Som en av hundra dagar
Det är första dagen, å hundra kvar. Första dagen på semestern å hundra kvar innan vår bebis ska komma.
Vi har lånat ett hus nära havet och jag har landat i den där sköna känslan när inget i världen riktigt stör. Jag har redan läst en bok, 324 sidor tidsfördriv, för att jag kan. För att huset, som svämmar över av saker, inte är mitt att göra något i eller åt, och för att inget annat behöver min tid just nu. Radion står på - P1 som jag aldrig annars lyssnar på rapporterar från Gotland och spelar musik från andra årtionden - volymen är för låg för att jag ska höra vad de säger men på nåt sätt passar det in i stämningen.
Magen trycker å spänner, kanske hjälper den mig bara att känna hur ok det är att ligga här å göra ingenting medan flugorna dansar runt i fönstren.
Plötsligt störs jag av husets telefon. Jag svarar inte, bryr mig inte ens om att kolla numret, vet ju att det inte är oss någon vill nå ändå.
Det är första dagen på semestern och om hundra dagar ska vår bebis komma.
Efter vinter kom äntligen vår.
"Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen"
Som att leva och vara levande.
Och här sitter jag, i en lägenhet i Oslo, å gråter lite - sådär som man kan gråta om man precis läst slutet på en alldeles enastående vacker bok om en bitter man som egentligen inte alls är särskilt bitter, å man har hormongungning och tankar om livet - medan snön faller utanför fast jag är helt säker på att det borde vara slut med vinter nu.
Jag har inte längre ett jobb att gå till, att skratta åt eller svära på. Jag har inte längre en fast inkomst som skyddar mitt hem å dess innehåll på det där sättet som vi skyddar saker i i-land och jag har inte en aning om vad morgondagen erbjuder eller hur mitt liv ser ut om ett år från nu. Det är mitt val, helt och hållet. Jag valde att vara fri å lycklig, och hittills har det fungerat väldigt bra.
Nu sitter jag alltså i en lägenhet i Oslo. En plats som tagit form som mitt andra hem på obestämd framtid och som med lite kärlek förvandlats till en mysig liten boning för mannen och mig.
Jag hälsade på farfar för ett tag sen. Det var kallt ute och stenen var full av snö som jag borstade bort. Egentligen tycker jag väl inte så mycket om kyrkogårdar men jag tyckte mycket om farfar å därför gick jag dit. Jag tänker att antingen hör han mig, eller gör han det inte, oavsett vart jag står å pratar, men när jag nu ändå var där var det ett tillfälle så bra som något att säga några ord. Så jag pratade, mest om hur jag har det bra, å att jag hoppas han ser efter mig, å jag kunde nästan höra hur han lite motvilligt nog kunde tycka att om jag nu skulle flytta lite utomlands så kunde väl Norge vara ett ok val, även om de där människorna var lite för rika och dumma för sitt eget bästa. Men den där mannen jag har är ju ett desto bättre val, så det fick väl gå då.
De flesta, mestadels levande, i min närhet håller nog med mig om att lyckan är det viktigaste och att allt löser sig till slut. Jag är helt övertygad om att det är så, å därför kan jag helt lugnt sitta här i en lägenhet i Oslo å gråta lite över en bitter man - som egentligen inte alls var särskilt bitter, men som bara inte riktigt levde under hela tiden han var vid liv -, ett barn som aldrig föddes och en farfar som borde fått leva ett tag till. För ibland behöver man bara gråta lite.
Som ont av saknad.
Som en av alla höstkvällarna.
Som att välja sina förutsättningar.
Att göra som havet - våga.
Som ett sista farväl.
Jag träffade inte farfar så mycket under hans sista tid. Inte för att jag inte brydde mig om honom, utan mer för att jag inte orkade se honom som någon annan än den jag egentligen visste att han var. Han visste vad jag känner för sjukhus, han om någon förstod mer än väl hur jag känner inför de konstgjorda dofterna och de små glasen med sugrör på sängborden där man sitter och pratar om livet som om allt är som vanligt. För allt var ju inte som vanligt. Farfar, som alltid har funnits där för oss, var ju inte som vanligt.
Vi kommer att minnas farfar med otrolig värme och glädje. Vi kommer att minnas hans lite knasiga uppfinningar, hans historier – som på nåt sätt alltid slutade med att grunden till allt är Österrike – glimten i ögonen, och hans stora hjärta som alltid hade tid och plats för oss alla. Hur han hasade fram i innetofflorna tidigt på morgonen, och hmmmade för att inte skrämma farmor som stod i köket med ryggen mot dörren och hur vi satt inlindade i våra täcken och åt rostat bröd med marmelad på Trollbergsvägen innan solen ens hade gått upp.
Vi kommer att minnas allt det där, och så mycket mer, för att kärleken är för stor för att försvinna.Auf Wiedersehen Opa.
Sådär som det ska vara.
Vänner runt ett bord, glad musik i luften å solnedgångens värme i ryggen - bortsett från att mannen saknades var faktiskt allt så gott som perfekt. Det där ljuvliga mitt i det enkla. Sådär som det ska vara.
Jag tänkte mycket på det under helgen som gick. Hur jag, en flicka från landet, kunde komma så långt ifrån de där rötternas grund utan att känna saknad. Samtidigt som jag nu vet att uppskatta allt igen, fast från ett annat håll. Det är så med perspektiv, ibland måste man lixom backa för att komma framåt å se saker klart. Ljuvligheten i det enkla.
Sådär som det var.
Sådär som det är.
Som att gå rakt ut i semestern.
Som då.
