us completely by surprise. And sometimes, even when we find the answer we've been looking for, we're still left with a whole helluva lot of questions"
Om jag gärna hade firat min finfina vän tillsammans me alla tjejerna ikväll?
Om det finns roligare saker att göra en lördag än att sitta i soffan?
Om jag faktiskt ändå är lite sugen på att bli en aning för full å dansa hela natten?
Svaret på alla tre ovanstående frågor är ja.
Samtidigt ska jag erkänna att det är litegranna skönt oxå att inte göra nåt alls just nu, eftersom jag knappt gjort det på hela veckan.
Det har varit jobb, möten, vänner, mer jobb, träning.. Lördagen har spenderats med dotter å lillebror, ytterligare tre syskon å två föräldrar. Morgondagen kommer oxå att spenderas med massa syskon, deras respektive å två andra föräldrar. En tokintensiv familjehelg me andra ord.
Så ja, jag är lite glad ändå att jag faktiskt fick nån timme för mig själv i soffan ikväll, efter att dottern somnat å lillebror dragit ut på stan.
Kom på att jag egentligen inte ens har hunnit tänka denna veckan. Alltså tänka sådär på riktigt. Det har varit fullt ös från morgon till kväll varje dag, omgiven av människor hela tiden, vilket jag förvisso älskar. Men ibland behöver man bara få vara lite själv me sina tankar också. Åtminstone måste jag det.
Om det då råkar vara en lördagskväll, so be it.
Om jag gärna hade firat min finfina vän tillsammans me alla tjejerna ikväll?
Om det finns roligare saker att göra en lördag än att sitta i soffan?
Om jag faktiskt ändå är lite sugen på att bli en aning för full å dansa hela natten?
Svaret på alla tre ovanstående frågor är ja.
Samtidigt ska jag erkänna att det är litegranna skönt oxå att inte göra nåt alls just nu, eftersom jag knappt gjort det på hela veckan.
Det har varit jobb, möten, vänner, mer jobb, träning.. Lördagen har spenderats med dotter å lillebror, ytterligare tre syskon å två föräldrar. Morgondagen kommer oxå att spenderas med massa syskon, deras respektive å två andra föräldrar. En tokintensiv familjehelg me andra ord.
Så ja, jag är lite glad ändå att jag faktiskt fick nån timme för mig själv i soffan ikväll, efter att dottern somnat å lillebror dragit ut på stan.
Kom på att jag egentligen inte ens har hunnit tänka denna veckan. Alltså tänka sådär på riktigt. Det har varit fullt ös från morgon till kväll varje dag, omgiven av människor hela tiden, vilket jag förvisso älskar. Men ibland behöver man bara få vara lite själv me sina tankar också. Åtminstone måste jag det.
Om det då råkar vara en lördagskväll, so be it.
Som att vara perfekt.
Ingen människa är fullkomligt perfekt. Ingen.
Men det betyder ju inte att man inte kan vara som perfekt ändå. Perfekt för någon. 
Som fredagspepp.
Fredag.
Bästa på länge me dottern hemma, lillebror på besök, födelsedagsfirande av fina P, å snart radio. Men jag är inte helt på g, når lixom inte ända fram. Förmodligen är det för den satans jävla snön som envisades me att komma tillbaka å tvinga mig att köra ner fötterna i de grova kängorna i morse när jag gick till frukostmöte.
Sjukt onödigt.
Dessutom sov jag dåligt inatt. Var vaken vid halv två å trodde att jag snart skulle upp, sen svintrött när klockan väl ringde vid kvart i sex. Sömn och snö - no friends of mine.
Jag peppar mig själv nu. Peppar som fan.
Tänker att jag ska gå in i studion å göra den bästa fredagsradion man bara kan göra. Sådär så att alla som lyssnar önskar att de hade en gammal kassettbandspelare till hands, bara för att kunna spela in å lyssna igen. Som man gjorde förr, när kassettspelare å blandband regerade. SÅ bra.
Lyssna själv, alldeles alldeles snart.
På Gold 102,4 såklart. www.gold24.fm
Bästa på länge me dottern hemma, lillebror på besök, födelsedagsfirande av fina P, å snart radio. Men jag är inte helt på g, når lixom inte ända fram. Förmodligen är det för den satans jävla snön som envisades me att komma tillbaka å tvinga mig att köra ner fötterna i de grova kängorna i morse när jag gick till frukostmöte.
Sjukt onödigt.
Dessutom sov jag dåligt inatt. Var vaken vid halv två å trodde att jag snart skulle upp, sen svintrött när klockan väl ringde vid kvart i sex. Sömn och snö - no friends of mine.
Jag peppar mig själv nu. Peppar som fan.
Tänker att jag ska gå in i studion å göra den bästa fredagsradion man bara kan göra. Sådär så att alla som lyssnar önskar att de hade en gammal kassettbandspelare till hands, bara för att kunna spela in å lyssna igen. Som man gjorde förr, när kassettspelare å blandband regerade. SÅ bra.
Lyssna själv, alldeles alldeles snart.
På Gold 102,4 såklart. www.gold24.fm
Grattis fina P.
“A friend is someone who knows the song in your heart and can sing it back to you when you have forgotten the words.”
Idag fyller min fina vän år. Hon heter Pernilla men jag skulle aldrig kalla henne nåt annat än Pillan - det blir som att jag pratar om nån helt annan när jag gör det - å jag skulle aldrig säga att hon fyller mer än 27. Igen.
Hon är som min bästa tvillingsyster. (Eftersom jag ju oxå fyller 27 igen, bara ett halvår senare.)
Vi är lixom varandras kopior och varandras motsatser. På samma gång.
Vi är vitt å svart, å perfekta kombinationer av grått närhelst det behövs.
“true friendship isn't about being there when it's convenient; it's about being there when it's not.”
Finaste älskade vän, ett är då säkert. Du förtjänar det bästa som livet, å allt som tillhör, kan ge.
Å skulle du nånsin känna att du inte räcker till - för så känns det ibland - så är jag aldrig längre bort än att händerna kan släppa det som hålls å skynda till räddning, det vet du. Är det sen större än vad choklad kan bota så stannar jag tills vi har hittat vad som krävs. För man kan ju ändå inte vara VI själv.
Grattis på din dag!
Puss å kram
Idag fyller min fina vän år. Hon heter Pernilla men jag skulle aldrig kalla henne nåt annat än Pillan - det blir som att jag pratar om nån helt annan när jag gör det - å jag skulle aldrig säga att hon fyller mer än 27. Igen.
Hon är som min bästa tvillingsyster. (Eftersom jag ju oxå fyller 27 igen, bara ett halvår senare.)
Vi är lixom varandras kopior och varandras motsatser. På samma gång.
Vi är vitt å svart, å perfekta kombinationer av grått närhelst det behövs.
“true friendship isn't about being there when it's convenient; it's about being there when it's not.”
Finaste älskade vän, ett är då säkert. Du förtjänar det bästa som livet, å allt som tillhör, kan ge.
Å skulle du nånsin känna att du inte räcker till - för så känns det ibland - så är jag aldrig längre bort än att händerna kan släppa det som hålls å skynda till räddning, det vet du. Är det sen större än vad choklad kan bota så stannar jag tills vi har hittat vad som krävs. För man kan ju ändå inte vara VI själv.
Grattis på din dag!
Puss å kram
Som bråksjukma.
Hörde av min kollega på radion att singlar oftare hamnar i bråk på jobbet.
Ja?! Ska det vara konstigt?!
Helt ärligt, jag hamnar oftare i bråk överallt när jag är singel. Alltså, inte så att jag ofta hamnar i bråk överallt, utan mer att jag är mer bråksugen i olika situationer. Framförallt när dottern - som brås lite väl mycket på sin mamma gällande den dära viljan å därför är ganska enkel att trigga till bråk - är på samma humör.
Har ju helt enkelt en massa gräl i mig som måste få utlopp då å då, det har väl alla någorlunda normala människor som inte går genom livet me problemen kokande djupt inne i magen eller sopade under mattan? Är man då singel blir det ju inte en naturlig ventilation hemma, typ över de där triviala sakerna som sopor, kläm mitt på tandkrämstuben, eller svärmor. Det saknar jag.
Visst låter det sjukt, hur en av grejerna man kan sakna med ett förhållande, är att bråka. Fast.. om man tänker på hur himla bra försoningssex kan vara så är det faktiskt inte märkligt alls.
Ja?! Ska det vara konstigt?!
Helt ärligt, jag hamnar oftare i bråk överallt när jag är singel. Alltså, inte så att jag ofta hamnar i bråk överallt, utan mer att jag är mer bråksugen i olika situationer. Framförallt när dottern - som brås lite väl mycket på sin mamma gällande den dära viljan å därför är ganska enkel att trigga till bråk - är på samma humör.
Har ju helt enkelt en massa gräl i mig som måste få utlopp då å då, det har väl alla någorlunda normala människor som inte går genom livet me problemen kokande djupt inne i magen eller sopade under mattan? Är man då singel blir det ju inte en naturlig ventilation hemma, typ över de där triviala sakerna som sopor, kläm mitt på tandkrämstuben, eller svärmor. Det saknar jag.
Visst låter det sjukt, hur en av grejerna man kan sakna med ett förhållande, är att bråka. Fast.. om man tänker på hur himla bra försoningssex kan vara så är det faktiskt inte märkligt alls.
