Leila-längtan.
Man kan inte va bra på allt, så är det ju bara. Även om det inte hindrar att man tappert försöker.
Matlagning är en av sakerna som inte direkt är min starka sida. För att underdriva.
Me andra ord är det inte min grej alls.
Jag är knäcketjejen.
Förutom mina kickass-goda varma mackor har jag inte i köket att göra.
M e n j a g v i l l.
Eller rättare sagt, jag vill inte va där, men jag önskar att jag ville.
Känner mer å mer en slags längtan efter att gilla det där me matlagning, kan inte släppa det.
Va lite mer som Leila lixom. Eller en mamma i allmänhet kanske.
Kollar matlagningsprogram å försöker klura ut smarta å goda rätter när jag går omkring i mataffärn.
Gärna me skaldjur i, eftersom jag ju lärt mig att gilla det oxå å numera inte får nog av det.
Så förutom att jag inte riktigt vill laga mat än, så är jag åtminstone en bit på väg. Till vad vet jag inte. Vuxen kanske.
Tills dess äter jag knäckebröd.
Jag är Lejonet i månen minsann.
Stjärntecken å atrologi. Oavsett om man tror på det eller inte kan det va kul att läsa horoskop.
Jag hittade något som handlar om vilket måntecken man är född i och fick läsa lite om mitt påstådda undermedvetna.
Månens placering visar kortfattat ens känslor och känslomässiga reaktioner.
Jag är i det fallet inte en jungfru, utan ett lejon å tydligen sånhär:
Februari kunde inte börja bättre tror jag.
Historiskt sett är ju februari verkligen min månad så jag har vissa förväntningar, även om jag försöker att låta bli det. Men bra saker har haft en tendens att hända mig i februari å det vore en fin tradition att hålla kvar tycker jag.
Å andra sidan har vissa av brasakerna haft mindre bra konsekvenser längre fram.
Det får helt enkelt bli som det blir. Come what may!
Kanske har stjärnorna redan bestämt.
Jag hittade något som handlar om vilket måntecken man är född i och fick läsa lite om mitt påstådda undermedvetna.
Månens placering visar kortfattat ens känslor och känslomässiga reaktioner.
Jag är i det fallet inte en jungfru, utan ett lejon å tydligen sånhär:
"Lejonet är verkligen solens tecken och de är lekfulla, stolta och älskar att stå i centrum. Lejonet är mycket kreativ, dramatiskt och gör allt i stor stil. Extravagans och lyx är lejonets melodi. Lejonet har höga ideal, en stark personlighet och har en naturlig fallenhet för att leda. Lejonets självförtroende är enormt och de tenderar att ibland bli rätt självupptagna på gränsen till storhetsvansinne. De är svaga för smicker och är ganska fåfänga.
Lejonets är mycket skicklig på att leda och organisera, men någon annan får gärna ta hand om detaljerna. De har lite svårt att lämna plats åt någon annan och erkänner ogärna när de har fel. Lejonet är oerhört generös med allt, kärlek, pengar, kunskap eller tid förutsatt att lejonet får vara mittpunkten. Lejonets favoritutryck är ”Det blir som jag bestämt”.
Lejonet är sexigt, roligt och passionerat med en oerhörd aptit på livet, de älskar glitter och glamour, äta ute, roa sig och shoppa förutsatt att lejonet har pengar att spendera annars blir de lätt frustrerade över allt de vill köpa men inte har råd med. Lejonets utvalda kan vänta sig gränslöst med kärlek och tillgivenhet. Lejonet är trogen och nästan överväldigande i sin tillgivenhet och de förväntar sig att partnern skall uppskatta och ge lejonet hela sitt hjärta.
Lämpliga yrkesval: Alla som fodrar ledarskap, ex. PR-man, teaterdirektör, producent, eller något som har med juveler att göra, ex. guldsmed."
Faktum är att jag tror mer på astrologi efter att ha läst detta.
Såklart stämmer inte precis allt, men faktiskt jäkligt mycket.
Februari kunde inte börja bättre tror jag.
Historiskt sett är ju februari verkligen min månad så jag har vissa förväntningar, även om jag försöker att låta bli det. Men bra saker har haft en tendens att hända mig i februari å det vore en fin tradition att hålla kvar tycker jag.
Å andra sidan har vissa av brasakerna haft mindre bra konsekvenser längre fram.
Det får helt enkelt bli som det blir. Come what may!
Kanske har stjärnorna redan bestämt.
Å jorden snurrar sitt varv.
En timme på löpbandet förut va allt som hanns me i träningsväg denna veckan.
Jag sprang där å funderade på hur vissa verkar hinna allt. Träning, jobb, nöjen, kärlek, vänner, hobby..
Kom sen på att det faktiskt funkar, om man gör allt i måttliga mängder, å kanske mer än en sak samtidigt. Typ tränar me kärleken, eller har samma hobby som vännerna.
Jag har nog mest kombinerat på det sätt att mitt jobb har varit både mitt jobb, min kärlek å min hobby. Som dessutom tagit lite för mycket tid. Försöker nu bli bättre på att fördela tid.
Igår var jag ute på krogen.
Det faktum att jag tränade förut är en ganska enkel förklaring till gårdagens alkoholnivå. För låg alltså.
Nu menar jag inte att jag inte kan ha roligt utan sprit, eller att man alltid måste va toktankad för att gå ut, men i vissa fall är det just så. Typ när man går till Rondellstadens stadshotell en lönelördag.
Man bör helt enkelt va ganska tankad för att klara av alla andra fullkomligt nertankade människor som jublar över att lönen kommit, men som inte har några som helst planer på att låta den räcka månaden ut.
Mot bättre vetande gick jag ändå dit me två glas rött som enda stöd.
Det va trevligt, absolut.
Max två steg mellan varje känning som jag bytte ett hej, eller några fler ord, me.
Det va vänner från både nu å då, gamla klasskompisar, han me det snygga leendet å ung flickvän, marknadsstyrelsekollegan, snyggynglingen som återigen kramade lite för länge, exet som förklarade att man inte bjuder ex på fest, nån jag kände igen men inte kunde placera å därmed fick säga hej å förlåt till samtidigt, killen som jag träffat två gånger å förmodligen kunde kalla en dejt om jag visste den rätta definitionen på det, kompisen å hennes pojkvän..
Samt en nyligen hitflyttad norrlänning som bott i Skåne i åtta år å som försökte förstå det där me att alla krogar här stänger klockan två. Han jobbade me miljö på kommunen fick jag veta. Det verkade som han va ute själv, hyfsat städad dessutom. Cred till honom ändå.
Massa folk helt enkelt. Som vanligt.
Jag gick hem själv. Som jag brukar. En halvtimme innan de stängde.
Sov mina timmar å vaknade, efter drömmar om spöken å tappad handväska, någorlunda utvilad till åter en söndag.
Imorn börjar en ny intensiv vecka. En såndär när man ska försöka kombinera jobb, träning, nöjen, vänner..
Jag springer vidare i mitt liv.
Jorden snurrar sitt varv.
Jag sprang där å funderade på hur vissa verkar hinna allt. Träning, jobb, nöjen, kärlek, vänner, hobby..
Kom sen på att det faktiskt funkar, om man gör allt i måttliga mängder, å kanske mer än en sak samtidigt. Typ tränar me kärleken, eller har samma hobby som vännerna.
Jag har nog mest kombinerat på det sätt att mitt jobb har varit både mitt jobb, min kärlek å min hobby. Som dessutom tagit lite för mycket tid. Försöker nu bli bättre på att fördela tid.
Igår var jag ute på krogen.
Det faktum att jag tränade förut är en ganska enkel förklaring till gårdagens alkoholnivå. För låg alltså.
Nu menar jag inte att jag inte kan ha roligt utan sprit, eller att man alltid måste va toktankad för att gå ut, men i vissa fall är det just så. Typ när man går till Rondellstadens stadshotell en lönelördag.
Man bör helt enkelt va ganska tankad för att klara av alla andra fullkomligt nertankade människor som jublar över att lönen kommit, men som inte har några som helst planer på att låta den räcka månaden ut.
Mot bättre vetande gick jag ändå dit me två glas rött som enda stöd.
Det va trevligt, absolut.
Max två steg mellan varje känning som jag bytte ett hej, eller några fler ord, me.
Det va vänner från både nu å då, gamla klasskompisar, han me det snygga leendet å ung flickvän, marknadsstyrelsekollegan, snyggynglingen som återigen kramade lite för länge, exet som förklarade att man inte bjuder ex på fest, nån jag kände igen men inte kunde placera å därmed fick säga hej å förlåt till samtidigt, killen som jag träffat två gånger å förmodligen kunde kalla en dejt om jag visste den rätta definitionen på det, kompisen å hennes pojkvän..
Samt en nyligen hitflyttad norrlänning som bott i Skåne i åtta år å som försökte förstå det där me att alla krogar här stänger klockan två. Han jobbade me miljö på kommunen fick jag veta. Det verkade som han va ute själv, hyfsat städad dessutom. Cred till honom ändå.
Massa folk helt enkelt. Som vanligt.
Jag gick hem själv. Som jag brukar. En halvtimme innan de stängde.
Sov mina timmar å vaknade, efter drömmar om spöken å tappad handväska, någorlunda utvilad till åter en söndag.
Imorn börjar en ny intensiv vecka. En såndär när man ska försöka kombinera jobb, träning, nöjen, vänner..
Jag springer vidare i mitt liv.
Jorden snurrar sitt varv.
Cougar? Milf? Lammkött?
Cougar Town. Tv-serien med det ultimata innehållet å de perfekta karaktärerna å kommentarerna.
Det går inte att inte skratta högt.
Jag å finaste P plöjde ganska många avsnitt förut. Lycka i DVD-format.
Man vet att man börjar bli gammal när Cougar Town är igenkänningskomik.
Vilket kan ses både som tragiskt å komiskt.
Jag väljer det senare. Tragik finns tillräckligt ändå.
Insikten var inte given från början.
Jag har, sen programmet började, sagt att jag ska flytta till Cougar Town. Med ignorerad vetskap om att det är ett hittepåställe.
Lite visste jag då att jag redan kan leva det livet om jag vill. Typ.
Fast utan sol. Å vindrickande grannar samlade i mitt kök varje dag. Även om jag gärna dricker ett glas rödvin då å då, lite me tanken att det är nyttigt för hjärtat å sånt. Alla anledningar är bra har jag hört.
Men förutom det så handlar ju Cougar-grejen om äldre kvinnor. Och ärligt, nu riskerar man ju att snyggingen man uppmärksammar på krogen råkar vara fem, tio år yngre.
Fast en Cougar måste nog egentligen va typ 40, å dejta 25åringar, för att få kallas Cougar på riktigt. Så att det blir lite för stor åldersskillnad för att anses som korrekt i mellanmjölkens land.
En 30åring som jag kan ju faktiskt ses som gammal eller ung, beroende på vem man frågar. (Ja, jag inbillar mig fortfarande att 30 kan ses som ungt. Låt mig hållas.)
Pratade me två killar om detta igår på kontoret. Den ena en goodlooking i 40årsåldern, den andra för ung för sin egen snygghet å charm, dvs en äkta cougarleksak.
Vi kom fram till att det snarare kan va optimalt att va 30. Mittemellanland. Man kan innebära Cougar/Milf-poäng för en 20-nånting-åring eller lammkött för en 40-nånting-åring. Utan att det blir fullkomlig skandal.
Om man nu skulle vilja vara nåt av det vill säga.
I vilket fall va det fint av dem att låta mig tro det. Snyggynglingen kramade mig lite för länge, å tackade tillåme låtsas-ja till mitt låtsasfrieri, som för att understryka sanningen i vår diskussion.
Ibland behöver man bara intala sig att man har ett bra utgångsläge.
Även i Rondellstaden.
Det går inte att inte skratta högt.
Jag å finaste P plöjde ganska många avsnitt förut. Lycka i DVD-format.
Man vet att man börjar bli gammal när Cougar Town är igenkänningskomik.
Vilket kan ses både som tragiskt å komiskt.
Jag väljer det senare. Tragik finns tillräckligt ändå.
Insikten var inte given från början.
Jag har, sen programmet började, sagt att jag ska flytta till Cougar Town. Med ignorerad vetskap om att det är ett hittepåställe.
Lite visste jag då att jag redan kan leva det livet om jag vill. Typ.
Fast utan sol. Å vindrickande grannar samlade i mitt kök varje dag. Även om jag gärna dricker ett glas rödvin då å då, lite me tanken att det är nyttigt för hjärtat å sånt. Alla anledningar är bra har jag hört.
Men förutom det så handlar ju Cougar-grejen om äldre kvinnor. Och ärligt, nu riskerar man ju att snyggingen man uppmärksammar på krogen råkar vara fem, tio år yngre.
Fast en Cougar måste nog egentligen va typ 40, å dejta 25åringar, för att få kallas Cougar på riktigt. Så att det blir lite för stor åldersskillnad för att anses som korrekt i mellanmjölkens land.
En 30åring som jag kan ju faktiskt ses som gammal eller ung, beroende på vem man frågar. (Ja, jag inbillar mig fortfarande att 30 kan ses som ungt. Låt mig hållas.)
Pratade me två killar om detta igår på kontoret. Den ena en goodlooking i 40årsåldern, den andra för ung för sin egen snygghet å charm, dvs en äkta cougarleksak.
Vi kom fram till att det snarare kan va optimalt att va 30. Mittemellanland. Man kan innebära Cougar/Milf-poäng för en 20-nånting-åring eller lammkött för en 40-nånting-åring. Utan att det blir fullkomlig skandal.
Om man nu skulle vilja vara nåt av det vill säga.
I vilket fall va det fint av dem att låta mig tro det. Snyggynglingen kramade mig lite för länge, å tackade tillåme låtsas-ja till mitt låtsasfrieri, som för att understryka sanningen i vår diskussion.
Ibland behöver man bara intala sig att man har ett bra utgångsläge.
Även i Rondellstaden.
Dag 28. Det här saknar jag.
Jag saknar ingenting akut.
Har ett hem som jag trivs i, ett kul jobb me fina kollegor, vänner och familj som älskar mig.
Det primära helt enkelt.
Jag har oxå bil, möbler i mitt hem, tillräckligt me pengar för att betala mina räkningar å kanske oxå köpa den där snygga tröjan, eller faktiskt åka på nån utlandssemester ibland.
Jag saknar alltså ingenting akut.
Däremot kan jag känna saknad vid olika tillfällen å efter olika saker.
Som när jag söndagsynkligt saknar en famn, eller för all del någon att dela en jävlig tisdag me å bråka på för petitesser som att soporna inte är utplockade. Kärlek utöver vänner å familj kan man förklara det som.
Eller längre ledighet, fler semesterresor, mer sol. Vilket mer kan förklaras som saknande på I-landsnivå.
