Som att säga STOPP!
Kompisen fick lära sig nån slags pedagogisk metod att använda mot sin dotter på ett och ett halvt år. Det gick i princip ut på att man bara skulle säga STOPP! med utsträckt hand, lite som en polis, varje gång dottern gjorde något fel.
Jag känner hur jag skulle vilja säga STOPP! till vissa i min närhet just nu, helst spärra av med randiga band i några meters radie runt mig också. Man kan helt enkelt säga att det är lite mycket, och jag har inte tid för meningslösheter, eller människor som tar för givet att jag ska rätta mig efter dem, eller att deras tid å plats är viktigare än min.
Jag känner hur jag skulle vilja säga STOPP! till vissa i min närhet just nu, helst spärra av med randiga band i några meters radie runt mig också. Man kan helt enkelt säga att det är lite mycket, och jag har inte tid för meningslösheter, eller människor som tar för givet att jag ska rätta mig efter dem, eller att deras tid å plats är viktigare än min.
Jag är svinviktig. Likaså min tid å plats. Åtminstone för mig, vilket är skäl nog för andra att visa respekt.
Som att lämna för ett tag.
Att resa hem från någon annanstans har blivit lättare. Kanske för att jag nån gång - jag är osäker på exakt när det hände - landade i vad jag har.
Däremot är hemresa fortfarande inte det minsta lätt om det innebär att lämna kärleken vid havet, vilket är precis vad det just nu gör, när jag rullar med tåget genom mörka skogar.
Som en extra stund vid havet.
Jag sitter på ett tåg som rullar fram genom skogar å åkrar, tiden rusar som den aldrig gjort förr å jag begriper knappt hur det redan hunnit bli fredag igen. Var det inte alldeles nyss jag avslutade ännu en fartfylld vecka? Var det inte alldeles nyss jag dansade tango i studion å sedan drack vin me vännerna hemma på söder? Var det inte alldeles nyss jag somnade i mannens famn, lätt berusad av både det där vinet å livet?
Ikväll firas helgen in hos lillebror, omgiven av mina fina, havsluft och betong. Imorgon ska vi mysa ihop oss i huset vid havet, där jag har gjort ett rum till mitt, å där värmen från vännerna, skrattet å kärleken flödar. Sist vi sågs allihop var det bröllop på en båt - den där gången som skulle förändra livet som jag kände det, och leda till att jag kom i hamn på mer än ett sätt - vilket känns som både alldeles nyss å en evighet sen.
Lyckligtvis får man en extra timme att spendera i helgen, då sommartid blir vintertid, å jag tänker att ett hus vid havet med underbara människor måste vara ett av de bästa sätt som finns att göra just det.
Ikväll firas helgen in hos lillebror, omgiven av mina fina, havsluft och betong. Imorgon ska vi mysa ihop oss i huset vid havet, där jag har gjort ett rum till mitt, å där värmen från vännerna, skrattet å kärleken flödar. Sist vi sågs allihop var det bröllop på en båt - den där gången som skulle förändra livet som jag kände det, och leda till att jag kom i hamn på mer än ett sätt - vilket känns som både alldeles nyss å en evighet sen.
Lyckligtvis får man en extra timme att spendera i helgen, då sommartid blir vintertid, å jag tänker att ett hus vid havet med underbara människor måste vara ett av de bästa sätt som finns att göra just det.
Som han sjunger det.
Jag känner hur jag lixom får som en lyckorusning rakt genom hela kroppen när jag berättar om mannen å kärleken som blåste in från väst och stormade mig utan att jag riktigt fattade vad som hände. När jag hör mig själv prata om hur allt det där jag önskade så innerligt plötsligt log mot mig och omfamnade mig med hela sin ljuvlighet måste jag nästan påminna mig om självklarheten för att inte tappa allt till en dröm.
Jag berättade för lilla Stina med den stora preggomagen om hur jag träffade honom. Han den där som vi pratat om så många gånger utan att varken veta hans namn eller ansikte, han som vi har väntat skulle komma och sudda bort allt det tidigare. Hon sa att det märks, å jag vet att hon har rätt för stegen är lättare nu.
"Och jag har lämnat allt som tynger mig på vägen hem till dig..."
Det är på riktigt, å jag är så vansinnigt förälskad att det nästan gör ont att andas ibland.
Jag berättade för lilla Stina med den stora preggomagen om hur jag träffade honom. Han den där som vi pratat om så många gånger utan att varken veta hans namn eller ansikte, han som vi har väntat skulle komma och sudda bort allt det tidigare. Hon sa att det märks, å jag vet att hon har rätt för stegen är lättare nu.
"Och jag har lämnat allt som tynger mig på vägen hem till dig..."
Det är på riktigt, å jag är så vansinnigt förälskad att det nästan gör ont att andas ibland.
Som o-beroende.
Det där med mina mat/dryck-beroenden, ska vi prata om det ett tag? Ok. Låt oss först komma ihåg att kaffe-beroendet är konstant, ständigt, aktivt, hundraprocentigt, orubbligt för alltid, så den vägen behöver vi inte ens gå in på. Dåså.
I övrigt har de ju alltså varierat å avlöst varandra, nödvändigheten gällande choklad med havssalt, glögg, oliver, keso, avocado, rosé, å inte minst knäckebröd...
Nu - i n g e n t i n g! Inte ens det röda vinet, även om jag såklart fortfarande tycker att det är otroligt gott, men inte nödvändigt för ren överlevnad såsom exempelvis en burk oliver om dagen var ett tag.
