Som Mannen med stort M. Min kärlek.
Jag slits konstant mellan längtan efter att få skrika ut till hela världen hur himla underbar han är, å känslan av att jag lika väl kan behålla det för mig själv, eftersom huvudsaken ju är att jag har fattat det å har vett att uppskatta det.
Han är allt det där man kan tänka sig, allt man kan önska hos en partner, å allt man inte ens vågat önska eftersom det känns för bra för att vara sant.
Han uppvaktar mig med blommor och kommer ihåg saker som jag nämner sådär i förbifarten. Han är handlingskraftig utan att köra över å han är tålmodig utan att på nåt sätt vara tråksnäll. Hela han är gjord av godhet å jag blir både imponerad å stolt över alla de egenskaper han har.
Han känner - alltså verkligen känner - mig, bättre än någon annan, å det händer att han snarare väntar på att jag själv ska fatta vad jag menar å tänker. "Det är en himla tur att du känner mig så väl att du fattar hur jag funkar, å att du står ut med mig" säger jag ibland, när jag kanske kommer på mig själv med att vara lite väl mycket kontrollfreak, eller står å stirrar på röran som om jag hoppas att den ska försvinna när jag knäpper med fingrarna eftersom jag inte kan slappna av förrän allt är i nån slags ordning. Då tittar han på mig med så mycket kärlek att jag nästan blir tårögd, å säger "Det är ju hela dig jag älskar, när ska du lära dig det".
Det är som att alla tidigare år har levts för att det ska bli vi. Som att det alltid har varit meningen, men inte förrän nu möjligt.
Han säger att jag är hans ängel, fast det ju i själva verket är precis tvärtom.
"jag har vandrat som en vilsen stenstaty
jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
det här är slutet på resan och början på en ny
med dig med dig med dig"
