Angies Värld

Solsken och löfte om en fantastisk helg tas emot med tacksamhet när jag avrundar jobbveckan och ger mig ut bland människorna på stan som åter vänt ansiktet mot solen för att återuppleva vad som nästintill kan liknas vid en sommarkänsla, fast med renare luft.

Igår var en märklig torsdag, då det måste varit nåt i luften, eller i maten, eller i hela jävla universum för det var märkligheter som avlöste varandra hela kvällen och när jag väl somnade var jag helt snurrig av allt. Jag lämnar det så, helt obegripligt för er som ärligt talat bör va glada att ni inte fattar vad jag pratar om, men som mycket möjligt haft er beskärda del av konstigheter å såssås genom livet.
I vilket fall gick torsdagen - jag hade för en gång skull inte packat någon helgväska eftersom hela helgen spenderas i Rondellstaden, vilket är en märklighet i sig - över till fredag i ungefär samma stund som jag la mitt mörka hår på den vita kudden å när jag vaknade igen var jag oändligt glad över att snart få fira helg.  

På söndag ska ni nog få en ordentlig förklaring på det där som jag har insinuerat ett tag nu, men inte direkt talat klarspråk om. Det kan vara så att jag inte riktigt fattat själv vad det faktiskt är som händer, å det kan vara så att jag inte riktigt varit säker på att saker faktiskt kan va så bra som de verkar. Men nu tänker jag att jag ska lita på magkänslan, jag menar nån gång måste den ju ha rätt, å särskilt när den för en gång skull är synkad med huvudet. 

Nu ska jag njuta. Av solen, helgen, å livet.

Det här Håkan-knarkandet fortsätter i alla tider, för att jag genom livet kan relatera till texterna å för att det ger mig lite lindring i min längtan efter havsluft och västkust när han sjunger om såntdär å vad som helst med en av de ljuvligaste dialekter som finns.

"Vad jag bryr mig om är att se dig gråta
För jag har gråtit
Och du ringde aldrig
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
Även om jag inte kommer tillbaks till dig"

Jag har oxå gråtit och undrat, å jag har önskat att någon skulle bry sig lite mer och nog ibland önskat att Göteborg skulle känna lite sorg för mig ändå. Det är ju mest sorgligt, det där han sjunger om, och orden lixom hittar bilder att fångas av i hjärtat utan att man ens behöver försöka framkalla dem. Så skört är fortfarande det som håller allt på plats.
Men nu är de där orden nästan bara är ord bland alla andra. Jag har landat å kan andas utan motstånd igen. 

"Jag tänkte sjunga nåt för dig igen, men när jag blir för full för att sjunga
Kan vi promenera hem i GBG-regn
Jag flyger högt och det känns som jag faller igenom igen
Och jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din"

Jag vet vem jag är.

Det sägs att ingen vinter varar för evigt och ingen vår står över ett år.
Jag tänker att det nog beror på vilken vår man egentligen menar.




Find a guy who calls you beautiful instead of hot, who calls you back when you hang up on him, who will lie under the stars and listen to your heart beat, or will stay awake to watch you sleep. Wait for the boy who kisses your forehead, who wants to show you off to the world when you're just in sweats, who holds your hand in front of his friends. Who thinks that you're just as pretty without make-up on, one who is constantly reminding you of how much he cares and how lucky he is to have you...The one who turns to his friends with a smile and says, "She's the one!" 

Precis hemma efter en jobbdag följd av en runda runt sjön för att fylla på energinivån igen - det doftade höst och jag stannade upp för att fånga bilden av hur solen gick ner över Söder - men jag erkänner, det här uppbokade livet börjar ta på krafterna. Alla dessa helger som spenderas någon annanstans betyder ju oxå att det som lämnas kvar hemma måste göras på mindre tid, å sådär rullar det på i nån slags snöbollshistoria.
Så efter nästa Stockholmshelg tar jag en liten paus innan mitt älskade Göteborg å det nyvunna Oslo får sina besök, och precis där slutar mina planer. Såklart kommer det att fyllas på igen, för så funkar det i min värld, men jag ska bli mer selektiv i mitt flängande, det har jag bestämt.
Jag måste lixom ta hand om mig själv innan det blir sådär så jag glömmer bort att andas igen.