Jag förstår om ni blir lite nervösa, jag har själv undrat vad felet är - eller, egentligen inte undrat så mycket som konstaterat att det återigen hade varit en fest för vilken terapeut som helst att få ge analys på - men bestämt mig för att låta det vara såhär. Bortsett från kaffet, solen å kärleken, vilket jag mer räknar till samma kategori som luften jag andas - oberoende.
Som bortblåst.
Man skulle kunna säga att det finns en viss likhet mellan dagens väder och den nyliga aktiviteten på mitt lönekonto.
Ni vet när man precis har fått sin lön, å kanske tillåme känner sig lite rik för en stund? Å sen när man har betalat alla räkningar, lån å autogiron har gjort sitt, å man kanske - inte alls PK - nästan känner sig lite avis på de där människorna i varma länder som inte har pengar alls men som åtminstone har sol?
Ungefär där är jag just i detta nu.
Då var det bara 29 dagar kvar till nästa lön då...
Ni vet när man precis har fått sin lön, å kanske tillåme känner sig lite rik för en stund? Å sen när man har betalat alla räkningar, lån å autogiron har gjort sitt, å man kanske - inte alls PK - nästan känner sig lite avis på de där människorna i varma länder som inte har pengar alls men som åtminstone har sol?
Ungefär där är jag just i detta nu.
Då var det bara 29 dagar kvar till nästa lön då...
Som en smygtitt...
Idag fotades vi av fantastiska Martina på M-studio igen. Tanken är att bilderna ska användas som annonsmaterial på olika sätt. Här är ett väldigt enkelt å väldigt oretuscherat smakprov (jag fotade bilden på Martinas skärm och lekte sedan lite i min iphone) på vad som komma skall...
Coolt va?
Som ett drömbröllop.
Jag skällde lite med mitt ofördelaktiga morgonhumör när han väckte mig mitt i en dröm - jag var skitstressad eftersom jag hade 20 minuter på mig att bli klar men insåg att sminket va borta, att nån snott däcken till bilen å att det plötsligt föll stora snöflingor utanför fönstret - med ett "fan, du borde inte väckt mig". Jag blev alltså lite sur, trots att han ju faktiskt räddade mig från nyss nämnda situation som fick mig att mumla osammanhängande i sömnen, å hjärtat att jobba betydligt snabbare än vad det borde där jag låg under duntäcket på en söndagmorgon.
Den enkla anledningen var att det där jag var så löjligt försenad till i drömmen tydligen var mitt eget bröllop å jag blev lite ledsen att jag vaknade innan jag fick se det.
Är det så att bröllop är en flickdröm för alla? Jag tittar på Mitt stora feta syrianska bröllop på tv, å precis som när jag såg Sex and the city (filmen) nyligen för typ tionde gången tänker jag återigen samma tanke. Är bröllop en flickdröm för alla?
Alltså, när jag fantiserar om mitt bröllop - jo det heter egentligen vårt, men detta är mina tankar, eller hur? - är det inte så mycket om vilken klänning, kyrka, frisyr eller ens skor jag ska ha, för sånt varierar hela tiden å jag ska nog va glad om jag kan va klar med det ens på min riktiga bröllopsdag. (Eller jo förresten, skorna kan jag nog fundera en hel del på om jag ska va ärlig) Men mina tankar kring det hela kretsar ändå mest kring musiken, vem som ska sjunga vad, å om Winnerbäck nånsin skulle ställa upp på ett bröllopsgig "för att det ju vore lite festligt" eller så.
Är det så att bröllop är en flickdröm för alla? Jag tittar på Mitt stora feta syrianska bröllop på tv, å precis som när jag såg Sex and the city (filmen) nyligen för typ tionde gången tänker jag återigen samma tanke. Är bröllop en flickdröm för alla?
Alltså, när jag fantiserar om mitt bröllop - jo det heter egentligen vårt, men detta är mina tankar, eller hur? - är det inte så mycket om vilken klänning, kyrka, frisyr eller ens skor jag ska ha, för sånt varierar hela tiden å jag ska nog va glad om jag kan va klar med det ens på min riktiga bröllopsdag. (Eller jo förresten, skorna kan jag nog fundera en hel del på om jag ska va ärlig) Men mina tankar kring det hela kretsar ändå mest kring musiken, vem som ska sjunga vad, å om Winnerbäck nånsin skulle ställa upp på ett bröllopsgig "för att det ju vore lite festligt" eller så.
"Det här är slutet på resan å början på en ny, med dig, med dig, med dig..."
Som kärlek, I guess.
Och om jag inte hade oroat mig för att tråka ut er, eller bli en av de där överdrivet gulliga som jag själv brukade kräkas lite på, så hade jag kanske babblat sönder er om hur mannen är sådär alldeles perfekt lång för att jag ska kunna luta mitt huvud mot hans bröst så att han kan pussa mig på pannan, eller hur han förstår vad jag försöker säga fast det ibland låter som att jag menar tvärtom, eller hur jag kan ringa honom på jobbet när han har det som allra stressigast men ändå ger mig tid att nonsensbabbla för att han är genuint intresserad av allt jag har att säga, eller hur skönt det är att gå å lägga sig även när han är många mil bort eftersom jag har hans röst i mitt öra tills jag nästan sover.
Jag skulle kunna spinna på för alltid om saker som får mig att vilja gråta av lycka, men jag antar att det egentligen räcker med att säga ett endaste. Han gör mig hel. Som om det inte ens fanns nåt alternativ.
Som att vakna i en söndagsljuvlighet.
Jag vet inte om det var solens strålar som smög förbi glipan bakom rullgardinen, eller gårdagens champagne som fortfarande bubblade från huvudet till tårna, men nåt gjorde iallafall att jag vaknade fast jag hade sovit färre timmar än det finns fingrar på en hand. Det kan oxå vara det där genomlyckliga i mig som inte ser nån som helst anledning att sova bort fler timmar än nödvändigt, framförallt inte på en ljuvlig dag som denna.
