Farväl morfar.

När jag satt där bland kollegorna och försökte få i mig några smulor av den inte allför imponerande frukostbuffén ringde mamma. Hon visste såklart att jag var iväg, å jag förstod innan jag ens svarade att det egentligen bara fanns en anledning till hennes samtal just då.
Morfar somnade in i sin säng tidigt på lördagsmorgonen, då hela hans kropp var så full av sjukdom att han inte orkade mer. Jag kommer minnas morfar som en stark man, med humor å en doft av skog. Han bjöd oss på polkagrisar som han förvarade på översta hyllan i skafferiet å han kallade mormor för Mor lilla. Han var av den gamla sorten, de där som vill ha kött och potatis till middag för att ens kalla det middag, å som inte gnäller i onödan.
Vi träffades inte så ofta längre, morfar och jag, å ibland hade han svårt att skilja på mig å min syster, men han fick nåt milt i tonen när han pratade om min dotter, hans barnbarnsbarn - han ville helst inte bli kallad gammelmorfar eftersom det låter gammalt - som han tyckte mycket om. 
I november fyllde min morfar 85 år. I lördags somnade han in i sin säng, ungefär samtidigt som solen gick upp.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0