Angies Värld

När jag var liten varade sommarlovet i en evighet. Vi badade varje dag, räknade myggbett på benen å lekte vid bäcken. Det fanns inga tråkiga dagar, bara timmar att fylla med lek, där alla skogens stigar ledde till äventyr å där varje röd lada var en hel värld att upptäcka.
När jag var liten var vårens översvämmade hagar oceaner som vi byggde flottar för att segla över och drömmarna gjordes för dagen. Vi cyklade till sjön å hem igen flera gånger om dagen å vattnet var alltid varmt.
När jag var liten var livet alldeles bekymmersfritt, utan ett endaste moln på himlen å sommarlovet varade en evighet.
Jag undrar när man egentligen slutade vara liten. Å varför.

Så här ligger jag ensam, en vanlig kväll i juni, å sjunger med Winnerbäck om att göra nåt för dig.
"När hösten kommer och tiden gått för fort, när allt känns på rutin å redan gjort.."
Jag hoppas du vet vad du betyder, jag behöver att du förstår hur stor kärleken är och det vet jag att du gör. Det är ljuvligheten i vetskapen om oss som gör allt det där andra möjligt, som gör att jag fortfarande både springer å andas.
"..då ska jag samla mina krafter å göra nånting stort, för dig.."

Den sliter sönder mig litegrann, den där känslan av att inte riktigt räcka till. Den där känslan av att vi springer å springer för att hinna så mycket, när allt vi borde göra är att stå still å bara hålla om varandra.
Det sliter sönder mig litegrann att vi var en tapper liten del av familjen som firade lillasysters födelsedag när vi borde varit mer än dubbelt så många - vi behövde inte ens dra fram iläggsskivorna i bordet som vi annars trängs runt - å alldeles sådär härligt stökiga å högljudda som bara vi kan vara. Men mannen kämpar i Lusekoftland - jag hör på honom hur trött han faktiskt är - å något närmare, men inte nära nog, finns en bror som kanske kommer hem en annan dag. I en säng ligger en syster å hennes ofödda barn för att vila, i ett annat hem vilar en farmor med brutet lårben, å i en sjukhussäng ligger en farfar å tynar bort.
Det sliter sönder mig litegrann att jag inte kan finnas där hos dem allihop, på samma gång.
Det sliter sönder mig hur vi springer å springer för att hinna så mycket, när allt vi borde göra är att stå still å bara hålla om varandra.