Som att lämna avtryck.
Jag fick orden serverade i ett mail, från en kille som jobbar som säljcoach, och som kanske i första hand använde frågan i ett jobbrelaterat syfte. Att man varje dag ska göra det man tycker är roligt, det som då också återspeglas på dem man möter och gör arbetet enklare. Självklart gäller det både i jobbet och privat, i alla möjliga situationer.
När jag gick på högstadiet fick vi skriva ned adjektiv på lappar som förklaringar till hur vi såg på våra klasskamrater. Man fick bara skriva snälla saker, och minst ett ord om var och en. Jag minns att de allra flesta hade skrivit glad om mig, och även om ord som söt, rolig och snäll fanns med var nog glad det som var mest frekvent - och mest träffande. Jag är en glad person, jag skrattar lätt å gärna, och jag ler nästan alltid om jag inte har anledning att inte göra det.
Det är när jag av nån anledning inte är glad som jag inte känner igen mig själv. Vissa perioder i mitt liv har varit mindre glada, perioder då jag har varit längre ifrån mig själv än vad jag vill vara. Jag vill vara glad, jag vill att människor alltid ska kunna beskriva mig som glad, oavsett om det är på en lapp för att någon ombetts skriva nåt snällt, eller om det är utan anledning alls. Jag vill vara glad, för att livet helt enkelt blir så mycket roligare då, även i stunder då man kanske inte har nån uppenbar anledning att vara glad, men om man inte heller har uppenbar anledning att inte va glad borde valet bli enkelt.
"Gör allt du kan för att vinna varje dag och se till att du, när du ser tillbaka på den, kan säga att du hade roligt.
Det är dagen värd. Det är du värd."
Vad vill du att de ska säga om dig?
Som att det ordnar sig.
Som att skapa nya minnen.
Man kan ju tycka att man borde vänja sig, ju oftare man utsätts för något, men det betyder inte att det blir lättare för varje gång vi säger hejdå. Tvärtom säger jag.
Nu sitter jag i en bil på väg hem från Stockholm, lyssnar på P3 dokumentär, äter smågodis å känner hur saknaden blir större för varje mil vi rullar å därmed lägger till avståndet mellan oss.
Helgen var me andra ord en ljuvlighet å det kändes skönt att skapa nya minnen i staden som fortfarande har en förmåga att förföra mig, såsom en stad byggd på öar kan göra.
Som att fejka ett första intryck.
Veckan avslutas med en tripp till Stockholm, där en av mannens vänner fyller trettio å därmed bjuder till fest. Det är alltså dags för den där tillställningen där jag ska träffa massa människor för första gången, utklädd till nån jag inte är, å förhoppningsvis göra ett bra intryck. Frågan är om det intrycket blir bestående, eller om jag får chans att göra ett andra första intryck nästa gång vi ses å jag är helt mig själv.
I övrigt ser jag mer fram emot en mysig helg me mannen, än att andas Sthlm, som till viss del tappat sin magi även om mycket av det vackra finns kvar.
Det är som att både staden, å en fest där man klär sig i kläder för att vara nån annan, tillhör en tid som inte längre är min.
"..det är lätt att se hur sjuk man en gång var
när såren läker å regnet känns
Gör din tolkning, häll mig full med svar
rita figurer och dra en gräns.."
Som ett ägg.
Ägget - möjligen en av de bästa barnböcker som finns. Med mer klokheter än ett barn kan förstå, å kanske är det inte ens alla vuxna som reflekterar vad de läser vid kvällens nattsaga.
"Och det, som skulle bli något, låg där å tänkte på vad det skulle bli när det blev stort - om det blev stort. Stort ville det bli. Alla vill bli något stort - i varje fall något större."
Ja, alla vill bli något stort, på olika sätt å i olika kläder. Man kämpar för att bli något, att vara något, eller kanske bara att verka vara något.
"Nej, tänkte ägget, det blir långtråkigt att bara ligga där. Jag ska tänka på vad jag vill istället. Inte på vad jag ska bli. ..om jag vill så måste jag. Man liksom måste göra det man vill - om man kan. "
"Ingen kan bli någonting, utan att vilja bli någonting. Så här är det: Först vill man bli någonting. Sen tror man att man är det som man ville bli. Till slut så blir man kanske det som man trodde att man var."
Kanske är det så enkelt ändå, att om man bara tror tillräckligt mycket på att man kan bli det man vill, så kan man bli allt man vill.
Som den gråaste av dagar.