Eftersom jag är mamma på deltid kan jag ibland sakna min dotter väldans, när hon inte är hos mig å jag har tid att känna efter. Då längtar jag. Å saknar.
Precis som jag kan sakna andra, för mig betydelsefulla människor, när jag inte träffat dem på ett tag.
Ibland kan man faktiskt bara sakna att få sakna.
"Jag längtar inte längre efter att ha dig här
men jag saknar dig
Som om min själ har gått ifrån mig för att vara hos dig
så saknar jag dig
Jag önskar att vi två aldrig träffats där
såna som vi vet nog inte vad kärlek är
men jag saknar dig..." (Lundell)
Tetrisveckan.
Jag har haft en helt galen vecka.
För att beskriva det pusslande och den intensivitet som varit jämför jag med Tetris. Ni vet, det där spelet där man ska placera kubfigurer så effektivt som möjligt utan tomrum mellan, allt medan hastigheten ökar.
Exakt så. Möten å samtal å affärer å mer samtal å fler möten å planering å nåt som kallas ett försök till liv nånstans där oxå.
Men jag ska erkänna att jag gillar det. När allt balanserar exakt på gränsen till för mycket men på rätt sida så man ändå fixar det. Livin on the edge. Då är jag som bäst.
Tar dock tacksamt emot helgen, som för övrigt blir alldeles lagom intensiv.
Som en spelpaus innan nästa level.
För att beskriva det pusslande och den intensivitet som varit jämför jag med Tetris. Ni vet, det där spelet där man ska placera kubfigurer så effektivt som möjligt utan tomrum mellan, allt medan hastigheten ökar.
Exakt så. Möten å samtal å affärer å mer samtal å fler möten å planering å nåt som kallas ett försök till liv nånstans där oxå.
Men jag ska erkänna att jag gillar det. När allt balanserar exakt på gränsen till för mycket men på rätt sida så man ändå fixar det. Livin on the edge. Då är jag som bäst.
Tar dock tacksamt emot helgen, som för övrigt blir alldeles lagom intensiv.
Som en spelpaus innan nästa level.
Go(l)d Fredag vänner!
Mannen är kvinnans bäste vän.
Han hjälper henne när hon känner sig osäker, tröstar henne efter en dålig dag, inspirerar henne att göra saker hon aldrig trodde hon kunde göra, gör att hon kan uttrycka sina djupaste känslor, ser till att hon alltid känner sig som den vackraste kvinnan i rummet.. Låter henne vara trygg, sexig & oövervinnerlig..!
NEJ VÄNTA!!
Jag tänker på VIN... !! Det är ju vin som gör allt detta!
Ha en underbar fredag mina vänner!
Vi hörs som vanligt i Golden Friday på 102,4 ( www.gold24.fm ) vid 16 i eftermiddag.
Han hjälper henne när hon känner sig osäker, tröstar henne efter en dålig dag, inspirerar henne att göra saker hon aldrig trodde hon kunde göra, gör att hon kan uttrycka sina djupaste känslor, ser till att hon alltid känner sig som den vackraste kvinnan i rummet.. Låter henne vara trygg, sexig & oövervinnerlig..!
NEJ VÄNTA!!
Jag tänker på VIN... !! Det är ju vin som gör allt detta!
Ha en underbar fredag mina vänner!
Vi hörs som vanligt i Golden Friday på 102,4 ( www.gold24.fm ) vid 16 i eftermiddag.
Dag 27. Min favoritplats.
Som jag skrev dag 23, under ämnet som förklarade vad jag mår bra av, är en av mina favoritplatser radiostudion. Nån slags frizon från allt tråkigt å jobbigt där jag kan släppa loss å bara vara jag.
Är det dessutom en massa andra härliga människor där blir det ännu bättre såklart.
Grejen är att min favoritplats kan variera ganska mycket, beroende på vilka som är i min närhet.
En vanlig plats kan bli en favoritplats om favoritmänniskor finns där. En fredagskväll i soffan me dottern i mitt knä är lika mycket en favorit som en balkong i Grekland me finaste Pillan, eller ett dansgolv fyllt med partyglada vänner.
Städer i allmänhet är en favorit. Speciellt av det lite större slaget.
Den puls och det tempo andra människor kan bli stressade av i en större stad ger mig ett lugn. Kanske för att allt då går i mitt tempo och när det planar ut i samma blir mitt inte så stressat i jämförelse.
Jag gillar oxå städer för den tillgänglighet som finns där. Oavsett vilket behov du har så kan du relativt enkelt tillfredställa det.
En stor stad har det innehåll som önskas.
Nåt annat som oxå gör en plats till favorit är havet.
Där det finns havsluft att andas är för mig ett lite bättre ställe att leva. Vilket såklart talar emot det faktum att jag bor i Rondellstaden, i skog precis mellan två kuster.
Havsluft får mig att må bra, helt enkelt. Som om havet ger mig en känsla av litenhet, fast inte på det jobbiga sättet utan mer me ett lugn över att vi alla är lika små.
Hav har en frihet och en beständighet som ingen styr, helt i motsats till en stad.
Med andra ord är en favoritplats en stad vid ett hav. Det bästa av två världar.
Det finns en höjd på Söder i Stockholm, med vattnet precis nedanför och utsikt över både Söders hustak å de stora byggnaderna på andra sidan Norrmälarstrand.
En slags utsiktsplats över stan i ett ljuvligt perspektiv.
Och definitivt en favoritplats.
Dag 26. Mina rädslor.
"Det är svårt att vara modig när du bara är ett mycket litet djur".
Det är Nasses ord. Den lilla ängsliga grisen som är kompis me Puh, ni vet.
Han har rätt. Det är svårt att va modig alls när man är rädd. Oavsett om man är ett litet djur eller inte.
En scen i Dirty Dancing, filmen jag har sett minst hundra gånger, handlar om rädsla och hur orädd man kan framstå inför andra.
Johnny säger till Baby att hon inte verkar rädd alls. För nåt.
Hon kontrar me att förklara att hon är rädd för allt. Å mest av allt rädd för att lämna honom, och aldrig mer känna för någon så som hon känner när de är tillsammans. (en betydligt bättre scen än jag får den att verka, jag lovar)
Poängen me Dirty dancing-förklaringen är följande:
Spindelfobi, höjdskräck å Per Morberg i all ära, men rädsla grundad i kärlek är nog faktiskt den vanligaste ändå.
Den har ju så mycket med någon annans känslor att göra oxå. Å känslor över lag kan man ju som bekant inte styra över. Då är det lätt att rädslan kommer på köpet.
Rädsla att ge sig hän, rädsla att bli lämnad, rädsla att bli beroende, rädsla att inte räcka till, rädsla att tröttna..
Läskigt är det. Vad kärlek kan göra me oss. Läskigt å härligt.
Skräckblandad förtjusning at its best.
"För att visa, att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig".
Jag har blivit räddare me åren. Både gällande kärlek å höjder.
Å massa andra saker me för den delen.
Rädslor handlar ju enkelt om att inte ha kontroll. Kontrollmänniskan i mig har me andra ord blivit större.
Trots det så gillar jag att utmana mina rädslor lite ibland.
Eller, gillar gör jag kanske inte alltid. Men jag utmanar ändå.
Det är ju enda sättet att sluta vara rädd. Förstå för att ta kontroll.
Den gamla klyschan att våga för att vinna har ju trots allt en poäng.
Å ibland får man låtsas sålänge.
Fake it till you make it.
"Du darrade bara invärtes, sa Puh, och det är det modigaste sättet att inte darra, som finns för ett Mycket Litet Djur"
Det är Nasses ord. Den lilla ängsliga grisen som är kompis me Puh, ni vet.
Han har rätt. Det är svårt att va modig alls när man är rädd. Oavsett om man är ett litet djur eller inte.
En scen i Dirty Dancing, filmen jag har sett minst hundra gånger, handlar om rädsla och hur orädd man kan framstå inför andra.
Johnny säger till Baby att hon inte verkar rädd alls. För nåt.
Hon kontrar me att förklara att hon är rädd för allt. Å mest av allt rädd för att lämna honom, och aldrig mer känna för någon så som hon känner när de är tillsammans. (en betydligt bättre scen än jag får den att verka, jag lovar)
Poängen me Dirty dancing-förklaringen är följande:
Spindelfobi, höjdskräck å Per Morberg i all ära, men rädsla grundad i kärlek är nog faktiskt den vanligaste ändå.
Den har ju så mycket med någon annans känslor att göra oxå. Å känslor över lag kan man ju som bekant inte styra över. Då är det lätt att rädslan kommer på köpet.
Rädsla att ge sig hän, rädsla att bli lämnad, rädsla att bli beroende, rädsla att inte räcka till, rädsla att tröttna..
Läskigt är det. Vad kärlek kan göra me oss. Läskigt å härligt.
Skräckblandad förtjusning at its best.
"För att visa, att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig".
Jag har blivit räddare me åren. Både gällande kärlek å höjder.
Å massa andra saker me för den delen.
Rädslor handlar ju enkelt om att inte ha kontroll. Kontrollmänniskan i mig har me andra ord blivit större.
Trots det så gillar jag att utmana mina rädslor lite ibland.
Eller, gillar gör jag kanske inte alltid. Men jag utmanar ändå.
Det är ju enda sättet att sluta vara rädd. Förstå för att ta kontroll.
Den gamla klyschan att våga för att vinna har ju trots allt en poäng.
Å ibland får man låtsas sålänge.
Fake it till you make it.
"Du darrade bara invärtes, sa Puh, och det är det modigaste sättet att inte darra, som finns för ett Mycket Litet Djur"
Dag 25. En första.
Det finns ju en första gång för allt. Å en sista, har jag hört.
Beroende på vad det gäller väljer man ju lite själv när första blir.
Idag, efter elva timmars jobb, dammsugning av lägenhet, mat å dusch, plockade jag äntligen fram en ny leksak. Min första av sitt slag.
Alldeles blänkande svart låg den i sin ask. Vacker å orörd.
Möjligen en flickas bästa vän.
Den som väntar på nåt gott väntar oftast för länge. Men kanske är sent bättre än aldrig ändå.
Jag vet att jag ligger många år efter de flesta när det gäller detta. Numera är det lixom mer regel än undantag i de flesta hem. Så ja, kalla mig sen då.
Min nya leksak är anledningen till att detta blir ett kort inlägg.
Jag ska nämligen krypa ner i soffan igen å fortsätta leka en stund till innan Cougar Town börjar.
Min första..?
iPhone4 såklart. Vad trodde du...?
Beroende på vad det gäller väljer man ju lite själv när första blir.
Idag, efter elva timmars jobb, dammsugning av lägenhet, mat å dusch, plockade jag äntligen fram en ny leksak. Min första av sitt slag.
Alldeles blänkande svart låg den i sin ask. Vacker å orörd.
Möjligen en flickas bästa vän.
Den som väntar på nåt gott väntar oftast för länge. Men kanske är sent bättre än aldrig ändå.
Jag vet att jag ligger många år efter de flesta när det gäller detta. Numera är det lixom mer regel än undantag i de flesta hem. Så ja, kalla mig sen då.
Min nya leksak är anledningen till att detta blir ett kort inlägg.
Jag ska nämligen krypa ner i soffan igen å fortsätta leka en stund till innan Cougar Town börjar.
Min första..?
iPhone4 såklart. Vad trodde du...?
Dag 24. Det här får mig att gråta.
När jag tittar på film händer i nio fall av tio följande:
Jag gråter för att filmen är sorglig.
Jag gråter för att filmen är så fin.
Jag skrattar så jag gråter för att filmen är rolig.
Jag gråter för att filmen är så jävla usel å jag precis har slösat ca 90 minuter av mitt liv på den.
Sistnämnda händer inte särskilt ofta, men ni fattar grejen.
Jag är en känslomänniska. Lätt till skratt å lätt till tårar.
Vad som helst som på nåt sätt är tillräckligt känslosamt får mig alltså att fälla en tår. Eller hundra.
Bröllop - don´t get me started.
Me andra ord är det nästan lättare att räkna upp saker som inte får mig att gråta.
Men det var ju inte vad saken gällde.
Jag gråter för att filmen är sorglig.
Jag gråter för att filmen är så fin.
Jag skrattar så jag gråter för att filmen är rolig.
Jag gråter för att filmen är så jävla usel å jag precis har slösat ca 90 minuter av mitt liv på den.
Sistnämnda händer inte särskilt ofta, men ni fattar grejen.
Jag är en känslomänniska. Lätt till skratt å lätt till tårar.
Vad som helst som på nåt sätt är tillräckligt känslosamt får mig alltså att fälla en tår. Eller hundra.
Bröllop - don´t get me started.
Me andra ord är det nästan lättare att räkna upp saker som inte får mig att gråta.
Men det var ju inte vad saken gällde.
Per- Viggo- Roger.
Per Morberg lagar mat i tv.
Han gör det sådär vansinnigt macho. Lite nonchalant.
Jag tänker att jag gärna skulle vilja gilla honom. Det är en spontan tanke då det ju trots allt handlar om en man som lagar mat.
En manlig man som lagar mat. Whats not to like?
Men nej. Det går inte.
Sen han spelade psyko-Viggo i Rederiet, å slibbiga Roger Rönn i Vita Lögner så är det svårt. När jag dessutom hörde hans intensiva andning över grytorna i matprogrammet så försvann alla chanser till gillande.
Han flåsade som efter ett hundrameterslopp.
Under produktionen av Vita Lögner för många år sen träffade jag Per.
Vi stod utanför studion i en inspelningspaus, då han pratade me mig. Viggo/ Roger Rönn såg mig i ögonen å pratade me mig. Jag hade kunnat skita på mig av nervositet där å då.
Jag vet att han är skådespelare, att en roll inte alls är detsamma som en riktig människa, men i fallet Per Morberg hjälper det inte hela vägen.
Fast jag måste nog gilla honom lite ändå.
Vågar lixom inte annat.
Han gör det sådär vansinnigt macho. Lite nonchalant.
Jag tänker att jag gärna skulle vilja gilla honom. Det är en spontan tanke då det ju trots allt handlar om en man som lagar mat.
En manlig man som lagar mat. Whats not to like?
Men nej. Det går inte.
Sen han spelade psyko-Viggo i Rederiet, å slibbiga Roger Rönn i Vita Lögner så är det svårt. När jag dessutom hörde hans intensiva andning över grytorna i matprogrammet så försvann alla chanser till gillande.
Han flåsade som efter ett hundrameterslopp.
Under produktionen av Vita Lögner för många år sen träffade jag Per.
Vi stod utanför studion i en inspelningspaus, då han pratade me mig. Viggo/ Roger Rönn såg mig i ögonen å pratade me mig. Jag hade kunnat skita på mig av nervositet där å då.
