Som lite extra saknig.
Vissa dagar saknar man lite extra mycket, särskilt om veckan har varit turbulent, och om kärleken skickar en bild med vacker utsikt, sol och ett uttryck om längtan, medan man själv sitter i Rondellstaden och känner sig som i en sång av Orup.
Nåja, bara några dagar kvar, sen ska jag fylla mina lungor med västkustluft och mannens doft när jag gömmer ansiktet mot hans bröst å då är allt är bra igen.
Då är allt precis som det ska vara.
Nåja, bara några dagar kvar, sen ska jag fylla mina lungor med västkustluft och mannens doft när jag gömmer ansiktet mot hans bröst å då är allt är bra igen.
Då är allt precis som det ska vara.
Som livet.
Min chef påminde mig igår om att ingen människa och ingen dag kan vara fulländad. Att om man räknar så kan man nog på sin ena hand få plats med de dagar som har varit rakt igenom vad man kan kalla perfekta - inte för varmt, inte för kallt, nära och kära runtomkring, välmående, rätt stämning, rätt mat, rätt allt - och resten, sa han, resten är livet.
Det är såklart sant. Man tenderar bara att glömma det ibland.
"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet".
Det är såklart sant. Man tenderar bara att glömma det ibland.
"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet".
Som en tisdag till handlingarna.
Nackdelen med att ha en blogg som är skriven som en öppen dagbok är just att det är som en öppen dagbok. En möjlighet för alla som vill att läsa vad som händer, och vad som har hänt, i mitt liv. Saker som ibland kan bli lite fel när de levereras sådär svart på vitt utan att man egentligen har bett om det.
Alla har vi en historia, men skillnaden mellan mig å många andra är att min är nedskriven, ihågkommen, trots att den är lika passerad som vilken gårdag som helst. Jag säger inte att jag ångrar nåt jag har skrivit, för det är mitt liv å saker som en gång har hänt å betytt något, jag säger bara att ibland kan det vara bättre att låta hänt vara glömt.
Idag tillexempel, var en sån dag som jag faktiskt önskar vore glömd från första stund. Efter en försovningsstart å en idiotomväg till jobbet på grund av att de bygger om typ hela Rondellstaden följde möten som krävde mer sinnesnärvaro än vad jag egentligen hade för stunden, å tankar som inte borde få nån plats alls om allt följde drömmen om den perfekta världen - vilket förvisso aldrig har hänt innan, men hoppet är som bekant det sista - så jag kunde faktiskt inte ens förvänta mig några underverk av hästen jag satt upp på ikväll, vilket förmodligen innebär att jag borde vara tacksam att jag åtminstone inte träffade ridhusgolvet från den höga höjden.
Alltså, kära vänner, vad jag menar är att jag har haft en riktig jävla tisdagstisdag, som jag nu dessutom har dokumenterat för all framtid, fast med förhoppning om att inte behöva läsa om den nånsin igen.
Som lite ynklig ibland bara.
"...och när som jag tröttnat på jag min och mig
blir jag svag blir jag rädd att nånsin förlora dig
håll om mig inatt"
'
Kanske är jag bara trött efter natten som blev kort och halvvägs igenom ganska ensam. Kanske låter jag mig påverkas av Lasses vemodiga ord, där jag sitter ihopkrupen i soffan med ett glas rött, omringad av värmeljus, för något i mig brister och jag får hålla emot för att inte all den där lyckan jag har samlat på mig under ett tag nu ska rinna ut å riskera att dunsta bort.
Det är lite fånigt, å fullkomligt mänskligt, att då å då tvivla på om man räcker till, men det är en klen tröst på en kylig måndag i slutet av november, när tiden verkar gå alldeles för fort men inte fort nog å livet känns framför men samtidigt inte långt nog.
Det blåser fortfarande - inte längre en hjärtslitande storm, men nära nog - och den värmande rösten som ska säga att allt ordnar sig är lite för långt borta. Så här sitter jag å är lite ynklig en stund till.
"...men ändå, du min vän i livet
se hur kvällen brinner upp
en enda sak är givet
vi är två hjärtan
i samma kropp.."
Som det där med snö.
Snöförespråkarna - det finns en stor och en liten variant i min direkta närhet - vill ha massa snö. Helst nu me´samma. Snöprotestanterna - jag - tycker att detta är den härligaste november vi har haft på länge, med barmark å nästan inga minusgrader alls, åtminstone inte som man har behövt märka av. Utom den där morgonen när jag skrapade rutorna tills jag trodde att armen skulle gå av å det ändå var ett tjockt lager frost kvar som lixom hånade mig å min försening till frukostmötet, men EN gång är ingen gång, som man säger.
