Angies Värld

Å här sitter jag i min soffa me ett glas rött å bara doftar lite på mig själv. Ja alltså, det är tydligen sånt man gör på en helt vanlig onsdag när man fått en lyxig spabehandling som innebär att man blir inpackad i chokladmousse å som följs av att man doftar så gott att man nästan vill äta upp sig själv. Det bästa jag kunde komma på i det läget va helt enkelt att hälla upp ett glas vin å ge mig själv en kväll i soffan, fast jag egentligen inte alls har tid med det, men för att det känns så förbannat nödvändigt.

Det va en kille som för två veckor sen sa till mig att det krävs hundra par skor innan man kan räkna det som ett beroende, vilket jag naturligtvis tolkade som att jag i princip uppmanades att köpa ca 49 par till.
Jag vet vad ni tänker, vilken kille!



Förra veckan köpte jag tre par - förvisso var ett par av dem ridskor, men ändå - å jag antar att det bästa med hösten är just att man ju faktiskt måste köpa nya skor. Säkert minst åtta par eller så tror jag.

Det finns stunder då man verkligen önskar sig en tillräckligt bra anledning att ta på en skitstor cowboyhatt å skrika yiihaaaa. Å då menar jag inte som att samtidigt låta som en dålig Maggio-kopia, utan bara av ren lycka, för att man kan. Å för att en skitstor cowboyhatt känns ganska otippat i lyckosammanhang.

Det här med att jag är mer gjord för värme å egentligen borde bo i nåt sydligare land, kan vi prata om det en stund tack?
Även om jag i väldigt korta perioder - tillexempel om man sitter ihopkurad i en soffa omgiven av en eller flera människor man tycker om, äter choklad å dricker te eller vin i skenet av massa värmeljus - kan tycka att hösten är lite mysig ändå så föredrar jag sol å värme vilken dag i veckan som helst. 
Man skulle kunna säga att jag är lite rädd för den tid som nu kommer, alltså den här kallare, mörkare, långa perioden då folk tenderar att gömma sig i sina hem å de redan korta dagarna blir ännu kortare å innan man vet ordet av så är det jul å efter det är den fortfarande en evighet av meningslös kyla kvar. Då när man har en massa skor som bara står där å är ledsna i garderoben för att de inte är gjorda för varken två meter snö eller gråbrunt slask. Den som är raka motsatsen till blomstertiden som nyligen gick. Den tiden.

Ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag på att jag borde bo i tillexempel Italien. Fast nu gör jag ju inte det, så jag kanske måste hitta på lite andra sätt att få värme, å som jag ser det finns det två aktuella varianter som söks. Jag satsar mina pengar på att en utlandsresa - som inte lär hända den här sidan nyår - ändå kommer först.

När man vaknat på en måndag efter för få timmars sömn, lyckats hinna iväg och lämnat dottern vid bussen - vi sladdade in på stationen precis när bussen skulle gå, upptäckte att det inte fanns tillräckligt med pengar på busskortet så va tvungen att hämta plånboken i bilen för att fylla på det vilket försenade bussen med en minut, bröt en nagel i allt stök å hoppades att chauffören inte skulle se att det är jag som syns på framsidan av den reseguide som låg framför näsan på honom, alltmedan jag höll på att spricka av stolthet över dottern som gick med på att åka buss själv fast hon tycker det är läskigt  - å landat på kontoret en timme tidigare än vanligt, då är det lixom lite extra gott med en stor mugg kaffe.

"Är det så himla mycket begärt att träffa en man som älskar mig så mycket att han inte kan slita ögonen, eller för den delen händerna, från mig?"

It´s the way you make me laugh when I don´t even want to smile..





När man rannsakar sig själv kan det ibland vara så att man kommer till vissa insikter som inte nödvändigtvis är så bekväma eller önskade, men oftast ganska sanna. Kanske att man är mer ytlig än man vill vara, eller ens vill erkänna. Kanske anar man att det där som ska bli så bra troligen aldrig kommer att bli det, eftersom att det ju faktiskt redan borde blivit det om det fanns en sån mening. Kanske måste man helt enkelt bara bestämma sig för vad som är det viktigaste om man tvunget måste välja.
Om jag hade pratat om skor skulle förklaringen vara enkel: Jag går gärna i skitsnygga skor me hög klack, men jag orkar inte det hur länge som helst eftersom de tenderar att trycka och skava, vara svåra å ibland göra riktigt ont. Om vi snackar en vandring som handlar om livet är det ändå viktigare med bekväma skor som inte ger skavsår, utan som låter dig vandra på mil efter mil, även om det verkar tråkigt vid första anblicken.
Ni vet?