Nä vet ni vad, detta kan va den menlösaste, gråaste, dagen på evigheter. Som att man hade gjort allt å alla en tjänst om man bara hade stannat kvar i sängen i morse. Istället var det med en kraftansträngning liknande månlandningen - fast som ett litet steg för mänskligheten å ett stort steg för människan - som jag klev upp när alarmet hade försökt övertala mig i nästan en timme.
Jag är så vansinnigt omotiverad till typ allt, å tyvärr inte ett skit pepp på varken kvällens hoppning eller helgens Stockholmstripp. Roliga saker som jag lixom bara rycker på axlarna åt.
Det är högst tillfälligt, jag vet, men ändå. Grå dagar kan dra åt helvete.
Som mittemellan.
Sen finns det dagar då jag är fucking oövervinnerlig, när allt går min väg å känslan är att människor borde stå längs min väg för att hylla å hålla segerparader i mitt namn. Det händer att jag är kung över hela min värld, att jag vill krama alla jag möter för att livet är det mest fantastiska å inga hinder är för stora för att kallas möjligheter. Det finns dagar då jag har svar på alla frågor å räkmackor inte längre är sånt man äter utan sånt som fastnar lite under fötterna där man glider fram medan man sippar bubbel.
Å så finns det idag. Idag är en såndär mittemellandag när jag faktiskt inte vet åt vilket håll jag kommer ramla, eller hur hårt jag kommer landa.
Idag är en såndär dag då jag tvättar kläder å låter tankarna snurra runt. Idag är en såndär dag då man kanske inte måste veta allt, men må helt ok ändå.
Som en tillfällighet.
Som att det ändå kunde varit sämre.
jag trodde sporren fanns på annan ort
men deras klockor gick lika fort
det är ett snabbt liv
jag satt i en bar långt västerut
där jag känner mig hemma och har vart förut
på tvn visade man ett lyckligt slut
och allt såg plötsligt lite bättre ut
det är ett gott liv..."
Som kärlek.
Kärlek är att lämna små lappar för mig att hitta, på vardagliga ställen när jag som bäst behöver det. Eller att brygga kaffe för en lång bilresa till sig själv, å sen ladda kaffebryggaren till min morgon då jag vaknar till den ljuvliga doften.
Kärlek är oxå att längta så mycket att man rensar bort tillräckligt me kläder för att tömma en hel garderob, så att mannen kan börja få plats me sitt.
Som att fortfarande snöogilla.
Ändå ogillande av högsta grad. För att det är kallt, men framförallt, för att det är o k o n t r o l l e r b a r t.
Visst, det ÄR fint. Jättefint. På avstånd. När det ligger stilla å inte stör å ljusar upp det som annars bara vore grått. Men det är oxå allt.
Sorry, men känslan är överväldigande. Jag kan inte gilla läget fast jag vet att det är det enda att göra. Känner bara att det fina inte väger upp det stökiga. Mysfaktorn som kan kännas när man tittar ut på snön blir noll i samma sekund som jag kliver ut. Å det är innan jag ens försökt skotta fram bilen. Me vind å snö piskande i ansiktet.
Många säger att de blir som barn när snön kommer men jag blir mer som en kärring. En gnällig sådan. En som egentligen borde bo typ i Spanien från september till april.
Så snöälskare, grattis. Jag hoppas verkligen att ni passar på att njuta nu, mitt i allt det underbara vita som ramlat ner. Och när ni ändå är ute å njuter; min bil är parkerad ute på gatan. Svart nånstans under det vita.
Ska vi säga framskottad å varm kl 06.40 imorn?
Som en snösöndag.
Vi firade fina mammans födelsedag igår - med bowling å god mat. Man skulle väl kunna säga att det är som att ta ett alternativ från min shitlist å ett från min bestlist. Å om man säger att till det bästa kan man dricka vin å till det andra kan man komma på nya svordomar så tror jag ni förstår vilket som är vad. För ni vet, när familjen står å jublar om man får ner fler än hälften av käglorna, det är då man vet att man aldrig kommer bli ett bowlingproffs.
Så alltså, bowling igår å snö idag. Ändå vill jag på inget sätt att helgen ska ta slut.
.
Som en fredag. Igen.
Så var det fredag igen å det låg några nya pudersnöflingor på bilen i morse. Hela veckan har rullat på i flygande fart å helgen ser ut att följa samma bana, vilket får mig att hoppas att träningsvärken i skinkorna - igår var det stallkväll å voltövning - försvinner extra snabbt. Kvällen till ära blir det nämligen hockeyderby å jag ska halka ner på isen i periodpausen för att överlämna en tröja till en av våra lyssnare. Alltid festligt att kunna gå normalt vid såna tillfällen menar jag.