Men ok, jag kan väl oxå tycka att allt blir lite ljusare med snö, vilket ju är tacksamt när dygnet just nu mest består av mörkt å mindre mörkt, å om jag bara visste att det skulle komma ett fint tunnt täcke som klär allt i vitt på ett sådär sagoskimrande sätt skulle väl jag för all del oxå kunna tänka mig några flingor.
Fint fallande flingor, som bara gör vitt utan att stöka till saker.
How about a deal, Kung Bore?
Men ok, jag kan väl oxå tycka att allt blir lite ljusare med snö, vilket ju är tacksamt när dygnet just nu mest består av mörkt å mindre mörkt, å om jag bara visste att det skulle komma ett fint tunnt täcke som klär allt i vitt på ett sådär sagoskimrande sätt skulle väl jag för all del oxå kunna tänka mig några flingor.
Fint fallande flingor, som bara gör vitt utan att stöka till saker.
How about a deal, Kung Bore?
Som en storm.
Det stormade intensivt inatt - träden piskades å slets och regnet slog mot fönsterbläcken å gjorde ljud som kunde gjort vilken trumslagare som helst avundsjuk - men jag lyckades somna på mannens arm. När vi vaknade förut var klockan fortfarande mitt i natten men allt hade blivit alldeles stilla å tyst. Mannen klädde på sig å pussade mig hejdå, för att köra hälften av de hundratio mil han kör för vår skull varje vecka, tillbaka till Lusekoftland å jobb.
Man kan säga att stormen tog fart igen då, piskade å slet, likt ett oväder utan planer på att bli stilla förrän nästa helg. Så känns det, varje gång han lämnar mig, även om det bara är för en liten stund. Som att vinden är alldeles för hård å kall å som att dånet från regnet försöker överrösta min förmåga att tänka klart. Det gör ont, trots att jag vet att tiden går fort å att vi ses snart igen. Trots att det nästan bara är ett ögonblick bort.
Som julpyntat å klart... ish..
Jo, jag hade ju lite panik - å har egentligen lite fortfarande, fast nu ignorerar jag - över allt adventspyssel å julstök som alla verkar hålla på med, så jag tänkte att det kanske är lika bra å få allt avklarat direkt.
Sagt å gjort, det blev advent, jul å vanligt livsmåste i ett. Voila!
'
Som förra helgen.
Två gamla sägningar - kalla det typiska klyschor om du vill - får stå för följande inlägg: "Bättre sent än aldrig" och "En bild säger mer än tusen ord".
En del av förra helgen, liksom många andra helger, såg ut ungefär såhär. Återigen: jag har världens finaste man!
Som Puh säger.
"Låt oss gå och hälsa på allihop, sa Puh. Vi ska gå för att det är Torsdag, och vi kan önska dem alla en Glad torsdag."
Jag vill, precis som Puh, ta en liten jobbpaus i denna tidiga timme å önska er alla en glad torsdag, även om jag inte hinner springa runt å hälsa på, eller ens vet vilka alla ni är.
Det bästa med glada torsdagar är att de följs av underbara fredagar, som lixom är alldeles glada av sig själva just för att de är fredagar. Imorgon ska jag å dottern ha myskväll själva, innan mannen kommer - förmodligen har jag redan hunnit somna då å han får pussa min panna i sömnen, medan vi båda fortsätter hoppas att en flyglinje mellan Rondellstaden och Oslo är nära - å allt är precis sådär som det är efter en lång arbetsvecka.
Men först är det jobb, å ikväll ska jag till stallet för andra gången denna veckan! Nog för att det är mycket nu, men mycket av den där myckenheten är faktiskt himla bra ändå.
Så, Glad Torsdag på er!
Jag vill, precis som Puh, ta en liten jobbpaus i denna tidiga timme å önska er alla en glad torsdag, även om jag inte hinner springa runt å hälsa på, eller ens vet vilka alla ni är.
Det bästa med glada torsdagar är att de följs av underbara fredagar, som lixom är alldeles glada av sig själva just för att de är fredagar. Imorgon ska jag å dottern ha myskväll själva, innan mannen kommer - förmodligen har jag redan hunnit somna då å han får pussa min panna i sömnen, medan vi båda fortsätter hoppas att en flyglinje mellan Rondellstaden och Oslo är nära - å allt är precis sådär som det är efter en lång arbetsvecka.
Men först är det jobb, å ikväll ska jag till stallet för andra gången denna veckan! Nog för att det är mycket nu, men mycket av den där myckenheten är faktiskt himla bra ändå.
Så, Glad Torsdag på er!
Som nåt jag inte orkar rubricera.
Ärligt talat hörrni, alla statusuppdateringar på fejjan om adventspyssel, julstädning å lussekattsbak får mig mest att vilja gå i ide. När dottern frågade förut om vi kunde julpyssla lite ikväll slutade det me att vi pärlade varsitt armband å jag lovade att plocka fram adventsljusstakarna på fredag. Eller lördag. Där är nivån.