Den fina delen av hösten - den som doftar nedfallna äppel från trädgårdarna på söder, den som ger fina färger i träden å som inbjuder till att dra djupa andetag av friskhet när man kisar mot solstrålar som fortfarande värmer i själen - kan man aldrig riktigt få för mycket av. "När hösten kommer och tiden gått för fort
när allt känns på rutin och redan gjort
ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
för dig, för dig, för dig."
Som bästa väntande kvällen.
Tre killar å tre tjejer, med lite olika både gamla å nya förhållanden till varandra, ganska underhållande snack, delvis sjukt låg humor å tveksamma skämt. Man skulle ju kunna tro att jag pratar om tv-serien Vänner, men himla lyckliga jag pratar om min stundande fredagkväll, den med mannen å finfina vänner. Och rött vin.
Inte för att jag är som häftigast i stan på fredagkvällar, särskilt inte när dagen började med nåt slags bilfönsterskrapmästerskap, vilket jag höll på att förlora mot mig själv (nej, jag har inget tålamod när det kommer till is å kyla) lite tidigare än vanligt.
Men solen har gjort sitt bästa sen dess, å stan känns lixom full av fredagsglada människor som säkert har tusen och inga planer för en helg då gula löv dansar genom luften och återvändon inte längre finns. Dagarna och tågen passerar, och för en gång skull står jag lugnt kvar å låter det hända. Det kommer alltid nya dagar, å nya tåg, menade för mig att hinna med, men ikväll har jag allt som behövs alldeles i min närhet. Vänner, vin å kärlek. Resten av världen får vänta.
Inte för att jag är som häftigast i stan på fredagkvällar, särskilt inte när dagen började med nåt slags bilfönsterskrapmästerskap, vilket jag höll på att förlora mot mig själv (nej, jag har inget tålamod när det kommer till is å kyla) lite tidigare än vanligt.
Men solen har gjort sitt bästa sen dess, å stan känns lixom full av fredagsglada människor som säkert har tusen och inga planer för en helg då gula löv dansar genom luften och återvändon inte längre finns. Dagarna och tågen passerar, och för en gång skull står jag lugnt kvar å låter det hända. Det kommer alltid nya dagar, å nya tåg, menade för mig att hinna med, men ikväll har jag allt som behövs alldeles i min närhet. Vänner, vin å kärlek. Resten av världen får vänta.
Som gonatt.
Huvudvärk å lätt illamående ändrade mina kvällsplaner, men lindrades något av de rosor som kom med blomsterbud från mannen som så uppenbart gillar att skämma bort mig, vilket jag inte har det minsta emot. Som om det inte vore nog får jag både hans och några av mina underbara vänners sällskap redan imorgon kväll då vi ska dricka vin å mysa å låtsas att vi inte är det minsta trötta sådär som man tydligen blir på fredagar nu för tiden.
Men ikväll tänker jag inte låtsas bort nån tröttma alls. Ikväll tänker jag för en gång skull somna med marginal till midnatt, vilket i princip betyder nu.
"Sweet dreams till sunbeams find you.
Sweet dreams that leave all worries behind you.
And in your dreams whatever they be, dream a little dream of me."
Sweet dreams that leave all worries behind you.
And in your dreams whatever they be, dream a little dream of me."
Som en sminkad verklighet.
Litet försök att vara den fotomodell jag aldrig kommer bli, när jag i morse klev in till Martina på M-studio för att ta nya annonsbilder för Gold. Jag blev proffssminkad å proffsfotad, vilket gjorde att det blev ett bra resultat till slut, min oproffsighet framför kameran och dubbelhaka-tendeneser till trots. Sen drog jag direkt till kontoret, skrämde grabbarna lite med min make-up-som-gör-sig-bättre-på-bild-än-i-verkligheten, å fortsatte resten av dagen via telefon och dator.
Nu skulle man kunna tro att jag är alldeles snygg å egentligen mest sugen på att gå ut ikväll, men sanningen är lite mer den att jag funderar på om jag är en trafikfara när jag kör härifrån eftersom jag har smink i ögonen. Alltså, inuti ögonen. Eller, (om man inte ska vara så dramatisk) små sminkpartiklar som har fastnat på mina linser å bildat en liten dimridå samtidigt som saltet från blinktårarna lixom svider i ögonvråna.
Men jag vill poängtera att jag verkligen gillade makeup-tjejen, särskilt när hon sa att jag inte så äldre ut än typ 27. Ens osminkad.
Så nu jag åker hem till min lika 27-åriga vän och är snyggast tillsammans, i tv-soffan med sushi å Greys, på en alldeles finsminkad onsdag med glitterpotential.
Nu skulle man kunna tro att jag är alldeles snygg å egentligen mest sugen på att gå ut ikväll, men sanningen är lite mer den att jag funderar på om jag är en trafikfara när jag kör härifrån eftersom jag har smink i ögonen. Alltså, inuti ögonen. Eller, (om man inte ska vara så dramatisk) små sminkpartiklar som har fastnat på mina linser å bildat en liten dimridå samtidigt som saltet från blinktårarna lixom svider i ögonvråna.
Men jag vill poängtera att jag verkligen gillade makeup-tjejen, särskilt när hon sa att jag inte så äldre ut än typ 27. Ens osminkad.
Så nu jag åker hem till min lika 27-åriga vän och är snyggast tillsammans, i tv-soffan med sushi å Greys, på en alldeles finsminkad onsdag med glitterpotential.
Som vår för Hjärter Dam.