Som förträfflig.
Fan, ibland imponeras jag bara av min egen förträfflighet. Alltså jag kan verkligen va typ hur bra som helst. Å rolig oxå! Vart kommer denna rolighet ifrån?
Det finns förvisso stunder då jag svär lite över mig själv. Typ när jag klämmer ut handkräm från en tub, fast jag ser att det är lite torkad kräm i öppningen på tuben, vilket ger resultatet att all kräm forceras ut genom ett litet hål i det där torkade å landar me samlad kraft på min tröja. Den gröna nya. Då har det väldigt lite betydelse att själva krämen är svagt grönfärgad, I tell you.
Tur att jag återigen kan få tillfälle att vara förträfflig då.
Gissa vem som hade en extra tröja i väskan?! Ha!
Det finns förvisso stunder då jag svär lite över mig själv. Typ när jag klämmer ut handkräm från en tub, fast jag ser att det är lite torkad kräm i öppningen på tuben, vilket ger resultatet att all kräm forceras ut genom ett litet hål i det där torkade å landar me samlad kraft på min tröja. Den gröna nya. Då har det väldigt lite betydelse att själva krämen är svagt grönfärgad, I tell you.
Tur att jag återigen kan få tillfälle att vara förträfflig då.
Gissa vem som hade en extra tröja i väskan?! Ha!
Som vårsjukma. Fast bra.
Ytterligare en solig dag i Rondellstaden.
Jag är ganska säker på att jag lider lite av den där sjukdomen, seasonal affective disorder, som innebär att man blir trött, nedstämd å allmänt deppig eftersom kroppen inte ställer om sig lika snabbt som ljuset gör det. Tydligen gäller diagnosen bara om detta händer både höst och vår. För mig blir det ju bara så på hösten, men heeelt motsatt effekt på våren. Lite sol är allt som behövs för att jag ska skina.
Men en desto bättre sjukdom då, tycker jag.
Efter jobbet idag ska jag på styrelsemöte, vilket är ungefär hundra gånger roligare än det låter eftersom Marknadsföreningens styrelse består av ett gäng extremt sköna människor som idag dessutom ska ha ett mer kreativt möte. Det innebär kort å gott att vi dricker vin å brainstormar.
Imorgon är det återigen fredag, logiskt me tanke på att det alldeles precis var måndag. Förutom fredagsradio å allmänt skön känsla betyder det oxå att min underbara lillebror kommer hem. Han ska bo hos mig å Alva i helgen, vilket är lagom länge för att jag ska vilja träffa honom så mycket det bara går, tycka att det är lite skönt när han åker hem igen, och ändå sakna honom vansinnigt så fort han har åkt.
Denna torsdag - ett liv.
Jag är ganska säker på att jag lider lite av den där sjukdomen, seasonal affective disorder, som innebär att man blir trött, nedstämd å allmänt deppig eftersom kroppen inte ställer om sig lika snabbt som ljuset gör det. Tydligen gäller diagnosen bara om detta händer både höst och vår. För mig blir det ju bara så på hösten, men heeelt motsatt effekt på våren. Lite sol är allt som behövs för att jag ska skina.
Men en desto bättre sjukdom då, tycker jag.
Efter jobbet idag ska jag på styrelsemöte, vilket är ungefär hundra gånger roligare än det låter eftersom Marknadsföreningens styrelse består av ett gäng extremt sköna människor som idag dessutom ska ha ett mer kreativt möte. Det innebär kort å gott att vi dricker vin å brainstormar.
Imorgon är det återigen fredag, logiskt me tanke på att det alldeles precis var måndag. Förutom fredagsradio å allmänt skön känsla betyder det oxå att min underbara lillebror kommer hem. Han ska bo hos mig å Alva i helgen, vilket är lagom länge för att jag ska vilja träffa honom så mycket det bara går, tycka att det är lite skönt när han åker hem igen, och ändå sakna honom vansinnigt så fort han har åkt.
Denna torsdag - ett liv.
Som en tant.
Visst är det härligare att tänka på att bli gammal om man inte bryr sig om tråkiga vuxensaker som pensionssparande och blomvattning?
I min fantasi är jag inte pensionär med krämpor och taskig pensionspeng, vars vardagslycka och tillika fullteckande veckoschema består i ett pliktskyldigt besök från barn och barnbarn på måndagen och frisörbesök på torsdagen. Jag har ingen mönstrad vaxduk och inga små blommiga koppar med öron som är helt omöjliga att hålla i, å som dessutom inte rymmer mer än en klunk kaffe.
Jag tänker mer att jag ska vara som jag är nu, bara äldre. Fast sen slår det mig att jag i tanken inte alls ser ut som nu, fast äldre. Inte alls. Å inte är jag heller som nu.
Tant-jag är nämligen en alldeles perfekt blandning av bulltanten som alltid doftar nybakat, och den något egocentriska konstnärssjälen med stor hatt och filosofiska, kloka råd till alla som behöver.
Självklart dricker jag rödvin precis när jag vill, om det så råkar vara på en tisdagförmiddag, men utan att vara det minsta alkoholiserad utan bara som vad som passar sig för en livsnjutare. Förresten ska jag börja röka igen då - de svarta cigaretterna som ger vaniljsmak på läpparna - och le mot alla som påpekar skadligheten med det. "Kära du, jag är så gammal så jag bryr mig inte om minuterna som sparas utan cigaretter, jag bryr mig bara om livet just nu." Kära du ska jag kalla de flesta.
Jag bor såklart i ett stort hus. Precis vid havet, vilket gör att jag egentligen inte har någon riktig trädgård, utan snarare sand, vassdungar och stenar alldeles upp under den stora altanen som naturligtvis går runt två sidor av huset. Det är ett gammalt vitt trähus som är så ljust och ljuvligt att den som besöker mig egentligen aldrig vill åka därifrån. Inte ens på vintern när det blåser isande vindar från havet, eftersom det bara gör den värmande drycken å de nybakade sconesen som bjuds framför brasan ännu godare.
Där bor jag alltså i mitt hus vid havet, och är fullkomligt lycklig. Skriver brev - med snirklig handstil på riktigt brevpapper - till vänner över hela världen, sjunger sånger och målar tavlor. Alltid klädd i lång, virvlande kjol och aldrig med en tanke på min vikt, eller utväxten i håret.
Tydligen har jag dessutom kommit över min vinterångest då också.
När jag blir gammal ska jag bli nån annan verkar det som.
I min fantasi är jag inte pensionär med krämpor och taskig pensionspeng, vars vardagslycka och tillika fullteckande veckoschema består i ett pliktskyldigt besök från barn och barnbarn på måndagen och frisörbesök på torsdagen. Jag har ingen mönstrad vaxduk och inga små blommiga koppar med öron som är helt omöjliga att hålla i, å som dessutom inte rymmer mer än en klunk kaffe.
Jag tänker mer att jag ska vara som jag är nu, bara äldre. Fast sen slår det mig att jag i tanken inte alls ser ut som nu, fast äldre. Inte alls. Å inte är jag heller som nu.
Tant-jag är nämligen en alldeles perfekt blandning av bulltanten som alltid doftar nybakat, och den något egocentriska konstnärssjälen med stor hatt och filosofiska, kloka råd till alla som behöver.
Självklart dricker jag rödvin precis när jag vill, om det så råkar vara på en tisdagförmiddag, men utan att vara det minsta alkoholiserad utan bara som vad som passar sig för en livsnjutare. Förresten ska jag börja röka igen då - de svarta cigaretterna som ger vaniljsmak på läpparna - och le mot alla som påpekar skadligheten med det. "Kära du, jag är så gammal så jag bryr mig inte om minuterna som sparas utan cigaretter, jag bryr mig bara om livet just nu." Kära du ska jag kalla de flesta.
Jag bor såklart i ett stort hus. Precis vid havet, vilket gör att jag egentligen inte har någon riktig trädgård, utan snarare sand, vassdungar och stenar alldeles upp under den stora altanen som naturligtvis går runt två sidor av huset. Det är ett gammalt vitt trähus som är så ljust och ljuvligt att den som besöker mig egentligen aldrig vill åka därifrån. Inte ens på vintern när det blåser isande vindar från havet, eftersom det bara gör den värmande drycken å de nybakade sconesen som bjuds framför brasan ännu godare.
Där bor jag alltså i mitt hus vid havet, och är fullkomligt lycklig. Skriver brev - med snirklig handstil på riktigt brevpapper - till vänner över hela världen, sjunger sånger och målar tavlor. Alltid klädd i lång, virvlande kjol och aldrig med en tanke på min vikt, eller utväxten i håret.
Tydligen har jag dessutom kommit över min vinterångest då också.
När jag blir gammal ska jag bli nån annan verkar det som.
Som onsdagsljuvligt.
Men herregud så mycke härligare en dag kan bli bara solen visar sig!
Onsdagar har ju ett försprång i min värld när det gäller ljuvlighet - till skillnad från tisdagar som får kämpa intensivt och prestera bättre än andra dagar om jag ska tycka om dem - och med solsken är de på sätt och vis oslagbara.
Idag skiner solen, jobbet rullar vidare i den härliga flowen jag hamnat i, jag har nyklippt och nyfärgat hår (fortfarande orange) och är för tillfället riktigt bra på att ignorera saker som inte går min väg.
