Angies Värld

När Astrid Lindgren pratade med någon av sina döttrar i telefon började de alltid samtalet med "döden döden". För att lixom ha klarat av det ämnet, som ändå var oundvikligt, å sedan kunna fokusera på det andra.
Döden är ju faktiskt en av de mest naturliga delarna av livet, å det enda vi kan va säkra på att kalla vårt slut, men ändå pratar vi inte om det till vardags.
Förmodligen för att det är ett jävligt deprimerande ämne. Men oxå för att det skrämmer oss.

Jag har funderat lite på min inställning till döden.
Kommit fram till att den varken gör till eller från. Den finns där å man kommer inte ifrån den.
Mer än så tänker jag inte på den. Kanske för att jag är rädd för att tänka för mycket, kanske för att jag för en gång skull har insett att mina funderingar inte gör mig klokare alls.
Självklart vill jag inte att döden ska komma än på länge, varken till mig eller någon annan som anses för ung för den, men förutom det är det ju ingen mening att gå å va rädd. Jag tror nog lite att när det är dax så är det.
Det är med den tanken jag flyger tillexempel.
Man har ju hört historierna om nån som undkom döden i de mest märkliga å ofattbara situationer, för att sedan inte klara sig i den enklaste. Det va alltså dax. På ett eller annat sätt.
Precis som man hör historier om någon som skulle befunnit sig i byggnaden som rasade, eller missade planet som störtade..

Man måste tro att allt har en mening.
Även om det ibland verkar som det mest orättvisa som nånsin har hänt.
dÖDEn.