Som att ut-nyttja dagen.
Varje dag med fint väder hör jag min mammas röst eka i bakhuvudet "passa på att gå ut nu" och jag får lixom lite ångest av att vara inomhus.
Idag kan vara den sista dagen me just fint väder nu på ett tag, sånt vet man ju aldrig säkert. I vilket fall tänker jag att vi nog bör va utomhus så mycke som möjligt.
Dagen börjar me fotboll; dotterns andra seriematch i vad som verkligen är en serie. Varje helg. Jag ska va en bra fotbollsmamma, bli lagom engagerad (fast jag ibland önskar att jag var en jätte som kunde ta de små flickorna i mina nypor å möblera om lite på planen), å dricka kaffe i plastmugg serverat av nån annan fotbollsmamma.
Sen åker vi hem till stan igen.
Vi måste nog klämma in en cykeltur i dagens planer oxå, både me tanke på dotterns nya cykel som står ute på infarten med en känsla av pengaslös varje dag den inte används, och det faktum att jag åter kommit på ljuvligheten i att cykla. Om jag får bestämma blir det gata upp å gata ner tills hela Söder är genomcyklat å vi har sagt ååååhh och aaahh tillräckligt många gånger för att Gud - om han nu mot förmodan råkar finnas å har klar sikt - ska fatta piken att vi oxå vill ha det så.
Sen sätter vi väl oss i vår hyrda trädgård - som förvisso har gräs men i övrigt är föga Söder-inspirerande med de alltför nedklippta äppelträden - och grillar.
Kanske brinner en eld nånstans tillslut.
Idag kan vara den sista dagen me just fint väder nu på ett tag, sånt vet man ju aldrig säkert. I vilket fall tänker jag att vi nog bör va utomhus så mycke som möjligt.
Dagen börjar me fotboll; dotterns andra seriematch i vad som verkligen är en serie. Varje helg. Jag ska va en bra fotbollsmamma, bli lagom engagerad (fast jag ibland önskar att jag var en jätte som kunde ta de små flickorna i mina nypor å möblera om lite på planen), å dricka kaffe i plastmugg serverat av nån annan fotbollsmamma.
Sen åker vi hem till stan igen.
Vi måste nog klämma in en cykeltur i dagens planer oxå, både me tanke på dotterns nya cykel som står ute på infarten med en känsla av pengaslös varje dag den inte används, och det faktum att jag åter kommit på ljuvligheten i att cykla. Om jag får bestämma blir det gata upp å gata ner tills hela Söder är genomcyklat å vi har sagt ååååhh och aaahh tillräckligt många gånger för att Gud - om han nu mot förmodan råkar finnas å har klar sikt - ska fatta piken att vi oxå vill ha det så.
Sen sätter vi väl oss i vår hyrda trädgård - som förvisso har gräs men i övrigt är föga Söder-inspirerande med de alltför nedklippta äppelträden - och grillar.
Kanske brinner en eld nånstans tillslut.
Som kompetent glädje.
Vi pratade om vikten av att omge sig med det positiva. Härliga å glada människor skapar bra energi å det finns ingen anledning i världen att vilja få motsatsen.
Förut, när jag kollade på Så ska det låta å som vanligt önskade att jag fick vara med, så insåg jag att halva grejen me min önskan är det positiva. Varken Pluras kök eller Så ska det låta lockar mig me själva tv-grejen, utan me glädjen i det de gör, men det lockar som fan.
Jag skulle gärna göra en variant vart som helst, me helt okända människor, bara de innehöll den kunskap - mat eller musik - å den värme å glädje som ju är huvudingredienserna i programmen.
Detsamma gäller såklart på jobbet, å livet i allmänhet; glada å kompetenta människor är det bästa som finns. Som en eftermiddag i radiostudion, kan man säga.
Förut, när jag kollade på Så ska det låta å som vanligt önskade att jag fick vara med, så insåg jag att halva grejen me min önskan är det positiva. Varken Pluras kök eller Så ska det låta lockar mig me själva tv-grejen, utan me glädjen i det de gör, men det lockar som fan.
Jag skulle gärna göra en variant vart som helst, me helt okända människor, bara de innehöll den kunskap - mat eller musik - å den värme å glädje som ju är huvudingredienserna i programmen.
Detsamma gäller såklart på jobbet, å livet i allmänhet; glada å kompetenta människor är det bästa som finns. Som en eftermiddag i radiostudion, kan man säga.
Som Söderkärlek.
Jag saknar havet väldigt mycket, det gör jag. Ofta saknar jag oxå storstadens härliga puls - med va många kan tycka är stressande mycket människor - å den känsla av möjligheter som finns där. Jag saknar, å har alltid längtat mig lite bort oavsett vart jag har befunnit mig.
Men faktum är att min stad har börjat växa i mina ögon, något som jag gladeligen tar emot.
Igår eftermiddag gick jag runt Söder där jag bor, å där jag har gått så många gånger förut. Det är lixom ingen stor stadsdel, men ändå lyckas jag nästan alltid hitta nån ny liten gata som jag inte har gått förut. Som om det plötsligt byggts till, fast husen är gamla å de krokiga äppelträden likaså.
I vilket fall är det vackrare än nånsin att gå där nu, när allt är grönt, blommande å väldoftande å alla har ansträngt sig lite extra i sina trädgårdar efter den långa vintern.
Jag gick där å tänkte på hur Rondellstaden faktiskt är ganska charmig ändå, å att det kanske inte är så dumt att bli gammal här trots allt. Framförallt är det nåt me Söder, nåt som gör att det som är mindre bra blir förlåtet, kanske för att känslan av idyll är så levande. Idyllen som jag bor mitt i, men ändå inte är riktigt en del av. Man kan väl kalla det sagan om en fantasi.
Men faktum är att min stad har börjat växa i mina ögon, något som jag gladeligen tar emot.
Igår eftermiddag gick jag runt Söder där jag bor, å där jag har gått så många gånger förut. Det är lixom ingen stor stadsdel, men ändå lyckas jag nästan alltid hitta nån ny liten gata som jag inte har gått förut. Som om det plötsligt byggts till, fast husen är gamla å de krokiga äppelträden likaså.
I vilket fall är det vackrare än nånsin att gå där nu, när allt är grönt, blommande å väldoftande å alla har ansträngt sig lite extra i sina trädgårdar efter den långa vintern.
Jag gick där å tänkte på hur Rondellstaden faktiskt är ganska charmig ändå, å att det kanske inte är så dumt att bli gammal här trots allt. Framförallt är det nåt me Söder, nåt som gör att det som är mindre bra blir förlåtet, kanske för att känslan av idyll är så levande. Idyllen som jag bor mitt i, men ändå inte är riktigt en del av. Man kan väl kalla det sagan om en fantasi.
Som en idiot.
* Varning! Följande meddelande kan uppfattas som stötande och känsliga personer varnas för den bitterfittiga tonen. *
Det där me avundsjuka är ju inget som klingar positivt. Alls. Tvärtom är det väldigt missklädsamt å nästan lite illaluktande.
Ändå kan jag inte låta bli att skriva om, å därmed öppet vädra, min avundsjuka mot en viss kategori människor.
De som håller handen å ler sådär fånigt, som inte längre behöver äta för att överleva, som hånglar så fort de får chans oavsett om det är hemma i soffan eller i en kassakö på Åhléns. Såna menar jag. Nykära idioter.
Det där me idiot är för övrigt nåt som tillhör det nykära, oavsett hur smart man är egentligen. Är man nykär så blir man idiot, det är sen gammalt.
Jobbigast är de som är i ens direkta närhet, alltså såna man känner å gärna vill glädjas med, men vars lycka man kvävs lite av på samma gång.
Framförallt så tycker jag att det är nåt så djävulskt orättvist när vissa knappt hinner bli singlar förrän de trillar dit igen medan jag går här å får skav i mina singelskor. Hur gör de?
Jag vill oxå skita i vem som tittar snett när jag trasslar in min tunga i nån annans fast sånt egentligen inte passar sig på offentliga platser när man är över tjugo.
Jag vill oxå le sådär fånigt till svar oavsett vad någon säger, eftersom jag egentligen inte ens lyssnar på vad som sägs utan bara har fullt upp me att hålla mitt lyckliga blod, som nästintill hotar att rusa ut genom öronen, kvar i kroppen.
Jag vill oxå va en nykär idiot.
Det där me avundsjuka är ju inget som klingar positivt. Alls. Tvärtom är det väldigt missklädsamt å nästan lite illaluktande.
Ändå kan jag inte låta bli att skriva om, å därmed öppet vädra, min avundsjuka mot en viss kategori människor.
De som håller handen å ler sådär fånigt, som inte längre behöver äta för att överleva, som hånglar så fort de får chans oavsett om det är hemma i soffan eller i en kassakö på Åhléns. Såna menar jag. Nykära idioter.
Det där me idiot är för övrigt nåt som tillhör det nykära, oavsett hur smart man är egentligen. Är man nykär så blir man idiot, det är sen gammalt.
Jobbigast är de som är i ens direkta närhet, alltså såna man känner å gärna vill glädjas med, men vars lycka man kvävs lite av på samma gång.
Framförallt så tycker jag att det är nåt så djävulskt orättvist när vissa knappt hinner bli singlar förrän de trillar dit igen medan jag går här å får skav i mina singelskor. Hur gör de?
Jag vill oxå skita i vem som tittar snett när jag trasslar in min tunga i nån annans fast sånt egentligen inte passar sig på offentliga platser när man är över tjugo.
Jag vill oxå le sådär fånigt till svar oavsett vad någon säger, eftersom jag egentligen inte ens lyssnar på vad som sägs utan bara har fullt upp me att hålla mitt lyckliga blod, som nästintill hotar att rusa ut genom öronen, kvar i kroppen.
Jag vill oxå va en nykär idiot.
Som hjälpbehövande.
Helst skulle jag förresten vilja göra om min blogg. Så den blev snygg å härlig å alldeles sådär personlig som den bara kan bli när man lägger ner lite tid på den å inte använder standardmallar. Men bortsett från att jag inte har tiden så kan jag inte sånt. Jag fattar inte alls hur man gör å när förklaringar om koder dyker upp står jag som ett fån. Ctrl+ C och Ctrl+ V, ungefär där är min nivå på datakunskap, fast jag tillbringar löjligt mycket tid framför den.
Hur vore det me lite hjälp här?
Hur vore det me lite hjälp här?
Som en drömmare.
"The best thing in every noble dream is the dreamer..."
Jag har den senaste veckan drömt nåt så vansinnigt mycke varenda natt. Det blir så periodvis, men oftast när det händer omvälvande saker i mitt liv å jag inte riktigt har haft tid att processa allt på vakentid. Nu - not so much tidsbrist. Hela långhelgen, på filten under solen, har jag haft processtid i kubik. Å mer därtill. Men ändå tyckte väl min lilla hjärna att det är roligare att låta mig vakna å på en stund inte riktigt fatta vad det är som har hänt eller vad som faktiskt är verkligt.
Vad jag har drömt? Allt. Folk jag umgås dagligen med har blandats med facebookmänniskor från förr, det har ätits pannkakor och möblerats om, jag har varit glad å ledsen å sådär lagom förvirrad å overklig som man kan vara i drömmar.
