Som kyrkotourettes.
Om det finns något som heter kyrkotourettes så har jag det. Garanterat. Är det vid något tillfälle jag svär minst två gånger i varje mening är det så fort jag kliver in i en kyrka. Alltså, det är som att jag inte kan stoppa mig själv, och förra helgens besök var inget undantag. Dessutom blir jag alltid extremt skrattig så fort jag måste vara tyst, å de två i kombination är oftast en del för mycket.
Det va me andra ord en faslig massa roligheter som rymdes i de minuter vi hade i kyrkbänkarna innan vigseln drog igång förra lördagen - sen var det mest bara vackert såklart, bortsett från en liten stund av panik när Peter som satt bakom mig viskade i mitt öra att det kröp en geting i mitt hår och jag fick använda alla mina krafter för att inte lägga en helt hysterisk stämma och tillhörande viftande dans mitt i Patrik Isakssons vackra sång - och jag beklagade lite att jag inte kunde livetwittra om det hela eftersom kyrkan erbjöd noll nätanslutning.
Och när vi ändå är inne på ämnet, vad är grejen med att man inte ska applådera i kyrkan? Jag tycker man ska! Särskilt på bröllop, när någon sjungit fint, eller när de säger ja tillexempel. Lite God damn jubel lixom. När jag sjunger i kyrkan på julafton - som jag har gjort de senaste åren sen jag vet inte när - får jag numera applåder efter varje sång, vilket är väldigt uppskattat eftersom det annars känns ganska fånigt att backa tillbaks till sin plats som om ingenting har hänt, medan prästen fortsätter prata om hur vi ska fira födelsen av ett litet gossebarn i ett stall. Uppskattning är kärlek, å den är störst har jag hört från säkra källor, så ska det predikas kan det gott praktiseras.
Alltså, om vi tog bort lite av det där högtravande allvaret i kyrkan, å ersatte det me mer applåder å glädje kanske min kyrkotourettes inte skulle verka så allvarlig och världen skulle bli lite bättre. Makes sense?
Det va me andra ord en faslig massa roligheter som rymdes i de minuter vi hade i kyrkbänkarna innan vigseln drog igång förra lördagen - sen var det mest bara vackert såklart, bortsett från en liten stund av panik när Peter som satt bakom mig viskade i mitt öra att det kröp en geting i mitt hår och jag fick använda alla mina krafter för att inte lägga en helt hysterisk stämma och tillhörande viftande dans mitt i Patrik Isakssons vackra sång - och jag beklagade lite att jag inte kunde livetwittra om det hela eftersom kyrkan erbjöd noll nätanslutning.
Och när vi ändå är inne på ämnet, vad är grejen med att man inte ska applådera i kyrkan? Jag tycker man ska! Särskilt på bröllop, när någon sjungit fint, eller när de säger ja tillexempel. Lite God damn jubel lixom. När jag sjunger i kyrkan på julafton - som jag har gjort de senaste åren sen jag vet inte när - får jag numera applåder efter varje sång, vilket är väldigt uppskattat eftersom det annars känns ganska fånigt att backa tillbaks till sin plats som om ingenting har hänt, medan prästen fortsätter prata om hur vi ska fira födelsen av ett litet gossebarn i ett stall. Uppskattning är kärlek, å den är störst har jag hört från säkra källor, så ska det predikas kan det gott praktiseras.
Alltså, om vi tog bort lite av det där högtravande allvaret i kyrkan, å ersatte det me mer applåder å glädje kanske min kyrkotourettes inte skulle verka så allvarlig och världen skulle bli lite bättre. Makes sense?
Kommentarer
Trackback