Förresten ligger min farfar kvar på lasarettet å är min raka motsats till hela det hysteriska livet. Nästan fyra månader efter sin dom ligger han där igen, bland vita lakan och en gul filt som är märkt av landstinget, med slangar i kroppen och blod som byts några gånger i veckan.
Från mitt hem till sjukhuset är det bara några hundra meter, å från jobbet dit i princip bara en bro. Man kan ju tycka att det därmed borde vara enkelt att kila över och säga hej till honom, men det är längesen jag hälsade på å det har inget med avståndet alls att göra.
Jag vill låtsas att det beror på hur mina dagar är så fyllda med måsten att besökstiden för länge sedan är över när jag får en minut, men innerst inne vet jag att det inte är hela sanningen ändå. Jag vågar inte riktigt gå dit. Jag vågar inte gå dit och se hur min farfar försvinner lite mer för varje gång, eller höra hur ont det gör. Jag vill inte ha bilden av honom i en sjukhussäng som den sista när min bild fortfarande är hemmalagad knödel å gulasch och historier som alltid slutar med att han har rätt eller hur allt härstammar från Österrike, vilket alltsom oftast tenderar att vara samma sak.

Med musik i öronen kan man drömma sig bort nästan hur långt som helst, även om man sitter på ett överbefolkat tåg som bara tar en två timmar från havet till en Rondellstad mitt i skogen, och nånstans där mellan 'Perfect day' och 'Nu kan du få mig så lätt' hamnade jag nån helt annanstans. Egentligen är jag inte helt säker på om det där annanstans var en vingård i Italien eller på en västkustö - västkustöar är för övrigt en helt annan historia som verkar dyka upp i mitt liv i de mest oväntade situationer - eller i ett vanligt radhus vart som helst, men jag trivdes där.

Det blir mycket vardagslyxande å helgresande i mitt liv, jag vet. Både för att jag kan, å för att jag hamnar i situationer och med folk som gör att det blir så. Titt om tätt får jag påpekande om det där, å precis som jag jämför mitt med andras, så gör oxå andra detsamma.
Jag ser mig själv som en ytterst normal människa. Ni vet, en sån som jobbar för sin lön, tvättar, diskar, städar, försöker hinna med lite träning i kampen mot extrakilon, och som bara vill vara lycklig mitt i allt det där som kallas livet. Jag är alltså precis som alla andra.
Visst flänger jag runt mycket - eller som min dotter ibland säger: "du är överallt å ingenstans du", något som jag väljer att inte analysera vidare - springer på fester, äter ostronägg på en tisdag å blir bortskämd med skaldjursbuffé å champagne på en vanlig torsdag. Och visst kan det verka, och är för det mesta också, ganska lyxigt i jämförelse med falukorv å makaroner i Fantasibristens-och-den-oändliga-trötthetens verkliga vardag. 
Men faktum är att jag vet av egen erfarenhet att man kan lyxa till nästan vad som helst, om man bara vill. För nog blir en bloddpudding festligare om man dricker skumpa till, även om det inte är så "rätt". Men vem har egentligen sagt att allt måste göras så som det brukar, vem har sagt att det liv som lätt blir inrutat inte kan välja lite andra mönster då å då.
Jag har vänner som lever som jag, fast kanske med lite mer hemmatid å lite mindre bubbel i glaset, jag har vänner med hela världen som sitt hemma å jag har vänner som får mitt liv att verka som Askungens (före balen) där de springer på invigningar å kändisbjudningar. Men så är det ju, alla gör samma sak fast på olika sätt.
Vad jag vill säga är att jag egentligen inte har ett så annorlunda liv, jag fyller det bara på mitt sätt. Precis som alla andra, bara inte så mellanmjölkigt.
 

Det där solskenet höll ju inte sig så länge innan Rondellstaden blev Regnstaden fullt ut, men jag fick en trevlig lunchstund me goa vänner, å nu tar jag lilla helgväskan för att hälsa på fina L i ett, enligt utsago, soligare Malmö. Det blir vin, mys, prat, party, klokheter å den där doften av hav som jag aldrig riktigt kan få nog av.
Jag har en känsla av saknad i hjärtat, men vet att den inte kommer vara för alltid och jag är ändå tacksam att jag får möjlighet att känna den.
Jag är glad, å fast besluten att inte låta något regna på min parad.