Faktum är att jag drömmer väldigt mycket även i vaket tillstånd. Det kallas dagdrömmande å kan nog ha lite me obegränsad fantasi att göra.
Många är de dagdrömssamtal jag har haft, å ibland kan jag komma på mig själv me ett minspel som passar väldigt bra i dagdrömskonversationen, men lixom riskera att skrämma skiten ur nån som möjligen ser mig just då eftersom det saknar fullständig logik för den verkliga världen.
Ok, jag förstår om jag verkar redo för en krama-sig-själv-tröja, men hellre drömma lite för mycket, än att inte ha några drömmar alls.
"I have had dreams and I have had nightmares, but I have conquered my nightmares because of my dreams."
Som kalorifritt.
Visst borde det finnas en liten stund varje dag då de kalorier man stoppar i sig inte räknas. Alltså, de borde inte synas. Jag lovar att det skulle räcka me en halvtimme eller så.
Vi kan kalla det en frizon, en tid då choklad kan njutas utan efterföljande ångest, för allt den gjorde satte sig i själen å inte på rumpan.
Som det är nu är det ju bara pizzan efter krogen som det gäller för, å vem orkar leva på fyllepizza för att bli smal?
Om jag skulle satsa på politiken vore det min första lag. Näst efter morgonkramarna såklart.
Jag vet såklart att fyllepizzan oxå räknas. Mer än nåt annat. Men då, precis just då, kan man inte bry sig mindre om det.
Jag vet oxå att politiker aldrig håller det de lovar ändå, så därför bryr jag mig inte om att bli en sån.
Vi kan kalla det en frizon, en tid då choklad kan njutas utan efterföljande ångest, för allt den gjorde satte sig i själen å inte på rumpan.
Som det är nu är det ju bara pizzan efter krogen som det gäller för, å vem orkar leva på fyllepizza för att bli smal?
Om jag skulle satsa på politiken vore det min första lag. Näst efter morgonkramarna såklart.
Jag vet såklart att fyllepizzan oxå räknas. Mer än nåt annat. Men då, precis just då, kan man inte bry sig mindre om det.
Jag vet oxå att politiker aldrig håller det de lovar ändå, så därför bryr jag mig inte om att bli en sån.
Som en bra start på dagen.
I morse åt jag kontorsfrulle me alla grabbarna här, vilket alltid är lika mysigt.
Snyggynglingen - som egentligen inte har me vårt företag att göra men ändå tillhör kontorsgänget av anledningar som är oviktiga i sammanhanget - kramade mig så innerligt att jag nästan ville gråta. Ni vet, den där effekten vissa människor har på en, när de lixom trampar rakt in i hjärtat å det är helt ok för det finns inget alternativ. Så gör han. Varje gång.
Jag försökte införa en lag på att han ska komma hit å krama mig varje dag, för så borde alla dagar starta, men det är ytterst tveksamt om hans arbetsgivare tycker detsamma.
I vilket fall, en bra start på en onsdag, som ju har ett försprång i veckodagsrankingen sen gammalt. Ikväll kommer fina P till mig, kör hela sushi-tv-te-å-choklad-racet som dessutom blir nån slags pyamaspartyvariant eftersom de stänger av vattnet hos henne å hon undviker stöket genom att sova över hos mig.
Wednesdays were made for a reason. A good one!
Snyggynglingen - som egentligen inte har me vårt företag att göra men ändå tillhör kontorsgänget av anledningar som är oviktiga i sammanhanget - kramade mig så innerligt att jag nästan ville gråta. Ni vet, den där effekten vissa människor har på en, när de lixom trampar rakt in i hjärtat å det är helt ok för det finns inget alternativ. Så gör han. Varje gång.
Jag försökte införa en lag på att han ska komma hit å krama mig varje dag, för så borde alla dagar starta, men det är ytterst tveksamt om hans arbetsgivare tycker detsamma.
I vilket fall, en bra start på en onsdag, som ju har ett försprång i veckodagsrankingen sen gammalt. Ikväll kommer fina P till mig, kör hela sushi-tv-te-å-choklad-racet som dessutom blir nån slags pyamaspartyvariant eftersom de stänger av vattnet hos henne å hon undviker stöket genom att sova över hos mig.
Wednesdays were made for a reason. A good one!
Som nygammalt.
Hon hade faktiskt en ny plan idag, Stina. Inte gällande maten, vi åt sushi som vanligt, men gällande den där tråkvanliga killen som skulle hittas åt mig. Han var tydligen inte aktuell längre.
Istället beskrevs för mig en i högsta grad verklig person - till skillnad mot den tidigare visionen som målades upp. Den nye är inte tråkvanlig, men däremot alla de saker som jag tidigare svurit på att jag är klar med eftersom det upprepade gånger visat sig vara galet. Och nej, jag menar inte män i allmänhet. Syftar snarare på yrke och bostadsort vilket jag förstår låter fånigt, men tro mig, det har sin poäng.
Stina hade i vilket fall redan presenterat sin idé för killen i fråga, å jag lovade att åtminstone träffa honom när tillfälle ges eftersom jag vägrar bli en människa som inte kan ändra åsikt.
Jag undrar om Ödet har tillgång till verb. Isåfall skrattar det garanterat åt mig just nu.
Anyhow. Livet.
På vägen tillbaka till jobbet hämtade jag min cykel som fått nya däck å jag lovade mig själv att börja om me mitt liv redan idag. Efter tre veckor utan träning men me massor av godis känns det som en nödvändighet.
Ikväll blir det me andra ord löpträning, och därefter är saknade Cougar Town tillbaka i rutan.
Sådär ungefär ser min måndagstisdag ut. Alldeles ovanligt vanlig alltså.
Hur är din?
Istället beskrevs för mig en i högsta grad verklig person - till skillnad mot den tidigare visionen som målades upp. Den nye är inte tråkvanlig, men däremot alla de saker som jag tidigare svurit på att jag är klar med eftersom det upprepade gånger visat sig vara galet. Och nej, jag menar inte män i allmänhet. Syftar snarare på yrke och bostadsort vilket jag förstår låter fånigt, men tro mig, det har sin poäng.
Stina hade i vilket fall redan presenterat sin idé för killen i fråga, å jag lovade att åtminstone träffa honom när tillfälle ges eftersom jag vägrar bli en människa som inte kan ändra åsikt.
Jag undrar om Ödet har tillgång till verb. Isåfall skrattar det garanterat åt mig just nu.
Anyhow. Livet.
På vägen tillbaka till jobbet hämtade jag min cykel som fått nya däck å jag lovade mig själv att börja om me mitt liv redan idag. Efter tre veckor utan träning men me massor av godis känns det som en nödvändighet.
Ikväll blir det me andra ord löpträning, och därefter är saknade Cougar Town tillbaka i rutan.
Sådär ungefär ser min måndagstisdag ut. Alldeles ovanligt vanlig alltså.
Hur är din?
Som lätt.
I morse hade jag solen i ögonen där jag gick till jobbet i den vårfriska luften, å den tunna jackan var redan lite för varm fast klockan inte ens var åtta. Vad ska man säga, annat än hej underbara morgon?
Visst hade jag helst velat jobba ute idag, eller kanske inte alls, men alternativet är faktiskt helt ok det också. Utanför kontorsfönstret ser jag människor i sommarkläder virvla förbi och träden som står på rad är plötsligt alldeles gröna.
Nu ska jag rusa iväg på lunch me söta lilla Stina, ni vet hon som jag alltid äter sushi med, å som hade en tanke om att jag behöver en tråkvanlig man. Idag är väl inget undantag på någon av punkterna, vilket för övrigt innebär min fjärde sushimåltid inom loppet av sju dagar. Varför inte?
Visst hade jag helst velat jobba ute idag, eller kanske inte alls, men alternativet är faktiskt helt ok det också. Utanför kontorsfönstret ser jag människor i sommarkläder virvla förbi och träden som står på rad är plötsligt alldeles gröna.
Nu ska jag rusa iväg på lunch me söta lilla Stina, ni vet hon som jag alltid äter sushi med, å som hade en tanke om att jag behöver en tråkvanlig man. Idag är väl inget undantag på någon av punkterna, vilket för övrigt innebär min fjärde sushimåltid inom loppet av sju dagar. Varför inte?
Som trött bara.
Jag har bara varit vaken i knappt tolv timmar, efter att då sovit tio timmar utan att vakna en endaste gång, å ändå skulle jag kunna somna snart igen. Jag tror att den här våren å allt pollen gör mig tröttare än jag nånsin varit förut, och det är på nåt sätt en intressant upplevelse att faktiskt vilja gå å lägga sig för att man är trött.
Tv´n har aldrig ens varit på ikväll, istället knarkar jag musik å tänker på saker jag har att glädjas åt. Min ännu bättre solbränna tillexempel.
Å så äter jag godis, fast jag inte alls borde, å får lite ångest för det.
Snart ska jag borsta tänderna, lägga mig me min fina bränna på det vita lakanet å läsa färdigt en bok. Det är en bok där huvudpersonen har många frågor som är liknande mina, å jag hoppas att vara lite klokare när den är slut utan att själv behöva vandra 80 mil på pilgrimsleden i Spanien. Tveksamt, men hoppet är det sista som ni vet.
Nu sjunger Bo Kaspers Orkester 'Hon är så söt när hon sover' å jag tänker att det nog får bli en lämplig godnattvisa.
Tv´n har aldrig ens varit på ikväll, istället knarkar jag musik å tänker på saker jag har att glädjas åt. Min ännu bättre solbränna tillexempel.
Å så äter jag godis, fast jag inte alls borde, å får lite ångest för det.
Snart ska jag borsta tänderna, lägga mig me min fina bränna på det vita lakanet å läsa färdigt en bok. Det är en bok där huvudpersonen har många frågor som är liknande mina, å jag hoppas att vara lite klokare när den är slut utan att själv behöva vandra 80 mil på pilgrimsleden i Spanien. Tveksamt, men hoppet är det sista som ni vet.
Nu sjunger Bo Kaspers Orkester 'Hon är så söt när hon sover' å jag tänker att det nog får bli en lämplig godnattvisa.
Som att kanske missa nåt.
Mitt i all min glädje kom jag av mig lite - mitt liv vore väl inte riktigt mitt utan dessa snabba vändningar - och jag fick en intensiv känsla av att jag nog borde vara nån annanstans. Inte att jag missat nåt som var bestämt eller så, utan snarare att det borde varit så. Om nån annanstans är i en liten stuga vid ett hav många mil härifrån, eller bara några hundra meter från mitt hem vet jag inte, men det är nog ändå inte den stora anledningen till att jag inte är där.
Vårt första interna skämt handlade om tacos, men jag har glömt varför, å han sa att han gillade mig innan vi ens hade träffats. Första dejten började på en torsdag å slutade inte förrän på lördagen, innan han satte sig i sin bil å försvann mot havet igen. Tyvärr var tajmingen helt fel, å det utbrända kaos som var jag då blev nog för mycket när det kändes för självklart att vara sig själv helt å fullt.