Mitt i all min lycka kan jag ibland fortfarande känna en nödvändighet av att svepa en filt om mig å knarka sorgliga Winnerbäcksånger om hur livet aldrig blir som det var tänkt för Fröken Svår, eller om hur gråa dagar aldrig skyndar på. Jag har de där sångerna i mitt blod, de har flytit runt där så länge att de blivit en del av mig, å ibland vet jag inte säkert vem de egentligen handlar om.
Så jag låter Lasse sjunga vidare, på en höstruskig tisdag i oktober, men lyckas hitta sånger som inte är så dystra i nuet, utan mer med en vemodig bakgrund, och jag tänker att det kan vara passande så.
'
"Inatt var det någon som lyssnade till hennes snåriga ord
och fördjupade tankar om livet
inatt fick dom se att en kärlek var oanvänd
och ett ordförråd stod övergivet
nu skiner morgonsolen in
vackrare nu än någonsin
när han kysser hennes bleka vinterskinn
Hjärter Dam nu är han din
här lever vintern lever frost
men det är vår för Hjärter Dam
så rusa på rätt in i virvelstorm för vinden är för tam
och galna vinterord blir vänner när hon försvinner i hans kram
bara vinden är för tam
och fördjupade tankar om livet
inatt fick dom se att en kärlek var oanvänd
och ett ordförråd stod övergivet
nu skiner morgonsolen in
vackrare nu än någonsin
när han kysser hennes bleka vinterskinn
Hjärter Dam nu är han din
här lever vintern lever frost
men det är vår för Hjärter Dam
så rusa på rätt in i virvelstorm för vinden är för tam
och galna vinterord blir vänner när hon försvinner i hans kram
bara vinden är för tam
....Hjärter Dam bara lev och sjung
sjung en psalm för Hjärter Kung"
sjung en psalm för Hjärter Kung"
Som en såndär novembertisdag i oktober.
Men ärligt, detta jävla novemberväder att kidnappa dagar till höger å vänster. Nu var vi ju glada å nöjda över höstsoliga dagar i oktober, kunde det inte fått förbli så ett tag till? Och om den nödvändigtvis skulle kidnappa tisdagen kunde den väl dragit å gömt sig nånstans istället för att hålla gisslan på plats? Tisdag å regn är lixom lite to much för mig.
Jag vet att det är sånt som vädergnäll som kallas i-landsproblem, å jag är tacksam att jag får chans utöva just det, eftersom det bevisar hur relativt bra mitt liv trots allt är. Så: sidledsregn, dra åt helvete!
Men imorgon är en annan dag, å jag längtar lite ihjäl mig eftersom det är en såndär mysig bästonsdag me fina P, följd av en lika bäst torsdag i stallet å en härlig helg med vinfest och nån slags presentation av mannen för vännerna och Rondellstaden.
Jag börjar för övrigt misstänka att en förhållandeuppdatering på facebook är större än jag tidigare anade, och att det kanske är så att jag har varit singel så länge att ingen lixom räknade med att det ska va på nåt annat sätt. Kanske var det lite så jag själv tänkte också...
Jag vet att det är sånt som vädergnäll som kallas i-landsproblem, å jag är tacksam att jag får chans utöva just det, eftersom det bevisar hur relativt bra mitt liv trots allt är. Så: sidledsregn, dra åt helvete!
Men imorgon är en annan dag, å jag längtar lite ihjäl mig eftersom det är en såndär mysig bästonsdag me fina P, följd av en lika bäst torsdag i stallet å en härlig helg med vinfest och nån slags presentation av mannen för vännerna och Rondellstaden.
Jag börjar för övrigt misstänka att en förhållandeuppdatering på facebook är större än jag tidigare anade, och att det kanske är så att jag har varit singel så länge att ingen lixom räknade med att det ska va på nåt annat sätt. Kanske var det lite så jag själv tänkte också...
Som en väldigt bra å alldeles ovanligt vanlig helg.
Familjehelg var det. Minst sagt. Vi avverkade outletshopping me mamma å hennes man, å födelsedagskalas hemma hos pappa med större delen av den sidan familjen. Alltså, vi är ganska många. Lite sådär som att jag nästan inte kan skämta med syrrans kille om hur hans libanesiska släkt är hur många som helst, eftersom han ju faktiskt har varit med oss och firat jul å vet. Vi är ganska många. Och högljudda.
Jag förvarnade mannen, det gjorde jag, och han är lyckligtvis inte tappad bakom en vagn i sociala sammanhang, så det gick hur bra som helst, å eftersom han på ganska kort tid lärt känna mig väldigt väl kunde han omgående bonda med övriga familjen i skämt om hur jag skulle avlida utan höga klackar å mobiltäckning å hur det skulle innebära mentalt självmord att ta med mig på fjällvandring. Kul. Och sant.
Förresten var vi på hockey i lördags, dotterns första livematch. Innan låtsaskräktes hon så fort jag nämnde att vi skulle dit, men när vi väl var där tog det ungefär två minuter innan hon bad mig stoppa ner godiset i väskan eftersom matchen var för spännande för att kunna göra nåt annat. Ni som inte känner henne ska veta att godisnekande är ungefär det bästa betyg nåt kan få. Så, jag har fött en Lakers-fantast. Hennes pappa håller för övrigt på laget som just nu ligger näst längst ner i tabellen. Just saying.
Jag förvarnade mannen, det gjorde jag, och han är lyckligtvis inte tappad bakom en vagn i sociala sammanhang, så det gick hur bra som helst, å eftersom han på ganska kort tid lärt känna mig väldigt väl kunde han omgående bonda med övriga familjen i skämt om hur jag skulle avlida utan höga klackar å mobiltäckning å hur det skulle innebära mentalt självmord att ta med mig på fjällvandring. Kul. Och sant.