Jag vet att han är skådespelare, att en roll inte alls är detsamma som en riktig människa, men i fallet Per Morberg hjälper det inte hela vägen.
Fast jag måste nog gilla honom lite ändå.
Vågar lixom inte annat.
Dag 23. Det här får mig att må bättre.
"Ingen kan vara nere med en ballong" /Nalle Puh
Allt är såklart beroende på hur dåligt jag mår till att börja me.
Ibland hjälper en stund på löpbandet tillräckligt.
Eller ett par nya skor. Alternativt en hel shoppingrunda.
Precis om de flesta blir jag glad av vänliga ord, komplimanger, små presenter, roliga överraskningar..
Helt enkelt när någon annan bryr sig om. Visar omtanke.
En annan sak som alltid får mig att må bättre består av ett rum me ett mixerbord, ett par skärmar å några mikrofoner. Radiostudion.
Jag kan va på vilket skithumör som helst, men allt det försvinner så fort jag kliver in i studion.
För det går lixom bara inte att va sur. Med härliga kollegor att prata me, å härliga lyssnare att prata för så ljusnar allt. Bara sådär.
It´s a kind of magic.
Men framförallt... en vän.
Jag är en såndär människa som gillar att prata om saker. Bra som dåliga. I vissa fall måste det kanske ältas till leda för att jag ska må bättre. Men, so be it.
Därför kan en underbar vän hjälpa långt för att må bättre i de allra flesta lägen. Har hon dessutom choklad me sig så blir det svårslaget.
Choklad är sällan överskattat i må-bättre-situationer.
En vän som min är det aldrig nånsin.
Allt är såklart beroende på hur dåligt jag mår till att börja me.
Ibland hjälper en stund på löpbandet tillräckligt.
Eller ett par nya skor. Alternativt en hel shoppingrunda.
Precis om de flesta blir jag glad av vänliga ord, komplimanger, små presenter, roliga överraskningar..
Helt enkelt när någon annan bryr sig om. Visar omtanke.
En annan sak som alltid får mig att må bättre består av ett rum me ett mixerbord, ett par skärmar å några mikrofoner. Radiostudion.
Jag kan va på vilket skithumör som helst, men allt det försvinner så fort jag kliver in i studion.
För det går lixom bara inte att va sur. Med härliga kollegor att prata me, å härliga lyssnare att prata för så ljusnar allt. Bara sådär.
It´s a kind of magic.
Men framförallt... en vän.
Jag är en såndär människa som gillar att prata om saker. Bra som dåliga. I vissa fall måste det kanske ältas till leda för att jag ska må bättre. Men, so be it.
Därför kan en underbar vän hjälpa långt för att må bättre i de allra flesta lägen. Har hon dessutom choklad me sig så blir det svårslaget.
Choklad är sällan överskattat i må-bättre-situationer.
En vän som min är det aldrig nånsin.
Dag 22. Det här upprör mig.
Detta ämnet kom ju lämpligt.
För bara nån dag sen vände min bra dag när ett mail me en orättvisa ramlade in i min lilla inkorg.
Vissa orättvisor gör mig bara så förbannad helt enkelt. Just för att det inte skulle behöva va någon orättvisa.
Det är när det görs skillnad på folk och folk, som det från början inte finns nån skillnad på, som jag känner såhär. Man kan säga att någon hyllades för nåt som nån annan tidigare fått skit för.
Lite som olika lön för samma jobb.
Jag pratar I-landsorättvisor i allra högsta grad, absolut. Men det är fortfarande orättvist.
Eftersom jag är en så dålig förlorare kan jag bli extremt upprörd när jag just förlorar.
Särskilt om vinnaren är en typisk vinnare. Eller i pakt mot mig.
En gång för väldigt många år sen spelade jag, lillebror å min dåvarande pojkvän Monopol. De paktade å vann. Jag förlorade - å lipade av ilska.
Att förlora upprör mig alltså kan man säga.
Sen har vi ju det här me förseningar. Typ tåg som blir försenade för att det är vinter.
WTF? Vi bor i ett jävligt vintrigt land. Hur svårt ska det va?
Skillnad mot förseningar pga saker som faktiskt inte kan förutses. Vinter - not so much oförutsägbart.
Vilket osökt ger mig nästa ämne som upprör; vinter.
Jag vet, jag vet, som jag själv precis skrev så bor vi i ett land där det inte kan undvikas.
Men bara för att jag inte kan ändra på en sak betyder det inte att jag måste gilla den. Å vinter är precis en sån sak. Förutom att den är kall å jävlig så stökar den till. Öser ner snö som tar plats. Å ställer till förseningar.
Då blir jag upprörd.
I övrigt är det mest det gamla vanliga.
Människor som sviker. Krig. När barn blir illa behandlade. Rattfyllon. Å alla andra kriminella saker förstås.
Sånt som upprör normalt funtade människor upprör mig, helt enkelt.
Faktum är att detta ämnet i sig är lite upprörande.
Att tänka på negativa pulshöjare innan sovdax är inte det ultimata.
Jag ska genast väga upp det me fina tankar. Kanske om en prins... Å en bal på slottet...
Om Askungen va stor nog att drömmande sucka över sin orättvisa så kan väl jag me det.
Men jag hoppas fan att fejäveln åtminstone är rättvis då.
För bara nån dag sen vände min bra dag när ett mail me en orättvisa ramlade in i min lilla inkorg.
Vissa orättvisor gör mig bara så förbannad helt enkelt. Just för att det inte skulle behöva va någon orättvisa.
Det är när det görs skillnad på folk och folk, som det från början inte finns nån skillnad på, som jag känner såhär. Man kan säga att någon hyllades för nåt som nån annan tidigare fått skit för.
Lite som olika lön för samma jobb.
Jag pratar I-landsorättvisor i allra högsta grad, absolut. Men det är fortfarande orättvist.
Eftersom jag är en så dålig förlorare kan jag bli extremt upprörd när jag just förlorar.
Särskilt om vinnaren är en typisk vinnare. Eller i pakt mot mig.
En gång för väldigt många år sen spelade jag, lillebror å min dåvarande pojkvän Monopol. De paktade å vann. Jag förlorade - å lipade av ilska.
Att förlora upprör mig alltså kan man säga.
Sen har vi ju det här me förseningar. Typ tåg som blir försenade för att det är vinter.
WTF? Vi bor i ett jävligt vintrigt land. Hur svårt ska det va?
Skillnad mot förseningar pga saker som faktiskt inte kan förutses. Vinter - not so much oförutsägbart.
Vilket osökt ger mig nästa ämne som upprör; vinter.
Jag vet, jag vet, som jag själv precis skrev så bor vi i ett land där det inte kan undvikas.
Men bara för att jag inte kan ändra på en sak betyder det inte att jag måste gilla den. Å vinter är precis en sån sak. Förutom att den är kall å jävlig så stökar den till. Öser ner snö som tar plats. Å ställer till förseningar.
Då blir jag upprörd.
I övrigt är det mest det gamla vanliga.
Människor som sviker. Krig. När barn blir illa behandlade. Rattfyllon. Å alla andra kriminella saker förstås.
Sånt som upprör normalt funtade människor upprör mig, helt enkelt.
Faktum är att detta ämnet i sig är lite upprörande.
Att tänka på negativa pulshöjare innan sovdax är inte det ultimata.
Jag ska genast väga upp det me fina tankar. Kanske om en prins... Å en bal på slottet...
Om Askungen va stor nog att drömmande sucka över sin orättvisa så kan väl jag me det.
Men jag hoppas fan att fejäveln åtminstone är rättvis då.
Som andra halvlek.
Oxveckorna. Femton till antalet.
De håller tydligen på nu å varar, till skillnad från julen, fram till påska. Utan att bry sig det minsta om fastan.
De kallas så för att de är tunga veckor utan en enda extra ledig dag. Det är sen gammalt.
Men om detta är oxveckorna så undrar ju jag vad fan man kallar de från sommarn fram till jul? Inte mycket extra ledigt där heller å mörkare för varje dag.
Nu blir det åtminstone ljusare. Och varmare. Det jävligaste ligger ju lixom bakom oss.
Vi är i vinterns andra halvlek å nånstans där framme syns ett ljus i tunneln.
Kanske är det oxveckorna som gör mig så galet trött.
Inte för att jag tror att två glas Shiraz gjorde saken bättre just ikväll. I vilket fall är jag redan halvsovande i min soffa. Veckan tar ut sin rätt.
Ett tips jag hörde för att orka oxveckorna lite bättre var att finna sin inre sommar.
Ett annat tips var att ta promenader i dagsljus.
Helt ärligt finner jag hellre den yttre sommarn. Då kan jag gärna ta en promenad i vilket ljus som helst.
Men det är ju bara jag.
De håller tydligen på nu å varar, till skillnad från julen, fram till påska. Utan att bry sig det minsta om fastan.
De kallas så för att de är tunga veckor utan en enda extra ledig dag. Det är sen gammalt.
Men om detta är oxveckorna så undrar ju jag vad fan man kallar de från sommarn fram till jul? Inte mycket extra ledigt där heller å mörkare för varje dag.
Nu blir det åtminstone ljusare. Och varmare. Det jävligaste ligger ju lixom bakom oss.
Vi är i vinterns andra halvlek å nånstans där framme syns ett ljus i tunneln.
Kanske är det oxveckorna som gör mig så galet trött.
Inte för att jag tror att två glas Shiraz gjorde saken bättre just ikväll. I vilket fall är jag redan halvsovande i min soffa. Veckan tar ut sin rätt.
Ett tips jag hörde för att orka oxveckorna lite bättre var att finna sin inre sommar.
Ett annat tips var att ta promenader i dagsljus.
Helt ärligt finner jag hellre den yttre sommarn. Då kan jag gärna ta en promenad i vilket ljus som helst.
Men det är ju bara jag.
Dag 21. Ett annat ögonblick.
"Ett fruset ögonblick. Monterat inom glas och ram.
En kort sekund som stannat kvar. Av berusande dag."
Livet är ju som bekant fullt av ögonblick.
Stora, små, förstörda, oberörda, förstorade, bortglömda, eller för alltid i vårt minne.
Oftast pratar vi om de ljusa minnena. De som får våra små hjärtan att göra volter av lycka.
Även om de jobbiga stunderna kanske rent av är fler. Djupare. Svårare.
Det är ett annat ögonblick.
Förra våren var en tuff period för mig.
Jag hade fastnat i min ensamhet å min rastlöshet, trots att jag alltid va omringad av människor.
Jobbet var min trygghet å jag la därför all min energi å lite till där. Uppskattning kan mätas på olika sätt å jag behövde den överallt.
Så jag jobbade, körde på i trehundrafemtio så som man gör när man tror att man är oumbärlig å inte kan säga nej, tog hand om allt å alla.. utom mig. Det blev mer å mer intensivt, me korta pauser för att gå in på toa å gråta, innan jag fortsatte igen. Ignorerade varningslamporna som, om de hade funnits i fysisk form, blinkade värre än Vegas alla neonljus.
Till slut var jag så trött, så slutkörd, att det inte gick mer. Jag rasade ihop i min soffa en kväll, blev en liten hög som bara grät. Jag orkar inte mer. Orden lixom hulkades fram till en minst sagt orolig lillebror som av ett under råkade vara hos mig då när allt brast. Jag. Orkar. Inte. Mer.
I den stunden kände jag mig så maktlös. Som att allt jag kunde å allt jag var bara försvann.
Det hade kunnat bli en hårdare smäll om jag inte haft människor omkring mig som agerade direkt.
Lillebror var en av dem. Han ringde min chef, som i sin tur beordrade mig direkt till läkare och viss sjukskrivning.
Vägen tillbaka blev därför lättare än för många andra, även om den var svår å snårig.
Jag tar fortfarande steg tillbaka ibland, får lixom påminna mig själv. Om mig. Men jag kommer aldrig gå så långt tillbaka som till den där dagen när allt brast.
En annan dag. Ett annat ögonblick.
~ Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg ~
En kort sekund som stannat kvar. Av berusande dag."
Livet är ju som bekant fullt av ögonblick.
Stora, små, förstörda, oberörda, förstorade, bortglömda, eller för alltid i vårt minne.
Oftast pratar vi om de ljusa minnena. De som får våra små hjärtan att göra volter av lycka.
Även om de jobbiga stunderna kanske rent av är fler. Djupare. Svårare.
Det är ett annat ögonblick.
Förra våren var en tuff period för mig.
Jag hade fastnat i min ensamhet å min rastlöshet, trots att jag alltid va omringad av människor.
Jobbet var min trygghet å jag la därför all min energi å lite till där. Uppskattning kan mätas på olika sätt å jag behövde den överallt.
Så jag jobbade, körde på i trehundrafemtio så som man gör när man tror att man är oumbärlig å inte kan säga nej, tog hand om allt å alla.. utom mig. Det blev mer å mer intensivt, me korta pauser för att gå in på toa å gråta, innan jag fortsatte igen. Ignorerade varningslamporna som, om de hade funnits i fysisk form, blinkade värre än Vegas alla neonljus.
Till slut var jag så trött, så slutkörd, att det inte gick mer. Jag rasade ihop i min soffa en kväll, blev en liten hög som bara grät. Jag orkar inte mer. Orden lixom hulkades fram till en minst sagt orolig lillebror som av ett under råkade vara hos mig då när allt brast. Jag. Orkar. Inte. Mer.
I den stunden kände jag mig så maktlös. Som att allt jag kunde å allt jag var bara försvann.
Det hade kunnat bli en hårdare smäll om jag inte haft människor omkring mig som agerade direkt.
Lillebror var en av dem. Han ringde min chef, som i sin tur beordrade mig direkt till läkare och viss sjukskrivning.
Vägen tillbaka blev därför lättare än för många andra, även om den var svår å snårig.
Jag tar fortfarande steg tillbaka ibland, får lixom påminna mig själv. Om mig. Men jag kommer aldrig gå så långt tillbaka som till den där dagen när allt brast.
En annan dag. Ett annat ögonblick.
~ Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg ~
Dag 20. Den här månaden.
Årets första månad. Bara en sån sak.
Januari tenderar lätt att bli månaden för eftertanke å nystart.
Gymmen säljer medlemsskap som aldrig förr, folk trängs runt salladsbufféerna å funderar över hur bra deras äktenskap egentligen är.
Själv tränar jag, till mitt förtret inte mer än normalt, äter sallad när jag känner för det å har inget äktenskap alls att grubbla över. Allt är alltså precis som vanligt.
Förutom en sak. Denna månaden har jag fått hopp om våren.
Att den kommer snart. Eller åtminstone alls.
Dessutom har jag äntligen fått sällskap i min längtan. Av de flesta, verkar det som.
Att det ska ta så många månader för andra att förstå det jag har känt sen i oktober.
Man funderar i regel lite extra över sin livssituation oxå när det är nytt år.