Fina L ringde förut å frågade om läget, jag svarade ungefär att det är så mycket att jag faktiskt inte hinner fundera på hur mycket det är så därför är det nog ok. Typ.
Man kommer långt i julstämningen me värmeljus va?
Som att närma sig jultid.
Jag finner mig plötsligt med att, högst ofrivilligt, ha börjat jobba en timme tidigare varje morgon. För er som inte känner mig kan jag meddela att morgonen inte precis är min starkaste tid på dygnet, framförallt inte före dagens första kopp kaffe har runnit ner. Idag var jag ganska sen, ganska stressad å jävligt trött, vilket innebar att jag inte hann dricka kaffe hemma utan kom till frukostmötet vid klockan Vadsomkändessommittinatten, okoffeinerad. Som. I. Trans. Låt oss bara säga att det bör undvikas i fortsättningen.
Å så var det ju hela grejen med att tiden springer snabbt trots tidig start å när jag går hem från jobbet känner jag mig bara halvfärdig, men helstressad, vilket kanske inte är den mest eftersträvade känslan.
Så, jag säger inte att jag inte hinner med allt, jag säger bara att det är lite mycke nu. Eller, möjligen lite för mycke, om man ska va nogräknad.
Vi närmar oss julen, me andra ord.
Som världens bästa man.
Det är vackra blombuketter budade till min dörr, fina middagar som han lagar i mitt kök medan jag uppmanas att bara hålla sällskap å 'vara söt' - vilket helt ärligt mest är en omskrivning för att jag kanske inte direkt har svart bälte i matlagning å att han klarar det bättre utan min "hjälp" - , små innerliga sms, eller en godmorgonpuss när jag vaknar. Det kan vara fem påsar av mitt favorittuggummi, en välplanerad helg i en för mig ny stad, eller de rätta orden vid det rätta tillfället. Han gör sånadär saker för att uppvakta och uppskatta, å jag älskar varje sekund med honom, för oavsett nära eller långt bort så finns han där för mig.
Det kan vara så att mannen har den finaste själ jag nånsin mött. Han får mig att lova att aldrig glömma det som är viktigt, å kallar mig vackrast när jag vaknar med håret på alla håll å ögon som är svåra att öppna.
Kanske är det bara det liv och de år som passerat som har gjort oss båda tillräckligt kloka för att förstå vad det handlar om, kanske har vi nåt märkligt band som lixom var menat innan vi ens träffades, men det känns som att tre månader lika väl kunde vara tretti år för han hör vad jag säger utan att jag ens sagt ett ord. Ibland, när vi står tätt intill varandra, kan han tillåme svara högt på något som jag har tänkt, och det är som den mest självklara sak i världen. Det är när jag tänker på det som jag kan bli sådär alldeles förfärligt lycklig - jag säger förfärligt, eftersom det är en lite för stor känsla för att ens greppa, å lite för ömtålig för att tappa - ungefär som att jag kan få tårar i ögonen utan att riktigt kunna förklara varför och jag tänker att detta är varför människor skriver dikter och sånger om kärlek. För att man inte vet vart man ska göra av orden å känslorna när blodet rusar så intensivt att det hotar att spränga allt inifrån samtidigt som det skyddar från allt ont som nånsin hänt runtomkring. Lite som att all sårbarhet å styrka har samlats i ett enda andetag.
Fast jag faktiskt vet svaret så undrar jag ändå ibland hur jag förtjänar honom å allt det fina han för med sig.
Hur eller hur så är han världens bästa man. För mig, i min värld.
Det kan vara så att mannen har den finaste själ jag nånsin mött. Han får mig att lova att aldrig glömma det som är viktigt, å kallar mig vackrast när jag vaknar med håret på alla håll å ögon som är svåra att öppna.
Kanske är det bara det liv och de år som passerat som har gjort oss båda tillräckligt kloka för att förstå vad det handlar om, kanske har vi nåt märkligt band som lixom var menat innan vi ens träffades, men det känns som att tre månader lika väl kunde vara tretti år för han hör vad jag säger utan att jag ens sagt ett ord. Ibland, när vi står tätt intill varandra, kan han tillåme svara högt på något som jag har tänkt, och det är som den mest självklara sak i världen. Det är när jag tänker på det som jag kan bli sådär alldeles förfärligt lycklig - jag säger förfärligt, eftersom det är en lite för stor känsla för att ens greppa, å lite för ömtålig för att tappa - ungefär som att jag kan få tårar i ögonen utan att riktigt kunna förklara varför och jag tänker att detta är varför människor skriver dikter och sånger om kärlek. För att man inte vet vart man ska göra av orden å känslorna när blodet rusar så intensivt att det hotar att spränga allt inifrån samtidigt som det skyddar från allt ont som nånsin hänt runtomkring. Lite som att all sårbarhet å styrka har samlats i ett enda andetag.
