Som möda för lönen.
Ibland undrar jag själv hur vi lyckas - även om det ibland är snubblande - att reda ut vårt pussel. Denna veckan är tveklöst den intensivaste på länge, för mig, men framförallt för mannen.
På sextio mils avstånd gör vi vårt yttersta för att räcka till på alla håll, å önskar båda att vi oxå kunde vara nära för att stötta å hjälpa varandra samtidigt som man bara önskar sig att få ramla ihop i soffan framför nån gammal repris på tvn.
Vi hinner smita iväg nåt sms mitt på dagen å byta några snabba ord i telefon på kvällen - innan jag somnar av utmattning, medan han fortsätter pussla några timmar till. Sen kommer helgen, med släktkalas, uppklädda i fina kläder å sorglösa leenden.
Just så passerar dagarna som kallas livet.
Vad jag säger är att vi kan ta semester me gott samvete i år. Också.
Som försovd.
Note to self:
När du har haft en såndär sjukt intensiv dag är det extra viktigt att ställa klockan till morgonen efter. Annars kan du lätt försova dig.
Som punkt för onsdagen.
Efter arton intensiva timmar ger jag upp denna dagen. Jag ger upp å säger tack å godnatt till tiden som aldrig räcker å till världen som snurrar lite för fort.
Idag fyllde barnet elva och mamman pendlade kraftigt mellan 27 å 100.
"Så går en dag i våra liv å kommer aldrig åter..."
Som rusig.
Lätt berusad av sommar, sol å vetskapen att jag om några timmar ska dricka rosé med en fin vän som saknats mig, för att sedan åter få vila i mannens varma famn.
Den här fredagslyckan är sannerligen en stormvind i sig.
Som en doft av livet.
Utanför sovrumsfönstret står den stora syrénbusken med all sin doft å jag påminner mig själv om att faktiskt ta till vara på den. Det bästa vore såklart om man kunde spara doften av en ljummen sommarkväll i en liten låda, att plocka fram när novembervindarna viner.
Som dottern sa när hon skulle sova "det är så varmt att somna nu, jag önskar att jag hade tagit tillvara på när det var kallt å jag frös... men då var det ju kallt, å jobbigt för det... livet är inte lätt"
Jag påpekade för henne att livet minsann är ganska lätt om det jobbigaste är att täcket är för varmt, å det höll hon ändå med om. Sen somnade hon gott, å utanför sovrumsfönstret fanns all den där doften kvar.
Som varm rabarberpaj med glass.
Igår var det en bra tisdag - såna händer, även om vi inte ger det så stor uppmärksamhet å därmed riskerar att onsdagen tar smällen - med härliga dofter å mys i solen.
Vi plockade rabarber i trädgården å bakade paj som om vi aldrig hade gjort annat, sen njöt vi av den i kvällssolen ute på stentrappan. Ibland behöver livet inte vara svårare än varm rabarberpaj med glass.
Som att det ordnar sig. Det gör det alltid.
Jag hade ganska snabbt blivit hejåkompis med personalen på de omkringliggande kaffebarerna å jag hade promenerat med min kaffemugg i handen längs Karl Johan varje dag, för att ta del av människoströmmen, pulsen å de visdomsord som står skrivna på gatan.
Men nu är det som bekant varken enklare eller närmare, så vi pendlar på helgerna å önskar att dagarna till dess vi ses igen försvinner som i en ögonblinkning. Om det så hade varit slottet själv som erbjöd en våning är det inte ett alternativ, eftersom min egna prinsessa fyller elva alldeles om några dagar å jag vill inte missa mer av hennes liv - eller beröva henne den del jag inte är - än vad jag redan gör.
Kanske väntar vi på ett litet mirakel, något som gör det möjligt att vakna tillsammans även på regniga skittisdagar i november när livet är mindre glamouröst, men jag tänker att det nog finns fler mirakel än vi tror å att det ordnar sig. Det gör det alltid.
I övrigt är Oslo en himla trevlig stad, inte helt olik Göteborg, som jag gillar skarpt. Å med tanke på mitt språkintresse, samt det faktum att jag är dialektschizofren - man kan säga att jag byter dialekt lite beroende på vem jag pratar med, utan att märka det själv, vilket dialekterna själva är omedvetna om - är det tacksamt att språket i princip bara är ytterligare en variant. Morsomt!
Som lite allergi bara.
Om du inser att du har utvecklat nån form av allergi, som främst sätter sig i ögonen å skapar en jäkla irritation, det är då du inte bör sova med linserna i, även om det normalt sett går bra.
"Du ser trött ut" har aldrig varit, å kommer aldrig att bli, en komplimang.
Jag saknar dem som sommar.
Det var värme å fest å solsken å hela livet lekte - det leker såklart nu också, fast på ett annat sätt - å vi ramlade runt utan att bry oss så mycket om imorgon eller vem som hörde oss där vi satt i timmar på balkongen med cigg å rosé å babblade om vackra pojkar och den stora längtan.
"...och vi går ut å brinner upp i natten, å skyller allt på våra fyllehuvuden..."
Som alltid minns man det fina å glömmer jävligheten å tårarna - vi var inte skonade i allt det vackra - men det är en rättighet som finns av en anledning och såhär i efterhand är tårarna nåt som rinner mellan fingrarna som den varma sanden under våra fötter.
Det var lite som min sista sommar i tiden som jag så innerligt ville ifrån, men som jag för en stund älskade igen. Och jag kommer inte att sakna livet som vi hade, vill inte ha det tillbaka, men jag saknar dem.
Det doftar sommar å jag saknar dem.
"..man måste dö några gånger innan man kan leva..."
Som det firades sen.
På väg hemåt igen, från Lusekoftland å kärleken som bor där, genom skogar å bortglömda byar i mil efter mil. Det kräver många timmar på buss å tåg - detta slitande resande å pusslande som försakar mycket annat - men kärleken är större än ett varv runt jorden om det är vad som skulle krävas.
Vi firade 17e Mai, sådär som en nationaldag ska firas, med vackra å festglada människor i ett vimmel under blå himmel. Vi vimlade oxå, i timmar, från ställe till ställe, å jag kände hur den där staden blev lite mindre främmande å lite mer min när vi skålade för dagen, livet å oss.
Nog känner man sig som en prinsessa, med slottet i bakgrunden å en prins vid sin sida.
Som en sommarlängtan.
Så fast tiden aldrig riktigt tycks räcka till, trots att vi flänger som tokar land å rike runt, å trots att det är lite svårt att andas ibland - det kan vara stress, men vi skyller det oxå på pollen - så är jag glad. Jag är glad i vetskapen att den där ljuvliga sommaren snart är här. Då får vi mysa vid havet å sova länge på morgonen, vi får äta glass som droppar på solvarma händer å vi får grilla varje dag om vi vill det.
Och på en regnig novembertisdag långt ifrån nu, när jag bara har sommarens alla fina minnen kvar, ska jag veta att jag kände livet i mig varenda minut.
Som andra dagar.
Det finns dagar då jag önskar att jag jobbade som florist, eller konditor - vilket är märkligt med tanke på att jag är kass på både blommor å bakning. Men såna dagar finns alltså.
Idag är däremot den dag då jag firar fyra år på radion. Fyra år är ungefär en evighet som försvunnit i ett ögonblick.
Dagen firas med solsken över Rondellstaden, å ett fint halsband som svärmor köpte till mig på Cuba.