Förresten var vi på hockey i lördags, dotterns första livematch. Innan låtsaskräktes hon så fort jag nämnde att vi skulle dit, men när vi väl var där tog det ungefär två minuter innan hon bad mig stoppa ner godiset i väskan eftersom matchen var för spännande för att kunna göra nåt annat. Ni som inte känner henne ska veta att godisnekande är ungefär det bästa betyg nåt kan få. Så, jag har fött en Lakers-fantast. Hennes pappa håller för övrigt på laget som just nu ligger näst längst ner i tabellen. Just saying.
Som en pusselbit på plats.
Jag går sakta, fast med relativt stora steg, så skulle man väl kunna beskriva situationen. För varje steg jag tar blir det tydligare vart jag är på väg, och för varje steg blir jag oxå lugnare i den tanken.
Det är en slags trygghet som har infunnit sig och den blandas med den kärlek å lycka som rusar runt i mitt blod, på ett lite hisnande men samtidigt väldigt självklart sätt.
Det är en slags trygghet som har infunnit sig och den blandas med den kärlek å lycka som rusar runt i mitt blod, på ett lite hisnande men samtidigt väldigt självklart sätt.
Jag tror inte vi hade kunnat träffas en dag tidigare än vad vi gjorde. Eller rättare sagt, det hade inte blivit vi om vi hade gjort det. Jag var helt enkelt inte redo, det är jag lika säker på nu som jag trodde mig vara om motsatsen innan. Men sanningen är att jag nog inte hade haft vett att se det.
Fast ingenting ska nånsin vara helt okomplicerat, det är sen gammalt, och det lilla farthindret på vår väg är väl främst att vi råkar ha 55 mil och en landsgräns mellan oss, vilket lixom tar bort lite av det där spontana. Det blir med andra ord extremt mycket telefontid och därmed glada telefonbolag. Men det är det värt, å jag håller fast vid det där att jag hellre har närhet på distans än distans i närheten, även om distansen inte är att föredra alls.
Det händer dock att vi får lite vanlig vardag oxå, tidiga mornar när jag ska iväg till jobbet å inte är supermunter innan jag fått mitt kaffe, eller en hemmahelg i all enkelhet då vi inte låtsas om att vi bara har några få timmar på oss innan vi skiljs åt igen.
Fast ingenting ska nånsin vara helt okomplicerat, det är sen gammalt, och det lilla farthindret på vår väg är väl främst att vi råkar ha 55 mil och en landsgräns mellan oss, vilket lixom tar bort lite av det där spontana. Det blir med andra ord extremt mycket telefontid och därmed glada telefonbolag. Men det är det värt, å jag håller fast vid det där att jag hellre har närhet på distans än distans i närheten, även om distansen inte är att föredra alls.
Det händer dock att vi får lite vanlig vardag oxå, tidiga mornar när jag ska iväg till jobbet å inte är supermunter innan jag fått mitt kaffe, eller en hemmahelg i all enkelhet då vi inte låtsas om att vi bara har några få timmar på oss innan vi skiljs åt igen.
Vi gör helt enkelt det bästa av det vi har, å det visar sig vara förbannat bra.
Som fredagströttma.
Jag skulle ta mig tid att skriva, med mitt rödvinsglas på bordet jämte mig, å en sovande dotter i rummet brevid. Sanningen är att jag inte orkar, att jag är så jäkla fredagstrött, å så himla tacksam att jag har en hemmahelg utan större måsten eller långa restider. Istället går jag alltså å lägger mig.
Men jag ger er dagens bästa konversation som avslut:
Jag: "Uggla, han är ju typ två skitar hög".
Dottern begrundar tv´n å säger efter en stund: "två högar bajs..?"
Det kan väl egentligen sammanfatta större delen av kvällens Idol-program (som jag för säkert både första å sista gången ens kommenterar i detta forum) mitt i en annars härlig å synnerligen normal fredagskväll i mellanmjölkens förlovade land.
God natt världen.
Som vinterpositiv då?
Vaknade i morse å undrade direkt vem som snodde min natt medan jag blinkade. Sen förlät jag nattens snabbhet lite, eftersom den trots allt skyndade fram till nåt så härligt som en fredag.
Utanför mina fönster hade minusgraderna gjort sitt intågande å frosten hade lagt sig på alla ytor den kunde hitta, vilket såklart oxå innefattade min bil. Min somriga bil med massa fönsteryta. Jag skrapade å försökte tänka fina tankar, hålla glaset halvfullt å allt såntdär. Gjorde en liten lista över bra grejer me vinter:
Jag får köpa å använda nya mössor.
Glöggsäsongen tar fart.
Ja, det var väl egentligen det som var mitt vinterbra. Sen följer mest snoriga näsor, köldskadade tår, axlarna uppdragna till öronen å en känsla av att mörkret inte har nåt slut.
Det är nästan som en sjukdom, när det man kallar positivt inte alls är så bra som det låter. Dagens diagnos: vinter-positiv.
Utanför mina fönster hade minusgraderna gjort sitt intågande å frosten hade lagt sig på alla ytor den kunde hitta, vilket såklart oxå innefattade min bil. Min somriga bil med massa fönsteryta. Jag skrapade å försökte tänka fina tankar, hålla glaset halvfullt å allt såntdär. Gjorde en liten lista över bra grejer me vinter:
Jag får köpa å använda nya mössor.
Glöggsäsongen tar fart.
Ja, det var väl egentligen det som var mitt vinterbra. Sen följer mest snoriga näsor, köldskadade tår, axlarna uppdragna till öronen å en känsla av att mörkret inte har nåt slut.