Fast jag faktiskt vet svaret så undrar jag ändå ibland hur jag förtjänar honom å allt det fina han för med sig.
Hur eller hur så är han världens bästa man. För mig, i min värld.
Som lite brist på tid å ork bara.
Jag vet att jag inte skrivit på flera dagar, mitt dåliga samvete påminner mig konstant om bloggen som blivit utan tid. Jag har haft en extremt intensiv vecka, flängt hit å dit å haft allmänt fullt upp, lite sådär uttröttande så att jag bara mellanlandade arslet i soffan igår kväll innan jag gick å la mig å sov fler timmar i sträck än på väldigt länge.
Nu njuter jag - med hår som luktar brandrök efter korvgrillning ute i det gråruggiga vädret - av ingentinget, medan mannen å dottern spelar fia i skenet av värmeljus, och det gråruggiga ute har blivit alldeles svart.
Ett glas rött på detta, mina vänner, å en lördag i november kunde va sämre.
Som en vinterstart.
Det är nu den börjar. Vintern.
Den där långa, kalla, med mornar av fönsterskrapande på bilrutor å kvällar som börjar direkt efter lunch. Jodå, allt är nog redan sagt i detta ämne, men det betyder för all del inte att jag inte kan säga det igen.
Jag vet vad man säger om kläder å väder, men jag vet oxå att hur mycket kläder man än har så blir det aldrig riktigt bra ändå då kylan har nåt sätt att leta sig in i märgen, och det är inte förrän till våren, när snön har smält å solen återigen faktiskt värmer, som axlarna åker ner från sin position vid öronen.
Och helt ärligt, hur många av de där som snackar om dåliga kläder å friskt - "nejdå, det är inte kallt, bara friskt" - väder går egentligen med ansiktet vänt mot himmelen när vinden piskar å snön faller i sidled? Just det.
Point made.
"när vintern gömmer dina spår
så att du inte hittar hem
när du är vilsen i en
vinternatt igen
kom ihåg mig då..."
Den där långa, kalla, med mornar av fönsterskrapande på bilrutor å kvällar som börjar direkt efter lunch. Jodå, allt är nog redan sagt i detta ämne, men det betyder för all del inte att jag inte kan säga det igen.
Jag vet vad man säger om kläder å väder, men jag vet oxå att hur mycket kläder man än har så blir det aldrig riktigt bra ändå då kylan har nåt sätt att leta sig in i märgen, och det är inte förrän till våren, när snön har smält å solen återigen faktiskt värmer, som axlarna åker ner från sin position vid öronen.
Och helt ärligt, hur många av de där som snackar om dåliga kläder å friskt - "nejdå, det är inte kallt, bara friskt" - väder går egentligen med ansiktet vänt mot himmelen när vinden piskar å snön faller i sidled? Just det.
Point made.
"när vintern gömmer dina spår
så att du inte hittar hem
när du är vilsen i en
vinternatt igen
kom ihåg mig då..."
...
Som inspirationsdämpad.
Det är märkligt hur man ibland kan ha så mycket att säga, å andra dagar ingenting. De senaste dagarna har jag varit tystare än vanligt, på alla sätt - framförallt i telefon på jobbet, vilket egentligen är ganska ofrivilligt från min sida, utan snarare berott på en svarsoförmåga bland mina kunder - men ändå har jag inget att berätta.
Såklart skulle jag alltid kunna babbla om kärleken till mannen, eller att jag ska dra med min hockeytokiga dotter å min söta lillasyster på matchen ikväll, hur kallt å mörkt det är ute eller hur människor lixom aldrig slutar att förvåna.
Men... nä. Det är som att allt viktigt redan är sagt.
Kan ni hjälpa mig? Vad ska jag skriva om?
Inspirera mig goddamit!
Såklart skulle jag alltid kunna babbla om kärleken till mannen, eller att jag ska dra med min hockeytokiga dotter å min söta lillasyster på matchen ikväll, hur kallt å mörkt det är ute eller hur människor lixom aldrig slutar att förvåna.
Men... nä. Det är som att allt viktigt redan är sagt.
Kan ni hjälpa mig? Vad ska jag skriva om?
Inspirera mig goddamit!
Som en måndagskväll sedan.
När man är sådär trött, har varit lite frusen hela dagen, å saknar mannen nåt alldeles galet mycket, då kan det vara en liten tröst att ha fina lillasyster hemma. Med filt i varsin soffa ligger vi å snackar skit och dricker ett glas rött lite så som vi sällan hinner nu för tiden, då det alltid är massa familj eller husrenovering eller jobb runtomkring.