Så att kvällen blir nåt annat än alldeles underbar är ju inget alternativ.
Jag å finaste P ska fira onsdag med sushi, säsongspremiär av Greys Anatomy, funderingar över varför livet består av så mycket väntan, och förhoppningar att den där väntan inte är onödig.
Och choklad såklart. Alltid choklad.
"An hour, one hour, can change everything forever. An hour can save your life. An hour can change your life. Sometimes an hour is a gift we give ourselves. For some, an hour can mean almost nothing. For others, an hour makes all the difference in the world. But in the end, it's still just an hour. One of many. Many more to come. Sixty minutes. Thirty-six hundred seconds. That's it. Then it starts all over again. And who knows what the next hour might hold" /Meredith Grey
Onsdagar har ju ett försprång i min värld när det gäller ljuvlighet - till skillnad från tisdagar som får kämpa intensivt och prestera bättre än andra dagar om jag ska tycka om dem - och med solsken är de på sätt och vis oslagbara.
Idag skiner solen, jobbet rullar vidare i den härliga flowen jag hamnat i, jag har nyklippt och nyfärgat hår (fortfarande orange) och är för tillfället riktigt bra på att ignorera saker som inte går min väg.
Så att kvällen blir nåt annat än alldeles underbar är ju inget alternativ.
Jag å finaste P ska fira onsdag med sushi, säsongspremiär av Greys Anatomy, funderingar över varför livet består av så mycket väntan, och förhoppningar att den där väntan inte är onödig.
Och choklad såklart. Alltid choklad.
"An hour, one hour, can change everything forever. An hour can save your life. An hour can change your life. Sometimes an hour is a gift we give ourselves. For some, an hour can mean almost nothing. For others, an hour makes all the difference in the world. But in the end, it's still just an hour. One of many. Many more to come. Sixty minutes. Thirty-six hundred seconds. That's it. Then it starts all over again. And who knows what the next hour might hold" /Meredith Grey
Tro, hopp å kärlek. Fortfarande.
Idag, för exakt ett år sedan skrev jag något i min gamla blogg som jag inser stämmer precis lika bra fortfarande.
Vissa saker är lixom beständiga.
"Saker händer, både bra å dåliga.
Ibland kan det tyckas orättvist fördelat. Som att de bra människorna får mer av de dåliga sakerna, å tvärtom.
Men i slutänden tror jag ändå att det finns en rättvisa.
Det måste det göra, å framförallt måste jag tro det.
Annat kan man inte göra. Då förlorar man.
Det finns lixom en anledning till kombinationen av orden Tro, Hopp å Kärlek.
Även om de alla ibland känns långt borta."
"Through the storm we reach the shore..."
Som sagt, vissa saker är beständiga.
Tisdagar tillexempel. Idag är faktiskt en variant av ovanligt lyckat slag, jag är vad man kan kalla i ett härligt flow nu. Jobbmässigt åtminstone.
Antar att saker å ting inte kan förändras för mycket på ett år ändå.
Vissa saker är lixom beständiga.
"Saker händer, både bra å dåliga.
Ibland kan det tyckas orättvist fördelat. Som att de bra människorna får mer av de dåliga sakerna, å tvärtom.
Men i slutänden tror jag ändå att det finns en rättvisa.
Det måste det göra, å framförallt måste jag tro det.
Annat kan man inte göra. Då förlorar man.
Det finns lixom en anledning till kombinationen av orden Tro, Hopp å Kärlek.
Även om de alla ibland känns långt borta."
"Through the storm we reach the shore..."
Som sagt, vissa saker är beständiga.
Tisdagar tillexempel. Idag är faktiskt en variant av ovanligt lyckat slag, jag är vad man kan kalla i ett härligt flow nu. Jobbmässigt åtminstone.
Antar att saker å ting inte kan förändras för mycket på ett år ändå.
CT-tisdag
Jules: Why me? Why do you want to torture me with your filthy stories?
Barb: You used to be one of us. Stalking young prey without mercy or shame.
Jules: When are people going to understand that's not me anymore. What do I have to do? Change my name?
Barb: You'll be back. The filth is strong in you.
Ikväll är det Cougar Town igen.
I love it!
Barb: You used to be one of us. Stalking young prey without mercy or shame.
Jules: When are people going to understand that's not me anymore. What do I have to do? Change my name?
Barb: You'll be back. The filth is strong in you.
Ikväll är det Cougar Town igen.
I love it!
The Ark seglar iväg.
Det var typ den varmaste sommaren på länge å fast klockan var midnatt var kläderna på min kropp desamma som senaste dagarna; uppkavlade jeans å nåt linne, med höga å väldigt grova kängor på fötterna.
Sådär stod jag, med någon annans hand i min, å tittade upp i junihimlen mitt bland tusentals andra människor när The Ark gjorde sin spelning på Hultsfredsfestivalen för sex år sen.
Festivalen var för mig en skrattfest från början till slut, mest på grund av på tok för lite sömn å en aning för mycket alkohol, samt de berusande ögonblick av lycka då jag var alldeles yr efter ett tokhångel insvept i en sovsäck mitt på en lerig äng, eller av att stå precis jämte Winnerbäck i artistmatsalen strax efter hans spelning. Jag får fortfarande gåshud av minnet.
Då var det slutsålt och publikrekord i Hultsfred, några år senare gick festivalen i konkurs, och även om den kommer tillbaka tror jag inte att den nånsin kan bli lika stor igen. Allt har sin tid.
Snart försvinner The Ark också. Kanske är det klokt av dem att sluta på topp istället för att riskera att bli utslagna å bortglömda. Som om Hultsfredsfestivalen skulle varit den sista just den där sommaren 2005. När The Hellacopters, Marilyn Manson, Flogging Molly, Turbonegro, System of a Dawn, Snoop Dogg, Håkan Hellström, Timbuktu, Winnerbäck, Slipknot å alla de andra avlöste varandra på scenerna i en kavalkad av musikhistoria å jag va stolt över att det där bandet som klev på i vita kläder klockan tolv på natten var från min stad.
Jag har egentligen aldrig varit nåt superfan av The Ark, men såklart alltid gillat dem precis som alla gör, å visst är det sorgligt att nåt av det största som Rondellstaden har fött ska delas å försvinna.
Å andra sidan vet vi ju sen gammalt att en världskänd historia om en ark inte kan skrivas klart förrän den har seglat iväg.
Nästa vecka gör de två Rondellstadsspelningar och jag önskar att jag hade varit lite snabbare i mitt tänk att köpa biljett. Nu får jag istället sätta mitt hopp till att de har några minuter över för att hälsa på i studion.
It Takes a Fool to Remain Sane.
Som senil light.
“Never forget me, because if I thought you would, I'd never leave.”
Jag glömmer saker. Nåt jag har börjat med på sistone.
Innan har jag aldrig glömt något, jag har ett födelsedagsminne som inte är av denna värld å jag kommer ihåg små saker som alla andra glömt bort tills jag påminner å får ett höjt ögonbryn till svar.
Imponerande minne, jodå.
Men nu alltså. Ojoj.
I förra veckan insåg jag att jag faktiskt hade glömt att betala mina februariräkningar - som jag såklart var övertygad om att jag hade gjort när jag slängde dem - och tvingas nu förstå att det man inte har i huvudet får man i betalningspåminnelser istället.
Jag glömmer saker. Nåt jag har börjat med på sistone.
Innan har jag aldrig glömt något, jag har ett födelsedagsminne som inte är av denna värld å jag kommer ihåg små saker som alla andra glömt bort tills jag påminner å får ett höjt ögonbryn till svar.
Imponerande minne, jodå.
Men nu alltså. Ojoj.
I förra veckan insåg jag att jag faktiskt hade glömt att betala mina februariräkningar - som jag såklart var övertygad om att jag hade gjort när jag slängde dem - och tvingas nu förstå att det man inte har i huvudet får man i betalningspåminnelser istället.
Som hemma sålänge.
På Söder där jag bor trivs man. Ingen kan lixom inte trivas här i den lugna men ändå så centrala delen av Rondellstaden. Särskilt på somrarna när det doftar nyklippt gräs å grillat från var å varannan trädgård.
I det fallet är jag som andra. Jag trivs här. Fast jag aldrig klipper gräs, eller grillar särskilt ofta för den delen.
Det spelar ingen roll att min lägenhet är lite sliten å att mitt kök faktiskt har två olika sorters luckor. Vi kallar det charm å förlåter hyresvärden för vad som antingen är snålhet eller brist på intresse.
Jag trivs å har sagt mer än en gång att jag aldrig kommer flytta ifrån, utan flytta till istället. Skämtsamt, men på största allvar, också förklarat att vad HAN än heter måste han vara riktigt bra om han ska va värd det.
Förra lägenheten va alldeles ny. Precis som möblerna där.
Jag trodde att det var hemmet som skulle bli slitet av oss, men allt vi hann åstadkomma var ett jack i tredje trappsteget och en repa i golvet när garderoben skulle monteras.
Möblerna delades till två hem å kompletterades delvis med gamla. Lämpliga för den lägenhet de flyttades till, i mitt fall den nuvarande å lätt slitna - men charmiga, ack så charmiga - trean på Söder.
Mitt soffbord fick i helgen nytt utseende. En ring gjord av rödvin runt en flaska.