När allt kommer omkring handlar det ju inte bara om vad som får dig att le, utan om vad som får dig att behålla ditt leende.

Ni vet när man sitter där i sin soffa - belåten över att det är fredag, framförallt för att man inte hade orkat med det practical joke som man anser att väckarklockan är varje morgon när den ringer eftersom man fortfarande inte har vett nog att somna i tid på kvällarna - i ett par för stora mysbyxor å med ett glas finvin i handen. Kanske har man precis kommit hem från en tillställning som visade sig bli lillasysters förlovningsfest å kanske känner man sig lite lite ensam ändå eftersom alla de vuxna småsyskonen hade sina respektive precis intill.

Nu kommer den krypande...
Jag kan möjligen ha förhastat mig lite i morse när jag hoppade ur sängen å konstaterade att jag sluppit träningsvärken.
Eller ja, jag kan ha förhastat mig ganska mycket.
Som från knäna till revbenen ungefär.

När benen är som spagetti å man får hjälpa till att flytta dem med händerna för att kunna byta mellan pedalerna i bilen. Den känslan. 

Jag å fina P fnissade  - av lycka lika mycke som nervositet - när vi igår kväll satt å pratade om första ridlektionen. Nervositeten ligger inte i själva ridningen, nej snarare i att vara de där nya hästtjejerna, de som inte riktigt kan stallet än. Japp, så fåniga är vi, våra 30+ år till trots. Visserligen va P oxå lite nervös över att inte ens komma upp på hästryggen, å när vi började inse hur mör man är efter en timmes ridande blev vi dessutom lite rädda för att benmusklerna inte skulle klara av att ta emot oss när vi hoppar av.
Sen bestämde vi oss för att helt enkelt ta ett litet steg i taget. Och att strecha ordentligt efteråt. Hoppla!

“After a while, you just want to be with the one that makes you laugh.”

När jag var yngre hade jag en egen häst, med brun päls å lång svart man. Hon hoppade över hinder som var lika höga som jag, hon stegrade sig på kommando å hon sprang snabbare än vinden. Skogsutflykter, simturer, tävlingar, ridläger, kapplöpningar.. Vi var förmodligen lite galna, eller helt enkelt alldeles för unga för att förstå bättre, men vissa av de där äventyren vi utsatte oss för med våra hästar ska vi nog vara tacksamma att vi ens överlevde. Men vi hade kul!

Om man aldrig har varit den som flygit fram i galopp över ängar å genom skog, eller borrat in ansiktet i den tjocka pälsen bara för att känna den där speciella doften - en känsla av glädje blandat med lugn å förståelse - som gör att allt annat glöms bort och det enda som finns är där och då, ja då kan det kanske vara lite svårt att förstå den glädje jag nu känner.
Jag ska nämligen börja rida igen! Efter otaliga år ska jag återigen få känna den där magiska känslan av frihet  - till en början blandad med den sjukaste träningsvärk i låren man kan tänka sig - å den underbara doften av häst.  

Det finns stunder i ens mammaliv när man bara vill dö lite för att det känns som att hjärtat slits ut ur bröstet och klipps sönder med nagelsax. Som när man ser hur dottern sätter sig i bilen å åker iväg - storgråtande för att hon hellre vill stanna - å hela hennes väsen just då ger mig ont överallt för att jag inte kan låta henne vara kvar hos mig. Å för att hon aldrig har valt det själv.

Båten var superläcker, himlen blå, solen alldeles närvarande, människorna vackra å glada, maten suverän, klänningen prickig, klackarna höga, å stämningen på topp. Allt det där innebar att festen för min del varade i arton timmar.



Det var något om hur delfiner parar sig som gav upphov till ett internskämt å en konstig dans. Det var nåt annat som fick mig att överväga att hoppa på båten till Danmark klockan sju på morgonen innan förnuftet sa åt mig att sova istället. Det var skratt å ett konstaterande över hur man kan hitta människor som man direkt får ett eget språk med.
Jo, det där bröllopet blev en fantastisk historia som lixom hängde kvar några dagar. Man kan väl säga att sömnen inte kommit ikapp riktigt än, även om hjärnan börjat fungera någorlunda normalt idag.
Ibland blir det helt enkelt inte alltid som man trott, utan bättre ändå.