Men nu, jag å fina lillasyster - det har alltid varit tio år mellan oss, men det är obetydligt nu - med filt i varsin soffa, å ett glas rött. Mycket mer behövs inte på en måndag.
För ibland är en syster lika efterlängtad som sommaren...
Men nu, jag å fina lillasyster - det har alltid varit tio år mellan oss, men det är obetydligt nu - med filt i varsin soffa, å ett glas rött. Mycket mer behövs inte på en måndag.
För ibland är en syster lika efterlängtad som sommaren...
Som en måndagsmorgon. Igen.
Det tråkigaste med ljuvliga helger är att de försvinner så vansinnigt fort. Det bra är att man bara hinner blinka innan det är en ny helg igen.
Det var verkligen ett hejdundrande party både i studion och efter, då i fredags när vi firade att Gold fyller tio år. Så hejdundrande att jag sov alldeles förfärligt på natten å mådde ungefär lika förfärligt när jag vaknade i lördags. Visst är sånt märkligt, för jag tänker att om man ska må som man förtjänar borde man ju må alldeles strålande om föregående kväll varit så bra? Nåja, jag skyller på alla de där ostronen som slank ner på mer eller mindre fastande mage (tillsammans med en hel del champagne, men den har väl aldrig gjort nåt ont?).
Övriga helgen flöt på med betydligt bättre mående, och faktiskt i en större Svensson-anda än jag hade räknat med. Mannen och jag konstaterade att det är ok ibland, men att ingen av oss vill att besök på Citygross två gånger på en helg ska bli en vana. Maten som följde var dock en lyxfest i sig.
På tal om mannen, jag är om möjligt ännu mer förälskad. Han är underbar å alldeles alldeles perfekt - för mig.
Så, nu tar vi tag i den här veckan å ser till att det snart blir helg igen. Ok?
Det var verkligen ett hejdundrande party både i studion och efter, då i fredags när vi firade att Gold fyller tio år. Så hejdundrande att jag sov alldeles förfärligt på natten å mådde ungefär lika förfärligt när jag vaknade i lördags. Visst är sånt märkligt, för jag tänker att om man ska må som man förtjänar borde man ju må alldeles strålande om föregående kväll varit så bra? Nåja, jag skyller på alla de där ostronen som slank ner på mer eller mindre fastande mage (tillsammans med en hel del champagne, men den har väl aldrig gjort nåt ont?).
Övriga helgen flöt på med betydligt bättre mående, och faktiskt i en större Svensson-anda än jag hade räknat med. Mannen och jag konstaterade att det är ok ibland, men att ingen av oss vill att besök på Citygross två gånger på en helg ska bli en vana. Maten som följde var dock en lyxfest i sig.
På tal om mannen, jag är om möjligt ännu mer förälskad. Han är underbar å alldeles alldeles perfekt - för mig.
Så, nu tar vi tag i den här veckan å ser till att det snart blir helg igen. Ok?
Som ett jäkla firande!
Man säger ju att tiden går snabbt, å jag är den första att skriva under på det!
Idag tillexempel, när vi firar att Gold har funnits i luften i tio år, å man sitter å funderar på saker som hände för tio år sen, å man inser att det känns ungefär som igår. Tio år! Vart tog de vägen?
Om en stund börjar vi firandet på 102,4, med skumpa å klackarna i taket, å sen går vi ut hela gänget för att fortsätta fira på ett såntdär sätt som kanske passar sig bättre utan mikrofoner i närheten.
Häng med oss vid din radio, eller kom förbi PM ikväll å svinga ett glas vetja ;) 
Ratta rätt! Puss på er!
Som att det är värt väntan.
Imorgon, nån gång sent på kvällen när jag har druckit lite för mycket skumpa å firat stans bästa radiokanal på födelsedagen, då är väntan över för ett litet tag igen. Då kommer han, mannen som jag väntade på i vad som kändes som en evighet, men som jag nu bara behöver vänta några dagar i veckan på att få ha nära.
Om man jämför med en evighet är fem dagar nästan ingenting. Sånt kan vara bra att komma ihåg.
Om man jämför med en evighet är fem dagar nästan ingenting. Sånt kan vara bra att komma ihåg.
Som hopp-full.
Stallet nu. Jag ska hoppa för första gången på sisådär sjutton år.
Hoppet är det sista som överger, sägs det ju. Vet inte om det är positivt eller negativt i detta fallet, men håll en tumme för mig, det är en hög häst å jävligt långt ner till marken!
Hoppet är det sista som överger, sägs det ju. Vet inte om det är positivt eller negativt i detta fallet, men håll en tumme för mig, det är en hög häst å jävligt långt ner till marken!