.
Som ett kärleksöverfall.
Love gives us a fairytale"
Och jag vill gå där med honom längs Karl Johan, fast det är snö å kallt å alldeles för långt borta från resten av mitt liv. Jag vill gå där å känna värmen från hans hand och hans leende, när han tittar på mig som ingen tittat på mig förut.
Det är som att kärleken överfaller mig lite extra ibland, när jag får en sekund över, å jag får sådär ont i bröstet av saknad.
Som nödvändig vaken-hjälp.
Ta med koffeintabletter i överflöd på kickoffresan till Barcelona!
Idag fick vi nämligen ytterligare info om vad som väntar då, å när jag lägger det till tidigare års erfarenhet samt min nyfunna kvällströttma kan jag konstatera att jag behöver all hjälp jag kan få. Första dagen innebär uppstigning senast kl 04.00, flygresa, fyra timmar konferens, incheckning, middag, party...
Detta i jämförelse med min å mannens resa härrom veckan, när vi steg upp lika tidigt, flög några timmar å sen gjorde ingenting men ändå deckade vid 21.30 på kvällen - egyptisk tid.
Wish me luck..?
Som att invänta februari.
Denna februari bjuder som vanligt på kickoff me jobbet (denna gång i Barcelona) och på sköna helger med västkustluft och kärlek. Nånstans däremellan ska jag göra plats för nämnda kärlek - eller åtminstone kärlekens kläder - i en garderob, för att Rondellstaden ska kunna bli lite mer hemma även för honom.
SÅhär avslutades februari för ett år sen:
"Det blåste kallt, men ändå. Jag inser såhär i efterhand - för efterklok är det lättaste klok att vara - att jag borde varit utomhus mer i helgen. Andats havsluft som en tok, eftersom den inte finns att tillgå i skogen. Alltså, skogen som i Rondellstaden mitt mellan kusterna.
Vem vet när det blir tillfälle för havsluft igen. Om man ändå kunde spara den i en burk eller så.
Märkligt hur det kan vara sån skillnad på luft å luft, å hur en sort kan få en att verkligen leva medan en annan sort mest håller en levande. Eller i värsta fall, å mörka nätter, bara överlevande.
Men oavsett skog eller hav så doftar luften åtminstone vår nu.
Det är bra nog. I guess."
Och jag tänker att alla månader som avslutas med en doft av vår måste vara bra månader.
Som att hitta en lämplig outfit.
Som bättre sent..
I söndags var det en lite särskild dag - som jag missade. En dag fylld av lite extra ljuvlighet i blandade färger skulle man kunna säga, det var nämligen tulpanens dag!
Jag fullkomligt älskar tulpaner, å det finns många jag skulle vilja ge en bukett till, av olika anledningar. Självklart kan man göra det vilken dag som helst, men just Tulpanens dag hade ju lixom passat lite extra.
Mina tulpaner ger jag iaf nu till:
Mannen - han som har mitt hjärta å gör det komplett.
Dottern - hon är minsann en härlig unge!
Mamma - min idol i många avseenden.
Familjen - den stora, lite stökiga, men mestadels alldeles underbara.
Mina vänner - de finaste man kan ha.
Svärmor - framförallt för att hon födde å uppfostrade den fantastiska mannen.
Er - för att ni finns å bryr er om min lilla värld.
Kärlek!
Som att tacka nej till årets deppigaste dag.
För min del började dagen med en nästan-missa-dotterns-buss-å-spilla-ut-kaffet-morgon, å en stund efter lunch var det lite deppigare än vanligt eftersom mannen hade stannat extra länge med sin snoriga näsa, men då åkte tillbaka mot lusekoftland. I övrigt - sluta lipa!
Vi har klarat oss igenom det allra mörkaste, överlevt julmaten å en rejäl förkylning, har massa goa långhelger å lediga dagar lagom till att solen börjar visa sig lite mer å innan vi vet ordet av sjunger vi 'Den blomstertid nu kommer' som om vårt liv hängde på det. Deppigt? Not so much! Det bästa är framför oss! Det ska firas påsk, plockas vitsippor, drickas kaffe ute mot husväggen medan den första solen värmer kinderna. Det ska packas helgväska till Stockholm, Barcelona, Göteborg, Oslo å den ljuvliga västkustön, och det ska bli rosépremiär i gräset. Sen ska det plötsligt samlas fräknar, njutas kall glass på varma klipphällar, grillas i tid å otid å andas det där härliga som bara en svensk sommar kan erbjuda.
