Som att min bästa tid är nu.
Det visades ett program på tv nyss, och fast jag borde packa den där helgväskan - lite för att det verka vara det jag oftast gör, men mest för att helgen ska spenderas i Barcelona - blev jag sittande å lyssnade på berättelsen om Emma, tjejen som blev världsbäst i simning, men som ändå inte var glad å nöjd, tjejen som var så rädd för att inte kunna prestera att hon hellre ville ta sitt eget liv.
Man kunde säkert tro att Emma var en av de där som levde sin dröm, som hade det bästa. En söt tjej med fin vältränad kropp, så som den världsatlet hon var, å med framgångar som är få förunnade. Men hon levde snarare i en slags mardröm, och det är först nu efter ett stort mörker som hon kan se ljuset och faktiskt njuta av livet.
Man jämför ju.
Jag vet inte riktigt vilken min naturliga hårfärg är, men den utväxt som hinner skymtas innan den färgas över är misstänksamt råttfärgad. Jag har synfel, lagningar i tänderna å några kilon för mycket. Mina bröst sitter väl kanske inte precis där de en gång satt, utan kan snarare definieras som långa än stora, å skrattgroparna i låren verkar inte ha några som helst funderingar på att byta läge. I år fyller jag 32 - ibland säger vi fortfarande 27, för att det är där nånstans som jag tror att de flesta stannar på många plan - å jag har inte fått visa leg på systemet på flera gånger.
Jag antar ändå att min bästa tid är nu, utan att veta riktigt vad framtiden har att erbjuda, å utan att ta ifrån mina tidigare år dess innehåll. Alltså, jag måste ju tänka att min bästa tid är nu, eftersom det är just nu jag lever, det är just nu jag kan påverka.
Så trots dåliga hårdagar, stunder på jobbet då jag vill kasta ut datorn genom fönstret, eller tillfällen när allt verkar rulla i uppförsbacke är jag tacksam. Jag har världens bästa familj å underbara vänner. Jag kan glädjas över framgångar å till viss del bli stärkt av motgångar - även om jag vet att jag har en utmaning i att ibland vara stolt över att jag ens försökte vid de tillfällen då förlusten är ett faktum - för jag har gått igenom svårigheter å lärt mig av dem.
Vem behöver ett VM-guld i en en drömvärld, när man kan leva i en verklighet.
Kommentarer
Trackback