Det är nästan som en sjukdom, när det man kallar positivt inte alls är så bra som det låter. Dagens diagnos: vinter-positiv.
Som drunkningsrisk.
Ni vet när man hittar en man, å sen hittar en låt som är lite passande till den där mannen?
Förlåt att jag tjatar, men så gör man när man har hittat någon som är sådär. Å som dessutom ser vem som är jag men tycker om mig ändå. Eller just därför.
Alldeles nyss insåg jag dessutom att den där mannen måste ha tagit bort allt det där som hotade mitt badrum med översvämning varje gång nån duschade. Det pinsamma är att det måste ha varit nästan två veckor sen. Jag upptäckte alltså alldeles nyss, fastän jag såklart har hunnit duscha massa gånger sen dess. Jag vet inte vad jag ska skylla på, men jag vet att det nu är större risk att drunkna i det där stora hjärtat än i duschen.
Som att ta igen tid.
Det spenderades alltså några dagar i den stora staden, men framförallt med några av de fina vännerna som bor där. Vi tog igen lite tid som rusat ifrån oss, utan att för den delen skapa ett större avstånd än det rent geografiska - det bästa med underbara vänner är ju nämligen att de finns där oavsett - och därför kändes mer som tid som stått stilla när vi äntligen satt där å drack vårt vin medan allt skulle avhandlas å skrattas åt.
Å sådär är det ju lite överlag känns det som, att man får jobba med kvalitet å ta vara på stunderna när de väl kommer, oavsett om det gäller vänner, dotter, pojkvän, hav eller sol. Allt det där ljuvliga som man egentligen vill ha nära jämt, men som av olika anledningar oftare är för långt ifrån, gör ändå längtan däremellan värt det.
Sent igår kväll när jag äntligen hade kommit hem efter alldeles för många timmar på en tisdagstråkig flygplats hittade jag ett paket i min brevlåda. Ett paket med ett markerat andningshål och ett gosigt innehåll dessutom. Det kan mycket väl vara så att jag har världens finaste kille - även om vissa andra menar att det är en övergående period som jag ska passa på att njuta av så länge den varar - som på ett lite töntgulligt sätt gav mig ytterligare en anledning att le å att sakna när jag plockade upp nallen ur lådan. En längtnalle. En såndär som aldrig nånsin är i närheten så mysig att krama eftersom den helt saknar förmåga att krama tillbaka, men som åtminstone är en liten tröst när natten känns känns för mörk å sängen alldeles för stor.
Å sådär är det ju lite överlag känns det som, att man får jobba med kvalitet å ta vara på stunderna när de väl kommer, oavsett om det gäller vänner, dotter, pojkvän, hav eller sol. Allt det där ljuvliga som man egentligen vill ha nära jämt, men som av olika anledningar oftare är för långt ifrån, gör ändå längtan däremellan värt det.
Sent igår kväll när jag äntligen hade kommit hem efter alldeles för många timmar på en tisdagstråkig flygplats hittade jag ett paket i min brevlåda. Ett paket med ett markerat andningshål och ett gosigt innehåll dessutom. Det kan mycket väl vara så att jag har världens finaste kille - även om vissa andra menar att det är en övergående period som jag ska passa på att njuta av så länge den varar - som på ett lite töntgulligt sätt gav mig ytterligare en anledning att le å att sakna när jag plockade upp nallen ur lådan. En längtnalle. En såndär som aldrig nånsin är i närheten så mysig att krama eftersom den helt saknar förmåga att krama tillbaka, men som åtminstone är en liten tröst när natten känns känns för mörk å sängen alldeles för stor.
Som respektfull. Förihelvete.
Jag lunchshoppade, eftersom shopping är en av de saker som lindrar min irritation. När jag tittar på mina köp inser jag att de faktiskt speglar vad jag är irriterad på.
Jag köpte kläder, men ingen partytopp, sexiga underkläder, eller nåt glittrande lekfullt. Jag köpte kläder som säger RESPEKT. Min irritation grundar sig alltså i stora drag på respektlöshet ifrån diverse håll, å jag börjar bli så jäkla less på det.
Det är sant som det är sagt; ibland vill man bara ge nån en high-five. Med en stol. I ansiktet.
Enough is enough.
Jag köpte kläder, men ingen partytopp, sexiga underkläder, eller nåt glittrande lekfullt. Jag köpte kläder som säger RESPEKT. Min irritation grundar sig alltså i stora drag på respektlöshet ifrån diverse håll, å jag börjar bli så jäkla less på det.
Det är sant som det är sagt; ibland vill man bara ge nån en high-five. Med en stol. I ansiktet.
Enough is enough.
Som ett försenat söndagsinlägg.
Svårigheter att publicera innebär att söndagens inlägg hamnar på en tisdag å tur är väl det, eftersom jag just nu sitter på en flygplats, förbannar dumma bokningar som en följd av ännu dummare regler, å inte vill nåt hellre än att komma hem. Och att det ska bli helg så att jag får ha de mina hos mig igen.
Såhär lät iallafall mina söndagstankar:
Inatt kom den första frosten och plötsligt är vantar å mössor en viktig del i garderoben. Jag är i en stad med alla möjligheter till shopping, men av nån märklig anledning är det inget som lockar. Istället följdes en promenad genom den friska höstluften på Kungsholmen av soffhäng, och doften av lammet som blir söndagsmiddag.
En gammal film på tv visar berättelsen om en höst och blodet som rusar runt i mig låter mig förstå hur kommande frostnätter bör spenderas.
Som att vara tillbaka, fast inte längre där.
En inflygning över vilken stad som helst ger mig alltid en lyckokänsla i magen. Alla de hustak som skyddar oändliga möjligheter, alla de lampor som vittnar om liv. Stockholm är inget undantag.