Det finns med andra ord mycket att se fram emot, å tiden går nog så snabbt ändå, innan det blir en såndär tisdag i november. Så kom nu inte dragande me årets deppigaste dag till mig idag, för jag vill inte va me på den.
Som en hemmahelg.
Helgen har inte innehållit några större utsvävningar å tankarna har varit ovanligt stillsamma, därav min brist på inlägg.
Efter en lördag full av tvätt, städ å snoriga näsor - dock med de lite härligare inslagen ny skohylla, räkor å vin - var det inte svårsomnat igår kväll, trots att Top Gun rullade i rutan.
Idag var det klockan som väckte oss för tidigt för en söndag eftersom dottern skulle spela innebandy.
Men hörrni, det är fan som julafton varje gång jag går ut i hallen nu å ser mina snyggaste klackar på rad.
Som ett tillägg.
Jo alltså, på dagens bästa-listan hamnar för övrigt mysig sushilunch me fina vännen å att jag fick världens härligaste häst på ridningen ikväll.
Och som om det inte vore nog, en fantastiskt doftande bukett liljor som allra finaste mannen har skickat.
Så om man bortser från dagens dåliga var detta minsann en bra torsdag.
Som lite av varje.
Dagens dåliga:
Att oktobervädret är tillbaka, med sidledsregn å allt.
Att ringa å ringa å ringa till folk som inte verkar ha den minsta plan på att svara.
Att Förkylningenfrånhelvetet verkar övergå i en begynnande bihåleinflammation.
Dagens bra:
Att det är fredag imorn, vilket innebär att lilla familjen blir komplett då både dottern å mannen kommer hem.
Att det är fredag imorn, vilket innebär säsongsstart på Golden Friday.
Att det är fredag imorn, vilket egentligen är nog så bra i sig.
Som att längta sig lite tillbaka.
Faktum är att himlen är lite vackert rosa om jag tittar bort mot mitt söder, där jag sitter på kontoret som har utsikt över en gråkall järnvägsstation där tågen kommer och går, men jag kan ju ändå inte låta bli att sakna utsikten som mötte oss varje morgon, med ett löfte om en ljuvlig stundande dag.
!
Som att schemalägga Q1.
Det här med långdistansförhållande som innebär att i princip allt umgänge ska komprimeras till helgerna är en lite intressant (jag använder ordet intressant eftersom nytt år betyder att se möjligheterna) sak att pussla ihop kan man säga.
Som borta bra, å allt såntdär tjafs.
Och tänk att jag också skulle bli en av dem som tycker att den egna sängen har något särskilt skönt att komma med - fast den egentligen är en vanlig gammal Ikea-säng som för länge sedan sett sina bästa dagar - bara för att den råkar stå hemma.
Undrens tid, mina vänner. Undrens tid.
Som att vara tillbaka.
Hur började ni det nya året?
Efter ett nyårsfirande med goda vänner på västkusten - det kanske inte var det ultimata nyårsvädret, men maten var ljuvlig, drickat bubbligt, stämningen god å sällskapet fantastiskt. Dessutom var det längesen en pizza smakade så gott som den traditionella nyårsdagspizzan - åkte jag å mannen ordentligt söderut å landade på ett All inclusive-hotell i Egypten.
Det har verkligen varit semester i ordets rätta bemärkelse, ni vet sådär så ens största problem är om man ska bada nu eller sen, å vilka skor man ska ha till vilken klänning på kvällen. (bortsett från Förkylningenfrånhelvetet med tillhörande feber förstås, men den tänker jag inte riktigt låta vara med i det jag menar med semester eftersom det känns allt annat än festligt att frysa i solen, eller att fräsa näsan tills man börjar misstänka att hela hjärnan ersatts med snor) Alltså, en fantastiskt skön semester med mannen som hela tiden ger mig nya anledningar att älska honom.
Nu är det vardag igen. Årets första tisdag i ett vinterland - genom skogar å bortglömda samhällen där adventsljusstakarna fortfarande lyser i fönstren, som om man kanske är lite rädd att släppa julen å det gamla året för att framtiden kan vara nog så skrämmande - med en stor mugg kaffe i handen.
Det är en sorg i sig att åka ifrån mannen, å än mer så på en vintertisdag, men våra solbrända kroppar påminner oss om vad som nyss var. Å snart är det helg igen.