Det vore väl nästintill en katastrof att fira fredag utan den ultimata fredagslåten tycker jag. Och oavsett vad det är för väder där du finns så hoppas jag att du har en alldeles strålande dag, å att du kanske dansar lite. För att du kan. 
Det tänker iallafall jag göra, å ikväll gör jag det i Malmö. 

/Nalle Puh

Ibland faller man ju, och ett fall är nästan uteslutande nåt man inte har räknat med.

När syster mmsar bild på sushi å vitt vin, å man direkt kan kontra med ostbricka å Amarone från samma tid, då vet man att det var en bra onsdagkväll.
Det var för övrigt efter skumpa å middag.
Nä hörrni, mitt vardagslyxiga liv vet inga gränser och har heller inget vett att skämmas för det.

Rondellstaden visar sig från sin allra regngråaste sida, och det faktum att jag möjligen drack vin lite för sent igår hjälper lixom inte ögonlockens kamp mot gravitationen. Helst skulle jag vilja glida ner i ett varmt badkar - såklart ett såntdär stort som kan göra bubblor, om man nu får önska menar jag - med lite tända ljus runtomkring å skön musik i öronen.
Nu har jag inget badkar, men däremot en ganska skön och i allra högsta grad värmande, plan för kvällen. Så att hela min kropp skriker Mitt kungarike för ett badkar! är inget vi behöver bry oss särskilt mycke om. Som Håkan sjunger; känn ingen sorg för mig Göteborg. Ingen alls. Jag ska enligt säkra källor bli lite bortskämd nämligen, och på en kall onsdag är det värmande nog.  

Det är väl så man gör, oavsett om snöret håller fast ett ankare på en båt å då kallas nåt på båtspråk, eller binder samman människor, mer likt nåt vi vanligtvis kallar kärlek. Man använder de där snörena - binder ihop, hänger upp, surrar fast, klipper av - på alla möjliga sätt utan att reflektera över mycket mer än om det är tillräckligt hållbart, å knappt det.  
Å istället för att fundera så mycket mer på det, eller hur långt ett snöre ens är, så är det bättre att göra det bästa man kan av det. Alltså lite som livet. Det bara är. Sen är det inte. Jag tror att konsten, oavsett situation, är att hålla det så fritt från trassel som möjligt. 

För att du kan. Såklart.
 

"Att kunna stava är inte det viktigaste. Vissa dagar har det ingen betydelse alls om man kan stava till tisdag". /Nalle Puh

Jag kom som vanligt till jobbet strax före sju - när jag lämnat dottern vid bussen precis innan chauffören stänger dörren å gasar iväg - insåg att jag kanske hade skapat en liten storm med mitt förra inlägg (jag tror ändå att det var på ett bra sätt) och gav sedan mig själv några minuter att bara surfa runt.
Jag hamnade på en blogg som sedan någon vecka tillbaka inte kommer att ha fler nya inlägg eftersom tjejen som skrev inte längre finns. Det är så vansinnigt sorgligt att jag bara måste gråta lite där jag satt å kände hur orättvist livet kan vara.
Det är tisdag - som jag ju sen gammalt har ett hatförhållande till - å dagen som vaknar utanför mitt kontorsfönster bjuder än så länge mer att önska. Jag vill tycka om tisdagar, jag vill vara sådär vansinnigt positiv så att jag aldrig hamnar på nåns Människorsomgörmigsvag-lista å jag vill alltid ha ett leende över till alla i min närhet, trots att tisdagar fortsätter att vara tisdagar, å att jag alltid behöver mitt kaffe på morgonen innan jag är riktigt ok att prata med.  
Jag tänker att jag åtminstone är skyldig att försöka, för att jag fortfarande är en av dem som kan, å för att livet blir så mycket härligare när man tillåter sig att bli glad över de mest triviala saker.  

Så vad säger ni? Har ni gjort slut med alla som gör er svaga - det är inte så att man måste säga det till personen som kanske inte ens fattar vad man pratar om, utan snarare ett statement för en själv, att man inte ska låta sig bli rånad på energi av någon som inte ger tillräckligt tillbaka - för att fylla på med människor som gör er glada?
Om inte så tycker jag att ni ska. För att ni kan.

"Man kan inte annat än respektera någon som kan stava till tisdag, även om han inte stavar det rätt". /Nalle Puh
 

Hej Vad-du-än-heter-och-vart-du-än-bor!