Imorgon ska jag mönstra på ett stort segelfartyg - den korrekta benämningen är tydligen bramsegelskonare, men är man inte båtnörd så kan man inte sånt, å därför säger jag segelfartyg - för att under ett dygn fira att två av de mest underbara människor man kan tänka sig ska få samma efternamn. Hela tillställningen, inklusive frukost dagen efter, är på båten å bortsett från vädersituationen å det faktum att jag har aningen känsligt balanssinne å därmed tenderar att bli sjösjuk, känns det som ett alldeles perfekt upplägg. Omgiven av hav, kobbar å västkustluft kan man ju inte va annat än lycklig.

För övrigt är båten hemmahörande i hamnen på Tjörn, å det känns som att allt i mitt liv då och då krockar i de mest oanade tillfälligheter.

Jag letade efter citat om livet, eller kärlek, eller nåt annat bra som kan va värt att uppmärksamma å kanske bli lite tröstad av, eller påmind om. Ni vet, sånt som folk gärna skriver, typ "livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns" å såntdär, fast lite mer i en käftsmällsvariant.
Jag vet ju att livet pågår just nu, att det är bättre att älska å mista än att inte älska alls, å att vänner är såna som vet allt men ändå finns kvar.
Jag ville hitta nåt mer. Nåt bättre.
Sen hittade jag något annat:



Å ja, varför inte?
Ibland orkar man ju lixom inte va så jävla korrekt.

Jag skulle ju packa den där helgväskan, den som ska få följa med till västkusten. Å jag längtar massor efter helgens härligheter - bröllopsyra, lillebrorkramar å kaffepaus i en skivstudio - det gör jag verkligen, men jag kan ändå inte bli klar.

För ibland måste man lixom bara låtsas, även om man inte är helt säker på att det verkligen är så.

Göteborg - Växjö - Helsingborg - Göteborg - Växjö - Malmö - Öland - Stockholm. Sådär ser mina helgplaner för de närmsta två månaderna ut ungefär. Däremellan ska jag - bortsett från att jobba, vilket såklart tar större delen av min vardagstid å energi - hinna fira födelsedag och en massa annat som kräver viss planering å engagemang. Missförstå mig rätt, jag älskar när det händer saker, jag har bara lite svårt att hinna med mig själv ibland. Å jag vill så mycket!
Har alla det såhär? Så att man ibland måste planera de "lediga" minuterna man har varje dygn för att ens hinna köpa mjölk, eller klippa tånaglarna för den delen. Det tar ju lixom aldrig slut; hemmet, bilen (tvättas, lagas, besiktigas), träning, mat (som tydligen både måste handlas å ätas), möten, skor som ska lämnas på lagning, dotter som ska hämtas å lämnas från träning eller skola, presenter att fixa, tågresor att boka (=förseningar att räkna med), apoteket å systemet som gärna får utöka sina öppettider, vänner att träffa, mamma att ringa, räkningar att betala, fester, jobbresor å tandläkarbesök. Det ska dessutom handlas regnkläder, höstskor å bröllopsklänning, tvättas kläder och följas med på skolträffar av olika slag... Som sagt, det tar aldrig slut.

Nu ska jag ge dig som har en sambo/ fru/ man en tanke: Ni är två! Förvisso vet jag inte många hem där det inte tjatas lite om vad som måste göras, men det finns åtminstone nån att tjata på om det, nån som delar ansvaret för att det blir gjort. Eller nån man åtminstone kan skylla på om det missas. 
När man är själv så är man själv. Man har iofs friheten att dra iväg över helgen utan att lämna någon kvar, men å andra sidan är det just det - man saknas inte hemma och allt ser likadant ut när man kommer tillbaka som när man lämnade det. Pusslet är mitt och bara mitt.

Men alltså, jag ska andas havsluft var å varannan helg framöver, och det är tillräckligt - och fullkomligt nödvändigt - för att orka pussla lite till.

Ni vet när man så gärna vill verka härlig å intressant å möjligen lite oemotståndlig, men eftersom man så gärna vill just det snarare verkar tvärtom, å över telefon kan det tendera att bli ännu värre då man inte ens kan le å på så sätt försöka rädda upp det hela lite, utan istället bara verkar lite dum i huvudet. Ni vet ett sånt tillfälle?

Det har alltså varit en extremt lång dag och min hjärna skulle lätt kunna få potatismos att framstå som en högre utvecklad intelligens.