Som-mar vs vinter: 11000000 - 2
Det är grått å ruggigt i Rondellstaden, men jag är glad för varje snöfri dag vi får - enligt utsago första gången på över hundra år som hela vårt land är i det tillståndet just detta datum - även om något säger mig att det egentligen bara är att skjuta på problemet. Fast om detta är den där globala uppvärmningen som utlovades tycker jag allt att det är lite klent.
Jag längtar efter värme, kall rosé i klingande glas och vågskvalp mot solvarma klippor. Jag vill ha mjukglass som smälter snabbare än man hinner äta den, sommarkvällar som aldrig tar slut, bilresor utan tak och det angenäma problemet med solen i ögonen.
Man kan väl säga att sommaren får typ alla poäng som finns att få, vilket nog måste vara minst elva miljooonerrr.
Vinterns två poäng? Glöggen å mössan. That´s it.
Jag längtar efter värme, kall rosé i klingande glas och vågskvalp mot solvarma klippor. Jag vill ha mjukglass som smälter snabbare än man hinner äta den, sommarkvällar som aldrig tar slut, bilresor utan tak och det angenäma problemet med solen i ögonen.
Man kan väl säga att sommaren får typ alla poäng som finns att få, vilket nog måste vara minst elva miljooonerrr.
Vinterns två poäng? Glöggen å mössan. That´s it.
Som då. Fast nu.
Och ibland finner man sig själv, en onsdagmorgon på pressbyrån, å lixom påminns om den där tiden då man inte behövde bry sig om att plattången precis har gått sönder.
Som julstökig.
Igår när jag satt på tåget frågade en liten flicka på sätet bakom sin mamma hur långt det är kvar till jul. Innan jag hann tänka att det ju är lääänge till svarade mamman att det ungefär sex veckor kvar. S e x v e c k o r ! Va? Vem fan snodde de andra tio som oxå fanns till godo alldeles nyligen?
December brukar tendera att vara den där månaden när man inte har en endaste dag över, å jag blir lite nervös när jag tänker på det, eftersom hela hösten har varit sån å min första obokade kväll just nu är en vecka in i december, och därmed snart kommer att försvinna från mig.
Dessutom ska det köpas julklappar - idag massmailades hela familjen med nån slags försök att styra upp allt det där i tid - och framförallt ska man komma på vad som ska köpas, vilket är en liten ångest delight i sig.
Tänk hörrni, när man var liten å julen mest var en lång ledighet med massa ljus och mys och de där klapparna som plötsligt bara låg under granen när man vaknade. Nu ska man själv fixa ljusen å myset å klapparna, och fast man tänker att det ska göras i tid är det samma visa å panik veckan innan jul.
Så om nån mer känner så har ni alltså alltid en förstående vän i mig.
December brukar tendera att vara den där månaden när man inte har en endaste dag över, å jag blir lite nervös när jag tänker på det, eftersom hela hösten har varit sån å min första obokade kväll just nu är en vecka in i december, och därmed snart kommer att försvinna från mig.
Dessutom ska det köpas julklappar - idag massmailades hela familjen med nån slags försök att styra upp allt det där i tid - och framförallt ska man komma på vad som ska köpas, vilket är en liten ångest delight i sig.
Tänk hörrni, när man var liten å julen mest var en lång ledighet med massa ljus och mys och de där klapparna som plötsligt bara låg under granen när man vaknade. Nu ska man själv fixa ljusen å myset å klapparna, och fast man tänker att det ska göras i tid är det samma visa å panik veckan innan jul.
Så om nån mer känner så har ni alltså alltid en förstående vän i mig.
Och tydligen blir det jul ändå. Just saying.
Som världens bästa.
Låt mig bara ta några minuter av er tid att skryta om mannen. För att han är värd det, och för att jag kan.
Långhelgen i Lusekoftland kunde inte varit mer strålande, trots att novemberkylan och det grå som oftast följer den var närvarande. Mannen mötte mig på busstationen - resan startade okristligt tidigt i Rondellstaden, och det tog mig mycket kaffe å många timmar med både buss å tåg att komma fram - med ett stort leende å en lika stor bukett röda rosor. Sån är han.
Det fanns en plan, fast med plats för ändringar och spontanitet, för hela helgen. En plan som gick ut på att visa mig staden (och tvärtom), för att jag skulle få se och förstå hur livet ser ut för honom de där dagarna å kvällarna när vi pratar i telefon å jag får höra om människor å ställen som han besökt, för att ge vännerna ett ansikte på den som enligt dem gjort honom, om möjligt, ännu gladare, och för att skämma bort mig med att fullkomligt släppa kontrollen och ändå vara alldeles lugn i vetskapen om att allt blir perfekt. Sån är han.