Så andas jag återigen den där blandningen av hav och betong.
Bara en tvärgata bort spenderade jag ljuvliga stunder, i vad som känns som en evighet sedan, men som jag samtidigt minns som igår. I en annan del av stan har jag dansat bort timmar å nätter och i små gränder på Söder drömde jag om nåt nytt. Här har jag skrattat, gråtit, älskat å levt, i vad som var så nära men aldrig riktigt mitt. Men det var då och nu är nu.
Jag konstaterar att var sak har sin tid, å fastän Stockholm har blivit lite kallare ryms fortfarande värme i form av älskade vänner och rött vin.
Som en varning.
Och inte för att jag har nåt särskilt värdefullt i min lägenhet, men jag vill ändå förtydliga för potentiella inbrottstjuvar att det inte är fritt fram i helgen heller. Min bror - polisen - bor där. Ok?
Som kärleksfull.
Ni vet när man har sådär mycket kärlek i sig så det är som hela hjärtat vill explodera?
Lite så känns det.
Lite så känns det.
Som torsdagspackad.
Helgväskan. Återigen den där helgväskan som torsdagsfyllnar.
Jag ser verkligen fram emot helgen, framförallt att få spendera den med en älskad å saknad vän i en stad vid havet, men det är det där stöket runtomkring som börjar bli lite jobbigt nu. Packa, resa, hinna med saker borta å därmed försumma saker hemma, packa upp, packa om.
I vilket fall står väskan redo i hallen nu och imorgon finns det en plats reserverad för mig en timme ovan molnen. Och vi vet ju vad som sägs om hur blå himlen är där.
Som en dag bland andra.
Den här onsdagen blev riktigt skaplig trots tidig morgon, med bra möten, mysig lunchdate me fin vän, och lite radiojobb följt av vad som visade sig bli min första tv-kväll sen nån gång när förra vinterns snö precis hade smält ungefär. Därtill den ljuvliga vetskapen om att vara konstant tänkt på, å den lika konstanta ömsesidigheten i det.
Alldeles snart börjar Greys - även bekant som den heliga timmen då ingen får störa - å jag drar filten omkring mig medan regnet gör sin vanliga dans på fönsterrutorna och rosorna i vasen på bordet påminner mig om att detta är en vanlig dag. En vanlig bra dag i raden av många.
Som solsaknande.
Nog för att hösten kan ha sin charm när löven ändrar färg och faller till marken genom en klar luft, och mörka kvällar inbjuder till levande ljus och mys under tjocka filtar. Dessutom är jag ju som bekant barnsligt förtjust i mössor, vilket förutsätter ett lite kyligare klimat.
Men jag längtar ändå nåt alldeles vansinnigt efter solen. Den där varma, intensiva, strålande solen. Den som vi inte fick så mycket av i somras, som gör att jag inte kan sluta tänka på en utlandsresa till i princip vilket varmt land som helst, och som får mig att knarka charterminnen å leta nyårsresemål. Känslan när man nyduschad efter en heldag på stranden, solvarm och nybrun, tar ett glas vin på balkongen innan man går ut för att käka middag. Eller när man står där bland de salta vågorna och borrar ner tårna i sanden för att sedan lägga sig tillrätta på solstolen igen och fortsätta plöja en av alla de böcker man har packat med sig.
Som vanligt när det gäller minnen är det selektivt å eftersom charter av olika anledningar ligger närmast till hands är det vad jag tror mig behöva snart.
I en perfekt chartervärld får man såklart aldrig bagaget borttappat (eller inlåst), aldrig solexem å aldrig dålig mage. I en perfekt chartervärld ser man heller aldrig röken av övriga resenärer, eller några svenskar me foppatofflor alls för den delen, från stunden efter att däcken har slagit i landningsbanan - då alla applåderar piloten för att han faktiskt lyckades med sitt jobb, vilket är få yrken förunnat att få applåd för - tills det är dax att lyfta igen.
I den perfekta chartervärlden finns solen. Och jag.
Men jag längtar ändå nåt alldeles vansinnigt efter solen. Den där varma, intensiva, strålande solen. Den som vi inte fick så mycket av i somras, som gör att jag inte kan sluta tänka på en utlandsresa till i princip vilket varmt land som helst, och som får mig att knarka charterminnen å leta nyårsresemål. Känslan när man nyduschad efter en heldag på stranden, solvarm och nybrun, tar ett glas vin på balkongen innan man går ut för att käka middag. Eller när man står där bland de salta vågorna och borrar ner tårna i sanden för att sedan lägga sig tillrätta på solstolen igen och fortsätta plöja en av alla de böcker man har packat med sig.
Som vanligt när det gäller minnen är det selektivt å eftersom charter av olika anledningar ligger närmast till hands är det vad jag tror mig behöva snart.
I en perfekt chartervärld får man såklart aldrig bagaget borttappat (eller inlåst), aldrig solexem å aldrig dålig mage. I en perfekt chartervärld ser man heller aldrig röken av övriga resenärer, eller några svenskar me foppatofflor alls för den delen, från stunden efter att däcken har slagit i landningsbanan - då alla applåderar piloten för att han faktiskt lyckades med sitt jobb, vilket är få yrken förunnat att få applåd för - tills det är dax att lyfta igen.
I den perfekta chartervärlden finns solen. Och jag.
Som tv-lycka.
Som att fatta vad det är.
Nej, jag tänker inte bli sådär himla jagharskaffatpojkvänåärsålyckligattjagbarakanpratabebisspråkochritahjärtan-ish. Men visst tänker jag massor på den där mannen som har svept sig in i min värld utan att jag riktigt har fattat hur det gick till, å visst är jag glad över att nånting så bra äntligen har hänt mig.