Jag gör slut. Jag gör slut på det här inte-förhållandet som vi har haft länge nu, å som ärligt talat inte leder till nånting. Jag gör slut på att alltid behöva undra när vi ska eller inte ska ses nästa gång, å jag gör slut på att fundera över om jag ens betyder nåt alls.
Jag vill inte vara rädd för att alla mina bra sidor inte räcker till, eller orolig för att visa en enda av de dåliga.
Antingen så älskar man mig hela tiden eller inte alls. Det där me ibland, eller i brist på annat, är inte aktuellt även om jag kanske får det att verka så ibland eftersom jag är en person som tror på godheten i människan och aldrig riktigt ger upp hoppet.
Men nu har jag alltså fått nog, så jag går. Jag hoppas att jag kommer att känna igen dig när vi möts igen - för det kommer vi att göra - så att jag kan undvika en ny krock, och jag vill redan i förväg säga att du inte behöver stanna ens för att säga hej eftersom jag är på väg mot nåt mycket viktigare, och att svaret på frågan om vad klockan är alltid kommer att vara "för sent".  
Kanske förstår du nån gång varför det blev såhär, kanske inte. Det viktiga är ändå att jag gör det, och att du inte längre tar en del av mig som kan användas bättre.

Ha ett bra liv!
//A


Ibland måste man lixom göra en livsinventering, å byta Människorsomgörmigsvag mot Människorsomgörmigglad, även om de inte ens har en aning själva. Så nu gör jag det. För att jag kan. 
  
 

När man har varit vaken lite längre än vad man egentligen vill och det är en såndär ruggig morgon som idag, kan det vara nästintill nödvändigt att tända ett ljus och lyssna på lite Winnerbäck för att lixom komma igång.

Så jag gör det. För att jag kan.

Vi åkte karusell, vi åt karamell, å vi fröjdades nåt så vansinnigt där vi for runt bland nöjesparkens alla upplevelser, på jakt efter ytterligare en kick av skräckblandad förtjusning. Karuseller uppåt å neråt, runt runt å i hisnande fart. Skratt å lätt panik byttes av i samma hastighet som enkronorna rasslade i hopp om att lyckohjulen skulle stanna på rätt siffra. Vi kan nog inte beskrivas som annat än sex tokar där vi satt i en gummiflotte på en konstgjord fors medan regnet föll å mörkret blandades med dimma, stela av rädsla över att bli blöta - som om man kan förvänta sig nåt annat i den situationen - å skrattade oss halvt fördärvade åt oss själva.

En kort fredagsuppdatering:

Torsdag betyder ju stallkväll nu för tiden (bortsett från när jag blir bortskämd med skaldjur å skumpa då förstås) å ikväll var det som vanligt; jag å fina P blev typ fjorton år när vi satte foten innanför stalldörren och var svettiga som fan när vi gick därifrån. Å just det, en sak till: Stallets bredaste häst heter Emil. Så ni som kommer att se mig gå de närmsta dagarna - där är svaret.

"Åka karusell å äta karamell å fröjdas hela dagen uti Gööööteeeet!"

Om det finns något som heter kyrkotourettes så har jag det. Garanterat. Är det vid något tillfälle jag svär minst två gånger i varje mening är det så fort jag kliver in i en kyrka. Alltså, det är som att jag inte kan stoppa mig själv, och förra helgens besök var inget undantag. Dessutom blir jag alltid extremt skrattig så fort jag måste vara tyst, å de två i kombination är oftast en del för mycket.  
Det va me andra ord en faslig massa roligheter som rymdes i de minuter vi hade i kyrkbänkarna innan vigseln drog igång förra lördagen - sen var det mest bara vackert såklart, bortsett från en liten stund av panik när Peter som satt bakom mig viskade i mitt öra att det kröp en geting i mitt hår och jag fick använda alla mina krafter för att inte lägga en helt hysterisk stämma och tillhörande viftande dans mitt i Patrik Isakssons vackra sång - och jag beklagade lite att jag inte kunde livetwittra om det hela eftersom kyrkan erbjöd noll nätanslutning.