När man har en såndär känsla, en sån att man bara måste n å g o t, men inte vet vad något är, kan man lätt tro att man missar något. Det tror jag nu. Nästan som om jag missat ett tecken från livet å nu får skylla mig lite själv. Jag vet att det går över, kanske snart å förmodligen senast imorn, men det retar mig ändå.
En kaffe följd av en spårvagnsresa till en semesterlånad lägenhet i kvarter där jag aldrig tidigare hade varit blev början till vår andra dejt. Hon som bodde där i vanliga fall hade hyllor me skräckfilmer som kan göra mig rädd mitt på dagen, ett terrarium med en orm (hon matade en gång i veckan, jag skulle aldrig gå nära det frivilligt), och en strippstång mitt i vardagsrummet. Jag hade säkerligen känt mig minst sagt obekväm där om inte sällskapet varit sånt att tid å rum lixom kunde kvitta.
När vi lagade mat spontansjöng vi '50 ways to leave your lover' å jag stannade längre än planerat fast det innebar att ställa klockan på ringning å ta en av de tidiga vagnarna tillbaka till stan.
Solen skiner å det luktar grillat över hela Söder ikväll. Jag sitter inne i min soffa, för att jag inte har fått nåt bättre förslag att fördriva min tid på, å för att det som hjälper mest mot känslan av nån annanstans är att skriva.
Idag är en måndag me typisk söndagskänsla - jag har lärt mig känna igen den, men trodde att den kunde undvikas i min eufori - fingrarna skriver mest av sig själva å Winnerbäck sjunger att han fattar alltihop.
Nu har vi inte träffats sen i juli, bara skrivit några rader då å då, men det lilla sms som förklarade att jag var längtad gjorde mig oväntad glad.
Å precis såhär är det, livet.
Kanske missar jag något, kanske ingenting alls.
Vårt första interna skämt handlade om tacos, men jag har glömt varför, å han sa att han gillade mig innan vi ens hade träffats. Första dejten började på en torsdag å slutade inte förrän på lördagen, innan han satte sig i sin bil å försvann mot havet igen. Tyvärr var tajmingen helt fel, å det utbrända kaos som var jag då blev nog för mycket när det kändes för självklart att vara sig själv helt å fullt.
När man har en såndär känsla, en sån att man bara måste n å g o t, men inte vet vad något är, kan man lätt tro att man missar något. Det tror jag nu. Nästan som om jag missat ett tecken från livet å nu får skylla mig lite själv. Jag vet att det går över, kanske snart å förmodligen senast imorn, men det retar mig ändå.
En kaffe följd av en spårvagnsresa till en semesterlånad lägenhet i kvarter där jag aldrig tidigare hade varit blev början till vår andra dejt. Hon som bodde där i vanliga fall hade hyllor me skräckfilmer som kan göra mig rädd mitt på dagen, ett terrarium med en orm (hon matade en gång i veckan, jag skulle aldrig gå nära det frivilligt), och en strippstång mitt i vardagsrummet. Jag hade säkerligen känt mig minst sagt obekväm där om inte sällskapet varit sånt att tid å rum lixom kunde kvitta.
När vi lagade mat spontansjöng vi '50 ways to leave your lover' å jag stannade längre än planerat fast det innebar att ställa klockan på ringning å ta en av de tidiga vagnarna tillbaka till stan.
Solen skiner å det luktar grillat över hela Söder ikväll. Jag sitter inne i min soffa, för att jag inte har fått nåt bättre förslag att fördriva min tid på, å för att det som hjälper mest mot känslan av nån annanstans är att skriva.
Idag är en måndag me typisk söndagskänsla - jag har lärt mig känna igen den, men trodde att den kunde undvikas i min eufori - fingrarna skriver mest av sig själva å Winnerbäck sjunger att han fattar alltihop.
Nu har vi inte träffats sen i juli, bara skrivit några rader då å då, men det lilla sms som förklarade att jag var längtad gjorde mig oväntad glad.
Å precis såhär är det, livet.
Kanske missar jag något, kanske ingenting alls.
Som himmelen därtill.
Jag ägnade verkligen större delen av gårdagen åt att förundras över himmelens blåa blå. Det fanns inte ett moln nånstans å aldrig har väl en utsikt varit mer enformig, men så vansinnigt ljuvlig, som när jag låg på rygg på gräsmattan å tittade rakt upp.
Det känns som att denna helgen gett oss två fredagar - torsdagen var en av dem - två lördagar å så en söndag idag. Jag tänker att det absolut bästa me ett sånt upplägg är att vi kan fira måndag när vi återvänder till jobbet imorn, å sen hoppa raskt vidare till onsdag. Tji fick då den tisdag som väntade men aldrig fick bli. Det kan den ha.
Det låter, tycker jag åtminstone själv, som om livet är sitt allra bästa just nu. Å faktum är att det nog är så. Just nu. Jag har fortfarande saker och människor som fattas mig, men precis i detta nu varken kan eller behöver jag göra nåt åt det. Precis i detta nu räcker det me solens värmande strålar som varje dag hittar nya ställen i mitt ansikte att placera fräknar på. Precis i detta nu räcker det me en fin vän och en bok på en filt mellan äppelträden. Precis i detta nu är det hela livet.
Och himmelen därtill.
Det känns som att denna helgen gett oss två fredagar - torsdagen var en av dem - två lördagar å så en söndag idag. Jag tänker att det absolut bästa me ett sånt upplägg är att vi kan fira måndag när vi återvänder till jobbet imorn, å sen hoppa raskt vidare till onsdag. Tji fick då den tisdag som väntade men aldrig fick bli. Det kan den ha.
Det låter, tycker jag åtminstone själv, som om livet är sitt allra bästa just nu. Å faktum är att det nog är så. Just nu. Jag har fortfarande saker och människor som fattas mig, men precis i detta nu varken kan eller behöver jag göra nåt åt det. Precis i detta nu räcker det me solens värmande strålar som varje dag hittar nya ställen i mitt ansikte att placera fräknar på. Precis i detta nu räcker det me en fin vän och en bok på en filt mellan äppelträden. Precis i detta nu är det hela livet.
Och himmelen därtill.
Som konsten att göra ingenting.
Jag är så glad att jag har lärt mig det där me ingenting. Vissa dagar, som idag, är nämligen som gjorda för sånt å det kan vara en konst i sig att ta tillvara på det då.
Ingenting kan på så sätt bli någonting. Någonting riktigt bra, som en dag i en trädgård då en fin vän och möjligen en bok är det enda sällskap som behövs när vi gör ingenting tillsammans tills vi blir alldeles trötta å doftar solvarm hud å har fått nya fräknar på näsan.
Sånt gör att man nästan får ont i magen av välbehag.
Såklart har Winnerbäck en sång för dagar som denna oxå.
"och jag lever inte riktigt
och jag känner inte riktigt
under dagarna som inte riktigt finns
men så kommer en säsong igen
och strömmen går igång igen
och nätterna blir ljusa
och jag känner och jag lever och jag minns
att allting
allting
allt är nästan perfekt"
Jag fick förresten ett sms, från någon som bor i en annan del av vårt land där våren tagit fart å som önskade att jag var där. Hjärthoppet när jag läste det lät mig förstå att jag önskade detsamma, men det kan jag berätta mer om en annan dag.
Nu sitter jag me min kaffekopp i soffan å låter livet ta fart igen, efter ytterligare en festkväll igår. Det blev visst tre såna i rad, men jag ska snart byta vinberusningen mot soldito å förundras lite till över att himlen kan vara så blå.
Ingenting kan på så sätt bli någonting. Någonting riktigt bra, som en dag i en trädgård då en fin vän och möjligen en bok är det enda sällskap som behövs när vi gör ingenting tillsammans tills vi blir alldeles trötta å doftar solvarm hud å har fått nya fräknar på näsan.
Sånt gör att man nästan får ont i magen av välbehag.
Såklart har Winnerbäck en sång för dagar som denna oxå.
"och jag lever inte riktigt
och jag känner inte riktigt
under dagarna som inte riktigt finns
men så kommer en säsong igen
och strömmen går igång igen
och nätterna blir ljusa
och jag känner och jag lever och jag minns
att allting
allting
allt är nästan perfekt"
Jag fick förresten ett sms, från någon som bor i en annan del av vårt land där våren tagit fart å som önskade att jag var där. Hjärthoppet när jag läste det lät mig förstå att jag önskade detsamma, men det kan jag berätta mer om en annan dag.
Nu sitter jag me min kaffekopp i soffan å låter livet ta fart igen, efter ytterligare en festkväll igår. Det blev visst tre såna i rad, men jag ska snart byta vinberusningen mot soldito å förundras lite till över att himlen kan vara så blå.
Som att ha alla de bästa som sina vänner.
Långfredagen förra året var sannerligen årets längsta dag. Jag å dottern var tydligen helt fantasilösa, hade så sjukt tråkigt, alla var bara upptagna å dagen ville aldrig ta slut.
Aldrig igen tänkte jag då. Långtråkiga dagar kan dra åt helvete.
I år blir det därför den totala motsatsen.
Med undantag från delar av familjen å ytterligare några andra som av olika anledningar inte kan, ska jag få den otroliga förmånen att omge mig me några av de bästa människorna på jorden ikväll. I mitt hem. När man tänker på det är det faktiskt lite av ett nyp-mig-i-armen-tillfälle.
Vänner från lite överallt kommer för att fira långfredag å göra en variant av Pluras kök, som vi istället kallar Angies kök, å som bara innehåller vin å ingen mat men i övrigt är minst lika trevligt.
Mitt mål är att gästerna känner precis som Pluras - att kvällen aldrig ska ta slut. Ljuvligt är tillståndet vi strävar mot.
Med tanke på de människor som kommer tror jag inte att ljuvligheten ska ha några problem alls att infinna sig.
Imorn tar jag en ny flaska rosé i handen å beger mig utanför stan för att grilla me familjen. Det gäller ju att göra det mesta av de dagar som är så fantastiskt tajmade me både ledighet å sol.
Aldrig igen tänkte jag då. Långtråkiga dagar kan dra åt helvete.
I år blir det därför den totala motsatsen.
Med undantag från delar av familjen å ytterligare några andra som av olika anledningar inte kan, ska jag få den otroliga förmånen att omge mig me några av de bästa människorna på jorden ikväll. I mitt hem. När man tänker på det är det faktiskt lite av ett nyp-mig-i-armen-tillfälle.
Vänner från lite överallt kommer för att fira långfredag å göra en variant av Pluras kök, som vi istället kallar Angies kök, å som bara innehåller vin å ingen mat men i övrigt är minst lika trevligt.
Mitt mål är att gästerna känner precis som Pluras - att kvällen aldrig ska ta slut. Ljuvligt är tillståndet vi strävar mot.
Med tanke på de människor som kommer tror jag inte att ljuvligheten ska ha några problem alls att infinna sig.
Imorn tar jag en ny flaska rosé i handen å beger mig utanför stan för att grilla me familjen. Det gäller ju att göra det mesta av de dagar som är så fantastiskt tajmade me både ledighet å sol.
Som att leva.
Jag har så mycket att skriva, men just nu blev allt lite blankt å jag är fortfarande matt av pollen å längtvärk å allt lixom rusar runt i mig å om en stund är det radiosändning vilket är nåt av det bästa som finns.