Lite onödigt kan tyckas, när man ändå har underlägg i lådan som är tänkta för att undvika just sånt. Kanske går det bort på nåt sätt ändå, jag har faktiskt inte provat, men jag är för lite husmor för att veta ett direkt knep som inte innehåller nån form av medel vilket enligt reklamen är det bästa.
Samtidigt som det stör mig så skiter jag i vilket. Ringen är inte den enda skavanken på bordet, som egentligen är en tv-bänk jag köpte på IKEAs fyndavdelning för massa år sen.
Jag älskar fina saker, och att ha ordning hemma, men jag inser när jag tittar runt med mina I-landsögon att inget egentligen är så bra som jag vill ha det. Det slår mig att detta helt enkelt inte är mitt vuxna hem så som jag tänker det.
Detta är mitt hem sålänge. Sofforna är vita och helt ok, men bara tills vidare. Soffborden, som bytt plats med tv-bänken och faktiskt är två till antalet, är en lösning i precis samma så kallade tillfälliga variant.
Tillfället har för övrigt varat i två år. Hittills.
Jag sitter alltså i mitt tillfälliga hem, som jag tydligen har svårt att nånsin flytta ifrån å som jag faktiskt inte tröttnat på trots att det är just nåt slags tillfälligt å ganska slitet. I källarförrådet står kartonger som inte blivit uppackade, märkta och redo för nästa flytt, placerade där med tanken att de ska behövas senare. När jag bor i resten av mitt liv.
Det finns stunder då jag undrar om jag nånsin kommer flytta dit.
Å stunder då jag anar att jag redan har gjort det.
I det fallet är jag som andra. Jag trivs här. Fast jag aldrig klipper gräs, eller grillar särskilt ofta för den delen.
Det spelar ingen roll att min lägenhet är lite sliten å att mitt kök faktiskt har två olika sorters luckor. Vi kallar det charm å förlåter hyresvärden för vad som antingen är snålhet eller brist på intresse.
Jag trivs å har sagt mer än en gång att jag aldrig kommer flytta ifrån, utan flytta till istället. Skämtsamt, men på största allvar, också förklarat att vad HAN än heter måste han vara riktigt bra om han ska va värd det.
Förra lägenheten va alldeles ny. Precis som möblerna där.
Jag trodde att det var hemmet som skulle bli slitet av oss, men allt vi hann åstadkomma var ett jack i tredje trappsteget och en repa i golvet när garderoben skulle monteras.
Möblerna delades till två hem å kompletterades delvis med gamla. Lämpliga för den lägenhet de flyttades till, i mitt fall den nuvarande å lätt slitna - men charmiga, ack så charmiga - trean på Söder.
Mitt soffbord fick i helgen nytt utseende. En ring gjord av rödvin runt en flaska.
Lite onödigt kan tyckas, när man ändå har underlägg i lådan som är tänkta för att undvika just sånt. Kanske går det bort på nåt sätt ändå, jag har faktiskt inte provat, men jag är för lite husmor för att veta ett direkt knep som inte innehåller nån form av medel vilket enligt reklamen är det bästa.
Samtidigt som det stör mig så skiter jag i vilket. Ringen är inte den enda skavanken på bordet, som egentligen är en tv-bänk jag köpte på IKEAs fyndavdelning för massa år sen.
Jag älskar fina saker, och att ha ordning hemma, men jag inser när jag tittar runt med mina I-landsögon att inget egentligen är så bra som jag vill ha det. Det slår mig att detta helt enkelt inte är mitt vuxna hem så som jag tänker det.
Detta är mitt hem sålänge. Sofforna är vita och helt ok, men bara tills vidare. Soffborden, som bytt plats med tv-bänken och faktiskt är två till antalet, är en lösning i precis samma så kallade tillfälliga variant.
Tillfället har för övrigt varat i två år. Hittills.
Jag sitter alltså i mitt tillfälliga hem, som jag tydligen har svårt att nånsin flytta ifrån å som jag faktiskt inte tröttnat på trots att det är just nåt slags tillfälligt å ganska slitet. I källarförrådet står kartonger som inte blivit uppackade, märkta och redo för nästa flytt, placerade där med tanken att de ska behövas senare. När jag bor i resten av mitt liv.
Det finns stunder då jag undrar om jag nånsin kommer flytta dit.
Å stunder då jag anar att jag redan har gjort det.
Som söndagsfull.
Det är märkligt, hur jag sitter här me datorn i knät å har så mycket skriv i mig - lixom en armé av ord som nästan slåss om att få bli formulerade i meningar - men ändå inte kan skriva något alls. Ungefär som när man är hungrig men inte vet vad man ska laga för mat.
Full å tom på samma gång.
Kanske har det me söndagen att göra. Kanske me något annat.
Kanske är det bara så att Melissa Horn sjunger så rätt att mina ord blir onödiga.
Jag kan inte skilja på.
Full å tom på samma gång.
Kanske har det me söndagen att göra. Kanske me något annat.
Kanske är det bara så att Melissa Horn sjunger så rätt att mina ord blir onödiga.
Jag kan inte skilja på.
Som en blandning av sött å salt.
Gårdagens vänhäng var fint. Som några år bakåt i tiden fast inget längre är riktigt detsamma ändå. Mest uppenbart i form av världens charmigaste tvååring som dansade i blöja å solbrillor - tacksamt lärotörstande efter nya ord, varpå "Yeah" blev en snabb favorit - innan han kröp upp i mitt knä å gosade så otvingat att min livmoder nästan gick sönder av längtvärk. Tvååringens blivande småsyskon som trängs i en mage var såklart oxå nytt å alldeles ljuvligt vackert att se.
Kvällen var ungefär i samma stil. Som förr, fast ändå nu. Melodifestivalen, som precis som vanligt aldrig riktigt lever upp till kraven, blandat med tjejsnack innan vi gick till PM där vi fick sällskap av fler vänner.
Rödvin å skumpa igår är alltså anledningen till att jag har druckit några liter vatten idag. Sånt tenderar ju att gå hand i hand. Precis som godissuget som bidragit till att små bitar av lakrits fortfarande sitter kvar i mina tänder. Allra helst skulle jag nog fasten dra i mig en pizza oxå sen, men jag har inte riktigt bestämt mig för om det ska va värt det eller om kambenen till frukost får vara nog för att täcka kvoten av fet mat idag.
Imorgon blir det träning igen, som om helgen var en tillfällig gäst i livet.
När nu är då.
Kvällen var ungefär i samma stil. Som förr, fast ändå nu. Melodifestivalen, som precis som vanligt aldrig riktigt lever upp till kraven, blandat med tjejsnack innan vi gick till PM där vi fick sällskap av fler vänner.
Rödvin å skumpa igår är alltså anledningen till att jag har druckit några liter vatten idag. Sånt tenderar ju att gå hand i hand. Precis som godissuget som bidragit till att små bitar av lakrits fortfarande sitter kvar i mina tänder. Allra helst skulle jag nog fasten dra i mig en pizza oxå sen, men jag har inte riktigt bestämt mig för om det ska va värt det eller om kambenen till frukost får vara nog för att täcka kvoten av fet mat idag.
Imorgon blir det träning igen, som om helgen var en tillfällig gäst i livet.
När nu är då.
Som vanligt.
Detta är för övrigt en av mina Stockholmshelger. Fast jag åkte inte dit.
Lite typiskt kan tyckas. Jag har hört att våren är där idag.
I Rondellstaden är allt som vanligt.
Jag tittar på regnet å knarkar Winnerbäcktexter.
Lite typiskt kan tyckas. Jag har hört att våren är där idag.
I Rondellstaden är allt som vanligt.
Jag tittar på regnet å knarkar Winnerbäcktexter.
Som ett steg.
Det är precis som att varje gång jag tror att våren äntligen är här så kommer ett bakslag. När jag har inbillat mig att den jävligaste tiden är över så väntar en liten tid till. Vi pratar inte tsunamijävligt här, eller Sibirienjävligt för den delen, men vi pratar bakslag.
Ni som känner mig väl vet vad jag verkligen menar. Vår är betydelsefullt för mig å jag har väntat länge, som att vintern tar bort det bästa av mig och jag inte riktigt kan leva till hundra procent så länge det är kallt å grått.
Jag hörde nånstans att vintern alltid kommer tillbaka, typ sju gånger eller så, men jag är ganska övertygad om att det har gått till överdrift nu. Sju gånger för länge sen passerat.
Är lixom lite glad att det regnar idag. Det förstör för vintern å passar mitt humör.
Helst skulle jag vilja sitta i ett kök - i min fantasi löjligt likt Pluras, med ett gäng vänner som är glada å sjunger, som dricker vin å röker inomhus fast det inte alls är särskilt accepterat längre - och bara känna livet.
Jag antar att en eftermiddag med fina vänner som fått för lite av min tid på sistone, följt av en kväll me andra dito vänner, är så nära man kan komma det ändå.
"Inte varmt men nästan vår
Ingen lösning men ett spår
Inga planer men ett steg
Inte där än men på väg..."
Ni som känner mig väl vet vad jag verkligen menar. Vår är betydelsefullt för mig å jag har väntat länge, som att vintern tar bort det bästa av mig och jag inte riktigt kan leva till hundra procent så länge det är kallt å grått.