Jag är som sagt inget undantag.
Min finaste vän å jag har ätit salladsluncher medan vi försökt jobba oss genom frågor om kärlek. Trivsamma luncher, men tveksamt om nån av oss blev så mycke klokare, även om vi delade många klokheter.
Jag hörde mig själv rabbla motsägelser och hejade på vännens skeptiska blick mot mig. Hade jag haft en spegel där hade jag gett mig själv densamma.
Ibland blir man lixom inte klok på sig själv å sitt tänk.
Januari är för övrigt en pank månad. Det är sen gammalt.
Julklappar har för längesen öppnats, å säkert glömts, men det märks ändå fortfarande i plånboken.
Därför ser jag fram emot nästa veckas lön.
Jag tänker helt enkelt att denna månaden får sätta lägstanivån för resten av året.
Inte för att den har varit dålig, mer för att resten ska bli bättre.
Januari tenderar lätt att bli månaden för eftertanke å nystart.
Gymmen säljer medlemsskap som aldrig förr, folk trängs runt salladsbufféerna å funderar över hur bra deras äktenskap egentligen är.
Själv tränar jag, till mitt förtret inte mer än normalt, äter sallad när jag känner för det å har inget äktenskap alls att grubbla över. Allt är alltså precis som vanligt.
Förutom en sak. Denna månaden har jag fått hopp om våren.
Att den kommer snart. Eller åtminstone alls.
Dessutom har jag äntligen fått sällskap i min längtan. Av de flesta, verkar det som.
Att det ska ta så många månader för andra att förstå det jag har känt sen i oktober.
Man funderar i regel lite extra över sin livssituation oxå när det är nytt år.
Jag är som sagt inget undantag.
Min finaste vän å jag har ätit salladsluncher medan vi försökt jobba oss genom frågor om kärlek. Trivsamma luncher, men tveksamt om nån av oss blev så mycke klokare, även om vi delade många klokheter.
Jag hörde mig själv rabbla motsägelser och hejade på vännens skeptiska blick mot mig. Hade jag haft en spegel där hade jag gett mig själv densamma.
Ibland blir man lixom inte klok på sig själv å sitt tänk.
Januari är för övrigt en pank månad. Det är sen gammalt.
Julklappar har för längesen öppnats, å säkert glömts, men det märks ändå fortfarande i plånboken.
Därför ser jag fram emot nästa veckas lön.
Jag tänker helt enkelt att denna månaden får sätta lägstanivån för resten av året.
Inte för att den har varit dålig, mer för att resten ska bli bättre.
Dag 19. Detta ångrar jag.
"Jag ångrar hellre nåt jag gjort än nåt jag aldrig gjorde" är ett av mina motton.
Det kan leda till att man ibland kanske gör saker som man inte borde. Som med eftertanke var mindre lyckat eller rent av jävligt korkat. Jag är ingen ängel.
Men samtidigt, så länge man åtminstone lärt sig något av det så har det ju haft nån mening ändå. Oavsett om det är saker jag inte borde gjort, har det åtminstone gjort mig till jag.
Därför tycker jag, me viss motsägelse, att det är fel att egentligen säga att man ångrar nåt alls. Man kan önska att det va annorlunda, gjort eller ogjort, men inte ångra.
För mig är ångra nåt man kan ändra på, vilket sällan funkar. Livet är ju inte som en dator, me blå pil bakåt.
Men såklart finns det saker jag önskar va ogjorda. Sånt som sårat andra människor framförallt.
När andra får ta konsekvenser av det vi själva gör är det sämsta.
Tyvärr fattar man inte alltid det förrän efteråt.
Kasta första stenen, den som är helt utan skuld.
Jag vågar dock påstå att jag blir lite klokare me åren.
Mer koll på vad jag förmodligen inte bör göra för att minimera ångerkänslan.
Dock är jag världens sämsta på att säga nej, vilket lätt leder till att jag egentligen gör mer än jag orkar.
Då är det inte så mycket det jag gör, som att jag gör, som är galet. När man väl står me näsan i väggen inser man ju att hälften kanske inte borde gjorts.
Därför har jag, senast idag, sagt nej till två olika roligheter i helgen.
Istället ska jag sitta hemma i min soffa me ett glas rött i handen å inte ångra mig alls.
Det kan leda till att man ibland kanske gör saker som man inte borde. Som med eftertanke var mindre lyckat eller rent av jävligt korkat. Jag är ingen ängel.
Men samtidigt, så länge man åtminstone lärt sig något av det så har det ju haft nån mening ändå. Oavsett om det är saker jag inte borde gjort, har det åtminstone gjort mig till jag.
Därför tycker jag, me viss motsägelse, att det är fel att egentligen säga att man ångrar nåt alls. Man kan önska att det va annorlunda, gjort eller ogjort, men inte ångra.
För mig är ångra nåt man kan ändra på, vilket sällan funkar. Livet är ju inte som en dator, me blå pil bakåt.
Men såklart finns det saker jag önskar va ogjorda. Sånt som sårat andra människor framförallt.
När andra får ta konsekvenser av det vi själva gör är det sämsta.
Tyvärr fattar man inte alltid det förrän efteråt.
Kasta första stenen, den som är helt utan skuld.
Jag vågar dock påstå att jag blir lite klokare me åren.
Mer koll på vad jag förmodligen inte bör göra för att minimera ångerkänslan.
Dock är jag världens sämsta på att säga nej, vilket lätt leder till att jag egentligen gör mer än jag orkar.
Då är det inte så mycket det jag gör, som att jag gör, som är galet. När man väl står me näsan i väggen inser man ju att hälften kanske inte borde gjorts.
Därför har jag, senast idag, sagt nej till två olika roligheter i helgen.
Istället ska jag sitta hemma i min soffa me ett glas rött i handen å inte ångra mig alls.
Som längtvärk.
Det gör på riktigt ont i mig av längtan efter våren.
Som att varje del av min kropp värker av väntan på snödroppar å krokus, maskiner som sopar bort gruset från gatorna, solen som värmer mer mentalt än fysiskt men som ändå torkar kullerstenarna å väcker träden.
Då när de sista dropparna is har ramlat från taken å gräset bara göms på ett fåtal ställen.
Å den där doften som är bättre än alla andra dofter.
Doften av vår.
Jag är inte gjord för vinter. Min kropp är som ett enda stort solcellsaggregat som behöver solljus för att ens fungera.
Motsägelsefullt nog ska jag direkt från jobbet till ishallen nu.
Inte så mycket vår eller sol där vill jag lova.
Men det är ju inte meningen heller. I en ishall får det gärna va vinter jämt, jag behöver ju ändå inte bo där.
Ikväll är det hockeymatch men jag ska dit redan innan. Reka läget lite å förbereda för nåt som tids nog kommer att bli synligt..
Det längtar jag oxå efter.
Dagens soundtrack är för övrigt en vacker å på nåt sätt hoppfull liten visa. Som om Winnerbäcks ord nästan är mina. Fast jag är flyttfågeln som försöker stanna kvar.
En stannfågel ger sig av.
"Jag har lämnat mina rader
så länge jag minns
med ett tvivelaktigt mål
för att du syns överallt
är det inte säkert att du finns
det är en konst att bara fylla hål
Jag minns vad jag minns
och jag har glömt vad jag glömt
det behöver inte ens ha hänt
det kan ha varit länge sen
men jag kan också ha drömt
det är en känsla som jag alltid känt
Jag tror det lugnar sig nu
alla tvära kast
det lilla hjärtat det pulserar än
jag har suttit här och lyssnat
till en sträng som brast
nu har jag lust att ta ton igen
Jag ska ingenstans
jag bara bryter lite is
det sägs att allting vänder
och det stämmer väl på sätt och vis
när en stannfågel ger sig av.."
Dag 18. Min favoritfödelsedag.
Give it up already!
Vad är grejen med att hålla på å favorisera hela tiden? Ögonblick, minnen, födelsedagar.. Den här listan jag håller på me känns inte så rolig längre.
Alla födelsedagar är bra sålänge de är mina. Jag älskar att fylla år!
Men fine, jag ska för en gång skull försöka att favorisera nåt som varit.
Jag tänker att man säkert hade en massa härliga födelsedagar när man va liten.
Fick kanske en cykel, eller nåt annat som va önskat. Men förutom att det alltid är kul att få paket var födelsedagar inte så mycket mer betydelsefulla.
Visst, 15, 18, 20, 25 och 30 är lite extra för de flesta. Som nåt slags milstolpar.
Men jag kan inte plocka ut nån enskild dag som var bättre än nån annan, bara baserat på själva dagen. Däremot betydelsen av den å omständigheterna kring.
Min favoritfödelsedag är därför 27.
Inte för att jag ens kommer ihåg själva dagen, som för övrigt tydligen va en onsdag.
Mer för att 27 är en bra ålder. Man är lixom inte för ung för att tas på allvar, men inte heller för gammal för särskilt mycket.
Vuxen men ung alltså. Med lite livserfarenhet, utan att för den del ha hunnit bli cynisk.
Det skulle väl egentligen kunna gälla mellan 26 å 29, men vid nr 26 va jag bara precis i början av allt, å 28 va för min del startskottet för det som skulle komma att gå åt helvete inom det närmaste å därmed påverka även 29.
Så 27 it is.
I höstas fyllde jag 30.
I fortsättningen fyller jag 27 varje år.
Vad är grejen med att hålla på å favorisera hela tiden? Ögonblick, minnen, födelsedagar.. Den här listan jag håller på me känns inte så rolig längre.
Alla födelsedagar är bra sålänge de är mina. Jag älskar att fylla år!
Men fine, jag ska för en gång skull försöka att favorisera nåt som varit.
Jag tänker att man säkert hade en massa härliga födelsedagar när man va liten.
Fick kanske en cykel, eller nåt annat som va önskat. Men förutom att det alltid är kul att få paket var födelsedagar inte så mycket mer betydelsefulla.
Visst, 15, 18, 20, 25 och 30 är lite extra för de flesta. Som nåt slags milstolpar.
Men jag kan inte plocka ut nån enskild dag som var bättre än nån annan, bara baserat på själva dagen. Däremot betydelsen av den å omständigheterna kring.
Min favoritfödelsedag är därför 27.
Inte för att jag ens kommer ihåg själva dagen, som för övrigt tydligen va en onsdag.
Mer för att 27 är en bra ålder. Man är lixom inte för ung för att tas på allvar, men inte heller för gammal för särskilt mycket.
Vuxen men ung alltså. Med lite livserfarenhet, utan att för den del ha hunnit bli cynisk.
Det skulle väl egentligen kunna gälla mellan 26 å 29, men vid nr 26 va jag bara precis i början av allt, å 28 va för min del startskottet för det som skulle komma att gå åt helvete inom det närmaste å därmed påverka även 29.
Så 27 it is.
I höstas fyllde jag 30.
I fortsättningen fyller jag 27 varje år.
Damn you tuesdays.
Det här me tisdagar kan dra åt helvete.
Helt onödiga å oftast mest irriterande dagar. Definitivt mina sämsta.
Sådär så man borde få betalt bara för att kliva ur sängen på morgonen.
Förra tisdagen va ett undantag, men idag är allt som vanligt igen.
En satans skitdag.
Helt onödiga å oftast mest irriterande dagar. Definitivt mina sämsta.
Sådär så man borde få betalt bara för att kliva ur sängen på morgonen.
Förra tisdagen va ett undantag, men idag är allt som vanligt igen.
En satans skitdag.
Dag 17. Mitt favoritminne.
Där kom det igen.
Ett ämne som innebär att man ska välja ut, och favorisera, ett visst tillfälle.
Jag får prestationsångest av sånt. Det finns ju så många.
Dessutom är minnen med innebörd i regel kopplade till massa känsla. Då blir det nästan som att välja vad som känns mest. Orättvist lixom.
Precis som när ämnet var Ett ögonblick så går det alltså inte att välja ut ett före nåt annat.
Jag tittar på Idrottsgalan nu.
En vinnare där måste väl ha lätt att plocka fram ett favoritminne. Eller?
De har ju gången då de vann tävlingen som de vinner priset för. Å gången när de vinner priset. Sen har de ju en himla massa gånger innan dess. Typ första guldet. Eller nåt slags rekord.
Sen kan de ju faktiskt ha favoritminnen som inte alls har med sport alls att göra.
Oavsett om man är elitidrottare eller en vanlig radiojobbare händer det ju en del under ett liv.
Man kan se det som ett previligerat liv ändå. Att ha för många favoritminnen att välja bland.
Även om mitt liv varit allt annat än enkelt så har det ändå haft väldigt många bra stunder. Såklart hoppas jag att det kommer många fler framöver. Fina stunder som ger fina minnen.
Framförallt mitt bästa.
Ett ämne som innebär att man ska välja ut, och favorisera, ett visst tillfälle.
Jag får prestationsångest av sånt. Det finns ju så många.
Dessutom är minnen med innebörd i regel kopplade till massa känsla. Då blir det nästan som att välja vad som känns mest. Orättvist lixom.
Precis som när ämnet var Ett ögonblick så går det alltså inte att välja ut ett före nåt annat.
Jag tittar på Idrottsgalan nu.
En vinnare där måste väl ha lätt att plocka fram ett favoritminne. Eller?
De har ju gången då de vann tävlingen som de vinner priset för. Å gången när de vinner priset. Sen har de ju en himla massa gånger innan dess. Typ första guldet. Eller nåt slags rekord.
Sen kan de ju faktiskt ha favoritminnen som inte alls har med sport alls att göra.
Oavsett om man är elitidrottare eller en vanlig radiojobbare händer det ju en del under ett liv.
Man kan se det som ett previligerat liv ändå. Att ha för många favoritminnen att välja bland.
Även om mitt liv varit allt annat än enkelt så har det ändå haft väldigt många bra stunder. Såklart hoppas jag att det kommer många fler framöver. Fina stunder som ger fina minnen.
Framförallt mitt bästa.
Årets skitdag. Me glädje.
Idag är en fullkomlig jävla skitdag. Åtminstone om man ska tro forskare.
Årets mest deprimerande dag säger de.
Man är trött på vädret, pank efter alla helger å kanske inte helt motiverad på alla plan.
Skilsmässor å seperationer står som spön i backen hela januari.
Dessutom är det måndag.
Dagens väder har tagit fasta på detta å är alldeles grått.
Rondellstaden blev dessutom ännu gråare idag när de plockade ner all fin belysning som hängt uppe över gatorna.
Så visst, point made.
Men jag säger stopp.
Tänker fan inte låta mig slås ner så lätt av den klassiska måndag-i-januari-fällan.
Min dag är inte jävlig alls, trots att det är måndag i januari och enligt forskare årets mest deprimerande dag.
För jag är glad.
Det har jag bestämt.
Årets mest deprimerande dag säger de.