En vän gjorde mig ledsen, en annan vän gjorde mig glad, å jag tänker att det nog måste finnas små mörka moln även i den stora glädjen för så funkar livet.
Men morgonens doft av vår och ljudet av mina illgula klackskor som ekar mellan husen å påminner om att marken åter välkomnar skor me klack å öppen tå gör allt bra.
Vi hörs hörrni, alldeles alldeles snart, på gold24.fm. Då startar påskens uppladdning å jag ska minsann dricka ett glas bubblande rosé å skåla lite för livet, för mig, å för er, vilka ni än är.
En vän gjorde mig ledsen, en annan vän gjorde mig glad, å jag tänker att det nog måste finnas små mörka moln även i den stora glädjen för så funkar livet.
Men morgonens doft av vår och ljudet av mina illgula klackskor som ekar mellan husen å påminner om att marken åter välkomnar skor me klack å öppen tå gör allt bra.
Vi hörs hörrni, alldeles alldeles snart, på gold24.fm. Då startar påskens uppladdning å jag ska minsann dricka ett glas bubblande rosé å skåla lite för livet, för mig, å för er, vilka ni än är.
Som pollenchock å stjärnfall
Min kärlek till Winnerbäck å hans ljuvliga musik kommer nog aldrig att dö. Det finns lixom sånger att applicera på livet oavsett vilket sinnestillstånd man befinner sig i.
Som jag tror är Pollenchock å Stjärnfall nån slags soundtrack för hela min långhelg, som förmodligen inte kommer kännas alls så lång som den låter när det plötsligt redan är tisdag igen å man vet att man har haft roligt för tiden gått för fort.
"det var vår och det var varmt och alla älvor sjöng i kör
när vi la oss under stjärnorna i parken
efter slask och is och snö fanns plötsligt nåt att leva för
när allt som vintern gömt sköt upp ur marken
det var nånting om befruktning
det var nåt om hur man gör
det liksom for omkring det måste varit pollen
vi skrattade och drack vin direkt ur flaskan som sig bör
när det är vår och fest och man har tappat kollen
så säg hur aktierna faller
säg hur kursen vänder om
ge mig tips och goda råd så att jag kan göra helt tvärt om
för det är väl fan inte sånt man tänker på och drömmer om
varenda tår varenda skratt varenda dröm ska vi ha fatt
allt ska sugas ut ur varje natt"
Nån dag, inte länge från nu, när det är mindre pollen i varje andetag å marken inte längre utgör lika stor risk för blåskatarr, ska jag lägga mig under stjärnorna i parken. Tills dess nöjer jag mig dock me skratt å vin å vår å fest, å kanske att jag kommer tappa kollen ett litet tag, för sånt händer, men det är helt okej.
"nätter kommer smygande med vårdoft ibland
det liksom rör sig under ytan och fasaden
det här var natten då vi dansade tills älvorna kom fram
det var pollenchock och stjärnfall över staden..."
Som jag tror är Pollenchock å Stjärnfall nån slags soundtrack för hela min långhelg, som förmodligen inte kommer kännas alls så lång som den låter när det plötsligt redan är tisdag igen å man vet att man har haft roligt för tiden gått för fort.
"det var vår och det var varmt och alla älvor sjöng i kör
när vi la oss under stjärnorna i parken
efter slask och is och snö fanns plötsligt nåt att leva för
när allt som vintern gömt sköt upp ur marken
det var nånting om befruktning
det var nåt om hur man gör
det liksom for omkring det måste varit pollen
vi skrattade och drack vin direkt ur flaskan som sig bör
när det är vår och fest och man har tappat kollen
så säg hur aktierna faller
säg hur kursen vänder om
ge mig tips och goda råd så att jag kan göra helt tvärt om
för det är väl fan inte sånt man tänker på och drömmer om
varenda tår varenda skratt varenda dröm ska vi ha fatt
allt ska sugas ut ur varje natt"
Nån dag, inte länge från nu, när det är mindre pollen i varje andetag å marken inte längre utgör lika stor risk för blåskatarr, ska jag lägga mig under stjärnorna i parken. Tills dess nöjer jag mig dock me skratt å vin å vår å fest, å kanske att jag kommer tappa kollen ett litet tag, för sånt händer, men det är helt okej.
"nätter kommer smygande med vårdoft ibland
det liksom rör sig under ytan och fasaden
det här var natten då vi dansade tills älvorna kom fram
det var pollenchock och stjärnfall över staden..."
Som vårdoft.
Det doftade vår nåt så innerligt i morse när jag klev utanför dörrn. Jag tror att det är en av de bästa dofterna som finns å den gör mig lixom alldeles varm.
Jag har för övrigt gula klackskor på fötterna, jeansjacka, solbrillor, ny lön på kontot, å en alldeles underbar dag framför mig.
Mycket mer än så behövs inte på en torsdag hörrni.
Jag har för övrigt gula klackskor på fötterna, jeansjacka, solbrillor, ny lön på kontot, å en alldeles underbar dag framför mig.
Mycket mer än så behövs inte på en torsdag hörrni.
Som snyggslag å lyckorus.
Våren tar lixom fram det bästa hos folk. En del människor är bara så snygga att jag nästan får ont i magen. På det bra sättet alltså. Som snyggslag kan man säga.
Men hur kommer det sig att vissa blir så jäkla mycket snyggare i solbrillor? Jag menar, de täcker ögonen - i en del fall förvisso större delen av ansiktet också - men sällan är det ju fula ögon som döljer sig bakom, mer att helheten förändras å det som verkade så förbannat snyggt bara blev vanligt.
Är det när mystiken försvinner?
I vilket fall ser jag dem överallt, snyggingarna. Jag tror det kallas vårkänslor, men det skulle förmodligen lika gärna kunna benämnas som singelseende.
Möjligen finns det en anledning att kärleken inte drabbar mig nu, för möjligen - även om jag härmed vill dementera alla såna dumheter om det kan hjälpa mig till drabbning - skulle jag bli alldeles outhärdlig då eftersom jag redan har nån slags löjlig positivitet i mig.
Den här känslan som rusar runt i kroppen, känslan av lycka - trots att allt kanske inte är sådär som man önskar, men tillräckligt just nu - så är det förbannat bra ändå å tron på att allt ska ordna sig till slut finns där nånstans.
Jag önskar att den känslan håller sig kvar i tid å evighet, eller åtminstone till nån tisdag i november när det ofrånkomligt måste vara lite skit för inte ens lyckorus rår på en sån jävlighet som en tisdag i november kan vara.
Det kan oxå hända att den där novembertisdagen infinner sig redan nästa vecka eller nåt, för lite så jobbar jag och mitt humör, å om den här pollenirritationen inte ger sig snart kommer jag att få ett utbrott, men för stunden låtsas jag inte om det.
Men hur kommer det sig att vissa blir så jäkla mycket snyggare i solbrillor? Jag menar, de täcker ögonen - i en del fall förvisso större delen av ansiktet också - men sällan är det ju fula ögon som döljer sig bakom, mer att helheten förändras å det som verkade så förbannat snyggt bara blev vanligt.
Är det när mystiken försvinner?
I vilket fall ser jag dem överallt, snyggingarna. Jag tror det kallas vårkänslor, men det skulle förmodligen lika gärna kunna benämnas som singelseende.
Möjligen finns det en anledning att kärleken inte drabbar mig nu, för möjligen - även om jag härmed vill dementera alla såna dumheter om det kan hjälpa mig till drabbning - skulle jag bli alldeles outhärdlig då eftersom jag redan har nån slags löjlig positivitet i mig.
Den här känslan som rusar runt i kroppen, känslan av lycka - trots att allt kanske inte är sådär som man önskar, men tillräckligt just nu - så är det förbannat bra ändå å tron på att allt ska ordna sig till slut finns där nånstans.
Jag önskar att den känslan håller sig kvar i tid å evighet, eller åtminstone till nån tisdag i november när det ofrånkomligt måste vara lite skit för inte ens lyckorus rår på en sån jävlighet som en tisdag i november kan vara.
Det kan oxå hända att den där novembertisdagen infinner sig redan nästa vecka eller nåt, för lite så jobbar jag och mitt humör, å om den här pollenirritationen inte ger sig snart kommer jag att få ett utbrott, men för stunden låtsas jag inte om det.
Som härligheter i rad.
Onsdag. Dessa ljuvliga onsdagar som kommer me alldeles lagom mellanrum å som förgyller livet bara genom att vara.
Idag väntade jag sämre väder, men det visade sig visst bli ganska hyfsat ändå, jag har min röda kappa som har hängt i garderoben i väntan på plusgrader å ny hårfärg.
Snuva å kliande ögon till trots älskar jag varje stund av detta underbara som kallas vår, å ännu lite mer så när solen bestämmer sig för att vara med.
Hela påskhelgen verkar bli en härlighetsbonanza som jag välkomnar me öppen famn.
Det blir radiosändning redan imorn, lite som en förfest inför hela påsken å som ett utmärkt tillfälle att jubla å dricka vin. Me risk för alkisvarning kommer även fredagen å lördagen att innehålla jubel å vin, fast utanför radiostudion, me underbara vänner å familj. Det är som att det inte finns nån hejd på hur ljuvligt allt får bli.
Ikväll har det vanliga onsdagshänget me finaste P blivit bytt - vi kompenserar det med sushi till lunch istället - mot att jag ska låta mig bjudas på dejt, å jag tänker att om den är bra så är ju det toppen, å om det inte är det så hinner jag kanske hem till Greys å får en skön onsdag i vilket fall. Ser man det så blir det me andra ord en win-win för mig.
Jubel å vin ftw!
"Biology says that we are who we are from birth. That are DNA is set in stone. Unchangeable. Our DNA doesn't account for all of us though, we're human. Life changes us. We develop new traits. Become less territorial. We start competing. We learn from our mistakes. We face our greatest fears. For better or worse, we find ways to become more than our biology. The risk of course is that we can change too much to the point where we don't recognize ourselves. Finding our way back can be difficult. There's no compass, no map. We just have to close our eyes, take a step, and hope to God we get there." /Greys Anatomy
Idag väntade jag sämre väder, men det visade sig visst bli ganska hyfsat ändå, jag har min röda kappa som har hängt i garderoben i väntan på plusgrader å ny hårfärg.
Snuva å kliande ögon till trots älskar jag varje stund av detta underbara som kallas vår, å ännu lite mer så när solen bestämmer sig för att vara med.
Hela påskhelgen verkar bli en härlighetsbonanza som jag välkomnar me öppen famn.
Det blir radiosändning redan imorn, lite som en förfest inför hela påsken å som ett utmärkt tillfälle att jubla å dricka vin. Me risk för alkisvarning kommer även fredagen å lördagen att innehålla jubel å vin, fast utanför radiostudion, me underbara vänner å familj. Det är som att det inte finns nån hejd på hur ljuvligt allt får bli.
Ikväll har det vanliga onsdagshänget me finaste P blivit bytt - vi kompenserar det med sushi till lunch istället - mot att jag ska låta mig bjudas på dejt, å jag tänker att om den är bra så är ju det toppen, å om det inte är det så hinner jag kanske hem till Greys å får en skön onsdag i vilket fall. Ser man det så blir det me andra ord en win-win för mig.