Det var ljuvliga middagar, långa promenader med turistpekningar på byggnader, lunchpicnick med häftigaste utsikten, bubbel - vid flertalet tillfällen, för det kan man faktiskt aldrig få för mycket av - och stadens bästa apple martinis. Det var vänner, skratt så tårarna rann, hemmamys, och kaffe (speciellt vid de där rätta tillfällena eftersom han har lärt sig att se när jag behöver få tillbaka lite energi i blicken - "det är som att se hur livet återvänder redan efter en klunk eller två").
Jag skulle, som jag har skrivit innan, kunna berätta tusen små saker som han säger och gör, sånt som lixom överraskar mig när jag trodde att det nog inte kunde bli bättre, men det görs inte rättvisa i mina jämförelsevis små ord.
Vi kan absolut konstatera att Oslo är fint, tillåme på novemberdagar med spårvagnsgnissel och bitande vind. Men tänk ändå, att det finaste med den där staden på andra sidan gränsen skulle visa sig vara mannen som kom till mig med en västkustvind på en sommardag, utan planer på att försvinna igen. Sån är han.
Som sagan om en verklighet.
Någon gång, när natten är stjärnklar och allt kanske känns lite för stort för att förstå, ska jag berätta för dig om hur livet blev såhär. Jag ska berätta om hur det var kallt och ensamt, om hur stora ord fångades med håv fast de egentligen aldrig var verkliga, och om tårarna som bildade mönster på trötta kinder.
Om det hade varit en saga skulle vi läsa om hur prinsessan slogs mot drakar och förtrollade monster, om hur prinsar egentligen var grodor och hur drömslott rasade som söndertrampad sand.
Det kan ha varit läge att ge upp mer än en gång, och kanske hände det då å då, fast vi aldrig riktigt låtsades om det. I efterhand är det lätt att ändra historien för att självklarheten skulle kunna ta sin plats och bli möjlig, men då var det svårt att se hur det nånsin skulle bli som alla de stora författarna skrev.
Så inte nu, men någon gång, när natten är stjärnklar och allt kanske känns lite för stort för att förstå, ska du få veta hur sagan fick ett sorgligt slut för att verkligheten skulle få sin lyckliga början.
Det kan ha varit läge att ge upp mer än en gång, och kanske hände det då å då, fast vi aldrig riktigt låtsades om det. I efterhand är det lätt att ändra historien för att självklarheten skulle kunna ta sin plats och bli möjlig, men då var det svårt att se hur det nånsin skulle bli som alla de stora författarna skrev.
Så inte nu, men någon gång, när natten är stjärnklar och allt kanske känns lite för stort för att förstå, ska du få veta hur sagan fick ett sorgligt slut för att verkligheten skulle få sin lyckliga början.
På riktigt.
Som att resa långt och stort.
Bussen rullar norrut, och under några timmar är det jag, mina tankar och Lasse. Vi börjar med att åka vägen som jag åkt hundratals gånger förut - fem kuponger från Göteborg till Kungälv, tre om man vågade chansa för att spara några kronor - under den höga bron, längs den ringlande älven. Kanske var det för att jag alltid åkte rakt in i den lilla stan som jag sällan såg den på håll, men när bussen kör högt i utkanten sträcker den ut sig vid min sida. Bandyplanen, sjukhuset, kexfabriken vid vattnet och där bakom min första egna lägenhet. Där susar allt förbi som om det inte gått nästan tio år sen jag var där senast, och alla minnen överrumplar mig och tårarna överraskar där de plötsligt känns i ögonvrån. "Som att röka hemrullat i smyg, på rasten bakom gympasalen, det var så det var. Du gick sakta nerför gatan, vi hade inte bråttom hem, å jag vände mig om ibland för att få en skymt av dig igen, det var så det var..."
Här fanns hela mitt liv, och ändå bara en liten liten del. Skratten, gråten, evighetslånga fikastunder med tepåsar som för längesedan tappat smaken och balettlektioner med höga benlyft. Stora drömmar i en lägenhet på nitton kvadrat å små meningslösheter som för längesen förlåtits och glömts bort.
Jag vet inte om den där lilla staden är skyldig mig nåt, eller om det är tvärtom, men jag inser där jag far förbi, hur den nog betytt mer för vem jag är idag än vad jag tidigare vågat låtsas om.
"Du var mitt hem å min oas, du gav mig gåtorna tillbaks, du gjorde mig lycklig och förvånad..."
Man kan alltid säga tänk om, men jag menar det verkligen när vi far vidare och vägskyltarna påminner om västkustöar som bytt betydelse och distans. Tänk om allt det där aldrig hade hänt, tänk om jag hade varit någon annan, å tänk om jag inte hade varit på väg dit jag nu åker. Tänk om jag aldrig hade hittat hem till mig igen.