Och när vi ändå är inne på ämnet, vad är grejen med att man inte ska applådera i kyrkan? Jag tycker man ska! Särskilt på bröllop, när någon sjungit fint, eller när de säger ja tillexempel. Lite God damn jubel lixom. När jag sjunger i kyrkan på julafton - som jag har gjort de senaste åren sen jag vet inte när - får jag numera applåder efter varje sång, vilket är väldigt uppskattat eftersom det annars känns ganska fånigt att backa tillbaks till sin plats som om ingenting har hänt, medan prästen fortsätter prata om hur vi ska fira födelsen av ett litet gossebarn i ett stall. Uppskattning är kärlek, å den är störst har jag hört från säkra källor, så ska det predikas kan det gott praktiseras.
Alltså, om vi tog bort lite av det där högtravande allvaret i kyrkan, å ersatte det me mer applåder å glädje kanske min kyrkotourettes inte skulle verka så allvarlig och världen skulle bli lite bättre. Makes sense?

Jag har bara inte bestämt mig än. Och jag är inte ens säker på att jag ska bestämma mig. Istället låter jag nog det som händer hända å så får vi se vad och när resultatet blir. 
Det blir ju i vilket fall det ena. Eller andra.

Det har varit ytterligare en såndär intensiv dag, som dessutom kryddades extra av en tjurig dotter - hon förlorade Fia med knuff, jag hade saker att göra så hon fick ingen returmatch, hon blev sur som fan å jag var på väg att först sälja, sedan skänka bort henne mot hämtning, en stund - samt en hockeyförlust (om än bra spelad match).

Storm hit å storm dit. Bara storma mig alls, säger jag.



Ni vet, ibland önskar man ju bara att man va mitt i, lite sådär som Carola sjunger, fast kanske inte riktigt så käckt utan snarare mer tagen.
Och förresten, vissa stormar borde varnas mer för än andra. Framförallt såna där lugnet följer efter.

Det faller väldigt mycket regn utanför mitt fönster och efter en lång å minst sagt intensiv dag som denna låter jag mig själv trilla ner som en liten hög i soffan för att lugna mitt dunkande huvud. Några tända ljus fladdrar sådär som tända ljus gör när de får eget spelrum i mörkret och tankarna gör detsamma.

Då när man hyr fem filmer - i ett väldigt söndagsynkligt stadie av bakis - å lyckas inbilla sig själv att de tre man inte hinner se just den dagen man ligger som ett litet paket i sin soffa hittas tid för senare under hela den veckan man ju ändå har på sig. Nånstans där, i den himla fina inbillningen att tid finns i mängder, var det en bra idé. Nånstans där, fanns ändå en tro på att livet skulle bli annorlunda innan veckans slut.

Det var ganska segt att stiga upp i morse, när regnet föll och mörkret var sådär närvarande som det bara borde vara under de timmar man sover. Hösten är verkligen här och det gjorde lite ont i hjärtat när jag tänkte på att det är nu det börjar på allvar. Mörker när man åker till jobbet å mörker när man kommer hem.
Jag har redan jobbat i en timme å har lite mer än tolv timmar jobb kvar innan jag får ramla in i min lilla lya som doftar av utslagna liljor och återigen omges av det där mörka.
Ni vet den känslan?
Jag väntar fortfarande på en chans att rösta bort regn å mörker ur mitt liv, men tills det händer lyssnar jag på bästa Godmorgon-låten.
Man kan inte inte bli glad av den:




God Morgon!

Av nån outgrundlig anledning kom vi förresten in på ämnet vinkonsumtion när mamma var här. Jag försökte enkelt styra bort det när hon frågade om vi ofta går ut å dricker mer än ett glas vin. Tyvärr försökte jag genom att räkna upp de dagar denna veckan som jag inte hade druckit vin. Eller champagne. Tyvärr igen pratar vi om en vecka där de dagarna hade jobbat ner sig till singular å kallades tisdag. Sen slutade jag helt enkelt prata om det.

En stor familj betyder bland annat en massa människor som ska fira när man fyller år. I mitt fall innebär det oxå tre olika kalas eftersom jag bor i en vanlig trea å familjen dessutom är för många för att ha samma tid ledig samtidigt. Så helgen har alltså mest betytt att jag har lagat mat - det kan va så att min spis har fått en smärre chock me tanke på att det gick en normal månads förbrukning på två dagar eftersom jag oftare resonerar att det finns människor som får betalt för att laga mat - å diskat, diskat, diskat.

Jag inser med viss besvikelse att jag inte är en odödlig superhjälte å går därför å lägger mig nu, lätt sockerstinn efter att ha plundrat tioårningarnas godisskål så fort de gick å la sig, å med huvudet fullt av tankar.