Jubel å vin ftw!
"Biology says that we are who we are from birth. That are DNA is set in stone. Unchangeable. Our DNA doesn't account for all of us though, we're human. Life changes us. We develop new traits. Become less territorial. We start competing. We learn from our mistakes. We face our greatest fears. For better or worse, we find ways to become more than our biology. The risk of course is that we can change too much to the point where we don't recognize ourselves. Finding our way back can be difficult. There's no compass, no map. We just have to close our eyes, take a step, and hope to God we get there." /Greys Anatomy
Som lite nytt.
Jag gjorde slut me mitt oranga idag. Efter nästan åtta månader fick det faktiskt va nog, å det är nog närmast nån slags rekord ändå. Sällan står jag ut me en hårfärg längre än ett halvår, men räddningen denna gång var väl mina frisyrbyten istället.
Vi får se hur länge det håller, men för ett tag ser jag ut såhär ungefär.
Vi får se hur länge det håller, men för ett tag ser jag ut såhär ungefär.
Som en kärleksfull godisgris.
Men hörrni, det är nästan löjligt hur påverkad jag blir av det här underbara vädret. Vill lixom bara krama alla jag ser. Åtminstone var det min absoluta känsla när jag tidigare idag mötte en grupp brandinspektionsmänniskor, varav den ena killen va nåt av det snyggaste jag sett på länge. Om min chef inte hade gått jämte mig då hade jag eventuellt gjort något som förmodligen skulle kunna rubriceras som ofredande. Damn, he looked goooood!
Nu har jag precis varit i godisaffären å köpt stört mycke godis. Jag hävdar å det bestämdaste att allt ska läggas i diverse påskägg som jag ska dela ut, men sanningen är att jag kommer äta av det själv oxå, hur mycket jag än försöker låta bli. Jag är en g o d i s g ri s så till den milda grad att om det hade funnits ett VM för godisgrisar skulle jag kunna titulera mig världsmästare. Typ. Åtminstone me choklad, för det kan man ju faktiskt bara inte leva utan.
Som himmel blå.
När jag vaknade i morse, och solskenet strömmade in genom dörröppningen till mitt sovrum, så var det inte svårt alls att känna livet trots att klockan ringde tidigare än vanligt. Jag tänkte att om himmelen alltid va såhär blå skulle världen va lite bättre.
Fast sen tänkte jag om, för vart krigar man mest? Inte fan är det i vanligtvis kalla Norden iallafall. Nä, här har man fullt upp me att hålla sig varm å torr, å när det väl blir underbara dagar som denna har man inte tid för nåt annat än att titta upp mot allt det blå å älska typ alla man ser.
Å andra sidan, vi är så mesiga i detta landet så jag tror inte det är nån fara ändå. Är i vilket fall villig att ta risken.
Let the sky be blue!
Fast sen tänkte jag om, för vart krigar man mest? Inte fan är det i vanligtvis kalla Norden iallafall. Nä, här har man fullt upp me att hålla sig varm å torr, å när det väl blir underbara dagar som denna har man inte tid för nåt annat än att titta upp mot allt det blå å älska typ alla man ser.
Å andra sidan, vi är så mesiga i detta landet så jag tror inte det är nån fara ändå. Är i vilket fall villig att ta risken.
Let the sky be blue!
Som en onödig läxa.
Det var ju den där dejten då, den me EMD som jag skulle överraska dottern me å göra henne till en av de lyckligaste tioåringarna i stan. Vilket i sin tur ganska själviskt skulle göra mig till den coola morsan, som ni minns? Min EMD-kontakt hade mer eller mindre lovat mig att lösa en liten träff efter konserten, vilket jag glatt deklarerade för dottern som först gav mig en lite oväntad reaktion genom att förklara hur himla piiiinsamt det skulle vara men sen fick tillbaka förnuftet å såg det roliga i det hela.
Efter konserten väntade vi därför kvar, precis som kontakten sagt att vi skulle göra. Vi väntade. Å väntade.
Sen gick vi hem.
Alva va sur å jag bad om ursäkt för att jag hade sagt nåt alls till henne innan det va helt klart, men hon är inte dum å fattade att boven i det hela faktiskt var snubben som lovat mer än han kunde hålla.
"Ja det var ju lite tokigt av honom att säga så" sa jag, fast jag egentligen ville låta bitterfittan i mig förklara för den stackars oskyldiga flickan att det är lika bra att hon vänjer sig å att man aldrig ska lita på en man som ber en vänta å att besvikelserna längre fram i livet kommer va större än så.
Men jag sa inte det. Vissa saker blir lixom inte lättare ens om man förvarnas.
Efter konserten väntade vi därför kvar, precis som kontakten sagt att vi skulle göra. Vi väntade. Å väntade.
Sen gick vi hem.
Alva va sur å jag bad om ursäkt för att jag hade sagt nåt alls till henne innan det va helt klart, men hon är inte dum å fattade att boven i det hela faktiskt var snubben som lovat mer än han kunde hålla.
"Ja det var ju lite tokigt av honom att säga så" sa jag, fast jag egentligen ville låta bitterfittan i mig förklara för den stackars oskyldiga flickan att det är lika bra att hon vänjer sig å att man aldrig ska lita på en man som ber en vänta å att besvikelserna längre fram i livet kommer va större än så.
Men jag sa inte det. Vissa saker blir lixom inte lättare ens om man förvarnas.
Som att förkylningssova.
Mitt störda förhållande till sömn å min oförmåga att somna är ju sen gammalt, men i helgen har jag testat den andra varianten. Den som faktiskt innebär att sova ganska många timmar i sträck. Att jag sen vaknat me snorstreck på kudden, eller av hostatacker som fått mina lungor att förklara världskrig är ju en annan sak.
Uppenbarligen har jag inte köpt nån ny dator än, vilket alltså är den främsta anledningen till att jag inte skrivit så mycket i helgen. Den dator jag har funkar lite ibland, men kräver en hel del tålamod - något jag inte direkt är känd för att ha i överflöd. Men även om jag skulle haft det har inte tiden funnits så som den brukar.
I vanliga fall är "Alva-helger" såna då jag har en massa skrivtid på kvällarna när hon har somnat å jag sitter själv i min soffa me ett glas vin å en bit choklad. Denna helgen - not so much. Min förkylning har nämligen sänkt mig helt fullständigt å jag har nästan uteslutande somnat samtidigt som dottern.
Men nu är jag trött på att va sjuk. Nu ska jag bli frisk, få träna igen å bara njuta av våren sådär alldeles galet mycket som man kan om man inte hostar å snörvlar å vägrar inse att det nog är våren som faktiskt gjort mig lite sjuk till att börja med.
Uppenbarligen har jag inte köpt nån ny dator än, vilket alltså är den främsta anledningen till att jag inte skrivit så mycket i helgen. Den dator jag har funkar lite ibland, men kräver en hel del tålamod - något jag inte direkt är känd för att ha i överflöd. Men även om jag skulle haft det har inte tiden funnits så som den brukar.
I vanliga fall är "Alva-helger" såna då jag har en massa skrivtid på kvällarna när hon har somnat å jag sitter själv i min soffa me ett glas vin å en bit choklad. Denna helgen - not so much. Min förkylning har nämligen sänkt mig helt fullständigt å jag har nästan uteslutande somnat samtidigt som dottern.
Men nu är jag trött på att va sjuk. Nu ska jag bli frisk, få träna igen å bara njuta av våren sådär alldeles galet mycket som man kan om man inte hostar å snörvlar å vägrar inse att det nog är våren som faktiskt gjort mig lite sjuk till att börja med.
Som en dejt me EMD.
Yr av överraskningsglädje från gårdagen fortsätter jag på samma tema. Denna gång blir det älskade lilla dottern som ska få nåt roligt att berätta när hon kommer tillbaka till skolan.
En konsert å träff me EMD!
Ok, hennes mamma kanske inte är jätteledsen över att få lite ögongodis å så, men framförallt är jag vansinnigt upprymd över att få ge henne denna möjlighet. Hon får så många gånger anpassa sig för mitt jobb, så det är kul att det faktiskt kan ge henne en förmån nån gång oxå.
Ikväll ska vi alltså stå i konserthuset å titta, jag menar lyssna, på dessa skönsjungande grabbar som förmodligen - jag känner ju mig själv - kommer att förvandla mig till en sjukt pinsam morsa som börjar sjunga med i de 90-talslåtar som utlovas. Efter själva konserten blir det förhoppningsvis oxå en liten pratstund me grabbarna där jag nog ha en 50/50 chans att antingen fortsätta vara pinsamma morsan, eller bli typ coolaste morsan i stan. Troligen helt beroende på vem man frågar.
Oavsett vilket känns det som att kvällen blir bra.
En konsert å träff me EMD!
Ok, hennes mamma kanske inte är jätteledsen över att få lite ögongodis å så, men framförallt är jag vansinnigt upprymd över att få ge henne denna möjlighet. Hon får så många gånger anpassa sig för mitt jobb, så det är kul att det faktiskt kan ge henne en förmån nån gång oxå.
Ikväll ska vi alltså stå i konserthuset å titta, jag menar lyssna, på dessa skönsjungande grabbar som förmodligen - jag känner ju mig själv - kommer att förvandla mig till en sjukt pinsam morsa som börjar sjunga med i de 90-talslåtar som utlovas. Efter själva konserten blir det förhoppningsvis oxå en liten pratstund me grabbarna där jag nog ha en 50/50 chans att antingen fortsätta vara pinsamma morsan, eller bli typ coolaste morsan i stan. Troligen helt beroende på vem man frågar.
Oavsett vilket känns det som att kvällen blir bra.
Som ett lyckos.
Jag älskar överraskningar, både att ge å få. Ibland får man förmånen att göra en annan människa riktigt glad, precis som jag fick förut. Vi hade en tävling i radio som gick ut på att nominera någon till en hotellvistelse i Halmstad. För vissa kanske ett enkelt pris, men för en ensamstående tvåbarnsmamma som har haft det ordentligt tufft men ändå aldrig gnäller å alltid tänker på andra före sig själv kan det vara nåt stort.
Precis så var det. Hon blev s å h i m l a g l a d! Sånt värmer hjärtat nåt så vansinnigt.
Tänk vilken tur jag har som får göra andra människor så glada samtidigt som jag gör nåt jag själv tycker är kul. Lyckos lyckos mig.
Precis så var det. Hon blev s å h i m l a g l a d! Sånt värmer hjärtat nåt så vansinnigt.
Tänk vilken tur jag har som får göra andra människor så glada samtidigt som jag gör nåt jag själv tycker är kul. Lyckos lyckos mig.
Som yeeeeeeeeeeeaay!
Freeeeeeeeeeeeeeeedag!
Idag känns den lite extra mycket, förstärkt av den härliga solen å en vetskap om helgens härligheter som väntar. I eftermiddagens program blir det intervjuer med EMD, Larz-Kristerz å massa fler sköna typer.
Ikväll kommer dottern å hennes kompis, sen blir det tjejkväll me godis till barnen å vin till mamman.
