Angies Värld

Vi satte oss i combin å åkte till Ikea, handlade det som stod på listan å lite till, köpte korv, packade in å åkte hem igen - medvetna om att det var ett av det mest Svenssoniga man kan göra - å älskade varje sekund av det. Alltså, jag älskar ju både shopping, Ikea å mannen så för mig var det en söndagsfröjd redan när vi satte oss i bilen, medan mannen (halv på allvar, halvt på skämt) kallade det för ett eldprov.
Det gick enligt förväntan bra, å nu står det två kartongklädda bruna paket i mitt kök å väntar på att få sig en omgång med den medföljande inseksexnyckeln - som man sedan lägger i en låda där man redan har en massa andra, men som sedan inte hittas när det är just den man behöver - så att vi sedan kan sitta fler runt köksbordet. Enda anledningen till att det inte redan är ihopsatt är att söndagkvällen gick till att flytta grejer å sätta upp hyllor, så att jag sen kunde gå runt i lägenheten å ge ifrån mig små glädjepip å lixom bara hoppa lite jämfota över hur himla bra det blev. Precis så som jag hade möblerat i huvudet. Fast på riktigt.  

Det var alltså i söndags, men dagarna har redan sprungit iväg å blivit onsdag, jag har massor att göra precis som vanligt, å till helgen drar jag å dottern utomlands. Alltså, vi ska bara till mannen i Oslo, men det låter lixom lite roligare att säga utomlands, så det gör vi.
 

Kalla det fjärilar, elefanter, eller vilka djur du vill, jag kallar dem tankar å de är i vilket fall fullt upptagna med nån form av gymnastiska övningar i mitt huvud. Egentligen tycker jag nog inte särskilt mycket om jämförelsen med nåt slags djur alls i min kropp, så vi kan väl komma överens om att det mest är stökigt, lite som ett förråd fullt av papper där någon öppnar dörren å låter det bli tvärdrarg precis lagom när allt sorterats i fina högar.
Mannen förundras ofta - undrar om det nån dag byts från förundras till irriteras, å isf när - över hur mina tankegångar rusar iväg så snabbt att jag plötsligt börjar prata om lampan i sovrummet när vi två sekunder tidigare var mitt uppe i en diskussion om nåt helt annat. Jag läser "Män är från Mars, kvinnor är från Venus" å skrattar igenkännande.
Ni vet, de där tankarna som rör sig fan så mycket snabbare än en elefant nånsin skulle kunna byter lixom av varandra i nån slags stafett som jag själv inte ens riktigt reder ut, men innan jag vet ordet av är de lixom i mål å om det då råkar vara lampa de hamnar på är det såklart det jag börjar prata om. Makes totally sense, yes?
Å så ska vi till Indien om tio månader, bjudna på bröllop - en "liten" variant, med bara några hundra gäster - vilket jag tycker är hur coolt som helst å som får mig att planera längre fram än vanligt, å tänka på vackra tyger å guld som såklart är väldigt viktigt i Indien i allmänhet å på Indiska bröllop i synnerhet, men det är nästan lite konstigt att det inte kommit en endaste inbjudan till ett sommarbröllop i år eftersom det alltid brukar vara några varje år, men nu är de flesta helgerna i augusti redan bokade me annat, å sen får syrran sin lilla bebis å jag blir moster för första gången (stort!) å om det blir en flicka kanske man skulle rota fram de där gamla kläderna som dottern aldrig hann slita ut, de står nog hemma hos mamma eftersom mitt förråd i källaren är på tok för litet, men jag måste rensa ur det, borde aldrig låtit det gå tre år med grejer som inte ens är uppackade sen flytt, fast å andra sidan tog det tre år innan det kom upp en fin lampa i sovrummet istället för den som hängde där "sålänge". Lampan! Visst hänger den lite snett, men å andra sidan är ju allt i denna lägenheten lite snett å slitet - vi kallar det charm - fast just garderobsdörrarna är ju inte så charmiga utan mest bara fula å väldigt lika de som fanns i mitt barndomshem när jag var liten...
Och så fortsätter det. De där högarna med papper snurrar runt som om de lärde sig en ny dans. Lite som livet.

En vän hade skrivit på facebook att hon hade haft en hektisk dag, och räknade upp några av de saker hon lyckats hinna med, varpå någon annan kommenterade att det lyckligtvis inte är så varje dag. Min spontana reaktion: "är det inte?" Är inte varje dag en kamp om vad man måste/bör/vill hinna med, occh är inte varje dag lika fylld för alla som för mig? Troligen inte då.
Jag fattar att olika omständigheter utöver allt det vardagliga, såsom mitt jobb, långdistansförhållande, delad vårdnad av dotter som har diverse aktiviteter och dessutom går i skolan 3,5 mil bort, vänner, fritidsintressen mm mm ibland kan vara mer än normalt att pussla ihop för en endaste människa, vilket ändå ger mig en liten tröst. Igår var jag beslutsam på att jag ska komma igång med träningen ordentligt igen. Idag funderar jag på hur å när det ska hända.
Det är väl verkligen typiskt kvinnligt också, att inte bara fokusera på här och nu, utan att samtidigt planera för sen/ eventuellt/ extraplan om första planen inte håller, å jag vet att jag är en ytterlighet. Jag skriver listor på kommande födelsedagspresentköp - och tips till andra som kommer fråga mig om detsamma när exempelvis dottern fyller år - bokar tågbiljetter, planerar kompisumgänge å semester... ååååååååsåvidare.. Å jag vet inte hur man gör på något annat sätt. Jag vet inte hur livet ska fungera om jag verkligen bara tar det dag för dag utan att tänka på, eller planera för, kommande dagar.
Lyckligtvis har jag blivit bättre på att säga nej, å att ifrågasätta (inte minst mig själv) varför jag ska göra något eftersom jag fick lära mig den hårda vägen att det var nödvändigt. Dessutom har jag hittat en fantastisk man som tar alla chanser han får att skämma bort mig, vilket han dessutom gör väldigt bra.

Så, min plan bör väl vara att få mer tid över för att kunna bli mer spontan. Eller jävligt rik, vilket i många fall faktiskt är lite samma sak.
Nån som har en lista på hur man löser det? 
  

Tidigt igår morse tog jag på mig kavajen å stoppade ner fötterna i mina svarta klackskor - då ovetande om att dottern skulle få rätt i sin undran om jag verkligen skulle ha skor utan strumpor - och gick till jobbet. Tio timmar senare ramlade jag hem, lite som överkörd av dagens intensivitet, och nästintill undrande vad det egentligen var som hände eftersom det, precis som väderomslagen, hände samtidigt. Det var intensivt på ett bra sätt - sådär på gränsen att man hinner me å klarar av, sådär som jag jobbar som bäst - men jag kände sviterna idag.