Som ont av saknad.
Jag saknar så många av mina vänner, jag saknar dem så jag får ont i magen. Och är du en av dem, så vet du förhoppningsvis om det, även om vi inte hörs så ofta som jag önskar. Jag ber dig då att ha tålamod me mig, å tiden som inte riktigt räcker till, för jag kommer tillbaka. Det kanske dröjer ett tag till, kanske resten av året, men jag kommer tillbaka. På riktigt.
Det är inte klokt att man ska ha det såhär, att livet är ett evigt tetrisspel som man försöker reda ut innan alla bitarna staplas på varandra i alltför snabb takt, tills taket är nått å spelet är slut.
I mig finns en innerlig längtan efter att skapa - något, vad som helst, bara jag får vara kreativ - men varken tiden eller energin är helt med mig på den fronten nu. Tankarna snurrar och i mitt huvud inreds en lägenhet i Lusekoftland å en annan i Rondellstaden möbleras om, drömmarna blandas med vackra kreationer som ska skapas av gamla fönsterkarmar och nedfallna trädgrenar. Då, när jag kommer tillbaka.
Men var inte oroliga, jag ska inte hamna där igen, ni vet där jag var då när allt jag ramlade ihop i en hjälplös liten hög å tetrisspelet blinkade Game Over. Jag ska absolut inte hamna där igen, å just därför ber jag om ert tålamod, å ert förstående för att saknaden just nu mest räcker till ont i magen å ett inlägg på en blogg.
Som att välja tystnaden för en stund.
När tystnad är något man själv har valt är det värdefullt. Jag märker hur jag allt oftare gör just det. Jag ringer inte vänner, så som jag vet att jag borde enligt alla sociala regler, å jag prioriterar inte diverse happenings före mitt eget sällskap.
Kanske är jag lite trött på människor för stunden. Alltså, inga specifika personer utan mer den konstanta strömmen av kontakter som kommer med ett jobb å ett liv som mitt.
Så jag gick ut i skogen, där den där höstiga doften fyllde luften och solens strålar bara nuddade toppen av de gulnande lövverken. Jag tänkte på insidan och lyssnade på utsidan, å doften av multnande löv blandades med frihet i varje andetag.
Jag vet att allt kommer att ordna sig, att vägen jag valt är den rätta, men jag vet också att det är svårare att gå på stigar där ingen gått förut.
Som en av alla höstkvällarna.
Jag vet inte när sommaren riktigt tog slut. Kanske för att det är svårt att säga när den ens började. Plötsligt var det ändå verkligen höst å ikväll kändes det tydligt när jag gick bland äppeldoftande trädgårdar där mörkret la sig innan bolibompa var slut i villorna.
Det är något vackert å samtidigt så vemodigt med hösten, som en längtan efter att få tillbaka värmen men oxå ett litet behov att gömma sig bland stora filtar å te-muggar tills allt är över.
Jag tänker inte gömma mig tills allt är över - även om jag önskat åh, så många gånger, att det vore möjligt - men jag tänker låta ljusens sken å teets värme göra sin sak på en måndagkväll när saknaden över sommar å mannen är stor.
Som att välja sina förutsättningar.
Söndagsångest ger mig ångest, låter jag plötsligt meddela såhär på en onsdag. Från ingenstans kan tyckas. Självklart ligger det en större tanke bakom å vad jag menar är att jag inte vill vara en av alla de människor som lider av söndagsångest, då när helgen har gått alltför snabbt och den nya veckan känns tung att ta sig an.
Tvärtom vill jag skutta - nåja, jag är ju inte den morgonpigga typen, så skutta kanske aldrig kommer att hända i uppstigningssammanhang - men åtminstone sätta ner lätta fötter på golvet nedanför sängen på morgonen, oavsett vilken dag i veckan det är. Jag vill vara en av dem som känner att dagen har så mycket att erbjuda och att den är min att använda fullt ut.
Att kunna säga till sin omgivning, men allra mest till sig själv, att man är nöjd med varje dag måste väl ändå vara något av livets mening. Nu betyder inte det att man ska go all in hippie-style - jag är fortfarande en konsumtionskåt kvinna med verklighetsförankring, som fattar att alla dagar inte kan vara den underbaraste på jorden - men man kan välja sina förutsättningar. Såhär.
Det är skillnad på att glädjas åt sitt jobb, och att glädjas åt de fördelar som jobbet för med sig.
Det är skillnad på att glädjas åt sitt äktenskap, och att rädas över vad en eventuell ensamhet skulle betyda.
Det är skillnad på att träna för att må bra, och att i smyg avsky det som alla andra ser som perfekt.
Det är skillnad på att leva sitt liv, och att leva alls.
Förstår ni min tanke?
Jag vill inte ha söndagsångest någon dag i veckan. Jag vill somna varje dag med en känsla att jag har valt mina förutsättningar för dagen, och att jag åtminstone är nöjd med de valen, även om resultatet såklart inte alltid blir det önskade. Lättare sagt än gjort, I know, men allt måste börja med en tanke - det är den första förutsättningen.
När man ser saker ur ett annat perspektiv hittar man andra vägar.
