Angies Värld

Det finns några tillfällen då jag gärna går till kyrkan.
Bortsett från vid bröllop och dop.
Det ena är skolavslutningar. Barn som sjunger Den blomstertid ger mig ilningar av lycka.
Det andra är lucia.
Idag va just ett luciatillfälle.
Dottern hade ljus i handen å glitter kring midjan. Förvisso ett batteridrivet ljus, men ändå.
Det blir stämningsfullt oavsett. Batteriljus å viss falsksång till trots.

När jag gick i sjätte klass va jag skolans lucia.
Ljuskrona i håret å händerna ihop framför bröstet.
Luciatåg va standard för mig varje år då. Sen jag va fyra eller nåt.
Minst lika självklart som att fira jul.
Så fortsatte det i många år framöver.
Det finns nog inte en lussesång jag inte har sjungit, med eller utan krona i håret.

Minnena är många.
Stearindoft.
Likadana töntiga nattlinnen me röda band. Namnad galge i tappert försök att hålla ordning på vems som va vems.
Spänd förväntan innan.
Alltid samma tveksamhet om tonen är upp eller ner på första versen i luciasången.
En gång hade jag stearin droppande i hela ansiktet.
En annan gång hade jag tappat rösten å kunde inte prata. Men kunde märkligt nog sjunga utan problem.

Nu är det över tio år sen jag gick lucia senast. 
Förmodligen är jag för gammal för att göra det nånsin igen.
I vilket fall saknar jag det.
Funderar på att kanske ha vit skorta å rött skärp imorn på jobbet.
Å bara nynna lite extra varje gång jag går å hämtar kaffe.

"Sankta lucia, ljusklara hägring, sprid i vår vinternatt glans av din fägring..."