Jag hörde nånstans att vintern alltid kommer tillbaka, typ sju gånger eller så, men jag är ganska övertygad om att det har gått till överdrift nu. Sju gånger för länge sen passerat.
Är lixom lite glad att det regnar idag. Det förstör för vintern å passar mitt humör.
Helst skulle jag vilja sitta i ett kök - i min fantasi löjligt likt Pluras, med ett gäng vänner som är glada å sjunger, som dricker vin å röker inomhus fast det inte alls är särskilt accepterat längre - och bara känna livet.
Jag antar att en eftermiddag med fina vänner som fått för lite av min tid på sistone, följt av en kväll me andra dito vänner, är så nära man kan komma det ändå.
"Inte varmt men nästan vår
Ingen lösning men ett spår
Inga planer men ett steg
Inte där än men på väg..."
Som ett glatt gäng.
Har ni förresten sett oss på storbildskärmen i stan? Såhär ser vi alltid ut när vi gör radio. Typ.
Fast jag har hunnit byta frisyr några gånger sen kortet togs i höstas förstås..
Nu lägger vi tråkigheter åt sidan en stund och firar tre timmar fredag!
Fast jag har hunnit byta frisyr några gånger sen kortet togs i höstas förstås..
Nu lägger vi tråkigheter åt sidan en stund och firar tre timmar fredag!
Som en jävlighet.
Aftonbladet har idag, med all rätt, stora rubriker om tsunamin å läget i Japan. Jag läser å får lite ont i magen. Sen läser jag längre ner. Om nåt helt annat.
146 minderåriga barn har upplevt mord på sin mamma (under 2000-talet)
För 102 barn var det pappa som dödade
46 barn var hemma
19 barn såg det hända
6 barn hittade sin döda mamma
Jag vill gråta. Alltså, verkligen gråta.
Barn som mår dåligt är för mig så jobbigt så jag helst inte vill veta nåt om det, fast jag vet ju ändå att det händer å inte alls blir bättre av att man inte ser det. Men fan.
Att det finns människor som inte själva - av en massa olika anledningar - kan få barn, som måste genomgå otaliga prover för att med hjälp bli gravida, eller en hysterisk process för att få adoptera, när andra idioter med lätthet kan få barn som de sedan gör så illa.
Det får mig att vilja gråta.
Du hittar hela artikeln här:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/181kvinnordodade/article8697170.ab
146 minderåriga barn har upplevt mord på sin mamma (under 2000-talet)
För 102 barn var det pappa som dödade
46 barn var hemma
19 barn såg det hända
6 barn hittade sin döda mamma
Jag vill gråta. Alltså, verkligen gråta.
Barn som mår dåligt är för mig så jobbigt så jag helst inte vill veta nåt om det, fast jag vet ju ändå att det händer å inte alls blir bättre av att man inte ser det. Men fan.
Att det finns människor som inte själva - av en massa olika anledningar - kan få barn, som måste genomgå otaliga prover för att med hjälp bli gravida, eller en hysterisk process för att få adoptera, när andra idioter med lätthet kan få barn som de sedan gör så illa.
Det får mig att vilja gråta.
Du hittar hela artikeln här:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/181kvinnordodade/article8697170.ab
Som fredagshärligt.
Men herregud så härligt allt är!
Jag började förvisso dagen med att muttra lite över nattens snöfall när jag halkade mig fram till jobbet i morse. Tycker att man kan få vår å inget annat när det är vår som är beställt. Märkligt hur man ska behöva göra allt själv för att det ska bli rätt.
Fast.. vad är lite nattsnöfall när man skulle kunna brottas med en tsunami om man hade bott på andra sidan jorden? Ganska fånigt att säga nåt om va.
Så nu är jag tacksam en stund istället, för att jag bor i ett land som trots allt är väldigt tryggt att bo i, på så många sätt, å för att solen skiner å för att det är fredag. När man kan vara glad över vilken dag i veckan det är, då har man faktiskt ett ganska bra liv ändå.
I eftermiddag blir det mellosnack å god mat i radiostudion å just nu sitter jag med det angenäma problemet att få plats me alla ordrar som rullar in.
Förresten ska jag på dejt ikväll.
Härligt var ordet.
Jag började förvisso dagen med att muttra lite över nattens snöfall när jag halkade mig fram till jobbet i morse. Tycker att man kan få vår å inget annat när det är vår som är beställt. Märkligt hur man ska behöva göra allt själv för att det ska bli rätt.
Fast.. vad är lite nattsnöfall när man skulle kunna brottas med en tsunami om man hade bott på andra sidan jorden? Ganska fånigt att säga nåt om va.
Så nu är jag tacksam en stund istället, för att jag bor i ett land som trots allt är väldigt tryggt att bo i, på så många sätt, å för att solen skiner å för att det är fredag. När man kan vara glad över vilken dag i veckan det är, då har man faktiskt ett ganska bra liv ändå.
I eftermiddag blir det mellosnack å god mat i radiostudion å just nu sitter jag med det angenäma problemet att få plats me alla ordrar som rullar in.
Förresten ska jag på dejt ikväll.
Härligt var ordet.
Som ett vårväder.
“Promise me you'll always remember: You're braver than you believe, and stronger than you seem, and smarter than you think." /Christopher Robin to Pooh
Det regnar och jag ler.
Aldrig har väl ett regn varit så välkommet som när det kommer i ett försök att smälta bort snön.
Bring it on, säger jag, och ignorerar fullkomligt snacket om snö på västkusten.
Idag är en bra dag.
Som en våronsdag.
Sol på förmiddagen å snösmältande regn på eftermiddagen hjälper mig i min kamp.
Just nu är jag nästan hur stark och bra som helst.
Det regnar och jag ler.
Aldrig har väl ett regn varit så välkommet som när det kommer i ett försök att smälta bort snön.
Bring it on, säger jag, och ignorerar fullkomligt snacket om snö på västkusten.
Idag är en bra dag.
Som en våronsdag.
Sol på förmiddagen å snösmältande regn på eftermiddagen hjälper mig i min kamp.
Just nu är jag nästan hur stark och bra som helst.
På håret.
Mitt hår växer som ogräs å den centimeter som hunnit växa ut sen senaste färgningen för fyra veckor sedan ser misstänksamt gråtonad ut mot det övriga orangeröda. Jag hävdar å det bestämdaste att den faktiskt är nåt slags sandréfärg - Vilket på ren svenska betyder råttfärgat. Eller tråkigt, om du så vill - eftersom jag är för ung att jobba med så grått som det kan tyckas vara.
Me andra ord måste jag klippa å färga snart igen. Väldigt snart igen.
Eftersom jag har svårt att se likadan ut för länge är nu frågan om jag ska byta lite då?
Fortsatt orange, men lockar?
Fortsatt rakt, men mörkt?
Lockigt och mörkt?
Aaahh, dessa i-landsproblem!
Bra dag? Verkligen?
Internationella kvinnodagen alltså.
Jag kan inte riktigt sluta tänka på det.
Bra eller för jävligt att den finns? Som att vi uppmärksammas lite extra, eller som att alla andra dagar är männens? Jag vet inte.
Nog för att firande i alla lägen är trevligt, men jag firar nog hellre att solen beslutat sig för att skina från en klarblå himmel än att fira nåt som kallas kvinnodag.
Särskilt när dageländet är en tisdag. Som att det är allt vi får? En tisdag - förvisso solig - i början av mars. Att dela med semlor. Ska vi verkligen vara glada för det? Tacksamma?
Ojämställdhet å kvinnors situation världen över bör väl uppmärksammas varje dag tills skillnaderna inte längre finns?
Äh! Kvinnodag, my ass.
Fira mig gärna vilken dag som helst för att jag är bra. Men inte idag bara för att jag är kvinna.
Å fira mig för allt i världen utan semlor.
Jag kan inte riktigt sluta tänka på det.
Bra eller för jävligt att den finns? Som att vi uppmärksammas lite extra, eller som att alla andra dagar är männens? Jag vet inte.
Nog för att firande i alla lägen är trevligt, men jag firar nog hellre att solen beslutat sig för att skina från en klarblå himmel än att fira nåt som kallas kvinnodag.
Särskilt när dageländet är en tisdag. Som att det är allt vi får? En tisdag - förvisso solig - i början av mars. Att dela med semlor. Ska vi verkligen vara glada för det? Tacksamma?
Ojämställdhet å kvinnors situation världen över bör väl uppmärksammas varje dag tills skillnaderna inte längre finns?
Äh! Kvinnodag, my ass.
Fira mig gärna vilken dag som helst för att jag är bra. Men inte idag bara för att jag är kvinna.
Å fira mig för allt i världen utan semlor.
Som en fettisdag.
Idag är det fettisdagen.
Säger man fet-tisdag eller fettis-dag egentligen?
I vilket fall är tanken att den ska va fylld me grädde å mandelmassa som man ska moffa i sig bäst man kan.
Jag tänker inte göra det. Gillar faktiskt inte semlor.
Fettisdag är ju förresten inget kul namn. Låter mer förnedrande på nåt sätt.
Jag skrattar åt det faktum att det är just tisdagen som får ta smällen.
Det kan den ha.
Det är för övrigt internationella kvinnodagen idag. Fettisdag + Kvinnodag alltså.
Man kan se den dubbla dagen på två sätt. Antingen att man firar kvinnor med fina semlor, eller att man hånar med massa grädde på fettodagen.