Man är trött på vädret, pank efter alla helger å kanske inte helt motiverad på alla plan.
Skilsmässor å seperationer står som spön i backen hela januari.
Dessutom är det måndag.
Dagens väder har tagit fasta på detta å är alldeles grått.
Rondellstaden blev dessutom ännu gråare idag när de plockade ner all fin belysning som hängt uppe över gatorna.
Så visst, point made.
Men jag säger stopp.
Tänker fan inte låta mig slås ner så lätt av den klassiska måndag-i-januari-fällan.
Min dag är inte jävlig alls, trots att det är måndag i januari och enligt forskare årets mest deprimerande dag.
För jag är glad.
Det har jag bestämt.
Dag 16. Min första kyss.
Det va disco i fritidsgårdens lokaler.
Killen hette Jimmy å gick i min klass. Vet faktiskt inte hur gamla vi va, men nånstans mellan tillräckligt gamla för att veta vad hångla är å tillräckligt små för att inte direkt fatta mer än så.
Det skulle mest göras. För är man ihop så är det ju så. Å vi va ihop, hade frågat chans å allt.
Mycket mer än så finns inte att säga om saken.
Sen finns det ju alltid en första kyss me varje ny människa man kysser.
Det kan nog va nåt av det bästa. Särskilt om man väntat, längtat, å har känslor som intensifierar. Känslor som kanske är mer mentala än fysiska.
Oavsett nummer på kyssen så kan den va olika bra. Provar man inte så vet man inte. Man vet ju heller aldrig vilken som är den magiska - den som förvandlar grodan till prins. Tills det händer är det inte fel att öva tänker jag.
Jag tänker oxå att första kyssen är ju kul å så, men det är ju egentligen sista kyssen som räknas.
Killen hette Jimmy å gick i min klass. Vet faktiskt inte hur gamla vi va, men nånstans mellan tillräckligt gamla för att veta vad hångla är å tillräckligt små för att inte direkt fatta mer än så.
Det skulle mest göras. För är man ihop så är det ju så. Å vi va ihop, hade frågat chans å allt.
Mycket mer än så finns inte att säga om saken.
Sen finns det ju alltid en första kyss me varje ny människa man kysser.
Det kan nog va nåt av det bästa. Särskilt om man väntat, längtat, å har känslor som intensifierar. Känslor som kanske är mer mentala än fysiska.
Oavsett nummer på kyssen så kan den va olika bra. Provar man inte så vet man inte. Man vet ju heller aldrig vilken som är den magiska - den som förvandlar grodan till prins. Tills det händer är det inte fel att öva tänker jag.
Jag tänker oxå att första kyssen är ju kul å så, men det är ju egentligen sista kyssen som räknas.
Som söndagsdrabbad.
Kom precis ihåg varför efterfest till fem på morgonen sällan är en bra idé.
Hela dagen efter blir ju fullständig pannkaka!
Jag va alltså ute igår. Party i Rondellstaden, me efterfest för ovanlighetens skull.
Flera case av alla känner apan, men i övrigt inget speciellt.
Väldigt lugnt me alkoholen i alla fall, så jag är lyckligtvis inte bakis idag.
Däremot söndagig å ynklig som om jag vore bakis.
Lyssnar på Melissa Horn å andra stackars röster som är lika förvirrade som jag. Ibland räcker det för att känna att nån förstår. Särskilt när sången heter Tyck synd om mig nu och det sjungs om söndag på Söder, tomma ord som fastnar och att ge allt man säger att man har.
Söndagig som sagt.
Hela dagen efter blir ju fullständig pannkaka!
Jag va alltså ute igår. Party i Rondellstaden, me efterfest för ovanlighetens skull.
Flera case av alla känner apan, men i övrigt inget speciellt.
Väldigt lugnt me alkoholen i alla fall, så jag är lyckligtvis inte bakis idag.
Däremot söndagig å ynklig som om jag vore bakis.
Lyssnar på Melissa Horn å andra stackars röster som är lika förvirrade som jag. Ibland räcker det för att känna att nån förstår. Särskilt när sången heter Tyck synd om mig nu och det sjungs om söndag på Söder, tomma ord som fastnar och att ge allt man säger att man har.
Söndagig som sagt.
Dag 15. Mina drömmar.
"You may say I´m a dreamer, but I´m not the only one.."
Det finns många olika sorters drömmar. Dagdrömmar, nattdrömmar, livsdrömmar.
Jag är bra på alla.
Dagdrömmarna är kreativa. Inget tidsslösande drömmande om omöjliga saker alltså, utan mer sånt som reder ut mina tankar. Dagdröm blir klardröm.
Bästa stället för mig att dagdrömma är när jag reser. Flyg, tåg, bil.. Jag älskar att bara stirra ut genom fönstret å drömma. Är det jag som kör bilen tittar jag såklart ut genom framrutan å är väl mer normalt tänkande än drömmande då.
Mina nattdrömmar är närmast ett heltidsjobb.
Ibland händer så mycket när jag sover att jag är alldeles slut när jag vaknar.
Oftast hänger det ihop med hur mycket som händer när jag är vaken. Om det händer för mycket blir det som att tiden inte hinner till för alla tankar å då måste jag använda natten oxå.
Eftersom mitt liv är ganska intensivt så är det ett vanligt tillstånd.
Livsdrömmarna är de stora. Kärlek, jobb..
Egentligen är de väl mer visioner och mål. För det vore sorgligt att låta allt stanna vid drömmar å nöja sig med det som blir. Sen kan de alltid ändras med erfarenheter man får på vägen.
Oftast går de väl ändå ut på samma sak i slutänden. För de flesta.
Att vara lycklig.
En dröm kan också vara att behålla en verklighet.
Det finns många olika sorters drömmar. Dagdrömmar, nattdrömmar, livsdrömmar.
Jag är bra på alla.
Dagdrömmarna är kreativa. Inget tidsslösande drömmande om omöjliga saker alltså, utan mer sånt som reder ut mina tankar. Dagdröm blir klardröm.
Bästa stället för mig att dagdrömma är när jag reser. Flyg, tåg, bil.. Jag älskar att bara stirra ut genom fönstret å drömma. Är det jag som kör bilen tittar jag såklart ut genom framrutan å är väl mer normalt tänkande än drömmande då.
Mina nattdrömmar är närmast ett heltidsjobb.
Ibland händer så mycket när jag sover att jag är alldeles slut när jag vaknar.
Oftast hänger det ihop med hur mycket som händer när jag är vaken. Om det händer för mycket blir det som att tiden inte hinner till för alla tankar å då måste jag använda natten oxå.
Eftersom mitt liv är ganska intensivt så är det ett vanligt tillstånd.
Livsdrömmarna är de stora. Kärlek, jobb..
Egentligen är de väl mer visioner och mål. För det vore sorgligt att låta allt stanna vid drömmar å nöja sig med det som blir. Sen kan de alltid ändras med erfarenheter man får på vägen.
Oftast går de väl ändå ut på samma sak i slutänden. För de flesta.
Att vara lycklig.
En dröm kan också vara att behålla en verklighet.
Fredagsbarn.
Jag är ett fredagsbarn. Alltså född på en fredag.
"FREDAGSBARN är god och givmild och gör gärna gott. Den som är född på en fredag, är kärleksfull och trofast. De förstår att skapa ett lyckligt hem och har i regel tur med kärlek."
Egentligen skulle jag tydligen varit ett måndagsbarn, men behagade inte komma riktigt i tid.
"MÅNDAGSBARN är en ögonfröjd och är snällt och rart. Den som är född på en måndag, är oftast svärmiskt lagd, och har ett sinne för poesi, är mild, vänlig, godhjärtad och hänsynsfull."
Om detta nu skulle stämma är ju frågan vilket som är rätt. Är jag ett missförstått måndagsbarn, som första tanken var, eller väntade universum in fredagen för att det skulle vara så?
Det är ju många fina ord oavsett, men ett fredagsbarn känns lixom lite bättre. För hey, vem gillar inte en fredag.
På tal om fredag, alldeles alldeles snart börjar radiosändningarna för min del igen. Yeey!
Golden Friday på Gold 102,4. Tre timmar ren glädje.
Jag har längtat väldans under julledigheten. Det är nåt magiskt som händer så fort jag kliver in i studion, som om inget annat spelar så stor roll. Lite som bästa vägen till lycka. Har inte fredagskänslan infunnit sig innan så gör den garanterat det då.
Vi hörs mellan 16-19 på 102,4, eller via www.gold24.fm.
Förresten, om du vill kolla vilket slags barn du själv är kan du göra det här:
http://goto.glocalnet.net/peking/birth.html
"FREDAGSBARN är god och givmild och gör gärna gott. Den som är född på en fredag, är kärleksfull och trofast. De förstår att skapa ett lyckligt hem och har i regel tur med kärlek."
Egentligen skulle jag tydligen varit ett måndagsbarn, men behagade inte komma riktigt i tid.
"MÅNDAGSBARN är en ögonfröjd och är snällt och rart. Den som är född på en måndag, är oftast svärmiskt lagd, och har ett sinne för poesi, är mild, vänlig, godhjärtad och hänsynsfull."
Om detta nu skulle stämma är ju frågan vilket som är rätt. Är jag ett missförstått måndagsbarn, som första tanken var, eller väntade universum in fredagen för att det skulle vara så?
Det är ju många fina ord oavsett, men ett fredagsbarn känns lixom lite bättre. För hey, vem gillar inte en fredag.
På tal om fredag, alldeles alldeles snart börjar radiosändningarna för min del igen. Yeey!
Golden Friday på Gold 102,4. Tre timmar ren glädje.
Jag har längtat väldans under julledigheten. Det är nåt magiskt som händer så fort jag kliver in i studion, som om inget annat spelar så stor roll. Lite som bästa vägen till lycka. Har inte fredagskänslan infunnit sig innan så gör den garanterat det då.
Vi hörs mellan 16-19 på 102,4, eller via www.gold24.fm.
Förresten, om du vill kolla vilket slags barn du själv är kan du göra det här:
http://goto.glocalnet.net/peking/birth.html
Dag 14. Vad hade jag på mig idag?
Detta ämne är ju ställt som en fråga. Som om ni ska gissa vad jag har på mig.
Eller som att jag är dement å ska skriva det när jag klätt av mig. Hmm..vad hade jag på mig idag...?
Jag fattar inte poängen.
Eller vem som har gjort den där listan från början.
I vilket fall känns det onödigt, för det roligaste(?) å mest udda på mig idag är mina väldigt osmickrande rosa ögon som är en följd av senaste dygnets konferens.
Det blev alltså lite mer fest än jag hade räknat med. Å betydligt färre sovtimmar.
Som en kollega sa, vi hade kunnat fylla några avsnitt i tv-serien Konferensresan. Dock utan några direkta skandaler. Men med desto mer roligheter istället.
Vi lagade trerätters å sköljde såklart ner den med passande vin till.
Sen fortsattes det me mer vin, skumpa, dans, sång, bastubad.. till framåt tresnåret..
Ändå upp vid 07.30 i morse.
Hjälte på natten - hjälte på dan, som chefen sa när han väckte oss.
Den här hjälten längtar efter sin soffa.
Eller som att jag är dement å ska skriva det när jag klätt av mig. Hmm..vad hade jag på mig idag...?
Jag fattar inte poängen.
Eller vem som har gjort den där listan från början.
I vilket fall känns det onödigt, för det roligaste(?) å mest udda på mig idag är mina väldigt osmickrande rosa ögon som är en följd av senaste dygnets konferens.
Det blev alltså lite mer fest än jag hade räknat med. Å betydligt färre sovtimmar.
Som en kollega sa, vi hade kunnat fylla några avsnitt i tv-serien Konferensresan. Dock utan några direkta skandaler. Men med desto mer roligheter istället.
Vi lagade trerätters å sköljde såklart ner den med passande vin till.
Sen fortsattes det me mer vin, skumpa, dans, sång, bastubad.. till framåt tresnåret..
Ändå upp vid 07.30 i morse.
Hjälte på natten - hjälte på dan, som chefen sa när han väckte oss.
Den här hjälten längtar efter sin soffa.
Dag 13. Den här veckan.
Detta känns lite som första veckan på nya året. Lite som att det är nu det börjar.
Fast det egentligen är vecka två å redan i full gång. Jag jobbade dessutom lite förra veckan oxå, så kan inte ens skylla på det, men sån är känslan i alla fall.
Hittills har jag hunnit jobba, träna, umgås me dottern, jobba, hoppas på vår snart, dejta, svära över snön, jobba, shoppa, dricka vin. Typ. Kanske inte riktigt i den ordningen, för ärligt talat har jag svurit över snön mer än en gång.
Idag har det varit konferens me Sydostregionen hela dagen å snart är det följande middag med vin. Vi är nånstans mitt ute i skogen å är inte alls sådär tokiga å oanständiga utan alldeles lugna å snart bara lite rödvinsglada.
Jag vet, vad ska man då med konferens till?
På tal om det, om några veckor är det kickoff med hela företaget. Utomlands. Say no more.
En hittills bra vecka alltså, som förhoppningsvis fortsätter i samma anda.
Imorgon är det fredag å det betyder några underbara timmar i radiostudion. Yeey!
Fast det egentligen är vecka två å redan i full gång. Jag jobbade dessutom lite förra veckan oxå, så kan inte ens skylla på det, men sån är känslan i alla fall.
Hittills har jag hunnit jobba, träna, umgås me dottern, jobba, hoppas på vår snart, dejta, svära över snön, jobba, shoppa, dricka vin. Typ. Kanske inte riktigt i den ordningen, för ärligt talat har jag svurit över snön mer än en gång.
Idag har det varit konferens me Sydostregionen hela dagen å snart är det följande middag med vin. Vi är nånstans mitt ute i skogen å är inte alls sådär tokiga å oanständiga utan alldeles lugna å snart bara lite rödvinsglada.
Jag vet, vad ska man då med konferens till?
På tal om det, om några veckor är det kickoff med hela företaget. Utomlands. Say no more.
En hittills bra vecka alltså, som förhoppningsvis fortsätter i samma anda.
Imorgon är det fredag å det betyder några underbara timmar i radiostudion. Yeey!
Dag 12. I min handväska.
Jag är tjej. Som har en handväska.
Egentligen borde det räcka att skriva så. Alla vet ju att tjejers handväskor innehåller mer än ett normalstort varuhus med både nödvändiga å onödiga saker som är absolut superviktiga att bära med sig.
Typ buntbanden som följer med i min. Jättenödvändigt. Eeh..
De absoluta braåhasakerna förutom plånbok, nycklar och kalender är såklart alvedon, plåster, nagelfil, tuggummi, lypsyl. Men tydligen oxå hårspännen, läppglans, betablockerare, bankdosa, gem, vantar, mössa, kvitton, ett gammalt hockeyprogramblad, presentkort, paraply å några bläckpennor.
