Angies Värld

Jag träffade inte farfar så mycket under hans sista tid. Inte för att jag inte brydde mig om honom, utan mer för att jag inte orkade se honom som någon annan än den jag egentligen visste att han var. Han visste vad jag känner för sjukhus, han om någon förstod mer än väl hur jag känner inför de konstgjorda dofterna och de små glasen med sugrör på sängborden där man sitter och pratar om livet som om allt är som vanligt. För allt var ju inte som vanligt. Farfar, som alltid har funnits där för oss, var ju inte som vanligt.

Vi kommer att minnas farfar med otrolig värme och glädje. Vi kommer att minnas hans lite knasiga uppfinningar, hans historier – som på nåt sätt alltid slutade med att grunden till allt är Österrike – glimten i ögonen, och hans stora hjärta som alltid hade tid och plats för oss alla. Hur han hasade fram i innetofflorna tidigt på morgonen, och hmmmade för att inte skrämma farmor som stod i köket med ryggen mot dörren och hur vi satt inlindade i våra täcken och åt rostat bröd med marmelad på Trollbergsvägen innan solen ens hade gått upp.

Vi kommer att minnas allt det där, och så mycket mer, för att kärleken är för stor för att försvinna.



Auf Wiedersehen Opa.