Allt helt beroende på hur mycket bitterfitta man faktiskt är.
I vilket fall är det - oavsett hur man gillar eller ogillar semlor, hur man vill fira eller inte fira kvinnodagen, eller hur man känner för tisdagar - en dag med solsken.
Det kan man faktiskt bara älska.
"Nu ska det här fattiga fettot gå ut å ta en rök"
Säger man fet-tisdag eller fettis-dag egentligen?
I vilket fall är tanken att den ska va fylld me grädde å mandelmassa som man ska moffa i sig bäst man kan.
Jag tänker inte göra det. Gillar faktiskt inte semlor.
Fettisdag är ju förresten inget kul namn. Låter mer förnedrande på nåt sätt.
Jag skrattar åt det faktum att det är just tisdagen som får ta smällen.
Det kan den ha.
Det är för övrigt internationella kvinnodagen idag. Fettisdag + Kvinnodag alltså.
Man kan se den dubbla dagen på två sätt. Antingen att man firar kvinnor med fina semlor, eller att man hånar med massa grädde på fettodagen.
Allt helt beroende på hur mycket bitterfitta man faktiskt är.
I vilket fall är det - oavsett hur man gillar eller ogillar semlor, hur man vill fira eller inte fira kvinnodagen, eller hur man känner för tisdagar - en dag med solsken.
Det kan man faktiskt bara älska.
"Nu ska det här fattiga fettot gå ut å ta en rök"
Som såssås förihelvete.
Män är från Mars, kvinnor från Venus. Det är sen gammalt.
Men man slutar lixom aldrig att förvånas ändå tydligen.
Fina P å jag är rörande överens. Att säga "märklig man" är ungefär som att säga "salsasås". Alltså, salsa är ju en sås, å därför heter det ju faktiskt bara salsa. Eller sås.
Salsasås blir ju som såssås.
Men jag vet grabbar, jag vet att vi också är helt obegripliga, och att ni aldrig riktigt vet vad som förväntas av er egentligen, eller förstår varför vi reagerar som vi gör när ni inte ens har gjort nåt men det blir ert fel ändå för att ni inte anade att något annat hade hänt och därför inte heller kom till räddning.
Jag vet. Det är olika världar.
Problemet är att om man som tjej försöker sig på den där raka linjen som killar förespråkar, riskerar att sluta ses som just tjej. Åtminstone som intessant tjej. För delar av intresset ligger uppenbarligen i just mystiken. Ta bort den å du har kvar en naken sanning som kan tendera att bli ganska obekväm just för att naket är inget som varken män eller kvinnor hanterar särskilt bra när det kommer tätt inpå i andra former än olika slags liggsituationer.
Så därför fortsätter vi som vanligt. Obegripliga i våra olika världar.
Jag blir frustrerad, för det borde inte va så svårt.
Såssås förihelvete.
"After all... I'm just a girl, standing in front of a boy, asking him to love her."
Men man slutar lixom aldrig att förvånas ändå tydligen.
Fina P å jag är rörande överens. Att säga "märklig man" är ungefär som att säga "salsasås". Alltså, salsa är ju en sås, å därför heter det ju faktiskt bara salsa. Eller sås.
Salsasås blir ju som såssås.
Men jag vet grabbar, jag vet att vi också är helt obegripliga, och att ni aldrig riktigt vet vad som förväntas av er egentligen, eller förstår varför vi reagerar som vi gör när ni inte ens har gjort nåt men det blir ert fel ändå för att ni inte anade att något annat hade hänt och därför inte heller kom till räddning.
Jag vet. Det är olika världar.
Problemet är att om man som tjej försöker sig på den där raka linjen som killar förespråkar, riskerar att sluta ses som just tjej. Åtminstone som intessant tjej. För delar av intresset ligger uppenbarligen i just mystiken. Ta bort den å du har kvar en naken sanning som kan tendera att bli ganska obekväm just för att naket är inget som varken män eller kvinnor hanterar särskilt bra när det kommer tätt inpå i andra former än olika slags liggsituationer.
Så därför fortsätter vi som vanligt. Obegripliga i våra olika världar.
Jag blir frustrerad, för det borde inte va så svårt.
Såssås förihelvete.
"After all... I'm just a girl, standing in front of a boy, asking him to love her."
Golfironi.
Jag är tjejen som nog har största golfgarderoben i stan för att vara en integolfare.
Lite för att jag en gång kanske tänkte bli en golfare, men mest för att min dåvarande sambo hade en golfbutik å därmed kunde ge mig bra rabatt på annars dyra kläder.
Så pikéer, rutiga byxor, tröjor, jackor, kepsar trängs med klänningar å toppar - som hade sett ganska vanliga å ogolfiga ut om det inte varit för en speciell å typisk liten ficka - i redan fulla garderober.
Min inställning var redan från början att om man inte kan spela bra kan man åtminstone vara snygg. Sambon tyckte snarare tvärtom, att man måste ha en viss nivå på sitt spel för att kunna bära kläderna.
I vilket fall spelar jag inte längre. Egentligen inte då heller för den delen.
Men jag blir sugen varje vår, det blir jag. Främst på att klä mig i mina snygga kläder å bara slå lite bollar. Sådär som att man försöker hitta tillbaka till formen efter en lång vinter, fast jag snarare försöker hitta nån slags form alls.
Förut ringde han, ex-sambon, å frågade om jag kan tänka mig att ta på lite nya golfkläder. Årets modeller.
Eftersom jag ju inte kan säga nej så lovade jag såklart det å har därmed typ fem veckor på mig att komma i form.
De nya modellerna ska nämligen visas för ca hundra golfande kvinnor på en liten modevisning.
Jag. Modevisa. Golfkläder.
Ironin är total.
Lite för att jag en gång kanske tänkte bli en golfare, men mest för att min dåvarande sambo hade en golfbutik å därmed kunde ge mig bra rabatt på annars dyra kläder.
Så pikéer, rutiga byxor, tröjor, jackor, kepsar trängs med klänningar å toppar - som hade sett ganska vanliga å ogolfiga ut om det inte varit för en speciell å typisk liten ficka - i redan fulla garderober.
Min inställning var redan från början att om man inte kan spela bra kan man åtminstone vara snygg. Sambon tyckte snarare tvärtom, att man måste ha en viss nivå på sitt spel för att kunna bära kläderna.
I vilket fall spelar jag inte längre. Egentligen inte då heller för den delen.
Men jag blir sugen varje vår, det blir jag. Främst på att klä mig i mina snygga kläder å bara slå lite bollar. Sådär som att man försöker hitta tillbaka till formen efter en lång vinter, fast jag snarare försöker hitta nån slags form alls.
Förut ringde han, ex-sambon, å frågade om jag kan tänka mig att ta på lite nya golfkläder. Årets modeller.
Eftersom jag ju inte kan säga nej så lovade jag såklart det å har därmed typ fem veckor på mig att komma i form.
De nya modellerna ska nämligen visas för ca hundra golfande kvinnor på en liten modevisning.
Jag. Modevisa. Golfkläder.
Ironin är total.
Som rätt fel.
“Take chances, make mistakes.
That's how you grow.
Pain nourishes your courage.
You have to fail in order to practice being brave.”
That's how you grow.
Pain nourishes your courage.
You have to fail in order to practice being brave.”
Letters to Juliet.
"I would have grabbed her from that blasted balcony and been done with it."
Jag är kär.
Det är samma sak varje gång jag ser en romantisk film, men denna gången var det nog värre än vanligt ändå. När man lixom känner hur all kärlek som trängs i hela kroppen bara blandar sig me blodet å rusar runt runt utan att komma nånstans men med längtan att göra det, så intensivt var det.
Lika mycket fint som ont.
I denna stund - när filmen är slut men känslan i högsta grad kvar - önskar jag lite att det där jag sa för ett tag sen till någon, om att sånger utanför mitt fönster inte skulle uppskattas, aldrig hade blivit sagt. Det hade dessutom kunnat få va precis hur jävla falskt som helst.
Precis så töntromantisk är jag nu.
Förvisso utan balkong, men me treglasfönster som går att snurra runt.
Återigen känner jag oxå hur jag verkligen måste åka till Italien snart. Det är som en nödvändighet som vägrar släppa taget om mina tankar. Intensivare än New York.
De verkar ha en stark tro, de där italienarna, även när det gäller ödet. Jag gillar det.
För om man inte tror på att saker som händer har en mening, varför ska de hända alls?
"I think it´s a story worth telling."
Jag är kär.
Det är samma sak varje gång jag ser en romantisk film, men denna gången var det nog värre än vanligt ändå. När man lixom känner hur all kärlek som trängs i hela kroppen bara blandar sig me blodet å rusar runt runt utan att komma nånstans men med längtan att göra det, så intensivt var det.
Lika mycket fint som ont.
I denna stund - när filmen är slut men känslan i högsta grad kvar - önskar jag lite att det där jag sa för ett tag sen till någon, om att sånger utanför mitt fönster inte skulle uppskattas, aldrig hade blivit sagt. Det hade dessutom kunnat få va precis hur jävla falskt som helst.
Precis så töntromantisk är jag nu.
Förvisso utan balkong, men me treglasfönster som går att snurra runt.
Återigen känner jag oxå hur jag verkligen måste åka till Italien snart. Det är som en nödvändighet som vägrar släppa taget om mina tankar. Intensivare än New York.