Samt, av nån anledning och hur många gånger jag än byter väska, alltid en liten blyertspenna från IKEA oxå. Det är som att de där små grå sakerna förökar sig.
Varje gång jag byter väska så passar jag såklart på att rensa lite.
Jag inser att det snart är dax för byte igen. Vårfärg.
Lycka är en ny handväska.
Egentligen borde det räcka att skriva så. Alla vet ju att tjejers handväskor innehåller mer än ett normalstort varuhus med både nödvändiga å onödiga saker som är absolut superviktiga att bära med sig.
Typ buntbanden som följer med i min. Jättenödvändigt. Eeh..
De absoluta braåhasakerna förutom plånbok, nycklar och kalender är såklart alvedon, plåster, nagelfil, tuggummi, lypsyl. Men tydligen oxå hårspännen, läppglans, betablockerare, bankdosa, gem, vantar, mössa, kvitton, ett gammalt hockeyprogramblad, presentkort, paraply å några bläckpennor.
Samt, av nån anledning och hur många gånger jag än byter väska, alltid en liten blyertspenna från IKEA oxå. Det är som att de där små grå sakerna förökar sig.
Varje gång jag byter väska så passar jag såklart på att rensa lite.
Jag inser att det snart är dax för byte igen. Vårfärg.
Lycka är en ny handväska.
Prognos: snöfall å lokalt blä.
Idag blev det skrivbordslunch. Alltså varianten som intas utan intresse å i all hast framför datorn. Inte för att jag inte hade tid att äta lunch på annat sätt, utan mer för att jag inte hade ork.
Min kollega, som i vanliga fall oxå är min lunchdejt, är på möte å jag orkade lixom inte engagera mig att hitta nån annan. Å nej, jag äter inte ute själv. Jobbar inte så.
Så här sitter jag nu å äter min Italienska sallad som jag köpte på Ica, utan att ens veta vad som är så särskilt italienskt med den egentligen, å grubblar.
Jag är oinspirerad. Å oengagerad.
Winnerbäcks rader om att bli trött på mail och koder, å hellre suga liv ur en halspulsåder, jag fattar dem.
Vi kallar det en väldigt tillfällig svacka. Skyller allt på vintern.
Måste göra det. Snöfall å lokalt blä.
I eftermiddag ska jag på möten, förbereda radiosändning å träna.
Sålänge jag ignorerar snön ska det nog gå bra.
För egentligen är jag glad.
Långtidsprognosen pekar på vår.
Sådeså.
Min kollega, som i vanliga fall oxå är min lunchdejt, är på möte å jag orkade lixom inte engagera mig att hitta nån annan. Å nej, jag äter inte ute själv. Jobbar inte så.
Så här sitter jag nu å äter min Italienska sallad som jag köpte på Ica, utan att ens veta vad som är så särskilt italienskt med den egentligen, å grubblar.
Jag är oinspirerad. Å oengagerad.
Winnerbäcks rader om att bli trött på mail och koder, å hellre suga liv ur en halspulsåder, jag fattar dem.
Vi kallar det en väldigt tillfällig svacka. Skyller allt på vintern.
Måste göra det. Snöfall å lokalt blä.
I eftermiddag ska jag på möten, förbereda radiosändning å träna.
Sålänge jag ignorerar snön ska det nog gå bra.
För egentligen är jag glad.
Långtidsprognosen pekar på vår.
Sådeså.
Bra tisdag. Hej.
Har haft en bra dag. Fast det va en tisdag.
Var bara tvungen att säga det, eftersom det inte direkt tillhör vanligheterna i min värld.
B r a t i s d a g.
Ja, jag vet att det kanske är ett klassiskt exempel på att ropa hej innan man är över bäcken å att onsdagen istället kan bli jävlig mot mig.
Men jag ropar hellre hej för mycket än inte alls.
Lite så jag jobbar faktiskt.
Hej.
Var bara tvungen att säga det, eftersom det inte direkt tillhör vanligheterna i min värld.
B r a t i s d a g.
Ja, jag vet att det kanske är ett klassiskt exempel på att ropa hej innan man är över bäcken å att onsdagen istället kan bli jävlig mot mig.
Men jag ropar hellre hej för mycket än inte alls.
Lite så jag jobbar faktiskt.
Hej.
Dag 11. Mina syskon.
Åh, ett kärt ämne. Inte heller så längesen jag faktiskt skrev om två av dem.
Men jag har ju som bekant sex stycken totalt, så nu ska de alla få några rader var då.
André - 29, min närmsta på många sätt. Lillebror men oxå en av mina bästa vänner.
Han är den enda av syskonen som jag inte minns livet utan.
När vi va små brukade jag busa med huvudet i hans mage tills han kiknade av skratt, å han lekte gärna mina lekar. Såklart att det fanns några tonår när han var en riktig pain in the ass, men både innan å efter det har det ofta varit vi mot världen. Vi har hjälpt varandra i alla möjliga situationer å jag vet att han alltid finns där för mig, även om han nu bor många mil bort.
Marcus - 28, bonusbror på mammas sida.
Han kom in i mitt liv när jag redan hade flyttat hemifrån å är nog den jag har minst kontakt med.
Macke har skön klädstil och är duktig på att spela gitarr, det har hänt flera gånger att vi sjungit tillsammans. För mig är han After Eight, Converse å smal slips. Och sill, fast han numera är vegeterian.
Sofia - 21, bonussyster på mammas sida.
Tio år yngre än mig, men minst hundra gånger bättre på att laga mat å baka.
Hon va sex år å ganska ömtålig när jag lärde känna henne, men hon har vuxit till sig nu. Verkligen.
Framförallt är hon min andra systers bästa kompis, vilket är underbart att se.
Annie - 20,5, numera en vuxen lillasyster.
När jag va tio å min lillasyster föddes var jag så obeskrivligt stolt. Det är jag fortfarande.
Hon är utan tvekan en av de mest beundransvärda 20-åringar jag nånsin träffat. Det bor lixom en trygghet å ett lugn i henne som gör att man mår bra. Dessutom berättar hon saker me fantastisk inlevelse å humor, lite som en blandning av Astrid Lindgren å Annika Lanz. Typ.
Josefine - 11,5, halvsyster på pappas sida.
Lika mycket voltande eller uppåner som gående, me andra ord en lovande gymnast.
Åh, som hon önskar att hon va mycke äldre, samtidigt som jag önskar att hon slutar växa omgående. Snart är vi lika långa, fast jag är fortfarande ungefär tre gånger så bred.
Jacob - 9, halvbror på pappas sida.
Familjens konstnär. Lika gammal som min dotter, vilket gör att jag ibland nästan glömmer att han faktiskt är min lillebror. Han är cool. Alltså verkligen cool. Me sköna kommentarer å ofta lätt svettig i håret av massa anledningar som man aldrig riktigt vet.
Såna är de, mina syskon. Alla yngre än mig å alla härliga på sitt sätt.
Man väljer ju inte sin familj, utan får ta dem man får, men jag hade ändå aldrig valt några andra.
Men jag har ju som bekant sex stycken totalt, så nu ska de alla få några rader var då.
André - 29, min närmsta på många sätt. Lillebror men oxå en av mina bästa vänner.
Han är den enda av syskonen som jag inte minns livet utan.
När vi va små brukade jag busa med huvudet i hans mage tills han kiknade av skratt, å han lekte gärna mina lekar. Såklart att det fanns några tonår när han var en riktig pain in the ass, men både innan å efter det har det ofta varit vi mot världen. Vi har hjälpt varandra i alla möjliga situationer å jag vet att han alltid finns där för mig, även om han nu bor många mil bort.
Marcus - 28, bonusbror på mammas sida.
Han kom in i mitt liv när jag redan hade flyttat hemifrån å är nog den jag har minst kontakt med.
Macke har skön klädstil och är duktig på att spela gitarr, det har hänt flera gånger att vi sjungit tillsammans. För mig är han After Eight, Converse å smal slips. Och sill, fast han numera är vegeterian.
Sofia - 21, bonussyster på mammas sida.
Tio år yngre än mig, men minst hundra gånger bättre på att laga mat å baka.
Hon va sex år å ganska ömtålig när jag lärde känna henne, men hon har vuxit till sig nu. Verkligen.
Framförallt är hon min andra systers bästa kompis, vilket är underbart att se.
Annie - 20,5, numera en vuxen lillasyster.
När jag va tio å min lillasyster föddes var jag så obeskrivligt stolt. Det är jag fortfarande.
Hon är utan tvekan en av de mest beundransvärda 20-åringar jag nånsin träffat. Det bor lixom en trygghet å ett lugn i henne som gör att man mår bra. Dessutom berättar hon saker me fantastisk inlevelse å humor, lite som en blandning av Astrid Lindgren å Annika Lanz. Typ.
Josefine - 11,5, halvsyster på pappas sida.
Lika mycket voltande eller uppåner som gående, me andra ord en lovande gymnast.
Åh, som hon önskar att hon va mycke äldre, samtidigt som jag önskar att hon slutar växa omgående. Snart är vi lika långa, fast jag är fortfarande ungefär tre gånger så bred.
Jacob - 9, halvbror på pappas sida.
Familjens konstnär. Lika gammal som min dotter, vilket gör att jag ibland nästan glömmer att han faktiskt är min lillebror. Han är cool. Alltså verkligen cool. Me sköna kommentarer å ofta lätt svettig i håret av massa anledningar som man aldrig riktigt vet.
Såna är de, mina syskon. Alla yngre än mig å alla härliga på sitt sätt.
Man väljer ju inte sin familj, utan får ta dem man får, men jag hade ändå aldrig valt några andra.
Bring the spring!
Men herregud va jag längtar efter våren nu.
Jag behöver värme å sol. Å tulpaner! En stor bukett tulpaner är ett fint vårtecken.
Om några veckor ska jag faktiskt få lite vår, det blir en weekend på Mallis med jobbet. Hurra för kickoffer efter bra säljår!
Idag skymtar lite sol då å då.
Jag blundar å låtsas att det är våren som redan är här.
Jag behöver värme å sol. Å tulpaner! En stor bukett tulpaner är ett fint vårtecken.
Om några veckor ska jag faktiskt få lite vår, det blir en weekend på Mallis med jobbet. Hurra för kickoffer efter bra säljår!
Idag skymtar lite sol då å då.
Jag blundar å låtsas att det är våren som redan är här.
Dag 10. Det här hade jag på mig idag.
Ytterligare ett ämne jag aldrig skulle valt själv.
För återigen, vem fan bryr sig?
Men eftersom jag lider lite tidsnöd, å faktiskt allmän brist på annat att skriva om just nu, så ska ni få svaret.
Svarta jeans, vitt linne, grönmelerad tröja, svart kavaj, svarta skor.
Inte direkt stoppa pressarna på den.
Man kan för all del göra dagens ämne lite intressantare å mer beskrivande än jag just gjorde. Kanske tillåme slänga in en bild. Men nej, roligare än såhär blir det inte idag.
Förresten har jag fortfarande det på mig.
Jag är på jobbet.
För återigen, vem fan bryr sig?
Men eftersom jag lider lite tidsnöd, å faktiskt allmän brist på annat att skriva om just nu, så ska ni få svaret.
Svarta jeans, vitt linne, grönmelerad tröja, svart kavaj, svarta skor.
Inte direkt stoppa pressarna på den.
Man kan för all del göra dagens ämne lite intressantare å mer beskrivande än jag just gjorde. Kanske tillåme slänga in en bild. Men nej, roligare än såhär blir det inte idag.
Förresten har jag fortfarande det på mig.
Jag är på jobbet.
Dag 9. Min tro.
Många tror på nån Gud, en del bara på vad andra säger. Vissa tror inte på nåt å andra har helt tappat sin tro.
För mig är det inte så viktigt vad man tror på, bara man tror på nåt alls.
Jag är absolut troende.
Ibland lite väl lätt faktiskt. Särskilt när det gäller på vad människor säger.
Jag vill helt enkelt tro att alla vill väl. Duuhh, as if.
Blåögd blick är den snabbaste vägen till besvikelse.
Fast man säger ju att tro kan förflytta berg, så nåt gott måste det väl göra. Eller.. är det viljan man säger så om? Det hänger väl iofs ihop. Vill man nåt så tror man ju gärna att det är möjligt.
Jag har träffat några berg i mina dar, så jag vet vad jag pratar om.. Hultberg, Edberg, Berg, Sandberg, Körberg...
Det fanns både tro å vilja i varenda fall, I tell you.
Anyhow.. Det finns alltså mycket att tro, eller inte tro, på. Å man kan uttrycka det på tusen olika sätt.
Men när allt kommer kring så är nog det viktigaste ändå att tro på sig själv.
Det är min bästa tro.
För mig är det inte så viktigt vad man tror på, bara man tror på nåt alls.
Jag är absolut troende.
Ibland lite väl lätt faktiskt. Särskilt när det gäller på vad människor säger.
Jag vill helt enkelt tro att alla vill väl. Duuhh, as if.
Blåögd blick är den snabbaste vägen till besvikelse.
Fast man säger ju att tro kan förflytta berg, så nåt gott måste det väl göra. Eller.. är det viljan man säger så om? Det hänger väl iofs ihop. Vill man nåt så tror man ju gärna att det är möjligt.
Jag har träffat några berg i mina dar, så jag vet vad jag pratar om.. Hultberg, Edberg, Berg, Sandberg, Körberg...
Det fanns både tro å vilja i varenda fall, I tell you.
Anyhow.. Det finns alltså mycket att tro, eller inte tro, på. Å man kan uttrycka det på tusen olika sätt.
Men när allt kommer kring så är nog det viktigaste ändå att tro på sig själv.
Det är min bästa tro.
Vatten utan andra människors kroppsbidrag tack.
Jag älskar hav. Ä l s k a r.
Å jag älskar badkarsbad.
Igår var jag i simhallen. Varianten som inte älskas alls.
Jag har helt enkelt svårt för det där att gå runt bland andras hudavlagringar i en kvävande högljudd å varm miljö. Börjar man sen ens fundera på vad som görs i vattnet... Huuu..
Men eftersom dottern gillar att bada åkte vi alltså dit.
Lyckligtvis simmar hon så bra att jag inte behöver bada utan minimerar det otäcka genom att gå barfota me uppkavlade byxben.
Det kostade 75 spänn för mig. 75 spänn! För att gå runt bland hudavlagringarna vid bassängkanten i max tre timmar. Det är fanimej inte klokt. "Alla som går in måste betala i vilket fall" Jamen vad skulle jag gjort, skickat in barnet å väntat utanför? Jag betalade.
Sen kom frågan om jag hade hänglås me mig, till klädskåpet. Annars gick det tydligen att köpa. För 45 kronor.
Jag muttrade att jag skulle stoppa kläderna i väskan å ta me in.