"Håll min hand i vimlet, människor som tror har en chans..."
Som en annan slags november.
"Och jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än"
För exakt ett år sen citerade jag Håkan, så som jag gjort förr å skulle göra många gånger sen.
Det handlade om hopp, å om att en dag få tillbaka i bra det man har betalat i dåligt genom livet, i nån slags försök att hålla modet uppe och inte lägga sig under den snö som då föll.
"Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Säg det, säg det, säg det igen"
Nu tror jag att jag är där, precis när en del av det där bästa händer, för det känns lite som att jag är prinsessan i min egen saga. Fast snarare i en lycklig början av en fortsättning på nåt stort, och ibland måste jag bara nypa mig i armen för att förstå att kärleken är min.
Som att leta ljus.
Nu är vi där. I den där tiden när det är mörkt när man kör till jobbet å mörkt när man kör hem (med bilen som fått vinterdäck å med det blivit mycket fulare å tråkigare), man får plötsligt känslan av att kvällen är slut innan den ens har börjat och man vet att detta är bara början.
Men hörrni, det är ju inte konstigt att folk blir depreimerade! Snarare konstigt om man inte blir det.
Idag blev det lixom aldrig riktigt ljust ute. Det bästa dagen kunde erbjuda var nån slags ljusgrå ton innan det började mörkna igen nångång efter lunch.
Det är väl nu man måste samla andra ljusglimtar i livet, ni vet, såna som gör att man blir lite varm inombords, som får blodet att rusa snabbare, eller smälter hjärtat till en sjö av kärlek. Jag har lyckligtvis några perfekta varianter av just såna ljusglimtar - dottern som pussar godnatt, mannen som kan få mig att le tillåme på tisdagar å fast han är många mil bort, torsdagar i stallet me bästa P, drömmar om solvarma stränder - som bär mig genom det mörka å kalla. Det, och otaliga hundrapack värmeljus.
Men hörrni, det är ju inte konstigt att folk blir depreimerade! Snarare konstigt om man inte blir det.
Idag blev det lixom aldrig riktigt ljust ute. Det bästa dagen kunde erbjuda var nån slags ljusgrå ton innan det började mörkna igen nångång efter lunch.
Det är väl nu man måste samla andra ljusglimtar i livet, ni vet, såna som gör att man blir lite varm inombords, som får blodet att rusa snabbare, eller smälter hjärtat till en sjö av kärlek. Jag har lyckligtvis några perfekta varianter av just såna ljusglimtar - dottern som pussar godnatt, mannen som kan få mig att le tillåme på tisdagar å fast han är många mil bort, torsdagar i stallet me bästa P, drömmar om solvarma stränder - som bär mig genom det mörka å kalla. Det, och otaliga hundrapack värmeljus.
Som en såndär tisdag i november.
Det händer att mitt huvud är så fullt så att det lixom blir alldeles tomt. Kanske är det nåt sätt att överleva, kanske vet jag inte bättre, kanske är det bara en dålig undanflykt.
Det är svårt att hitta balans i livet, svårt att va på topp på alla områden samtidigt, å lätt att allt blir lite stökigt när man försöker reda ut det där.
Ungefär så är det nu, vilket är en del av anledningen till att mina inlägg inte är så många eller långa som jag skulle önska - trots att jag knarkar Winnerbäck för lite inspiration men istället mest får ytterligare en anledning att känna hur den där hösten kryper närmare å hur de där milen mellan mig å mannen känns extra långa - som om det inte vore nog med en tisdag i november.
"om jag tappar allt igen
det är möjligt att det händer
det kan vara svårt att hitta hem
från alla hav och alla länder
men ändå
du, min vän i livet
se sommaren bli höst
en enda sak är givet
du bär min luft
i ditt bröst"
Som att vara på väg. Nånstans.
"Would you tell me, please, which way I ought to go from here?"
"That depends a good deal on where you want to get to," said the Cat.
"I don´t much care where- " said Alice.
"Then it doesn´t matter which way you go," said the Cat.
"- as long as I get somewhere," Alice added as an explanation.
"Oh, you´re sure to do that," said the Cat, "if you only walk long enough."
Sålänge man bara går kommer man fram. Förr eller senare. Nånstans.
Sånt kan vara bra att komma ihåg ibland.
"That depends a good deal on where you want to get to," said the Cat.
"I don´t much care where- " said Alice.
"Then it doesn´t matter which way you go," said the Cat.
"- as long as I get somewhere," Alice added as an explanation.
"Oh, you´re sure to do that," said the Cat, "if you only walk long enough."
Sålänge man bara går kommer man fram. Förr eller senare. Nånstans.
Sånt kan vara bra att komma ihåg ibland.