Som jag har längtat efter skaldjursfrossa hur länge som helst, åsså plötsligt hände det. Helt oförberett på en torsdag som kanske inte hade visat sig från sin allra bästa sida dessförinnan.
Det bjöds färska skaldjur direkt levererade från västkusten, sådär som skaldjur bör vara helt enkelt. (Att det sen fick dagens lunchsalladsräkor å alla följande dito att för evigt behöva skämmas för sin blotta existens är ju en helt annan sak)



Att bli så vansinnigt bortskämd i sitt eget kök när det enda man ombeds göra är att stå jämte, dricka champagne å vara söt - samt att hålla koll på tiden för havskräftorna i ugnen, vilket jag lyckades med sånär som på en minut - tillhör lixom inte vanligheterna, å en flicka kan bli nästintill tårögd för mindre, I tell you. 
Jag insåg dock att jag skulle kunna vänja mig vid bortskämdheten å vardagslyxen, för jag är fantastiskt bra på det om jag får säga det själv, och bara denna veckan har jag tagit ett litet kliv närmre att bli en äkta lyxapa.
Ja, det går bra att bli lite avundsjuk, men låt mig tillägga att att jag nu är tillbaka i verkligheten med tacos å idol tillsammans med två fnittriga tioårningar.

Efter ytterligare ett tragiskt besked idag om en ung människas bortgång är det nästan så att jag får lite svårt att andas när jag tänker på hur orättvist det är, å hur snabbt livet kan förändras. Å jag blir arg. Jag blir förbannad på alla de gånger någon säger att det får vara till en annan dag, att tajmingen är fel eller att kärleken får vänta. Vänta på vad, undrar jag! Bättre tider?
Men tänk om det aldrig blir en bättre tid, tänk om livet har andra planer som du inte har en aning om å tänk om du bara fick en chans att säga det du verkligen ville. Tänk om du är så jäkla rädd att missa någonting, att du istället missar alltihop.
Vad jag alltså säger, lika mycket till mig själv som till er, är att inte vänta.
Vänta inte på bättre tider, ett bra tillfälle eller en större glädje. Gör det mesta av allt precis just nu, å låt dem som betyder något för dig få veta det. 
Lev som om det inte fanns nån morgondag, och dansa som om ingen såg dig.

Vissa dagar behöver man helt enkelt extra mycket kärlek. Eller choklad, vilket ju egentligen är lite samma sak. Kanske är idag just en sån dag?



Så från mig till er, en extra portion kärlek, för att ni finns.
 

Det är ju lika tragiskt varje gång en människa lämnar vår värld för tidigt, men det blir ju på nåt större sätt en mer gemensam å uppenbar tragedi när det är en person som alla känner till och som så många tycker om. Jag pratar såklart om hur vi i eftermiddags, några minuter innan jag klev in i Rondellstadens nybyggda hockeyarena för presentation av Växjö Lakers elitseriestart, fick det tragiska beskedet om Stefan Liv och hans lag i en flygplanskrasch. Den tysta minuten kändes lite tyngre där i arenan, och våra egna hockeygrabbar har nog aldrig varit finare än just när de sen gick in på rad till klappande händer.

Å ibland undrar jag fortfarande bara hur folk har tid me sina liv? Jag hinner ju knappt ens boka allt det som sen oxå ska genomföras, å då sover jag ändå inte så mycket som jag borde. Mina dagar är ihållande från morgon till kväll.

När jag klev innanför dörren på PM igår möttes jag av fina P som höll fram ett glas champagne, Stevie som skrålade Happy Birthday ur högtalarna å kramar från olika håll. Efter den champagnebonanza som sen följde cyklade jag hem, för att mötas av ytterligare en fin överraskning, i form av tio rosor med blomsterbud.



Det gör inte det minsta ont att fylla år på en regnig måndag när man uppvaktas på det sättet, I tell you.

"Ja må hon leva, ja må hon leva.." Jag nynnade lite för mig själv när jag vaknade i morse, sen ringde min familj i omgångar å sjöng för mig. Födelsedag alltså. Den första sen jagvetintenär då jag vaknade utan nåt som helst sällskap å somnar likadant, å trots de hundratals grattishälsningar jag redan har fått så känns det ändå inte som en födelsedag, utan mer som en vanlig regnig måndag efter en ganska intensiv helg. Märkligt såntdär.
Så som svar på frågan man alltid får när man fyller år: Det känns ingen skillnad alls, vilket jag antar är en positiv sak, när man faktiskt tillhör kategorin som numera får ett plus bakom siffran.
Nu går jag i vilket fall till PM och firar. Kanske det känns annorlunda då.