Jag tänkte somnat tidigt igår och hade ju alla förutsättningar att lyckas med just det. Istället låg jag å snurrade runt i min säng till långt efter midnatt, vilket innebar färre sovtimmar än mina redan normalt minimerade. Med tröttsvullna ögon å vetskap om en tolvtimmars jobbdag framför mig lyckades jag på nåt sätt ändå komma upp å iväg. Förresten har oktober flyttat hit på heltid, med sidledsregn å allt, och jag höll på att krocka två gånger på väg till jobbet.
Det blir en bra dag det här va?

För första gången på väldigt länge är det en såndär vanlig söndagssöndag, ni vet en sån när man ligger själv i soffan å är sliten efter helgens ljuvliga upptåg, inte särskilt social men tillräckligt trött å ynklig för att vilja bli lite omhändertagen.

Växlande molnighet, chans till solglimtar, mestadels uppehåll men risk för en och annan lokal skur.
Ibland är det svårt att veta om man pratar om det väder som nu har bestämt sig för att ta över augusti, eller om livet i allmänhet. Oavsett vilket så föredrar jag de där solglimtarna. Önskar bara att de kunde vara lite mer ihållande.

"det sas på radion tidsvis uppehåll i Svealand
hon tänkte uppehåll är bra men inte nog
jag skulle hellre se en riktigt bra förklaring"

Och som han säger, gråa dagar skyndar aldrig på...
Lyckligtvis är det fredag med mestadels sol, om än en aning blåsigt, och uppehållet verkar stanna kvar. Det återstår att se om morgondagens dans blir i gummistövlar eller sandaler, men dansa i en park ska jag, som om det inte fanns någon morgondag.

Och ibland, kanske utan större anledning alls, kan någon lixom få en att tappa andan för ett ögonblick. Bara sådär.

När man gör en liknelse mellan nåt slags förhållande å att äta för mycket glass - en liknelse som är så bra att man fattar alltihop - då blir man sådär konstigt nöjd för att man äntligen lyckats sätta ord, men samtidigt så jäkla irriterad på att man inte kan äta precis hur mycket glass som helst utan konsekvenser. Och på att man - hur mycket man än äter, å hur dåligt man än mår av det - alltid är sugen på glass ganska snart igen.

Just det, efter mer eller mindre en hel sommar på ön tog jag premiärdoppet i havet bara för en vecka sen. Och det räknas visst, även om jag inte doppade huvudet (vilket jag mycket väl kunde gjort om det inte varit för allt frisyrstök som följer. Ja, det går bra att kalla mig fåfäng, men att efter stranden gå till restaurang med nybadat fluff som mitt rekommenderas helt enkelt inte.)

Okej, kan den som tog beslut på att flytta oktober till augusti ge sig till känna omedelbart? Vad jag vet var det ingen folkomröstning på det. Och om det var, men jag missade, så anar jag rösträkningsfel. Var det inte så att vi bara för några år sen bestämde att augusti är mer sommarmånad än juni? Att vi flyttar fram våra semestrar allt mer?
Det rimmar just nu väldigt dåligt med höstkänslan utanför mitt fönster, och med det faktum att jag ska på bröllop på en båt i Göteborgs skärgård nästa helg. Väldigt dåligt. 
 

 

Det kan vara så att jag blir lite intensiv när jag har siktet inställt på nåt, typ som nu när jag har bestämt mig för att komma igång me träningen å bli lite sund igen. Det kan oxå vara så att jag gick lite bananas i affären tidigare ikväll, då jag illröd i ansiktet och med svetten fortfarande rinnande efter dejten med löpbandet, fyllde min korg med nyttigheter.

Nä, det är sannerligen inte lätt att få nån slags ordning (ordning i detta fallet betyder att bli sund/ mindre onyttig/ några kilo lättare) på livet såhär efter semestern när allt man vill är att hänga kvar vid den sista lilla strimman sommar som är kvar, vilket lätt leder till ett glas rosé på en uteservering när vädret tillåter.
Jag har lagt större delen av semesterkassan på restaurangmat och tillhörande dryck denna sommaren, både till mig själv å andra. För det är ju lixom ett jäkligt trevligt sätt att umgås. Att jogga några kilometer tillsammans är fan inte samma sak, hur intensivt man än skulle försöka.
Men nu måste jag alltså skärpa mig! På riktigt. Det är detox gällande det mesta, men kanske framförallt det där vinet som är så gott att sippa i solnedgången. Och så måste det bli skärpning me träningen. Nu är det jag som släpar arslet till gymmet. Precis NU.