De verkar ha en stark tro, de där italienarna, även när det gäller ödet. Jag gillar det.
För om man inte tror på att saker som händer har en mening, varför ska de hända alls?
"I think it´s a story worth telling."
Som rökfri.
För exakt ett halvår sedan fyllde jag 30.
Det va precis då jag slutade röka.
Jag skulle ljuga som jag sa att jag aldrig saknar det, för det gör jag då å då, men för det mesta ändå inte. Så obeskrivligt skönt att slippa lukta äcke, slippa smaka askfat, slippa fundera på om man har tillräckligt me cigg för kvällen, slippa stå ute å frysa för att dra några bloss.
Slippa, helt enkelt.
När jag saknar det som mest?
Tillfällen då ensamheten är som mest påtaglig.
Då saknar jag.
Det va precis då jag slutade röka.
Jag skulle ljuga som jag sa att jag aldrig saknar det, för det gör jag då å då, men för det mesta ändå inte. Så obeskrivligt skönt att slippa lukta äcke, slippa smaka askfat, slippa fundera på om man har tillräckligt me cigg för kvällen, slippa stå ute å frysa för att dra några bloss.
Slippa, helt enkelt.
När jag saknar det som mest?
Tillfällen då ensamheten är som mest påtaglig.
Då saknar jag.
Som en smart-knasig tanke.
Att äta fisk är bra för en massa saker. Att bli smart tillexempel.
Förut funderade jag på vad som skulle lagas ikväll.
Lax, tänkte jag en kort stund. Sen kom jag ihåg att jag faktiskt har ätit lax fyra gånger de senaste tre dagarna och att det får vara hur gott det vill men nånstans finns en gräns.
Jag menar, man får ju sprida ut sina chanser att bli smart.
Kanske att det får bli tacos istället.
På en lördag?! säger hela Landet Lagom i kör.
Japp, så knasig är jag.
“When you are a Bear of Very Little Brain, and you Think of Things, you find sometimes that a Thing which seemed very Thingish inside you is quite different when it gets out into the open and has other people looking at it.”
Förut funderade jag på vad som skulle lagas ikväll.
Lax, tänkte jag en kort stund. Sen kom jag ihåg att jag faktiskt har ätit lax fyra gånger de senaste tre dagarna och att det får vara hur gott det vill men nånstans finns en gräns.
Jag menar, man får ju sprida ut sina chanser att bli smart.
Kanske att det får bli tacos istället.
På en lördag?! säger hela Landet Lagom i kör.
Japp, så knasig är jag.
“When you are a Bear of Very Little Brain, and you Think of Things, you find sometimes that a Thing which seemed very Thingish inside you is quite different when it gets out into the open and has other people looking at it.”
Som en smak av himlen.
Å chilichokladen från Gusto!
Jag var lycklig när den lämnades kvar i studion efter chokladprovningen.
Lovar att den är ännu bättre me rödvin på en fredagkväll. Verkligen.
Testa själv. Det är du värd!
Jag var lycklig när den lämnades kvar i studion efter chokladprovningen.
Lovar att den är ännu bättre me rödvin på en fredagkväll. Verkligen.
Testa själv. Det är du värd!
Som ett liv.
Det finns stunder när man påminns om hur tacksam man bör vara. För så mycket.
Livet tenderar lätt att glömmas bort mitt i allt som kallas vardag. Fast vardagen ju är det som till större delen är livet. Åtminstone om man är en vanlig, arbetande människa me lån å hem å vanliga sysslor som ska skötas å kanske sväras lite över, möjligen en bil som går sönder eller ungar som fått kräksjukan eller nåt jäkla virus.
När vardagens alla små jävligheter samlar ihop sig i trupp är det svårt att se vad man ska vara tacksam för, jag vet - tro mig jag vet - men om man kan finna styrkan att bara sträcka lite på halsen å titta lite längre så finns det där.
Ibland påminns man alltså. Eller rättare sagt påminner livet om sårbarheten, och därmed den tacksamhet vi ändå bör känna för dagar när allt bara tycks flyta på som en grå massa.
Vad är en punktering eller en trasig fläktrem på bilen jämfört med ett trasigt hjärta? Egentligen.
Vad är snoriga å skrikiga ungar jämfört med - en evighet av försök till trots - att aldrig kunna få ett barn? Eller ännu värre, bli av me det man har. Egentligen.
Det är svårt att tänka så ändå, precis när man är mitt i all skitig vardag och det faktiskt inte spelar någon större roll om barnen i Afrika får mat eller inte den dagen, för det är lixom för avlägset för att jämföra med, och mitt problem blir inte mindre i stunden för det. Jag vet.
Men det skadar ju inte att påminna sig ibland. Framförallt i de stunder när man har det som bäst.
Så nu när min fina dotter somnat i mitt knä tar jag en mun av det röda vinet å passar på att påminna mig själv lite.
Om tacksamheten.
Det betyder ju inte att man inte kan önska sig något mer ändå. Eller hur.
Happy.ThankYou.MorePlease.
“This is my wish for you: Comfort on difficult days, smiles when sadness intrudes, rainbows to follow the clouds, laughter to kiss your lips, sunsets to warm your heart, hugs when spirits sag, beauty for your eyes to see, friendships to brighten your being, faith so that you can believe, confidence for when you doubt, courage to know yourself, patience to accept the truth, Love to complete your life.”
Livet tenderar lätt att glömmas bort mitt i allt som kallas vardag. Fast vardagen ju är det som till större delen är livet. Åtminstone om man är en vanlig, arbetande människa me lån å hem å vanliga sysslor som ska skötas å kanske sväras lite över, möjligen en bil som går sönder eller ungar som fått kräksjukan eller nåt jäkla virus.
När vardagens alla små jävligheter samlar ihop sig i trupp är det svårt att se vad man ska vara tacksam för, jag vet - tro mig jag vet - men om man kan finna styrkan att bara sträcka lite på halsen å titta lite längre så finns det där.
Ibland påminns man alltså. Eller rättare sagt påminner livet om sårbarheten, och därmed den tacksamhet vi ändå bör känna för dagar när allt bara tycks flyta på som en grå massa.
Vad är en punktering eller en trasig fläktrem på bilen jämfört med ett trasigt hjärta? Egentligen.
Vad är snoriga å skrikiga ungar jämfört med - en evighet av försök till trots - att aldrig kunna få ett barn? Eller ännu värre, bli av me det man har. Egentligen.
Det är svårt att tänka så ändå, precis när man är mitt i all skitig vardag och det faktiskt inte spelar någon större roll om barnen i Afrika får mat eller inte den dagen, för det är lixom för avlägset för att jämföra med, och mitt problem blir inte mindre i stunden för det. Jag vet.
Men det skadar ju inte att påminna sig ibland. Framförallt i de stunder när man har det som bäst.
Så nu när min fina dotter somnat i mitt knä tar jag en mun av det röda vinet å passar på att påminna mig själv lite.
Om tacksamheten.
Det betyder ju inte att man inte kan önska sig något mer ändå. Eller hur.
Happy.ThankYou.MorePlease.
“This is my wish for you: Comfort on difficult days, smiles when sadness intrudes, rainbows to follow the clouds, laughter to kiss your lips, sunsets to warm your heart, hugs when spirits sag, beauty for your eyes to see, friendships to brighten your being, faith so that you can believe, confidence for when you doubt, courage to know yourself, patience to accept the truth, Love to complete your life.”
Som det där med snabb...
Men snälla livet, lyssna på mig när jag säger att snabb inte alltid är bra!
Utan att veta hur det gick till finner jag mig återigen å väldigt plötsligt i en fredag som redan är mer än halvvägs avverkad. Wtf?! Ge mig bara nångång chansen att säga "Kom när du vill, jag är redo".
Den enda som gör det - å istället väntar på tok för länge - är våren. Den har väl hakat upp sig på den där poesigrejen att "det gör ont när knoppar brister..."
Precis som det gör ont när livet springer för snabbt å ger bristmärken på brösten å skrattgropar i låren. Jag springer på mitt löpband för att åtminstone ha en chans att hinna ifatt en del av det där.
Lyckligtvis sägs det ju dock att goda skratt förlänger livet, å jag tänker att där har jag ju dragit en vinstlott, för skratta kan jag. Å då menar jag inte alls på nåt sätt som har med skrattgroparna i låren att göra utan det traditionella haha-garvet helt enkelt.
Vet ni vad, om ni lyssnar på mig i radion snart så lovar jag att skrattsmittas lite!
Tänker att då kan ni fira helg som tokar sen, röka å dricka bäst ni vill, för att komma tillbaka på nolläge lagom till måndagen.
Eller, kanske inte hur mycket som helst förresten.
Men rödvin å choklad, det har ingen dött av.
Go(lden) fredag vänner!
Utan att veta hur det gick till finner jag mig återigen å väldigt plötsligt i en fredag som redan är mer än halvvägs avverkad. Wtf?! Ge mig bara nångång chansen att säga "Kom när du vill, jag är redo".
Den enda som gör det - å istället väntar på tok för länge - är våren. Den har väl hakat upp sig på den där poesigrejen att "det gör ont när knoppar brister..."
Precis som det gör ont när livet springer för snabbt å ger bristmärken på brösten å skrattgropar i låren. Jag springer på mitt löpband för att åtminstone ha en chans att hinna ifatt en del av det där.