Och ja, jag kallade tydligen honom pojkvän - definitionen på det är ju i princip någon man har ett ömsesidigt förhållande med och som man kan se en framtid ihop med, som man kan ringa till av ingen anledning alls om det så är mitt i natten å som inte heter +1 på inbjudningar utan har ett namn som förblir detsamma - för två meningar sedan, vilket för övrigt var första gången.
Någon dag ska jag berätta hur otroligt märkligt det känns att efter nästan tre år som singel (och en rad misslyckande dejter) åter ha en såndär pojkvän. Å så ska jag berätta hur det faktiskt känns alldeles omärkligt att det är just han.
_
Men först ska jag låta allt landa i mig på riktigt, kasta in tvätten i tumlaren å tacksamt se på hur nåt snurrar värre än mina tankar, sen ska jag formulera allt det där som jag fortfarande har lite svårt att fatta.. Å kanske kanske jag ska klottra nåt litet hjärta på en papperslapp ändå.
Som ansiktsdyslexi.
Jag har fan blivit ansiktsdyslektiker! Alltså, jag har alltid varit så sjukt bra på att komma ihåg folk, sådär så att när man hälsar på varandra tio år senare kan jag säga att vi har träffats, fast alltid haft full förståelse för (å i många fall tillåme utgått ifrån) att de inte kommer ihåg mig.
Nu - not so much! Framförallt är det kostymerna i övre medelåldern som har blivit lite för många för att hålla redan på, vilket ju är dumt, med tanke på hur ofta kostymer i övre medelåldern är viktiga människor som är bra att komma ihåg.
I eftermiddag ska jag på nåt som kallas företagardagen, vilket är en tillställning med föreläsningar, prisutdelningar å mingel. Företagardagen. Kan vi ana att det är en å annan kostym där..?
Nu - not so much! Framförallt är det kostymerna i övre medelåldern som har blivit lite för många för att hålla redan på, vilket ju är dumt, med tanke på hur ofta kostymer i övre medelåldern är viktiga människor som är bra att komma ihåg.
I eftermiddag ska jag på nåt som kallas företagardagen, vilket är en tillställning med föreläsningar, prisutdelningar å mingel. Företagardagen. Kan vi ana att det är en å annan kostym där..?
Som ett sätt att se på det.
Som att hitta rätt?
Mitt bagage blev tyngre för varje steg, när jag släpade det efter mig på krokiga vägar, utan att reflektera över om jag verkligen måste bära runt på allt det där som bara drog ner mig. Det där hjärtat som alltid varit öppet för alla blev med tiden svårt att nå hela vägen in i, och jag förstår nu att det är skillnad på förvänta och hoppas. Att trampa vatten med tyngder är sällan en bra idé och det är i jämförelse ungefär samma sak.
Det var inte min plan, inte min plan alls, att det skulle bli såhär.
Men så blev det inte. Istället kom det nån slags västkustvind å blåste tillräckligt hårt för att blodet skulle blandas med det salta å pumpa lite snabbare. Och det där väldigt blonda å väldigt raka håret skulle bli det som kittlade mig i nacken när jag vaknade på morgonen, fast jag har typ världens sämsta morgonhumör och egentligen bara vill bli lite lämnad ifred fram tills jag har druckit mitt kaffe.
Det var inte min plan, inte min plan alls, att det skulle bli såhär.
Jag skulle ju träffa den där stockholmskillen - som ju såklart följer nån slags mall av allt jag tidigare trott mig behöva, inklusive mörkt, lockigt hår å en lite kaxig attityd - å lixom fortsätta att tro att han en dag skulle komma fram till att jag ju va en ganska bra tjej ändå, för att sedan ändå va lite osäker på om det nånsin skulle bli det där Stora av oss, men förmodligen oxå alltid vara lite för rädd för svaret för att fråga.
Så skulle det vara, även om det ju såklart inte var nån bra plan, det förstår jag ju nu.
Så skulle det vara, även om det ju såklart inte var nån bra plan, det förstår jag ju nu.
Men så blev det inte. Istället kom det nån slags västkustvind å blåste tillräckligt hårt för att blodet skulle blandas med det salta å pumpa lite snabbare. Och det där väldigt blonda å väldigt raka håret skulle bli det som kittlade mig i nacken när jag vaknade på morgonen, fast jag har typ världens sämsta morgonhumör och egentligen bara vill bli lite lämnad ifred fram tills jag har druckit mitt kaffe.
Så vad gör man då när någon plötsligt står där, tar emot alla de där sidorna som man själv är lite mindre stolt över, och undrar om det var allt för isåfall var det nästan ingenting? Vad gör man när någon inte ens blinkar över att köra 120 mil bara för att träffas i några timmar? Vad gör man när man känner sig helt löjligt bortskämd för att nån tycker att man är värd så mycket mer? Vad gör man när någon står beredd med svaren innan man knappt visste själv att man skulle fråga?
Vad gör man när mer eller mindre allt man tidigare har önskat sig hos en människa plötsligt är nån slags verklighet?
Om man kan så säger man Tack. Och man ber om mer. HappyThankyouMoreplease.
Om man kan så litar man på att man faktiskt förtjänar allt det fina som händer å att verkligheten ändras om man bara väljer att se sig själv med andra ögon.
Och om man är smart, så byter man soundtrack.
Om man kan så säger man Tack. Och man ber om mer. HappyThankyouMoreplease.
Om man kan så litar man på att man faktiskt förtjänar allt det fina som händer å att verkligheten ändras om man bara väljer att se sig själv med andra ögon.
Och om man är smart, så byter man soundtrack.