När man inser att man faktiskt har blivit sådär semestertjock som man inte ville bli, å tar en chokladbit som tröst. Det är då man skulle ätit en morot istället va?

*Bilen ser lite mindre skitig ut efter ett rejält skyfall.

"Mamma, vad vill du göra när du blir gammal?"

Det händer förresten att jag saknar mitt långa lockiga hår alldeles förfärligt mycket. Särskilt när jag provar klänningar inför bröllop å vill vara sådär ljuv å somrig å möjligen lite mer tjejig. Det är då jag får nån slags bild i huvudet om att jag minsann tänker låta det växa ut igen, å att jag lagom till nästa sommar - då jag för övrigt oxå är mycket smalare, superbrun redan i april å immun mot skoskav - ska kunna fladdra med de solblekt blonda lockarna som värsta reklambruden.

Det vuxna, och helt ärligt enda rätta, beslutet att inte åka till ön för en sista partykväll utan istället vara hemma å jobbladda togs med viss tveksamhet. Men det togs, å jag hurrar lite för det faktum att jag fortfarande har nån slags självbevarelsedrift kvar i mig.

Plötsligt, mitt i mitt soffhalvsovande tillstånd blev jag av nån outgrundlig anledning sugen på en riktigt kall öl. När jag, som nästan aldrig dricker öl, säger så menar jag typ en Corona eller nåt annat i den ljusaste varianten som av finsmakare säkert knappt är värdig att benämnas öl, men nu är den klassad som det å det är vad jag är sugen på.

Det är inte så att jag ogillar folkmassor, jag gillar bara inte när människor - å jag vågar inte ens fundera på vart alla dessa udda individer kommer ifrån - trängs ihop i en samling av foppatofflor, indianer å langosvagnar på ställen som normalt inte är så fyllt av folk. Typ Rondellstadens kullerstensgator.

Verkligheten blev ett litet slag i ansiktet när jag satte foten innanför dörren på kontoret. Jag har lyckats hålla mig därifrån (detta sägs me stolthet i rösten från en som sällan kan släppa jobbet) nästan hela semestern, så när jag idag kom dit var det me blandade känslor. Men det gick bra ändå.

Egentligen gjorde jag inga nya planer. Jag lastade bara in dottern å de två yngsta syskonen i bilen, tillsammans me en massa strandväskor, å sen drog vi iväg. Föga oväntat hamnade vi på ön, under klarblå himmel å med livet runtom oss, å där blev vi kvar ett dygn längre än de timmar vi hade tänkt. För att vi kunde - å för att vi hade så jäkla roligt.

Dag två av sista semesterveckan å det kryper i hela min kropp av rastlöshet, längtan, småpanik å lättnad på samma gång. Det var bra för mig att komma ifrån den där ön nu, det var lixom dax att hitta distansen till det som kommit för nära å till det som ändå varit för långt ifrån. 

Sista veckan, å jag spenderar den me dottern. Jag vet att jag inte kommer vinna nåt mammapris i år heller, då min energi inte riktigt räcker till en massa roliga upptåg, å jag vet att jag borde varit bättre förberedd och organiserad, men jag orkar inte. Istället önskade jag mest hela förmiddagen att nån kunde komma å presentera en paketlösning för återstoden av veckan så jag skulle slippa tänka, men eftersom sånt bara händer i filmer där det är tjocka tanter med trollspö inblandade packade vi en väska med lite random kläder  - bara ett par skor så jag vet i fan vart jag tänkte att vi skulle åka egentligen - , cabbade ner å drog iväg.
Kände mig very Thelma å Louise i en liten stund, med vinden blåsande i håret å alla möjligheter framför oss.
Tre mil senare stannade vi hos pappa och det började dugga.
Man kan säga att sånt förtar en Alla-möjligheter-i-världen-känsla något.

Äh, jag tar tag i nya planer imorn då.
 

Det blev grillning ikväll. Kött å majskolvar å massa goda tillbehör. Nån gång måste man ju lixom offra sig å va så Svensson man kan va när solen skiner och man bor bland villor där folk tävlar om vem som har finast grill å mest välskött gräsmatta (idiotgrannkärringen exkluderad). Jag har en enkel klotgrill, som jag dessutom monterade lite fel (innan du skrattar åt det utmanar jag dig att montera en klotgrill, utan hjälp eller beskrivning. Som jag tidigare berättat var det då min dotter fick lära sig hela mitt förråd av svordomar).