Ibland är livet precis så härligt som det kan vara utan att egentligen vara nåt särskilt mer än en fredag bland alla andra.
Idag känns den lite extra mycket, förstärkt av den härliga solen å en vetskap om helgens härligheter som väntar. I eftermiddagens program blir det intervjuer med EMD, Larz-Kristerz å massa fler sköna typer.
Ikväll kommer dottern å hennes kompis, sen blir det tjejkväll me godis till barnen å vin till mamman.
Ibland är livet precis så härligt som det kan vara utan att egentligen vara nåt särskilt mer än en fredag bland alla andra.
Som en början.
Jag tänker mycket på boken. Den som inte är skriven än, men som ändå börjar ta form.
Förmodligen kommer den att bli en blandning av sånt jag själv upplevt och sånt jag hittar på eftersom jag inte anser mitt liv vara spännande nog att fylla en hel bok och dessutom har för mycket fantasi för att låta mig begränsas vid fullkomliga sanningar. Eller är jag kanske bara inte tillräckligt modig för att dela med mig av allt det som skulle krävas.
Jag har i vilket fall nån slags början, om än inte helt formulerad, och jag har automatiskt en del av storyn.
Vem fan behöver en nöjespark full av karuseller med ett liv som detta? Eller ett liv alls för den delen. Alla har vi ju vara ups and downs, en del bara med större lutning i backarna. Sådär som om det vore en väg för bilar hade haft en varningsskylt som visade exakt grad i procent eftersom en för stor last kan göra att man inte orkar upp.
Men livet alltså, livet har inga varningsskyltar eller stoppskyltar. Ingen varning för ras, eller direktiv i korsningar som gör det enklare att välja väg.
Livet rasar på och det enda man kan göra är sitt bästa för att hinna med. Eller undan.
Den veckan i februari kände hon livet igen. Som om någon hade stoppat tillbaka det hjärta som rycktes ur kroppen några månader tidigare, och visade att livet minsann kunde bjuda tillbaka ibland.
På torsdagen skulle hon möta kollegorna och fira en ovanligt lyckad vecka på jobbet. Hon var upprymd där hon stökade omkring i hemmet som precis blivit sålt. De hade inte gått med vinst, snarare tvärtom, men affären hade gått förhållandevis enkelt och hon hade dessutom hittat en ny mysig lägenhet.
Telefonen ringde och hon svarade, helt omedveten om att hela hennes värld var på väg att vändas upp å ner på ett alldeles underbart sätt bara inom några minuter. Rösten som mötte henne i andra änden var leende och den tillhörde en man som lät meddela att det fanns ett tåg som hette VI och att han var ombord.
I efterhand skulle hon dock lära sig att alla de stora orden som följde var tomma och det skulle bränna av förödmjukelse på hennes kinder när hon tänkte på den naiva längtan efter att låta dem vara sanna och hur mycket hon lät sig luras.
Tiden gick. Tiden. Den som aldrig kommer tillbaka hur långt den än går.
Hon tänkte att hon var annorlunda, inte alls som tiden. Istället kan man nog säga att hon ibland möjligen gick lite för långt. Men trösten fanns i tanken att den som aldrig går för långt heller aldrig får veta hur långt man kan gå.
Om den blir skriven, eller förhoppningsvis när den blir skriven, så hoppas jag att jag vet hur den kommer att sluta också.
Förmodligen kommer den att bli en blandning av sånt jag själv upplevt och sånt jag hittar på eftersom jag inte anser mitt liv vara spännande nog att fylla en hel bok och dessutom har för mycket fantasi för att låta mig begränsas vid fullkomliga sanningar. Eller är jag kanske bara inte tillräckligt modig för att dela med mig av allt det som skulle krävas.
Jag har i vilket fall nån slags början, om än inte helt formulerad, och jag har automatiskt en del av storyn.
Vem fan behöver en nöjespark full av karuseller med ett liv som detta? Eller ett liv alls för den delen. Alla har vi ju vara ups and downs, en del bara med större lutning i backarna. Sådär som om det vore en väg för bilar hade haft en varningsskylt som visade exakt grad i procent eftersom en för stor last kan göra att man inte orkar upp.
Men livet alltså, livet har inga varningsskyltar eller stoppskyltar. Ingen varning för ras, eller direktiv i korsningar som gör det enklare att välja väg.
Livet rasar på och det enda man kan göra är sitt bästa för att hinna med. Eller undan.
Den veckan i februari kände hon livet igen. Som om någon hade stoppat tillbaka det hjärta som rycktes ur kroppen några månader tidigare, och visade att livet minsann kunde bjuda tillbaka ibland.
På torsdagen skulle hon möta kollegorna och fira en ovanligt lyckad vecka på jobbet. Hon var upprymd där hon stökade omkring i hemmet som precis blivit sålt. De hade inte gått med vinst, snarare tvärtom, men affären hade gått förhållandevis enkelt och hon hade dessutom hittat en ny mysig lägenhet.
Telefonen ringde och hon svarade, helt omedveten om att hela hennes värld var på väg att vändas upp å ner på ett alldeles underbart sätt bara inom några minuter. Rösten som mötte henne i andra änden var leende och den tillhörde en man som lät meddela att det fanns ett tåg som hette VI och att han var ombord.
I efterhand skulle hon dock lära sig att alla de stora orden som följde var tomma och det skulle bränna av förödmjukelse på hennes kinder när hon tänkte på den naiva längtan efter att låta dem vara sanna och hur mycket hon lät sig luras.
Tiden gick. Tiden. Den som aldrig kommer tillbaka hur långt den än går.
Hon tänkte att hon var annorlunda, inte alls som tiden. Istället kan man nog säga att hon ibland möjligen gick lite för långt. Men trösten fanns i tanken att den som aldrig går för långt heller aldrig får veta hur långt man kan gå.
Om den blir skriven, eller förhoppningsvis när den blir skriven, så hoppas jag att jag vet hur den kommer att sluta också.
Som tystnadsplikt.
Jag bör alltså inte säga ett ljud till förrän min röst är hel. Redan där hör man ju omöjligheten i det hela. Att va tyst går lixom mot både mitt jobb och hela min person. Jag är ingen tyst människa. Å andra sidan är jag inte en kille i målbrottet heller, vilket är vad min röst just nu antyder.
Den som säger att jag har whiskeyröst vet vad han snackar om. Den som säger att viss sprit hjälper mot halsproblem har säkert oxå en poäng, men jag håller mig till te ikväll. Fast det är klart, om nån tänker påstå att rödvin är förträffligt effektivt mot hesma så bör jag nog testa det.
Den som säger att jag har whiskeyröst vet vad han snackar om. Den som säger att viss sprit hjälper mot halsproblem har säkert oxå en poäng, men jag håller mig till te ikväll. Fast det är klart, om nån tänker påstå att rödvin är förträffligt effektivt mot hesma så bör jag nog testa det.
Som vanligt igen.
Förra onsdagen var det jobb, hockey och packning som upptog alla dygnets vakna timmar men denna veckan är ordningen återställd igen. Bästa onsdagsupplägget me sushi, tre serier i följd, te å choklad.
Allt är precis som vanligt, eller åtminstone nästan som vanligt. Jag är fortfarande tokförkyld å låter skrattretande likt en kråka, vilket börjar bli ganska tröttsamt nu. Dessutom är jag ju hyfsat beroende av min röst i jobbet, så enough!
Men jag kan inte göra mer än att trycka i mig alvedon, hostmedicin å lenande halstabletter. Resten får tiden fixa medan jag gör annat.
Nu ska jag bara jobba några timmar till, sen kan ljuvligheterna börja.
"We all want to grow up. We're desperate to get there. Grab all the opportunities we can to live. We're so busy trying to get out of that mess, we don't think about the fact that it's going to be cold out there. Really freaking cold. Because growing up sometimes means leaving people behind. And by the time we stand on our own two feet, we're standing there alone." /Greys Anatomy
Allt är precis som vanligt, eller åtminstone nästan som vanligt. Jag är fortfarande tokförkyld å låter skrattretande likt en kråka, vilket börjar bli ganska tröttsamt nu. Dessutom är jag ju hyfsat beroende av min röst i jobbet, så enough!
Men jag kan inte göra mer än att trycka i mig alvedon, hostmedicin å lenande halstabletter. Resten får tiden fixa medan jag gör annat.
Nu ska jag bara jobba några timmar till, sen kan ljuvligheterna börja.
"We all want to grow up. We're desperate to get there. Grab all the opportunities we can to live. We're so busy trying to get out of that mess, we don't think about the fact that it's going to be cold out there. Really freaking cold. Because growing up sometimes means leaving people behind. And by the time we stand on our own two feet, we're standing there alone." /Greys Anatomy
Som ofantligt trött.
Efter den härliga helgen å den väldigt stökiga febernatten är jag så vansinnigt trött. Redan när jag satt vid datorn på jobbet fanns tendenser till att somna om jag bara råkade blinka lite för länge.
Hur ska jag bara orka hålla mig vaken länge nog för att hänga me Plura å kompisarna i köket?
Hur ska jag bara orka hålla mig vaken länge nog för att hänga me Plura å kompisarna i köket?
Som vardag igen.
Pang. Ungefär så hade det nog låtit om det faktiskt hade låtit nåt alls när vardagen slog till igen. Tisdag är ju som bekant den tråkigaste av alla vardagar så det var väl lika bra att börja med en sån då kan jag tro. Det här me snor å feber hjälper såklart inte heller till. Men jag har åtminstone min bränna att glädjas åt, å fast jag redan har börjat ömsa skinn på pannan så känner jag mig ändå lite fräschare nu än vid samma tid förra veckan.
Jag hade som sagt en fantastiskt rolig helg med det brokiga gäng människor som kallas kollegor. Det blev, förutom mycket sol, också mycket god mat och dryck, fotboll, å massa skratt. Som sig bör.
Febern gjorde sig hemmastadd i mig redan i lördags, det är väl vad man bokstavligt talat kan kalla resfeber, men är inget som alvedon å en jäkla vilja inte kan rå på.
Det kan ha haft med febern att göra, men jag tror inte det, i vilket fall så satt jag på flygplanet hem å kände mig mer säker än nånsin på att den där boken jag tänker skriva i mitt liv snart ska bli av. Den började lixom ta fart i mitt huvud utan att jag behövde anstränga mig särskilt och redan då kände jag mig som en författare, ni vet de där som brukar säga att berättelserna skriver sig själva.
Det enda som oroar mig lite med det är att mina skrivartankar verkar fungera bäst på tåg eller flygplan. Det kan me andra ord bli en dyr bok att skriva. Dyr och tidskrävande. När jag säger att tid å pengar är det enda jag har så ljuger jag.
Nu är det åter den vanliga verkligheten, fast lite mer levande dag för dag med all denna vår som blir tydligare by the minute. Följande två veckor har en massa röda dagar som innebär ledighet å sen är det rätt vad det är maj. Maj som ju egentligen betyder sommar. Typ. Innan man vet ordet av är det alltså semester och en liten tid av myggbett, grillningar, rosé i trädgården och att knappt komma ihåg allt det dryga elände som kallas vinter.
Men först kommer onsdagen me all sin härlighet å då tänker jag ha slutat vara sjuk.