Inte så att jag står å faller me 75 kronor. Eller 120 heller för den delen, om jag hade behövt hänglås. Det är ren princip bara.
Så på grund av ren princip, å ganska många orena människor, kommer det dröja länge innan jag åker dit igen.
Å jag älskar badkarsbad.
Igår var jag i simhallen. Varianten som inte älskas alls.
Jag har helt enkelt svårt för det där att gå runt bland andras hudavlagringar i en kvävande högljudd å varm miljö. Börjar man sen ens fundera på vad som görs i vattnet... Huuu..
Men eftersom dottern gillar att bada åkte vi alltså dit.
Lyckligtvis simmar hon så bra att jag inte behöver bada utan minimerar det otäcka genom att gå barfota me uppkavlade byxben.
Det kostade 75 spänn för mig. 75 spänn! För att gå runt bland hudavlagringarna vid bassängkanten i max tre timmar. Det är fanimej inte klokt. "Alla som går in måste betala i vilket fall" Jamen vad skulle jag gjort, skickat in barnet å väntat utanför? Jag betalade.
Sen kom frågan om jag hade hänglås me mig, till klädskåpet. Annars gick det tydligen att köpa. För 45 kronor.
Jag muttrade att jag skulle stoppa kläderna i väskan å ta me in.
Inte så att jag står å faller me 75 kronor. Eller 120 heller för den delen, om jag hade behövt hänglås. Det är ren princip bara.
Så på grund av ren princip, å ganska många orena människor, kommer det dröja länge innan jag åker dit igen.
Det är bara regn som faller.
Tända ljus å ett glas rödvin.
Jag sitter i soffan å lyssnar på regn.
Det var längesen å jag kan inte låta bli att gilla ljudet.
Mest för att det påminner om vår.
Å kanske för att det är skönt att höra nåt falla.
Som Winnerbäck sjunger i Psalm i januari:
"Fenomena du står tidlös mellan björkarna i frostat vinterhår
Fenomena du är tusental av nykterhet och svaren där jag går
lika jungfrulik som morgonen om våren bortom stan
lika liten som ett sommarregn för dom som inte hörde vad du sa
här lever drömmen om det största som en bubblande vulkan
jag går och säger till mig själv snart är det vår, då faller regnet inte jag"
Dag 8. Ett ögonblick.
E t t ögonblick? Vadå ett?
Som om jag nånsin skulle kunna välja ut just ett enda.
Visst, jag har fått barn. Ett på sitt sätt fantastiskt ögonblick, men inget jag vill skriva om. Det gör förresten ont sominihelvete, vilket inte är alls fantastiskt, så mycke kan jag säga.
Jag har, när jag tänker efter, varit me om galet massa ögonblick i mitt liv som är värda att både minnas å skriva om.
Ögonblick när jag har insett saker. Eller precis då när nåt stort har hänt.
Ögonblick av fullkomlig lycka å ögonblick när man tror att hela världen ska rasa.
De rusar förbi i mitt minne nu. Huller om buller.
Första radiosändningen.
Kungen å jag vid en frukostbuffé.
Adrenalinrush när en stor affär blir klar.
Dejtens kända pappa tittar ner på mig från ett foto i sovrummet å jag får skrattanfall.
Stunden dessförinnan.
På en scen inför tusentals människor på Universal Studios, Florida.
Studentglädje.
En hand som tar min under en fullkomligt magisk konsert.
Mamma å pappa berättar att de ska skiljas.
Ett positivt gravtest.
Centimeter från att bli påkörd av en bil. Föraren försökte träffa.
Hoffmaestro sjunger Our Song för mig i studion.
Som sagt, hur många ögonblick som helst.
Små stunder i ett liv.
Men att välja ut ett enda under denna rubriken är omöjligt.
Jag kommer kanske skriva om dem framöver ändå.
Bara vänta ni. Ett ögonblick.
Som om jag nånsin skulle kunna välja ut just ett enda.
Visst, jag har fått barn. Ett på sitt sätt fantastiskt ögonblick, men inget jag vill skriva om. Det gör förresten ont sominihelvete, vilket inte är alls fantastiskt, så mycke kan jag säga.
Jag har, när jag tänker efter, varit me om galet massa ögonblick i mitt liv som är värda att både minnas å skriva om.
Ögonblick när jag har insett saker. Eller precis då när nåt stort har hänt.
Ögonblick av fullkomlig lycka å ögonblick när man tror att hela världen ska rasa.
De rusar förbi i mitt minne nu. Huller om buller.
Första radiosändningen.
Kungen å jag vid en frukostbuffé.
Adrenalinrush när en stor affär blir klar.
Dejtens kända pappa tittar ner på mig från ett foto i sovrummet å jag får skrattanfall.
Stunden dessförinnan.
På en scen inför tusentals människor på Universal Studios, Florida.
Studentglädje.
En hand som tar min under en fullkomligt magisk konsert.
Mamma å pappa berättar att de ska skiljas.
Ett positivt gravtest.
Centimeter från att bli påkörd av en bil. Föraren försökte träffa.
Hoffmaestro sjunger Our Song för mig i studion.
Som sagt, hur många ögonblick som helst.
Små stunder i ett liv.
Men att välja ut ett enda under denna rubriken är omöjligt.
Jag kommer kanske skriva om dem framöver ändå.
Bara vänta ni. Ett ögonblick.
Punkt.
Jag skriver gärna korta meningar. Det är bara mitt sätt helt enkelt.
Även om jag för all del älskar långa utsvävande meningar. Men jag gillar punkt mer.
Punkt. Stopp. Andningspaus.
Kan va att jag egentligen mer behöver det. Allmänt i livet.
Lite rädd för att jag kanske inte skulle stanna å andas alls om det inte fanns punkt.
Punkt betyder oxå avslutning.
Avslutad mening tillexempel. Hur den än är byggd. Å av vad.
Det kan förvisso hända att meningen försvinner långt innan det sätts punkt.
I vilket fall är punkten nödvändig för att kunna börja på nytt. Efter.
Med eller utan ord.
Ord är inte det enda som bildar en mening.
Även om jag för all del älskar långa utsvävande meningar. Men jag gillar punkt mer.
Punkt. Stopp. Andningspaus.
Kan va att jag egentligen mer behöver det. Allmänt i livet.
Lite rädd för att jag kanske inte skulle stanna å andas alls om det inte fanns punkt.
Punkt betyder oxå avslutning.
Avslutad mening tillexempel. Hur den än är byggd. Å av vad.
Det kan förvisso hända att meningen försvinner långt innan det sätts punkt.
I vilket fall är punkten nödvändig för att kunna börja på nytt. Efter.
Med eller utan ord.
Ord är inte det enda som bildar en mening.
Dag 7. Min bästa vän.
Pernilla. Så heter min bästa vän.
Fast jag kallar henne Pillan.
Å hon är snarare min andra hälft. Mer eller mindre.
Fast utan det romantiska å sexuella som man förhoppningsvis får av en hälft i vanliga fall.
Kanske som gifta väldigt länge då, me andra ord.
Det roliga är att vi i många fall är exakt likadana, mest i tänk å tyck. I andra fall varandras totala motsatser, tillexempel när det gäller matlagning, eller att våga falla fritt.
Men det funkar väl så antar jag. Motsatserna kompletterar där det behövs.
Många undrar om vi är vänner sen vi va små, för det är lätt att tro.
Så är det inte. Vår vänskap är av den där ovanliga sorten som hittas när man är vuxen.
Kanske just därför den är så stark. För man har lärt sig att känna igen, å hålla fast, när man hittar nåt så bra som det vi har.
Hon finns där, som en vän ska finnas, i alla lägen.
Dag eller natt. Under Greklandssol eller på en förbannad jävla snöig tisdag.
Hon har stort hjärta, innerlig värme å gör de godaste köttbullar jag nånsin har ätit.
Vi skrattar å gråter ihop. Å ger varandra anledningar å förståelse att göra det oxå.
Delar systerligt.
Ena dagen skumpa, andra dagen näsdukar. Alltid choklad.
Det är alltså vi som är vi. Nödvändiga för varandra som vilka två delar som helst.
Yin å Yang.
Piff å Puff.
Ler å Långhalm.
Angie å Pillan.
Vi.
Mätt.
Sjukt goda. Varma mackorna alltså.
Nästintill sinnesutvidgande faktiskt.
Eller ja, det bästa varma mackor kan va åtminstone.
Jag orkade tvåånhalv. Sällan så besviken över liten magsäck.
Av nån märklig anledning tog jag ett glas rött oxå.
Som om gårdagens party aldrig hade existerat.
Det är nåt speciellt me dessa helgdagar, I tell you.
Nästintill sinnesutvidgande faktiskt.
Eller ja, det bästa varma mackor kan va åtminstone.
Jag orkade tvåånhalv. Sällan så besviken över liten magsäck.
Av nån märklig anledning tog jag ett glas rött oxå.
Som om gårdagens party aldrig hade existerat.
Det är nåt speciellt me dessa helgdagar, I tell you.
Dag 6. Min dag.
Varje dag är ju Min dag.
Även om jag förvisso är lite osäker gällande tisdagar.
De är sällan mina dagar. Tvärtom.
Anyhow.
Igår var fest å just idag är således en lugn dag.
En torsdag-som-är-som-en-söndag-dag.
En jag-är-fullkomligt-insnöad-och-det-passar-faktiskt-perfekt-dag.
En mitt-hem-är-min-borg-fylld-av-tända-värmeljus-dag.
Det kommer me andra ord inte hända så mycket idag. Vad jag vet.
Jag tänker iaf inte att lämna mitt hem mer idag. Gjorde det förut, till affären i ren överlevnadsinstinkt.
Va lite orolig att jag faktiskt skulle va tvungen att ta mig ut igen senare för att hämta mat. Det är ju som sagt en dag-efter-fest-å-därmed-sugen-på-onyttig-mat-dag oxå.
Kom lyckligtvis på den strålande idéen att göra varma mackor ikväll.
Jag är ju ingen matlagare precis, men jag gör fan grymma varma mackor. Nästan så att jag blir avis på mig själv som får äta dem. Så grymma.
Alltså är min dag enkel. Bestående av film, värmeljus å varma mackor.
Insnöad. I Angies värld.
Även om jag förvisso är lite osäker gällande tisdagar.
De är sällan mina dagar. Tvärtom.
Anyhow.
Igår var fest å just idag är således en lugn dag.
En torsdag-som-är-som-en-söndag-dag.
En jag-är-fullkomligt-insnöad-och-det-passar-faktiskt-perfekt-dag.
En mitt-hem-är-min-borg-fylld-av-tända-värmeljus-dag.
Det kommer me andra ord inte hända så mycket idag. Vad jag vet.
Jag tänker iaf inte att lämna mitt hem mer idag. Gjorde det förut, till affären i ren överlevnadsinstinkt.
Va lite orolig att jag faktiskt skulle va tvungen att ta mig ut igen senare för att hämta mat. Det är ju som sagt en dag-efter-fest-å-därmed-sugen-på-onyttig-mat-dag oxå.
Kom lyckligtvis på den strålande idéen att göra varma mackor ikväll.
Jag är ju ingen matlagare precis, men jag gör fan grymma varma mackor. Nästan så att jag blir avis på mig själv som får äta dem. Så grymma.
Alltså är min dag enkel. Bestående av film, värmeljus å varma mackor.
Insnöad. I Angies värld.
Dag 5. Vad är kärlek?
Kärlek.
Den där varma känslan som man kan ge, och få, helt obegränsat.
"Störst av allt är kärleken."
Jag har ju en liten teori om att 99% av alla sånger handlar om kärlek. På nåt sätt.
Inte alltid mellan människor, och inte alltid den lyckliga varianten, men ändå kärlek.
Egentligen bottnar väl allt i kärlek. Eller brist på den.
Oavsett om det gäller sånger, val man gör, eller krig för den delen.
Kärlek till varandra, till musik, till sitt land, till sin gud, till whatever.
Alla behöver få kärlek. Men jag tror också att alla behöver ge kärlek.
"Kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något" säger Wikipedia. Det säger jag också, å lägger till att viljan snarare är en nödvändighet.
Det känns lixom som att det görs ny kärlek i hjärtat hela tiden, och om man inte får ge av den så riskerar hjärtat att svämma över. Eller explodera.
Sen kan man slösa den på olika saker såklart, men det viktiga är väl att man slösar alls.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om kärlek, om dess vara och icke vara.
Men vad det egentligen handlar om är enkelt och behöver inte nån större förklaring.
Som Beatles sjöng; "Love is all you need."
Den där varma känslan som man kan ge, och få, helt obegränsat.
"Störst av allt är kärleken."
Jag har ju en liten teori om att 99% av alla sånger handlar om kärlek. På nåt sätt.
Inte alltid mellan människor, och inte alltid den lyckliga varianten, men ändå kärlek.
Egentligen bottnar väl allt i kärlek. Eller brist på den.
Oavsett om det gäller sånger, val man gör, eller krig för den delen.
Kärlek till varandra, till musik, till sitt land, till sin gud, till whatever.
Alla behöver få kärlek. Men jag tror också att alla behöver ge kärlek.
"Kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något" säger Wikipedia. Det säger jag också, å lägger till att viljan snarare är en nödvändighet.
Det känns lixom som att det görs ny kärlek i hjärtat hela tiden, och om man inte får ge av den så riskerar hjärtat att svämma över. Eller explodera.
Sen kan man slösa den på olika saker såklart, men det viktiga är väl att man slösar alls.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om kärlek, om dess vara och icke vara.
Men vad det egentligen handlar om är enkelt och behöver inte nån större förklaring.
Som Beatles sjöng; "Love is all you need."
Dag 4. Det här åt jag idag.
Ursäkta, men vem fan bryr sig?
Jag blir inte klok på varför det ämnet ens finns på listan.
Det måste va för bloggare me hybris som tror att allt de gör är intressant.
Jag är inte en av dem.
Så jag tänker skriva lite om kroppsideal istället.
Det är verkligen hur sjukt som helst att vi strävar efter ideal som i många fall inte är verkliga.
Modeller som svälter sig.
Fotoretucherade bilder.
Snyggheten som alla vill ha men som ingen vill betala priset för.
För helt ärligt, att se ut så har sitt pris.
Jag tittar då å då på Biggest Loser. Ett program om väldigt tjocka människor som går ner väldigt mycket i vikt.
De blir dock inte hysteriskt smala i slutet. De blir normala.
Framförallt så blir de nöjda med sig själva. Vilket är vad det hela egentligen handlar om.
Mer insida än utsida.
Jag är inte smal. Men är inte fet heller.
Jag har former.
Hur mycket jag än tränar å hur lite jag än äter så har jag former.
Kan absolut bli smalare men kommer aldrig bli superslim, är lixom inte byggd så.
Jag vet allt detta, men ändå har jag komplex. För rumpa, lår, mage, armar.. you name it.