Vilken fanjävlatastisk bröllopsfest det var igår! Låt mig säga att det är med skräckblandad förtjusning jag längtar efter att se fotografernas bilder. Alla var på partyhumör och bjöd på sig själva till tusen, de artister som stod på gästlistan passade på att riva av ett par hits var å vi andra gjorde vårt yttersta för att slita på dansgolvet.

He´s just not that into you.
Har ni sett filmen? Jag måste se den igen känner jag. Imorn när jag kommer hem från Skåne är det jag som har ett litet minimaraton me filmer som kan behöva ses igen. Den, följd av Happy Thank You More Please. Alltså lite som ett upplägg av förstå - riva ner - bygga upp.
Japp, det är tydligen så jag kommer spendera sista dagen som 30åring.

Another weekend - another wedding.
Helgväskan står halvpackad hemma å presenten väntar på att bli inslagen. Ge det en dag så är kanske nån helpackad å en annan utslagen. Vad vet jag lixom.
Men först blir det fotbollskväll å en öl (när jag skriver öl är det bara för att det låter bättre i samband med fotboll, självklart dricker jag vin) på stan å ett försök att hålla karaktären i schack eftersom tåget rullar iväg lite för tidigt imorn för att ett rejält sjöslag ikväll ska vara möjligt. 
Då ska jag bara hitta den där karaktären först...
 

På måndag fyller jag år, vilket innebär att jag då inte längre är 30 i Rondellstaden - underrubriken till den här bloggen, som egentligen syftar lika mycket på alla de hastighetsbegränsningar som jag ändå aldrig håller, varken bokstavligt eller bildligt - men som å andra sidan inte gör nån skillnad alls eftersom jag förlängesen faktiskt bestämde mig för att fortsättningsvis alltid fylla 27. Punkt. 

Jag borde ju sova, särskilt me tanke på att jag inte varit på mitt bästa humör idag å därmed borde vilja bli av me denna dagen så snart som möjligt, å kanske framförallt eftersom ögonlocken för länge sen tyngts ner å bett om nåd. Men precis som vanligt när helgväskan packas fastnar jag me mina sånger, knarkar texter som om det inte fanns nån morgondag å för varje sån gång blir jag mer å mer kär i Håkan å hans lite falska toner som ger mig sanningar å fyller på min västkustlängtan.

Låt mig bara förtydliga lite:
Den som säger att man inte kan köpa lycka är välkommen att följa me mig på skoshopping vilken dag som helst. Då får man tillåme lyckan i en låda om man vill!

Jag behöver nu bara en skoförvaring som är anpassad för all lycka jag har köpt, plus den jag kommer att köpa framöver. Det är nästan att jag behöver den så intensivt att jag överväger att gifta mig med första bästa man som kan ordna det åt mig. Med anpassad menar jag alltså fin, praktisk, rymlig, hållbar, vilket faktiskt gärna får gälla mannen oxå. Minus rymlig då kanske. Å bara nästan.

Vet inte varför, men jag blir bara lite trött på det mesta ibland, å idag är tydligen lite av en sån dag. Trots att jag fortfarande har chokladdoft kvar på kroppen, å att solen skiner från ganska blå himmel, vilket egentligen är två väldigt bra anledningar att inte va det minsta trött alls.

Alltså, jag älskar mitt jobb för det mesta, men ibland önskar jag bara att jag kunde få vara en såndär lyxig hemmafru som har tid me livet plus lullull. Livet Deluxe. Då skulle jag tillåme kunna tänka mig att laga mat varje dag. Eller ja, det beror ju på exakt hur lyxig hemmafru jag har möjlighet att vara, för det finns ju faktiskt folk som får betalt för att laga mat till andra, å sånt ska ju främjas såklart.

Fast ikväll ska jag svettas å bli lite smutsig, kanske trampa i skit å inte bry mig om annat än där å då. Å jag ska le hela tiden. Det är me andra ord återigen dax att åka till stallet - en lyx i sig.