Sådeså.
Jag hade som sagt en fantastiskt rolig helg med det brokiga gäng människor som kallas kollegor. Det blev, förutom mycket sol, också mycket god mat och dryck, fotboll, å massa skratt. Som sig bör.
Febern gjorde sig hemmastadd i mig redan i lördags, det är väl vad man bokstavligt talat kan kalla resfeber, men är inget som alvedon å en jäkla vilja inte kan rå på.
Det kan ha haft med febern att göra, men jag tror inte det, i vilket fall så satt jag på flygplanet hem å kände mig mer säker än nånsin på att den där boken jag tänker skriva i mitt liv snart ska bli av. Den började lixom ta fart i mitt huvud utan att jag behövde anstränga mig särskilt och redan då kände jag mig som en författare, ni vet de där som brukar säga att berättelserna skriver sig själva.
Det enda som oroar mig lite med det är att mina skrivartankar verkar fungera bäst på tåg eller flygplan. Det kan me andra ord bli en dyr bok att skriva. Dyr och tidskrävande. När jag säger att tid å pengar är det enda jag har så ljuger jag.
Nu är det åter den vanliga verkligheten, fast lite mer levande dag för dag med all denna vår som blir tydligare by the minute. Följande två veckor har en massa röda dagar som innebär ledighet å sen är det rätt vad det är maj. Maj som ju egentligen betyder sommar. Typ. Innan man vet ordet av är det alltså semester och en liten tid av myggbett, grillningar, rosé i trädgården och att knappt komma ihåg allt det dryga elände som kallas vinter.
Men först kommer onsdagen me all sin härlighet å då tänker jag ha slutat vara sjuk.
Sådeså.
Som hemma. Å lite sjuk.
Hemma igen från en härlig resa. Me en alldeles ny solbränna, glada minnen.. och en förkylning som inkluderar borttappad röst och närvarande feber.
Jodå. Det var uppenbarligen en mindre bra idé att flyga iväg, sitta i solen på dagarna å på diverse uteserveringar på kvällarna, dricka alkohol å sjunga, sova me ac igång på rummet å gå på Barcamatch utan jacka när man precis har slagits mot magsjukan å förlorat sitt imunförsvar.
Men jag gjorde det.
Så nu ligger jag i soffan, ynkar mig lite å tänker hur trevligt det hade varit om om nån hade gjort te åt mig å tyckt sådär synd som man gör om en sjukling. Framförallt om nån hade hållit om mig lite.
Det här är sannerligen en kväll då det hade passat extra att bli lite hållen.
Jodå. Det var uppenbarligen en mindre bra idé att flyga iväg, sitta i solen på dagarna å på diverse uteserveringar på kvällarna, dricka alkohol å sjunga, sova me ac igång på rummet å gå på Barcamatch utan jacka när man precis har slagits mot magsjukan å förlorat sitt imunförsvar.
Men jag gjorde det.
Så nu ligger jag i soffan, ynkar mig lite å tänker hur trevligt det hade varit om om nån hade gjort te åt mig å tyckt sådär synd som man gör om en sjukling. Framförallt om nån hade hållit om mig lite.
Det här är sannerligen en kväll då det hade passat extra att bli lite hållen.
Som en solskenstripp.
Barcelona alltså. Jag vet, det är sjukt orättvist mot alla som inte får åka nånstans, men rättvist ändå att ni åtminstone får värme här hemma oxå. Vårsol is the shit!
När jag som vanligt packpanikade å undrade hur det ens skulle kunna vara möjligt att åka iväg med färre än fyra par skor i väskan försökte jag tänka mig in i de olika situationer som Barca kan komma att erbjuda, för att lixom göra en bild av vad jag skulle behöva.
Det enda jag såg - bortsett från den Barcamatch som är bokad - var uteserveringsbilder. Jag på uteservering med ett glas rosé. Jag på uteservering med en kanna sangria. Jag på uteservering med härlig spansk middag uppdukad på bordet framför mig.. Ja ni fattar.
Det ska bli så himla skönt att åka iväg några dagar, å faktum är att jag lätt skulle kunna tillbringa varenda en av dem på uteserveringar av olika slag. Nu kan det mycket väl vara så att de andra elva i mitt sällskap har lite andra planer å inte är lika roade av att sitta still å titta på människor som passerar, men varje chans jag får ska jag ta, I tell you.
Nu åker jag äntligen. Hasta la vista!
När jag som vanligt packpanikade å undrade hur det ens skulle kunna vara möjligt att åka iväg med färre än fyra par skor i väskan försökte jag tänka mig in i de olika situationer som Barca kan komma att erbjuda, för att lixom göra en bild av vad jag skulle behöva.
Det enda jag såg - bortsett från den Barcamatch som är bokad - var uteserveringsbilder. Jag på uteservering med ett glas rosé. Jag på uteservering med en kanna sangria. Jag på uteservering med härlig spansk middag uppdukad på bordet framför mig.. Ja ni fattar.
Det ska bli så himla skönt att åka iväg några dagar, å faktum är att jag lätt skulle kunna tillbringa varenda en av dem på uteserveringar av olika slag. Nu kan det mycket väl vara så att de andra elva i mitt sällskap har lite andra planer å inte är lika roade av att sitta still å titta på människor som passerar, men varje chans jag får ska jag ta, I tell you.
Nu åker jag äntligen. Hasta la vista!
Som fem i en.
Det var med nån slags spänst i steget som jag studsade, eller kanske inte studsade men åtminstone tog mig ur, sängen i morse. Fast jag inte på nåt sätt föredrar sättet att bli påmind, så var själva påminnelsen om hur tacksam man ska vara när man är frisk, i sig väldigt bra.
Onsdag, å jag fick gå till jobbet, istället för att ligga hemma i soffan å kräkas. Uppskattat.
Ett av problemen med mitt jobb är dock att om jag inte gör det så blir det inte gjort. Med andra ord hade jag tre dagars jobb att fixa idag. Å hoppsan, jag skulle visst iväg två resterande dagarna denna veckan. Alltså satte jag mig vid skrivbordet - översvämmat, alltid översvämmat, av papper å kom ihåg - å välkomnade fem dagars jobb samlat på en.
Man är ju inte precis i fas med sig själv efter en magsjuka som tömt allt vad näring och kraft som fanns, å låt mig säga att dagens jobb (x5) inte gjorde saken bättre.
För att stöka till dagen lite extra följdes jobbet av hockey, som snart ska följas av packning. Hela kaoset i min garderob ska utredas å struktureras för att en del av det så småningom ska få plats i min alldeles illgröna väska å följa med till Barcelona.
Varför göra en del när man kan göra allt?
Onsdag, å jag fick gå till jobbet, istället för att ligga hemma i soffan å kräkas. Uppskattat.
Ett av problemen med mitt jobb är dock att om jag inte gör det så blir det inte gjort. Med andra ord hade jag tre dagars jobb att fixa idag. Å hoppsan, jag skulle visst iväg två resterande dagarna denna veckan. Alltså satte jag mig vid skrivbordet - översvämmat, alltid översvämmat, av papper å kom ihåg - å välkomnade fem dagars jobb samlat på en.
Man är ju inte precis i fas med sig själv efter en magsjuka som tömt allt vad näring och kraft som fanns, å låt mig säga att dagens jobb (x5) inte gjorde saken bättre.
För att stöka till dagen lite extra följdes jobbet av hockey, som snart ska följas av packning. Hela kaoset i min garderob ska utredas å struktureras för att en del av det så småningom ska få plats i min alldeles illgröna väska å följa med till Barcelona.
Varför göra en del när man kan göra allt?
Som ett brev på posten.
Igår fick jag i min brevlåda:
Busstidtabell å Länstrafikens tidning Hit & Hän, me bilder på mig som glad resenär, samt besked från skatteverket. Det sistnämnda var det mest glädjande eftersom det gav mig över fyra tusen kronor. Bilderna till Länstrafikens kampanj gav mig ett resekort laddat med tvåhundra.
Anyhow.
Direkt kände jag mig väldigt rik, började planera allt jag ska shoppa i Barca, ny dator, ny cykel, å sommarens semester.. * ljudet av gammal lp-skiva som plötsligt tystas* ... alltså, fyra tusen är ju inte såå mycket ändå. Men *musiken återupptas igen* så kom jag ihåg det resepresentkort jag fick när jag fyllde år, å tillsammans kan det minsann bli en riktigt bra resa åtminstone.
Så nu ska jag bara komma på vart jag ska åka.
Idag jobbar jag förresten som en tok.
Två dagar sjuk å två dagar iväg innebär hela veckans jobb på en dag. Som idag då.
Busstidtabell å Länstrafikens tidning Hit & Hän, me bilder på mig som glad resenär, samt besked från skatteverket. Det sistnämnda var det mest glädjande eftersom det gav mig över fyra tusen kronor. Bilderna till Länstrafikens kampanj gav mig ett resekort laddat med tvåhundra.
Anyhow.
Direkt kände jag mig väldigt rik, började planera allt jag ska shoppa i Barca, ny dator, ny cykel, å sommarens semester.. * ljudet av gammal lp-skiva som plötsligt tystas* ... alltså, fyra tusen är ju inte såå mycket ändå. Men *musiken återupptas igen* så kom jag ihåg det resepresentkort jag fick när jag fyllde år, å tillsammans kan det minsann bli en riktigt bra resa åtminstone.
Så nu ska jag bara komma på vart jag ska åka.
Idag jobbar jag förresten som en tok.
Två dagar sjuk å två dagar iväg innebär hela veckans jobb på en dag. Som idag då.
Som Gilmore Girls.
Att vara singelmamma - jag använder hellre det ordet eftersom ensamstående mest låter deprimerande - är inte lätt, oavsett om man har barnet hos sig på heltid eller deltid. Det är verkligen allt eller inget, och ett av de få fall när allt eller inget inte förespråkas av mig.
Man kan säga att jag har två olika liv - ett med dottern, å ett utan henne i närheten. Som jag tidigare berättat är det ett liv med konstant dåligt samvete. För allt man inte kan, hinner eller orkar.
Eftersom dottern hastigt å lustigt fick åka hem i söndags kväll då jag började kräkas blev denna allt-tid på tok för kort, å fast det såklart var en himla tur att hon inte var här när jag sprang upp spår i golvet mellan soffan å toan så känns det lite som orättvist ändå.
Hon ringde igår efter skolan, fyra gånger, för att berätta att hon tycker synd om mig som är sjuk, å försäkra sig om att det blir bättre. Med min allra starkaste stämma förklarade jag att det är ok, ingen fara lilla gumman, å sa inget om hur jag precis känt mig så nära döden man kan när man står böjd över ett porslinshål å tränar magmusklerna.
I den sinnesstämningen låg jag sen i soffan, med hulktårar i ögonvråna, å kollade på Gilmore Girls. Programmet är ett typiskt exempel på mor å dotter som har ett underbart förhållande i alla lägen, å jag tänkte - återigen me min förmåga att göra tv till fullkomlig verklighet - att det är SÅ vi ska ha det.