När jag var liten varade sommarlovet i en evighet. Vi badade varje dag, räknade myggbett på benen å lekte vid bäcken. Det fanns inga tråkiga dagar, bara timmar att fylla med lek, där alla skogens stigar ledde till äventyr å där varje röd lada var en hel värld att upptäcka.
När jag var liten var vårens översvämmade hagar oceaner som vi byggde flottar för att segla över och drömmarna gjordes för dagen. Vi cyklade till sjön å hem igen flera gånger om dagen å vattnet var alltid varmt.
När jag var liten var livet alldeles bekymmersfritt, utan ett endaste moln på himlen å sommarlovet varade en evighet.
Jag undrar när man egentligen slutade vara liten. Å varför.
Som en liten kärleksförklaring, en natt i juni.
Så här ligger jag ensam, en vanlig kväll i juni, å sjunger med Winnerbäck om att göra nåt för dig.
"När hösten kommer och tiden gått för fort, när allt känns på rutin å redan gjort.."
Jag hoppas du vet vad du betyder, jag behöver att du förstår hur stor kärleken är och det vet jag att du gör. Det är ljuvligheten i vetskapen om oss som gör allt det där andra möjligt, som gör att jag fortfarande både springer å andas.
"..då ska jag samla mina krafter å göra nånting stort, för dig.."
Som tiden ungefär.
Den sliter sönder mig litegrann, den där känslan av att inte riktigt räcka till. Den där känslan av att vi springer å springer för att hinna så mycket, när allt vi borde göra är att stå still å bara hålla om varandra.
Det sliter sönder mig litegrann att vi var en tapper liten del av familjen som firade lillasysters födelsedag när vi borde varit mer än dubbelt så många - vi behövde inte ens dra fram iläggsskivorna i bordet som vi annars trängs runt - å alldeles sådär härligt stökiga å högljudda som bara vi kan vara. Men mannen kämpar i Lusekoftland - jag hör på honom hur trött han faktiskt är - å något närmare, men inte nära nog, finns en bror som kanske kommer hem en annan dag. I en säng ligger en syster å hennes ofödda barn för att vila, i ett annat hem vilar en farmor med brutet lårben, å i en sjukhussäng ligger en farfar å tynar bort.
Det sliter sönder mig litegrann att jag inte kan finnas där hos dem allihop, på samma gång.
Det sliter sönder mig hur vi springer å springer för att hinna så mycket, när allt vi borde göra är att stå still å bara hålla om varandra.
Som en lärodikt.
En dikt kommer till mig, i rätt tid, med rätt namn.
Lörodikt den 1 juni.
"Var glad, min själ
åt vad du har:
nu har du hundra sommardar
och detta är den första!
Giv noga akt på var du står:
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år.
Imorgon är den andra..."
//Kajenn
Som möda för lönen.
Ibland undrar jag själv hur vi lyckas - även om det ibland är snubblande - att reda ut vårt pussel. Denna veckan är tveklöst den intensivaste på länge, för mig, men framförallt för mannen.
På sextio mils avstånd gör vi vårt yttersta för att räcka till på alla håll, å önskar båda att vi oxå kunde vara nära för att stötta å hjälpa varandra samtidigt som man bara önskar sig att få ramla ihop i soffan framför nån gammal repris på tvn.
Vi hinner smita iväg nåt sms mitt på dagen å byta några snabba ord i telefon på kvällen - innan jag somnar av utmattning, medan han fortsätter pussla några timmar till. Sen kommer helgen, med släktkalas, uppklädda i fina kläder å sorglösa leenden.
Just så passerar dagarna som kallas livet.
Vad jag säger är att vi kan ta semester me gott samvete i år. Också.
Som försovd.
Note to self:
När du har haft en såndär sjukt intensiv dag är det extra viktigt att ställa klockan till morgonen efter. Annars kan du lätt försova dig.
Som punkt för onsdagen.
Efter arton intensiva timmar ger jag upp denna dagen. Jag ger upp å säger tack å godnatt till tiden som aldrig räcker å till världen som snurrar lite för fort.
Idag fyllde barnet elva och mamman pendlade kraftigt mellan 27 å 100.
"Så går en dag i våra liv å kommer aldrig åter..."
Som rusig.
Lätt berusad av sommar, sol å vetskapen att jag om några timmar ska dricka rosé med en fin vän som saknats mig, för att sedan åter få vila i mannens varma famn.
Den här fredagslyckan är sannerligen en stormvind i sig.
Som en doft av livet.
Utanför sovrumsfönstret står den stora syrénbusken med all sin doft å jag påminner mig själv om att faktiskt ta till vara på den. Det bästa vore såklart om man kunde spara doften av en ljummen sommarkväll i en liten låda, att plocka fram när novembervindarna viner.
Som dottern sa när hon skulle sova "det är så varmt att somna nu, jag önskar att jag hade tagit tillvara på när det var kallt å jag frös... men då var det ju kallt, å jobbigt för det... livet är inte lätt"
Jag påpekade för henne att livet minsann är ganska lätt om det jobbigaste är att täcket är för varmt, å det höll hon ändå med om. Sen somnade hon gott, å utanför sovrumsfönstret fanns all den där doften kvar.
Som varm rabarberpaj med glass.
Igår var det en bra tisdag - såna händer, även om vi inte ger det så stor uppmärksamhet å därmed riskerar att onsdagen tar smällen - med härliga dofter å mys i solen.
Vi plockade rabarber i trädgården å bakade paj som om vi aldrig hade gjort annat, sen njöt vi av den i kvällssolen ute på stentrappan. Ibland behöver livet inte vara svårare än varm rabarberpaj med glass.