Lyckligtvis sägs det ju dock att goda skratt förlänger livet, å jag tänker att där har jag ju dragit en vinstlott, för skratta kan jag. Å då menar jag inte alls på nåt sätt som har med skrattgroparna i låren att göra utan det traditionella haha-garvet helt enkelt.
Vet ni vad, om ni lyssnar på mig i radion snart så lovar jag att skrattsmittas lite!
Tänker att då kan ni fira helg som tokar sen, röka å dricka bäst ni vill, för att komma tillbaka på nolläge lagom till måndagen.
Eller, kanske inte hur mycket som helst förresten.
Men rödvin å choklad, det har ingen dött av.
Go(lden) fredag vänner!
A lot like love.
“Do you want me to tell you something really subversive?
Love is everything it's cracked up to be. That's why people are so cynical about it.
It really is worth fighting for, being brave for, risking everything for.
And the trouble is, if you don't risk anything, you risk even more.”
Love is everything it's cracked up to be. That's why people are so cynical about it.
It really is worth fighting for, being brave for, risking everything for.
And the trouble is, if you don't risk anything, you risk even more.”
Som att bli gammal. Snabbt.
Började dagen med frukostmöte på en av Rondellstadens gymnasieskolor.
Jag var där i form av mentor för en elev.
Jag har alltså en egen adept, som det så fint heter. Bara en sån sak låter ju inte klokt eftersom jag nyss gick ut skolan själv. Eller... ja alltså.. nu var det visst ett tag sen, vilket slog mig hårt å intensivt när jag klev in i matsalen där eleverna satt samlade.
Människor är för mig ganska jämlika oavsett, tänker inte så mycket på ålder hit eller dit - tvärtemot vad man kanske kan tro när man läser mina åldersfixarade blogginlägg - men mitt i en stor grupp gymnasieelever var det plötsligt den enda tanken.
Det var helt enkelt väldigt längesen jag kände mig så vuxen, ja rent av gammal, som i morse.
Kom på att de ju faktiskt ser mig precis så. Vuxen. Gammal.
En tanke me dubbel känsla, som både jobbigt å ganska kul faktiskt.
För trots ansvarsfullt jobb, lägenhet, lån, bil, dotter å rynkor runt ögonen är det ibland inte så särskilt stor skillnad på mig å dem. Jag gråter också över kärlek, himlar me ögonen över mina föräldrar när de inte fattar, å tonårssover till tolv ibland - fast då har jag visserligen en gruvlig ångest för att halva dagen har gått när jag vaknar - precis som vilken ungdom som helst.
Me andra ord är ålder fortfarande en siffra som ska spenderas. Den blir bara lite tydligare ibland.
“You will be better advised to watch what we do instead of what we say.”
Jag var där i form av mentor för en elev.
Jag har alltså en egen adept, som det så fint heter. Bara en sån sak låter ju inte klokt eftersom jag nyss gick ut skolan själv. Eller... ja alltså.. nu var det visst ett tag sen, vilket slog mig hårt å intensivt när jag klev in i matsalen där eleverna satt samlade.
Människor är för mig ganska jämlika oavsett, tänker inte så mycket på ålder hit eller dit - tvärtemot vad man kanske kan tro när man läser mina åldersfixarade blogginlägg - men mitt i en stor grupp gymnasieelever var det plötsligt den enda tanken.
Det var helt enkelt väldigt längesen jag kände mig så vuxen, ja rent av gammal, som i morse.
Kom på att de ju faktiskt ser mig precis så. Vuxen. Gammal.
En tanke me dubbel känsla, som både jobbigt å ganska kul faktiskt.
För trots ansvarsfullt jobb, lägenhet, lån, bil, dotter å rynkor runt ögonen är det ibland inte så särskilt stor skillnad på mig å dem. Jag gråter också över kärlek, himlar me ögonen över mina föräldrar när de inte fattar, å tonårssover till tolv ibland - fast då har jag visserligen en gruvlig ångest för att halva dagen har gått när jag vaknar - precis som vilken ungdom som helst.
Me andra ord är ålder fortfarande en siffra som ska spenderas. Den blir bara lite tydligare ibland.
“You will be better advised to watch what we do instead of what we say.”
Som en kall nyhet.
De sa på nyheterna idag att denna vintern är den kallaste på hundra år. Nu har jag visserligen bara levt i trettio av dem, men inte fan känns det som en nyhet för mig.
När man tycker att det faktiskt inte är så kallt, utan snarare lite vårigt i luften, fast termometern i bilen visar på -2 grader, då jämför man me något som har varit jävligt kallt.
Det kan översättas till kärleken. Även om den inte nämns på nyheterna.
På tal om kärlek.
Idag fick jag support på radion av min kollega Madde, för en tes jag har.
Jag har tidigare påstått att typ 99% av alla låtar ever handlar om kärlek på något sätt. Hon försökte hitta nån som inte gör det. Kom fram till "Långa bollar på Bengt" å någon mer. Som sagt, typ 99%.
Nu kanske ni tycker att vädret å kärlek är nästan det enda jag skriver om, men tänk själva efter hur stor del av livet det upptar. Precis som sångerna.
Vid närmare eftertanke handlar nog livet om kärlek och väder till större delen. Kanske inte 99% men bra nära ändå. Ingen kan riktigt leva utan kärlek. Eller sol.
När man tycker att det faktiskt inte är så kallt, utan snarare lite vårigt i luften, fast termometern i bilen visar på -2 grader, då jämför man me något som har varit jävligt kallt.
Det kan översättas till kärleken. Även om den inte nämns på nyheterna.
På tal om kärlek.
Idag fick jag support på radion av min kollega Madde, för en tes jag har.
Jag har tidigare påstått att typ 99% av alla låtar ever handlar om kärlek på något sätt. Hon försökte hitta nån som inte gör det. Kom fram till "Långa bollar på Bengt" å någon mer. Som sagt, typ 99%.
Nu kanske ni tycker att vädret å kärlek är nästan det enda jag skriver om, men tänk själva efter hur stor del av livet det upptar. Precis som sångerna.
Vid närmare eftertanke handlar nog livet om kärlek och väder till större delen. Kanske inte 99% men bra nära ändå. Ingen kan riktigt leva utan kärlek. Eller sol.
Livsviktigt - Listviktigt.
"You know why I like to keep these notepads around? Because I like to keep lists."
Listor. Detta måste i en kontrollmänniskas liv.
Många gånger är nog själva skrivandet, ordnandet, sorterandet viktigare än vad som står. Känslan av kontroll nödvändig.
Jag skriver listor. Har alltid gjort, nu mer än nånsin, eftersom mitt huvud alltid har en hotande översvämningsrisk å hela jag lever me en konstant känsla av att något är glömt.
I mitt heltidsjobb listas kunder som ska kontaktas, pengar som ska in, budgetsiffror som ska följas.
I mitt deltidsjobb listas människor som ska intervjuas, tider som ska bokas och artister som kommer till stan.
På fritiden visar listor vad jag ska göra, köpa, träna, fira, äta.
Vissa av dem är verkligen skrivna snyggt å prydligt i ordning, men jag tänker att listor lika väl kan va en massa små postit-lappar som samlats i lagom kaos på mitt skrivbord.
Ibland görs listor som inte har me något av ovanstående att göra. Mer bara för att påminna om livet kanske.
Som en bäst-just-nu-lista. Eller saker-jag-hatar-lista. Den första ganska givet härligare än den andra. Då handlar det mer om att få ur sig nåt för att slippa gå å fundera eller så.
Snabbt föränderliga listor som inte är mer - men ändå precis så - komplicerade som jag själv är.
Mer liv än lista alltså.
Så helt utan inbördes ordning, precis som i proffsiga program där folk röstas ut,
I give you Bäst-just-nu-listan:
- Vårluft. Med det där självklara, fast aldrig helt givna, löftet om tillhörande känslor.
- Bokad resa till Barcelona i april. Som jag för övrigt inte betalar ett öre för själv.
- En vän me en fin plan som jag håller tummarna för. Hon förtjänar allt.
- Cougar Town på tv ikväll. (hur skulle det inte va me på listan?)
- Hur jag längtar efter varje träningstillfälle. Måtte det va en längtan som håller.
- En liten tro på att kärlek i sin renaste form kanske finns ändå.
- Nya blommor i mitt hem.
“Organizing is what you do before you do something, so that when you do it, it is not all mixed up.”
Som CT-knark
Jules: Ellie, friend test.
Ellie: Fine, I'll come.
Bobby: Friend test?
Jules: Yeah. It's when you call your entire friendship into question and force them into doing something. I came up with it.
Trav: Sounds like you.
Ibland får några quotes räcka sålänge. Som avsnitt i lightversion kan man säga.
Knark för en Cougar Town- junkie.
Ikväll är det ett nytt helt avsnitt, en halvtimme av härlighet.
I love it.
Ellie: Fine, I'll come.
Bobby: Friend test?
Jules: Yeah. It's when you call your entire friendship into question and force them into doing something. I came up with it.
Trav: Sounds like you.
Ibland får några quotes räcka sålänge. Som avsnitt i lightversion kan man säga.
Knark för en Cougar Town- junkie.
Ikväll är det ett nytt helt avsnitt, en halvtimme av härlighet.
I love it.