Såklart behöver vi öva lite på dotterns sinne för ironi, hon har lixom inte greppat det helt än, så jag tror att vi nog ska åka till Göteborg redan nästa helg eftersom det mer eller mindre är inbyggt i hela atmosfären där. Vidare ska vi utveckla ett eget språk, å nån slags magi som innebär att vi typ aldrig bråkar.
Mest sannorlikt är det såklart att vi fortsätter kämpa på, som alla andra i vår situation, där vi skrattar, bråkar, saknar å älskar. På heltid, fast me deltids närhet.
Efter nästa helg möjligen oxå me lite mer ironi.
Man kan säga att jag har två olika liv - ett med dottern, å ett utan henne i närheten. Som jag tidigare berättat är det ett liv med konstant dåligt samvete. För allt man inte kan, hinner eller orkar.
Eftersom dottern hastigt å lustigt fick åka hem i söndags kväll då jag började kräkas blev denna allt-tid på tok för kort, å fast det såklart var en himla tur att hon inte var här när jag sprang upp spår i golvet mellan soffan å toan så känns det lite som orättvist ändå.
Hon ringde igår efter skolan, fyra gånger, för att berätta att hon tycker synd om mig som är sjuk, å försäkra sig om att det blir bättre. Med min allra starkaste stämma förklarade jag att det är ok, ingen fara lilla gumman, å sa inget om hur jag precis känt mig så nära döden man kan när man står böjd över ett porslinshål å tränar magmusklerna.
I den sinnesstämningen låg jag sen i soffan, med hulktårar i ögonvråna, å kollade på Gilmore Girls. Programmet är ett typiskt exempel på mor å dotter som har ett underbart förhållande i alla lägen, å jag tänkte - återigen me min förmåga att göra tv till fullkomlig verklighet - att det är SÅ vi ska ha det.
Såklart behöver vi öva lite på dotterns sinne för ironi, hon har lixom inte greppat det helt än, så jag tror att vi nog ska åka till Göteborg redan nästa helg eftersom det mer eller mindre är inbyggt i hela atmosfären där. Vidare ska vi utveckla ett eget språk, å nån slags magi som innebär att vi typ aldrig bråkar.
Mest sannorlikt är det såklart att vi fortsätter kämpa på, som alla andra i vår situation, där vi skrattar, bråkar, saknar å älskar. På heltid, fast me deltids närhet.
Efter nästa helg möjligen oxå me lite mer ironi.
Fortfarande orange, men lite piggare.
Magsjukan tar lixom fram det allra värsta ur en människa, bokstavligt talat. Så även i mitt fall, vilket är ungefär vad som behöver sägas om den saken. Jag hade ett dygn från helvetet, men är nu lite piggare, även om jag fortfarande har ungefär samma ork å stabilitet som en disktrasa.
Det som retar mig mest är att jag missade fyra viktiga saker; min Alva-tid - den kräkrädda ungen ringde sin pappa å skrek lätt hysteriskt att han måste hääämta henne (vilket han lyckligtvis gjorde) för mamma krääääks - , firandet av ett nyblivet elitserielag en solig kväll på torget, en hårfärgning som skulle göra mig till brunett, samt två dagars jobb.
Jag avskyr att missa saker.
Jag har förresten inget varmvatten, vilket är en sådär spännande upplevelse när man har en massa sjukbaciller som måste duschas av å nåt slags normalt tillstånd att återgå till.
Nån röris är nere i källaren i detta nu, hoppas innerligt att han blir klar med fixet snart, å att det inte innebär att han måste komma in i min lägenhet. Hantverkarbesök i all ära, men när man är en sjukhög som inte duschat på två dagar är det mindre spännande.
Positiva tänkandet då?
Kanske jag tappade nåt kilo eller så - att döma av morgonens skallebank mest vätska, men ändå.
Och framförallt, om jag nu tvunget skulle bli sjuk var det på ett sätt någorlunda tajmat, för på torsdag åker jag till Barcelona! Hade jag missat den resan hade min hårfärg inte spelat den minsta roll i vilket fall.
Det som retar mig mest är att jag missade fyra viktiga saker; min Alva-tid - den kräkrädda ungen ringde sin pappa å skrek lätt hysteriskt att han måste hääämta henne (vilket han lyckligtvis gjorde) för mamma krääääks - , firandet av ett nyblivet elitserielag en solig kväll på torget, en hårfärgning som skulle göra mig till brunett, samt två dagars jobb.
Jag avskyr att missa saker.
Jag har förresten inget varmvatten, vilket är en sådär spännande upplevelse när man har en massa sjukbaciller som måste duschas av å nåt slags normalt tillstånd att återgå till.
Nån röris är nere i källaren i detta nu, hoppas innerligt att han blir klar med fixet snart, å att det inte innebär att han måste komma in i min lägenhet. Hantverkarbesök i all ära, men när man är en sjukhög som inte duschat på två dagar är det mindre spännande.
Positiva tänkandet då?
Kanske jag tappade nåt kilo eller så - att döma av morgonens skallebank mest vätska, men ändå.
Och framförallt, om jag nu tvunget skulle bli sjuk var det på ett sätt någorlunda tajmat, för på torsdag åker jag till Barcelona! Hade jag missat den resan hade min hårfärg inte spelat den minsta roll i vilket fall.
Som kräkig.
Man kan nästan tro att jag har försvunnit härifrån i helgen, men det har jag inte.
Jag har bara blivit intensivt motarbetad av min dator, som borde blivit kasserad för länge sen, och av magsjukan som kom från ingenstans å inte borde få finnas alls.
Men när jag är lite starkare å kan ändra ställning i soffan utan att behöva kräkas, då kommer jag tillbaka.
Förhoppningsvis blir det redan senare idag, för sjukma är typ det tråkigaste som finns å jag har massa roligheter att skriva om istället.
Hoppas ialla fall att ni har en bättre måndag än vad jag har.
Solen gör sitt försök till hjälp nu, å Lakers blev klara för elitserien igår, så helt värdelös är ju inte denna dagen trots allt.
Jag har bara blivit intensivt motarbetad av min dator, som borde blivit kasserad för länge sen, och av magsjukan som kom från ingenstans å inte borde få finnas alls.
Men när jag är lite starkare å kan ändra ställning i soffan utan att behöva kräkas, då kommer jag tillbaka.
Förhoppningsvis blir det redan senare idag, för sjukma är typ det tråkigaste som finns å jag har massa roligheter att skriva om istället.
Hoppas ialla fall att ni har en bättre måndag än vad jag har.
Solen gör sitt försök till hjälp nu, å Lakers blev klara för elitserien igår, så helt värdelös är ju inte denna dagen trots allt.
Som drabbad av kärlek.
"I just want you to be a little different with me than with everyone else."
Å jag tänker att nån gång måste det ju vara på riktigt. Sådär så att inget annat spelar nån roll å man kan varken gå för fort eller för långsamt fram, för tid mäts helt plötsligt inte på det sättet längre. Istället kan man bara räkna tiden i före och efter.
Visst är det så att man blir drabbad av kärlek? Inget annat har väl förmågan att göra en människa så skör å sårbar men på samma gång så oövervinnerlig å stark som kärlek. Som att allt jävligt å härligt samlas i en enda explosion där det ena inte kan fungera utan det andra.
Känslan av att veta. Inte undra om där finns nåt mer att önska, nåt att gå miste om eller nåt att leta vidare efter. Veta att inget, verkligen inget i hela världen, skulle kunna kännas bättre å mer rätt än så. Nöjd utan att nöja sig.
Jag har varit den som vet. Senaste gången såklart fortfarande tydligast i minnet å kanske oxå den gång då jag nog visste säkrast. Fullkomligt tvivellöst. Då när jag, en vecka efter första dejten, packade en väska å flyttade in. Bodde sen där varannan vecka tills postadressen å alla mina saker oxå flyttades.
Vi pratade aldrig nånsin om att det gick för snabbt fram. Jag tänkte nog inte ens tanken. För allt va så enkelt å självklart å första gången jag träffade föräldrarna blev jag presenterad som gudagåvan å mottagen me en kram. Hur skulle man nånsin ifrågasätta en sån kärlek?
Så jag vet att det är möjligt att bli så totalt drabbad. Å jag vägrar tro att det inte kan hända igen.
Även om killen i fråga numera istället är ett ex å älskad vän, som jag önskar all lycka - det är bara lite i smyg som jag hoppas att den där lyckan kommer till mig först - så betyder inte det att kärleken inte var på riktigt. Bara att bra saker har en tendens att ta slut.
Förhoppningsvis för att ge nya bra saker en möjlighet att finnas.
Å jag tänker att nån gång måste det ju vara på riktigt. Sådär så att inget annat spelar nån roll å man kan varken gå för fort eller för långsamt fram, för tid mäts helt plötsligt inte på det sättet längre. Istället kan man bara räkna tiden i före och efter.
Visst är det så att man blir drabbad av kärlek? Inget annat har väl förmågan att göra en människa så skör å sårbar men på samma gång så oövervinnerlig å stark som kärlek. Som att allt jävligt å härligt samlas i en enda explosion där det ena inte kan fungera utan det andra.
Känslan av att veta. Inte undra om där finns nåt mer att önska, nåt att gå miste om eller nåt att leta vidare efter. Veta att inget, verkligen inget i hela världen, skulle kunna kännas bättre å mer rätt än så. Nöjd utan att nöja sig.
Jag har varit den som vet. Senaste gången såklart fortfarande tydligast i minnet å kanske oxå den gång då jag nog visste säkrast. Fullkomligt tvivellöst. Då när jag, en vecka efter första dejten, packade en väska å flyttade in. Bodde sen där varannan vecka tills postadressen å alla mina saker oxå flyttades.
Vi pratade aldrig nånsin om att det gick för snabbt fram. Jag tänkte nog inte ens tanken. För allt va så enkelt å självklart å första gången jag träffade föräldrarna blev jag presenterad som gudagåvan å mottagen me en kram. Hur skulle man nånsin ifrågasätta en sån kärlek?
Så jag vet att det är möjligt att bli så totalt drabbad. Å jag vägrar tro att det inte kan hända igen.
Även om killen i fråga numera istället är ett ex å älskad vän, som jag önskar all lycka - det är bara lite i smyg som jag hoppas att den där lyckan kommer till mig först - så betyder inte det att kärleken inte var på riktigt. Bara att bra saker har en tendens att ta slut.
Förhoppningsvis för att ge nya bra saker en möjlighet att finnas.
Som en dum sill.
"April, april din dumma sill, jag kan lura dig vart du vill!"
Mitt aprilskämt var att jag skulle intervjua kronprinsessan i dagens radioprogram. Ett helt tänkbart scenario, bortsett från att det förmodligen är i princip otänkbart, men kronprinsessparet har ju iallafall tillbringat dagen i Rondellstaden. Som nämast typ hundra meter från studion.
Det var ialla fall några som gick på det.
Förlåt... ;)
Mitt aprilskämt var att jag skulle intervjua kronprinsessan i dagens radioprogram. Ett helt tänkbart scenario, bortsett från att det förmodligen är i princip otänkbart, men kronprinsessparet har ju iallafall tillbringat dagen i Rondellstaden. Som nämast typ hundra meter från studion.
Det var ialla fall några som gick på det.
Förlåt... ;)