Dumt, jag vet. Stolta kroppar är fina kroppar. Oavsett.
Jag ska därför försöka bli en sån som accepterar sin kropp och älskar den för vad den är.
Jag ska försöka. Verkligen.
För om inte jag älskar den, vem ska då göra det?
För övrigt åt jag salladsbuffé idag.
Om nån faktiskt ville veta.
Jag blir inte klok på varför det ämnet ens finns på listan.
Det måste va för bloggare me hybris som tror att allt de gör är intressant.
Jag är inte en av dem.
Så jag tänker skriva lite om kroppsideal istället.
Det är verkligen hur sjukt som helst att vi strävar efter ideal som i många fall inte är verkliga.
Modeller som svälter sig.
Fotoretucherade bilder.
Snyggheten som alla vill ha men som ingen vill betala priset för.
För helt ärligt, att se ut så har sitt pris.
Jag tittar då å då på Biggest Loser. Ett program om väldigt tjocka människor som går ner väldigt mycket i vikt.
De blir dock inte hysteriskt smala i slutet. De blir normala.
Framförallt så blir de nöjda med sig själva. Vilket är vad det hela egentligen handlar om.
Mer insida än utsida.
Jag är inte smal. Men är inte fet heller.
Jag har former.
Hur mycket jag än tränar å hur lite jag än äter så har jag former.
Kan absolut bli smalare men kommer aldrig bli superslim, är lixom inte byggd så.
Jag vet allt detta, men ändå har jag komplex. För rumpa, lår, mage, armar.. you name it.
Dumt, jag vet. Stolta kroppar är fina kroppar. Oavsett.
Jag ska därför försöka bli en sån som accepterar sin kropp och älskar den för vad den är.
Jag ska försöka. Verkligen.
För om inte jag älskar den, vem ska då göra det?
För övrigt åt jag salladsbuffé idag.
Om nån faktiskt ville veta.
Ge. mig. sommar. nu.
För några månader sen kom vintern.
Asmycke snö å kallt.
Jag längtade efter sommaren som en vampyr efter blod.
Titta ut. F o r t f a r a n d e detsamma.
Hur länge ska den här vintern få hålla på egentligen?
En sommar försvinner minsann på ett ögonblick.
Det här me orättvisa årstider måste få ett slut.
Sommar for president.
Dag 3. Mina föräldrar.
Mina föräldrar är till stor del varandras motsatser.
Som stad och land skulle man kunna säga.
Relativt unga när de fick mig.
De skiljde sig när jag va 16. Efter ytterligare två barn.
Jag begriper i efterhand inte att de ens höll ihop så länge.
Såklart blir man färgad av sina föräldrar. Hur de är. Vad de gör.
Det genetiska å sociala arvet å såntdär.
Jag har fått lite av varje från mina.
Från pappa har jag tillexempel fått mina färger, min äventyrslusta å mitt efternamn.
Han är en händig man som kan fixa tekniska saker.
Om min bil går sönder ringer jag pappa å antar att han vet varför. Fast han inte är bilmekaniker.
Men han kan såntdär som pappor oftast kan.
Han har fem barn å ett barnbarn.
Jag vet att han skulle vilja finnas där mer än han gör.
Från mamma har jag fått det jordnära, å mina äppelkinder.
Hon är en varm kvinna som kan fixa människor. Nästintill åtminstone.
Mamma är den jag kan ringa till om allt. Hon tröstar när jag är ledsen å gläds när jag är glad.
Hon finns a l l t i d där. Som mammor bör.
Klart att jag då å då suckar över henne, det gör man över mammor, men i det stora är jag så stolt.
Hon är en förebild jag håller högt.
Jag skulle kunna skriva mycket mer om ämnet.
Vi pratar ju om två personer jag känt i hela mitt liv.
Men det räcker såhär.
Mina föräldrar är mina.
God fortsättning.
"God fortsättning".
Jag vet inte varför, men det känns inte helt bekvämt för mig att säga. Särskilt till folk i min närhet.
Det känns lixom för stelt. Och för vuxen-vuxet.
God fortsättning. Som att man vill lägga till en titel efter, typ "direktörn".
Svartvit film, handskar och hatt.
"God fortsättning, direktörn".
"Angenämt, direktörn".
"Önskar direktörn att teet serveras i salongen?"
Nä, tackar vet jag "Ha det bäst!"
Det ramar ju in allt, nytt som gammalt, fortsättning som avslutning.
I färg.
Tills jag blir helt vuxen.
Jag vet inte varför, men det känns inte helt bekvämt för mig att säga. Särskilt till folk i min närhet.
Det känns lixom för stelt. Och för vuxen-vuxet.
God fortsättning. Som att man vill lägga till en titel efter, typ "direktörn".
Svartvit film, handskar och hatt.
"God fortsättning, direktörn".
"Angenämt, direktörn".
"Önskar direktörn att teet serveras i salongen?"
Nä, tackar vet jag "Ha det bäst!"
Det ramar ju in allt, nytt som gammalt, fortsättning som avslutning.
I färg.
Tills jag blir helt vuxen.
Låååångtråkigt.
Denna helgen kan mycket väl vara årets längsta.
Åtminstone den långtråkigaste.
För många var igår en bakisdag me pizza å film.
För mig var igår lite film, men mest en lång dag då allt va stängt. Noll bakis.
Jag fick storstäda hela lägenheten för att fördriva lite tid.
Rastlösheten hotade att förgöra mig annars.
Idag va väl lite bättre. Gymmet va åtminstone öppet. Å folk va väl lite piggare.
Jag hade alltså kunnat ta mig för nåt mer än de åtta kilometerna på en träningscykel.
Men det gjorde jag inte. Blev lixom bara inte så.
Nu kan jag däremot tänka mig att hitta på nåt.
NU. När klockan är kväll innan jobbdag.
Ibland är tajming min absolut sämsta gren.
Åtminstone den långtråkigaste.
För många var igår en bakisdag me pizza å film.
För mig var igår lite film, men mest en lång dag då allt va stängt. Noll bakis.
Jag fick storstäda hela lägenheten för att fördriva lite tid.
Rastlösheten hotade att förgöra mig annars.
Idag va väl lite bättre. Gymmet va åtminstone öppet. Å folk va väl lite piggare.
Jag hade alltså kunnat ta mig för nåt mer än de åtta kilometerna på en träningscykel.
Men det gjorde jag inte. Blev lixom bara inte så.
Nu kan jag däremot tänka mig att hitta på nåt.
NU. När klockan är kväll innan jobbdag.
Ibland är tajming min absolut sämsta gren.
Dag 2. Min första kärlek.
Allt är ju så relativt. Hur man räknar första kärlek.
Mycket kan kallas förtjusning. Eller möjligen förälskelse.
Såna fanns tidigare.
Jag väljer dock att skriva om det som verkligen kändes. På riktigt.
Han jag känner som min första riktiga k ä r l e k.
Anders.
Jag skulle snart fylla femton. Såg väl äldre ut än jag va.
Åtminstone tillräckligt för att utan problem befinna mig på casino me artonårsgräns.
I en stad som inte va min.
Han va croupier. Fyra år äldre än mig.
I mina ögon då ganska vuxen. I backspegeln fortfarande ett barn.
Precis som jag.
Vi pratade lite å han fick en lapp me mitt nummer innan jag åkte hem. Dagen efter ringde han.
Det va början på en intensiv kärlekshistoria.
Riktig kärlek. Fast me de vanliga ingredienserna av tonårsförvirring förstås.
Inte alltid enkelt alltså.
Men vi va otroligt kära. Älskade varandra.
Han skrev fantastiska texter till mig. Kärleksförklaringar som jag i ord aldrig fått närheten av sen dess.
Hans stad blev min stad när jag började gymnasiet å vi va tillsammans i tre år.
Levde för stunden å drömde om framtiden.
Vi växte ihop å vi växte ifrån.
Förhållandet tog slut för att vi va för unga å livet va för stort. Vi kunde lixom inte hålla kvar.
Kärleken höll längre ändå.
Det var den korta å enkla historien om en liten plats i mitt hjärta.
Den som tillhör min första kärlek.
Mycket kan kallas förtjusning. Eller möjligen förälskelse.
Såna fanns tidigare.
Jag väljer dock att skriva om det som verkligen kändes. På riktigt.
Han jag känner som min första riktiga k ä r l e k.
Anders.
Jag skulle snart fylla femton. Såg väl äldre ut än jag va.
Åtminstone tillräckligt för att utan problem befinna mig på casino me artonårsgräns.
I en stad som inte va min.
Han va croupier. Fyra år äldre än mig.
I mina ögon då ganska vuxen. I backspegeln fortfarande ett barn.
Precis som jag.
Vi pratade lite å han fick en lapp me mitt nummer innan jag åkte hem. Dagen efter ringde han.
Det va början på en intensiv kärlekshistoria.
Riktig kärlek. Fast me de vanliga ingredienserna av tonårsförvirring förstås.
Inte alltid enkelt alltså.
Men vi va otroligt kära. Älskade varandra.
Han skrev fantastiska texter till mig. Kärleksförklaringar som jag i ord aldrig fått närheten av sen dess.
Hans stad blev min stad när jag började gymnasiet å vi va tillsammans i tre år.
Levde för stunden å drömde om framtiden.
Vi växte ihop å vi växte ifrån.
Förhållandet tog slut för att vi va för unga å livet va för stort. Vi kunde lixom inte hålla kvar.
Kärleken höll längre ändå.
Det var den korta å enkla historien om en liten plats i mitt hjärta.
Den som tillhör min första kärlek.
Dag 1. Om mig.
Nytt år får en att tänka å reflektera mer än vanligt.
Oavsett om man vill eller inte.
Jag vill egentligen inte. Men det blir så ändå.
Så jag funderar på vad jag vill att mitt nya år ska innehålla, hur jag ska må, vem jag vill vara.
Å jag tänker att idag är en såndär dag då jag borde stå på toppen av det högsta huset.
Inte för att jag är så särskilt förtjust i höjder, å absolut inte för att jag vill falla ner, utan för hustaken omkring.
Hustak ger mig lugn. De förvarar möjligheter. Ger översikt. Ett annat perspektiv.
Ibland behöver man lixom ändra sitt perspektiv för att se hela bilden.
Jag vet vem jag är.
Det är inte alltid en självklarhet, även om man kan tro det.
Framförallt är det lätt att tappa sig själv. Bli nån annan istället.
Många gör så.
Jag har oxå gjort det. När jag inte orkade vara jag ett tag.
Jag vet alltså vem jag är nu.
Tjejen från landet som förälskade sig i stan.
På väg nånstans me höga klackar å bestämda steg.
Som inte nöjer sig utan att vara riktigt nöjd.
Hellre frågande varför inte, än varför.
På jakt efter äventyr men som äntligen förstått meningen me att va tyst i stillheten när den behövs.
Som älskar att göra tvärtemot alla andra men är livrädd att inte bli förstådd.
Singelmamman.
Karriärkvinnan.
Fröken Duktig.
Rolling Stones Angie å Winnerbäcks Hjärter Dam.
Den högljuda partytjejen.
Den lilla flickan.
Den omhändertagande storasystern.
Me dåligt samvete när tiden inte räcker till för alla, men me tillräckligt förstånd att inse att det är omöjligt.
Som tittar på romantiska filmer å önskar att samma chanser kom, men som kanske är för kräsen å blind för att faktiskt se dem ändå. Eller för naiv för att inse att de bara finns på film.
Jag är blåögd å cynisk på samma gång.
Me drömmar om det stora å önskningar om det enkla.
Ibland är jag fortfarande alldeles förvirrad å obeslutsam över vilken väg som är rätt. Men jag har insett att det är bättre än att inte se de olika vägarna alls.
Jag förvånas, förfäras, förklarar, försakas, förälskas, förfaras, förmår, förlåter å förstår.
Jag är långt ifrån klar me att lära mig. Om mig själv å om andra.
Men jag är jag.
Å mitt liv är mitt. En blandning av förjävligt å fullkomligt jävla härligt.
2011 - välkommen.
Oavsett om man vill eller inte.
Jag vill egentligen inte. Men det blir så ändå.
Så jag funderar på vad jag vill att mitt nya år ska innehålla, hur jag ska må, vem jag vill vara.
Å jag tänker att idag är en såndär dag då jag borde stå på toppen av det högsta huset.
Inte för att jag är så särskilt förtjust i höjder, å absolut inte för att jag vill falla ner, utan för hustaken omkring.
Hustak ger mig lugn. De förvarar möjligheter. Ger översikt. Ett annat perspektiv.
Ibland behöver man lixom ändra sitt perspektiv för att se hela bilden.
Jag vet vem jag är.
Det är inte alltid en självklarhet, även om man kan tro det.
Framförallt är det lätt att tappa sig själv. Bli nån annan istället.
Många gör så.
Jag har oxå gjort det. När jag inte orkade vara jag ett tag.
Jag vet alltså vem jag är nu.
Tjejen från landet som förälskade sig i stan.
På väg nånstans me höga klackar å bestämda steg.
Som inte nöjer sig utan att vara riktigt nöjd.
Hellre frågande varför inte, än varför.
På jakt efter äventyr men som äntligen förstått meningen me att va tyst i stillheten när den behövs.
Som älskar att göra tvärtemot alla andra men är livrädd att inte bli förstådd.
Singelmamman.
Karriärkvinnan.
Fröken Duktig.
Rolling Stones Angie å Winnerbäcks Hjärter Dam.
Den högljuda partytjejen.
Den lilla flickan.
Den omhändertagande storasystern.
Me dåligt samvete när tiden inte räcker till för alla, men me tillräckligt förstånd att inse att det är omöjligt.
Som tittar på romantiska filmer å önskar att samma chanser kom, men som kanske är för kräsen å blind för att faktiskt se dem ändå. Eller för naiv för att inse att de bara finns på film.
Jag är blåögd å cynisk på samma gång.
Me drömmar om det stora å önskningar om det enkla.
Ibland är jag fortfarande alldeles förvirrad å obeslutsam över vilken väg som är rätt. Men jag har insett att det är bättre än att inte se de olika vägarna alls.
Jag förvånas, förfäras, förklarar, försakas, förälskas, förfaras, förmår, förlåter å förstår.
Jag är långt ifrån klar me att lära mig. Om mig själv å om andra.
Men jag är jag.
Å mitt liv är mitt. En blandning av förjävligt å fullkomligt jävla härligt.
2011 - välkommen.
30 dagar = 30 ämnen.
Jag läste en lista nånstans.
Å eftersom jag som bekant älskar listor va jag ju bara tvungen att kopiera den.
Det innebär helt enkelt ett nytt ämne för varje dag.
30 dagar. 30 ämnen.
Som ett sätt att börja ett nytt år.
Idag är dag 1.
Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
